Om du tillsammans med hundratusentals andra försöker fly med din familj från Ukrainas krigszoner kommer du, om du är mellan 18 och 60 år och en man, att med tvång att skiljas från din fru, barn och äldre föräldrar för du är nu inkallad till krig mot den avancerande ryska armén. Om du stannar i städerna blir du offer för beskjutning och missiler påstått riktade mot militära mål men som alltid orsakar dessa ”oavsiktliga förluster” som vi först hörde talas om i västmakternas ”lysande” Gulfkrig 1991, bostadsområden, sjukhus och skolor förstörs och hundratals civila dör. Om du är en rysk soldat så har det kanske sagts dig att det Ukrainska folket kommer att välkomna dig som en befriare men du kommer att betal med blod för att ha trott på den lögnen. Detta är verkligheten i imperialistiska krig av idag och ju längre de fortsätter desto mer död och större förstörelse. De ryska styrkorna har visat att de är kapabla att jämna hela städer med marken som de gjort i Tjetjenien och Syrien. De västerländska vapnen som strömmar in i Ukraina kommer att öka förödelsen.

 

Ena era av mörker

 

I en av sina senaste publicerade artiklar om kriget i Ukraina har den högerorienterade brittiska tidningen The Telegraph följande rubrik: ”Världen glider ner i en era av fattigdom irrationalitet och krig”.

 

Med andra ord, det faktum att vi lever i ett globalt system som sjunker ner i sitt eget sönderfall blir allt svårare att dölja. Oavsett om det är covid-pandemins inverkan, de senaste fruktansvärda förutsägelserna om en ekologisk katastrof som hemsöker planeten, den växande fattigdomen kopplat till den ekonomiska krisen, det mycket uppenbara hotet som uppstår genom skärpandet av inter-imperialistiska konflikter, uppresandet av politiska och religiösa krafter drivna av en gång marginella apokalyptiska föreställningar och konspirationsteorier så är Telegraphs rubrik varken mer eller mindre än en beskrivning av verkligheten, även om deras opinionsbildare knappast ser kapitalismens inneboende motsättningar som roten till allt detta.

 

Ända sedan östblockets och Sovjetunions fall 1989-1990 har vi argumenterat för att ett socialt system som har varit föråldrat sedan början tjugonde århundradet nu gått in i en ny och slutgiltig fas av dess förfall. Gentemot löftet om att kalla krigets slut skulle bringa en ny världsordning av fred och välstånd, insisterade vi på att den här nya fasen skulle kännetecknas av ökad oordning och militarism. Balkankriget i början av 90-talet och Gulfkriget 1991, invasionerna av Afghanistan, Irak och Libyen, pulveriseringen av Syrien, otaliga krig på den afrikanska kontinenten, Kinas utveckling till en världsmakt, återupplivandet av den ryska imperialismen har alla bekräftat den prognosen. Den ryska invasionen av Ukraina innebär ett nytt steg i denna process, där slutet på det gamla systemet av block gett upphov till en frenetisk kamp alla mot alla där tidigare underordnade och försvagade makter kräver nya positioner för sig själva i den imperialistiska hackordningen.

 

Tyngden av detta nya krig i Europa

 

Betydelsen av denna nya omgång av öppen krigföring i Europa kan inte förringas. Redan Balkankriget visade på tendensen för imperialistiskt kaos att återvända från de mer avlägsna områdena till imperialismens kärnområden, men detta var ett krig inom en sönderfallande stat där nivån av konfrontation mellan de stora imperialistiska makterna var mycket mindre direkt. I dag bevittnar vi ett europeiskt krig mellan stater, en mycket mer öppen konfrontation mellan Ryssland och dess västliga rivaler. Om corona-pandemin innebar en ökning av kapitalismens sönderfall inom åtskilliga områden (sociala, hälsomässiga ekologiska etc.) så är kriget i Ukraina en skarp påminnelse om att krig har blivit kapitalismens levnadsätt i dess förfallsperiod och att militära spänningar och konflikter sprids och intensifieras på en världskala.

 

Rysslands snabba framryckning i Ukraina överraskade många välinformerade experter och vi var inte själva säkra på att det skulle ske så snabbt och så massivt(1). Vi anser inte att detta berodde på några brister inom den grundläggande ramen för våra analyser. Tvärtom, det berodde på en tvekan att fullt ut tillämpa detta ramverk som redan utarbetats i början av 90-talet i vissa nyckeltexter(2) där vi hävdar att denna nya fas av dekadens skulle präglas av alltmer kaotiska, brutala och irrationella militära konflikter. Irrationella konflikter även ur kapitalismens synvinkel(3). Medan krig under kapitalismens uppgångsfas, särskilt de som öppnade upp för kolonial expansion, medförde klara ekonomiska fördelar för vinnaren så har krig under kapitalismens förfallsperiod antagit en alltmer destruktiv dynamik och utvecklingen av en praktiskt taget permanent krigsekonomi har varit en enorm belastning på kapitalets produktivitet och vinster. Ända fram till andra världskriget fanns det dock ”vinnare” vid krigets slut, i synnerhet USA och Sovjetunionen. Men i den nuvarande fasen av krig som initierats, även av de ledande nationerna har visat sig vara fiaskon såväl ekonomiskt som militärt. USA:s förödmjukande tillbakadragande från Irak och Afghanistan visar tydligt på detta.

 

I vår tidigare artikel påpekade vi att en invasion eller ockupation av Ukraina sannolikt skulle kasta in Ryssland i en ny version av morasen de stötte på i Afghanistan på 80-talet, vilken var en betydande faktor för Sovjetunionens kollaps. Det finns redan tecken på att det är så utvecklingen av invasionen kommer att arta sig, den har mött betydande väpnat motstånd, är oönskad av stora delar av det ryska samhället, t.o.m. inom delar av den härskande klassen och har provocerat fram en rad av straffsanktioner från Rysslands huvudrivaler som i sanning kommer att fördjupa fattigdomen som majoriteten av Rysslands befolkning står inför. Samtidigt eldar västmakterna upp stöd för de ukrainska väpnade styrkorna, såväl ideologiskt som genom leverans av vapen och militär rådgivning. Men trots dessa förutsägbara konsekvenser, minskade trycket på den ryska imperialismen dagligen möjligheten att dess mobilisering av styrkor runt Ukraina skulle stanna vid en kraftuppvisning. I synnerhet så kunde Natos vägran att utesluta sin expansion till Ukraina inte tolereras av Putins regim, och invasionens tydliga mål är att förstöra Ukrainas militära infrastruktur och installera en ryssvänlig regim. Hela projektets irrationalitet, kopplat till en nästan messiansk vision om att återupprätta det ryska imperiet, den stora risken att det förr eller senare kommer att leda till ett nytt fiasko, avskräckte aldrig Putin och hans närmaste från att ta chansen.

 

Går vi mot formerandet av nya imperialistiska block?

 

På ytan står Ryssland inför en ”enhetsfront” av de västerländska demokratierna och ett nyligen kraftfullare NATO där USA helt klart spelar en ledande roll. USA kommer att bli den stora vinnaren om Ryssland fastnar i ett krig de inte kan vinna och av Natos ökade sammanhållning inför hotet om rysk expansion. Denna sammanhållning är dock bräcklig, ända upp till invasionen försökte såväl Frankrike som Tyskland spela sitt eget spel som betonande vikten av en diplomatisk lösning och förde separata samtal med Putin. De öppna fientligheterna har dock tvingat dem att backa och gå med på införandet av sanktioner även om det kommer att skada deras ekonomier mycket mer direkt än USA:s. (T.ex. stoppade Tysklands de ryska energileveranserna som de är så beroende av). EU har också rört sig mot att utveckla sina egna väpnade styrkor och Tysklands beslut att kraftigt öka sina militärutgifter måste också ses i det perspektivet. Det måste också läggas på minnet att USA:s borgarklass står inför stora splittringar vad gäller förhållandet till Ryssland, Biden och demokraterna tenderar att hålla fast vid den traditionellt fientliga inställningen till Ryssland men stora delar av republikanerna har en väsentligen annorlunda inställning. I synnerhet Trump kunde inte dölja sin beundran för Putins ”genialitet” när invasionen startade.

 

Om vi är långt ifrån att ett nytt USA-block ska bildas så har inte heller det ryska äventyret inneburit ett steg mot ett nytt ryss-kinesiskt block. Trots att de nyligen genomfört gemensamma militära övningar och trots att Kina tidigare utryckt stöd för Rysslands agerande i t.ex. Syrien så har Kina i denna fråga distanserat sig från Ryssland genom att i FN:s säkerhetsråd avstå från att rösta mot att kritisera Ryssland. Man försöker framställa sig som en uppriktig fredsmäklare som vill ha slut på fientligheterna och vi vet att trots att de har gemensamma intressen gentemot USA, har Ryssland och Kina sina egna interna motsättningar, i synnerhet i frågan om den ”nya sidenvägen”. Bakom detta ligger Rysslands försiktighet med att underordna sig Kinas expansiva ambitioner.

 

Andra destabiliserande faktorer spelar också in i denna situation, särskilt Turkiets roll, som till viss del uppvaktat Ryssland i dess ansträngningar att uppgradera sin globala status men samtidigt hamnat i konflikt med Ryssland vad gäller kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan och Libyen. Turkiet har nu hotat att blockera ryska fartyg som kommer till svarta havet via Dardanellsundet men även här kommer denna åtgärd utföras i syfte att främja Turkiets nationella intressen.

 

Men, som vi skrev i vår resolution om den internationella situationen på vår tjugofjärde kongress, det faktum att internationella imperialistiska relationer fortfarande präglas av centrifugala tendenser: ”innebär inte att vi lever i en era av större trygghet än under kalla kriget hemsökt som den var av ett hot om kärnvapenförintelse. Tvärtom, om sönderfallsperioden kännetecknas av en växande förlust av kontrollen för bourgeoisien så gäller detta också de enorma mängder av massförstörelsevapen: konventionella, nukleära, biologiska och kemiska som har ansamlats av den härskande klassen och som nu är mer utspridd över ett större antal nationalstater jämfört med den föregående perioden. Även om vi inte ser en kontrollerad marsch mot krig av disciplinerade militära block, kan vi inte utesluta faran för ensidiga militära utbrott eller ens groteska ”olyckor” som skulle utgöra ytterligare en acceleration i glidningen mot barbari”(4).

 

Inför den högljudda kampanjen att isolera Ryssland och de praktiska åtgärderna som syftar till att parera deras strategi i Ukraina har Putin satt sitt kärnvapenförsvar i hög beredskap. Detta är kanhända för tillfället bara ett tomt hot, men världens exploaterade massor har inte råd att lita till medgörligheten hos någon del av den härskande klassen.

 

Den ideologiska attacken på arbetarklassen.

 

För att mobilisera folket, och framför allt arbetarklassen, måste den härskande klassen lansera en ideologisk attack vid sidan av sina bomber och artillerigranater. I Ryssland förefaller det som om Putin litat huvudsakligen till grova lögner om ” nazisterna och narkomanerna” som styr Ukraina och han har inte lagt ner någon större möda på att utarbeta ett nationellt konsensus angående Ukraina-kriget. Detta skulle kunna visa sig vara en missräkning, för det finns mycket motvilja mot kriget inom hans egen härskande klick, bland intellektuella och i stora lager av samhället. Det har ägt rum ett antal gatudemonstrationer och ungefär 6000 människor har blivit arresterade för att ha deltagit i protester. Det finns också uppgifter om demoralisering bland de ryska trupper som sänts till Ukraina. Men än så länge finns det få tecken på ett på arbetarklassen baserat krigsmotstånd i Ryssland, en arbetarklass som p.g.a. decennier av Stalinism skurits av från sina revolutionära traditioner. I Ukraina står arbetarklassen inför en ännu värre situation, drabbad som den är av den ryska invasionens fasor och därför har det varit möjligt för den härskande klassen att i stor utsträckning mobilisera befolkningen för att ”försvara hemlandet” med hundratusentals som frivilligt ansluter sig till motståndet mot invasionen med vad vapen de nu kan få tag på. Vi ska emellertid inte heller glömma att hundratusentals har flytt från krigszonerna men stridsropet för borgerliga ideal som ”demokratin” och ”nationen” har helt klart hörsammats från delar av arbetarklassen och som därmed har upplöst sig själv in i det ukrainska ”folket” där klassuppdelningens verklighet är glömd. Majoriteten av de Ukrainska anarkisterna tycks utgöra den extrema vänsterfraktionen i denna folkfront(5).

 

De ukrainska och ryska härskande klassernas förmåga att dra med sig ”sina” arbetare visar att den internationella arbetarklassen inte är homogen. Situationen är annorlunda i de viktigaste västländerna, där borgarklassen under många årtionden konfronterats med arbetarklassens motvillighet, trots alla dess svårigheter och bakslag, att offra sig på det imperialistiska krigets altare.

 

Ställd inför Rysslands alltmer krigförande hållning har den härskande klassen i väst hittills undvikit att svara med direkt militärt våld, det innebär dock inte att de passivt accepterar den rådande situationen utan istället ser vi den mest samordnade ideologiska pro-krigskampanjen på decennier (en kampanj för ”solidaritet med Ukraina mot rysk aggression”). Pressen, såväl till höger som vänster ger stor publicitet åt och stödjer de pro-ukrainska demonstrationerna och påhejar det ”ukrainska motståndet” som bärare av västerländska ideal nu hotat av ”galningen i Kreml”. De döljer inte heller det faktum att det måste bli uppoffringar, inte bara för att sanktionerna mot Rysslands energileveranser kommer att öka inflationstrycket som redan nu gör det svårt för hushållen att värma upp sina hem utan vi får också höra att vill vi försvara ”demokratin” så måste vi öka våra försvarsutgifter. Som den liberala tidningen Observers chefspolitiska kommentator Andrew Rawnsley framförde det:

 

”Sedan Berlinmurens fall och nedrustningen som följde har Storbritannien och dess grannar främst spenderat ”fredsutdelningen” på att ge den åldrande befolkningen bättre pensioner och sjukvård än de annars skulle ha fått. En ovilja att spendera mer på försvaret har fortsatt även efter att Kina och Ryssland blivit alltmer krigförande. Bara en tredjedel av Natos medlemmar uppfyller för närvarande åtagandet att spendera minst 2 % av BNP:n på armén. Tyskland Italien och Spanien ligger långt under målet.

 

Liberala demokratier behöver snabbt återupprätta beslutsamheten att försvara sina värderingar gentemot tyranniet som de visade under kalla kriget. Autokraterna i Ryssland och Kina tror att väst är splittrat, dekadent och på tillbakagång vilket måste bevisas vara fel. I annat fall är all retorik om frihet bara buller för nederlaget”.(6) Mer explicit kan det knappast vara som Hitler utryckte det ”Du kan ha vapen och du kan ha smör men du kan inte ha båda”.

 

Just som arbetarklassen i flera länder visade tecken på ny vilja att försvara sina levnads-och arbetsvillkor(7) så kommer denna massiva ideologiska offensiv från den härskande klassen, denna uppmaning till uppoffringar i försvar för demokratin kan bli ett rt slag mot potentialen för arbetarklassen möjlighet att utveckla sitt klassmedvetande. Men växande bevis för att kapitalismen lever av krig kan också på lång sikt bli en faktor i uppkomsten av ett medvetande som att hela systemet, såväl i öst som väst, är dekadent och på nedgång, att kapitalistiska sociala relationer måste ryckas upp med rötterna.

 

Inför det nuvarande ideologiska angreppet, som genom ett stöd för imperialistiskt krig syftar till att avleda den uppriktiga ilskan över fasorna vi ser hända i Ukraina, kommer uppgiften för arbetarklassens internationalistiska minoriteter inte att bli lätt. Den börjar med att bemöta den härskande klassens alla lögner och att insistera på att arbetarklassen långt ifrån att offra sig för kapitalismen och dess värderingar måste kämpa med näbbar och klor för att försvara sina egna arbets- och levnadsvillkor. Samtidigt betyder det att det är genom utvecklingen av dessa försvarskampanjer och genom att så brett som möjligt reflektera över erfarenheterna från den proletära kampen som arbetarklassen kan förnya sina förbindelser med det förflutnas revolutionära kamp, i synnerhet striderna 1917-18 som tvingade bourgeoisien att avsluta första världskriget. Detta är enda sättet att kämpa mot imperialistiska krig och bereda vägen för att befria mänskligheten från krigets källa, den imperialistiska världsordningen.

 

 

(1) Se: https://en.internationalism.org/content/17144/ukraine-worsening-military-tensions-eastern-europe och https://en.internationalism.org/content/17121/russia-ukraine-crisis-war-capitalisms-way-life

 

(2) Se i synnerhet: https://en.internationalism.org/content/3336/orientation-text-militarism-and-decomposition

 

(3) Denna grundläggande irrationalitet i ett system som inte har någon framtid åtföljs naturligtvis av en växande irrationalitet på ideologisk och psykologisk nivå. Den nuvarande hysterin om Putins mentala tillstånd är baserad på en halvsanning, eftersom Putin bara är ett exempel på den typ av ledare som har utsöndrats av kapitalismens sönderfall och populismens tillväxt. Har medan redan glömt fallet med Donald Trump ?

 

(4) https://en.internationalism.org/content/17062/resolution-international-situation-adopted-24th-icc-congress

 

(5) Se exemepvis: https://sv.crimethinc.com/2022/02/26/russian-anarchists-on-resisting-the-invasion-of-ukraine-updates-and-analysis

 

(6) https://www.theguardian.com/commentisfree/2022/feb/27/liberal-democracies-must-defend-their-values-and-show-putin-that-the-west-isnt-weak

 

(7) https://en.internationalism.org/content/17091/struggles-united-states-iran-italy-korea-neither-pandemic-nor-economic-crisis-have