Hundra år sedan Kronstadupproret

Printer-friendly version

Efter den ryska revolutionen 1917, revolutionen i Tyskland 1918, bildandet av kommunistiska internationalen 1919 så minns vi hundraårsdagen av det tragiska krossandet av arbetarnas, soldaternas och matrosernas uppror i Kronstadt 1921 med dokumentet "lärdomar av Kronstadt" från International Review 3 (1) i syfte att verkligen dra de viktigaste lärdomarna av denna händelser för framtidens klasstrider.

I Mars 1921, använde Sovjetstaten, ledd av bolsjevikpartiet, sin militärmakt för att få slut på arbetarnas och matrosernas revolt i Kronstadt på ön Kotlin i den finska viken 30 kilometer från Petrograd (dagens Sankt Petersburg). De 15000 rebellerna blev attackerade av 50000 röda armésoldater på kvällen den sjunde Mars. Efter tio dagars bittra strider, var Kronstadupproret undertryckt. Det är inte möjligt att få trovärdiga siffror på antalet offer, men det har uppskattats att de var 3000 dödade i strider eller avrättade på rebellernas sida och 10000 dödade på Röda arméns sida. Enligt en kommuniké från Chekan daterad till den första maj 1921 så blev 6528 rebeller arresterade, 2168 avrättade, 1955 dömda till straffarbete (1486 i fem år) och 1272 friade. Rebellernas familjer blev deporterade till Sibirien och 8000 matroser, soldater och civila lyckades fly till Finland.

Mindre än fyra år efter arbetarklassens maktövertagande i Oktober 1917 var dessa händelser ett tragiskt utryck för degenereringen av en isolerad revolution som var nära sitt slutliga fall Detta var en revolt av Sovjetstyrets förkämpar av de som 1905 och 1917 varit i rörelsens förtrupp, och de som under oktoberrevolutionen hade blivit sedda som "revolutionens stolthet och ära". 1921 krävde Kronstadtrebellerna uppfyllande av samma krav som Petrogradarbetarna som hade strejkat sedan februari krävde: frigivande av alla socialistiska fångar, slut på militärstyret, yttrande, press, och mötesfrihet för alla arbetande, lika ransoner för alla arbetare.. Men vad som underströk vikten av den här rörelsen och utryckte dess djupt proletära karaktär var inte bara reaktionen mot de inskränkande åtgärderna, utan framför allt reaktionen mot förlusten av den politiska makten för arbetarrådens räkning till förmån för partiet och staten, som hade ersatt råden med sig själva och utgav sig för att representera arbetarklassens mål och intressen. Detta utrycktes i den första punkten av resolutionen som antogs av rebellerna: "I beaktande av det faktum att de nuvarande sovjeterna inte utrycker arbetarnas och böndernas vilja, krävs omedelbara nyval till sovjeterna med hemliga valsedlar och frihet för alla arbetare och bönder att i förhand bedriva valagitation".

Borgarklassen, när den talar om Röda arméns undertryckande av upproret, försöker alltid bevisa för proletariatet att det finns en obruten kedja som länkar Marx och Lenin till Stalin och Gulag. Borgarklassens mål är att försäkra sig om att arbetarklassen vänder ryggen till sin klass historia och inte återanknyter till sina egna erfarenheter. Anarkisternas teorier landar i samma slutsats genom att utgå från den påstådda auktoritära och kontrarevolutionära naturen hos marxismen och partier som agerar i dess namn. Anarkisterna har en abstrakt moralistisk syn på dessa händelser. Utgående från idén om bolsjevikpartiets inneboende auktoritära karaktär, är de oförmögna att förklara revolutionens degenerering i allmänhet, och Kronstadtepisoden i synnerhet. Detta var en revolution som blivit försvagat efter sju år av världskrig och inbördeskrig, med en industriell infrastruktur i ruiner, en arbetarklass som hade blivit decimerad, som svalt, och som konfronterades med bondeuppror i provinserna. En revolution som hade blivit starkt isolerad och där en internationell spridning hade blivit mer och mer osannolik efter den tyska revolutionens nederlag. Ställda inför alla problem som arbetarklassen och bolsjevikpartiet konfronterades med sluter anarkisterna bara sina ögon.

Sett från perspektivet av den proletära världsrevolutionen, är den grundläggande historiska lärdomen av repressionen i Kronstadt frågan om klassvåldet. Medan revolutionärt våld är ett vapen för arbetarklassen för att besegra kapitalismen och sina klassfiender så kan det under inga omständigheter användas inom arbetarklassen mot andra arbetare. Kommunism kan inte påtvingas arbetarklassen med tvång och våld eftersom dessa metoder står i fullständigt motsättningen till den medvetna naturen hos dess revolution. som bara kan utvecklas genom dess egna erfarenheter och det ständigt kritiska granskandet av dessa erfarenheter. Beslutet av Bolsjevikpartiet att slå ner kronstadupproret kan förstås i sammanhanget av revolutionens internationella isolering och det fasansfulla inbördeskriget som hade hemsökt landet. Inte desto mindre, ett sådant beslut förblir ett tragiskt misstag, eftersom det var utövat mot arbetare som hade rest sig för att försvara det främsta vapnet i en medveten politisk omdaning av samhället, de vitala organen för proletariatets diktatur, Sovjetmakten.

Länk till tidigare nämnd artikel: https://en.internationalism.org/specialtexts/IR003_kron.htm

(1) Se även: “1921: the proletariat and the transitional state” in International Review 100; “Understanding Kronstadt”, IR 104; 90 years after Kronstadt: a tragedy that's still being debated in the revolutionary movement | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt, Part II | International Communist Current (internationalism.org)

Arbetarrörelsens historia: