Internationella medier försöker alltid skildra Sverige som ”paradiset på jorden”, en välfärdsstat med nästan total jämlikhet mellan medborgarna. Inget kunde vara längre från sanningen. Sedan mer än tre decennier har privatiseringar och outsourcing av skolor, sjukhus, vårdcentraler och andra sektorer, som äldreomsorgen, skapat en situation där hälsosektorn har drabbats av ökade nedskärningar. Coronakrisen har tydligt visat sprickorna i denna illusion. I dag har sjukhussängarna i Sverige minskat till en av de lägsta nivåerna i Europa.

Precis som i resten av världen ger utvecklingen av Coronakrisen i Sverige oss en tydlig illustration av det sönderfallande kapitalistiska samhället i allmänhet, liksom av borgarklassens oförmåga att hantera situationen. Eftersom Sverige historiskt har betraktats som en modell för ”välfärdsstaten” är den nuvarande krisen den sista spiken i kistan för denna illusion.

Mer än 600 000 är infekterade av viruset och 13 000 döda i en befolkning på cirka 10 miljoner, i ett geografiskt vidsträckt land som Sverige. Detta är en tydlig kontrast till länder som Norge och Finland, trots geografiska likheter. Den så kallade ”svenska strategin” med mindre begränsningar och lock-downs har sannerligen inte skonat befolkningen. Idag accelererar kaoset. Staten och regeringen klandrar regionerna, ansvariga för att tillhandahålla hälso- och sjukvård, och regionerna klandrar kommunerna. Mitt i detta kaos står arbetarklassen i hälso- och sjukvården, som för bara ett halvår sedan hotades av nya uppsägningar, när den första vågen ebbade ut efter sommaren.

Orsakerna till den nuvarande situationen står att finna i den kontinuerliga nedmonteringen av hälsosektorn i Sverige sedan 1990-talet. Processen med "avreglering" och privatisering av sjukhus över hela landet, särskilt i Stockholm har inneburit kontinuerliga nedskärningar av sjukhussängar och personal. Protester bland sjukhusarbetare och lokalbefolkningen har varit vanliga, särskilt när lokala sjukhus har lagts ned på mindre orter, där alla typer av patienter, inklusive gravida kvinnor, måste resa långa sträckor för att komma till närmaste sjukhus.

Samma utveckling har ägt rum med apoteken, vilket har inneburit att viktiga läkemedelslager har försvunnit från sjukhus och apotek, till stor del på grund av privatiseringen av det tidigare statliga apoteksmonopolet (och en etablering av privata apotek), vilket ledde till att viktiga mediciner inte lagerhålles. Samma utveckling kan ses med de nationella lagren av viktiga läkemedel för krissituationer - detta försvann runt millennieskiftet.

Samtidigt har situationen i äldreomsorgssektorn försämrats i årtionden (sedan kommunaliseringen, ÄDEL-reformen genomfördes i början av 1990-talet) och vi har sett massor av ”skandaler” i media, ofta med fokus på situationen i privatiserade vårdhem där grundläggande hygienrutiner har försummats på grund av vårdarbetarnas överbelastning. Många arbetare vid dessa institutioner har en osäker arbetssituation, kallas in med kort varsel och har ingen sjukförsäkring - så de kan inte stanna hemma om de är sjuka.

Under hösten 2019 kunde vi se massiva protester på sjukhusen i Stockholm efter hot om kraftiga nedskärningar av personal (läkare och sjuksköterskor), protester som fick sympati från allmänheten, både i Stockholm och i resten av landet.

Så såg situationen ut i Sverige i början av förra året då coronaviruset drabbade landet. Staten och de ansvariga myndigheterna, regionerna och kommunerna var helt oförberedda för utbrottet. I grund och botten fanns det inga förberedelser, inga lager av medicin, munskydd eller visir, inga möjligheter för testning och spårning.

Kan man tala om en medveten svensk strategi?

De svenska myndigheternas strategi att undvika lock-downs har både kritiserats och hyllats i resten av världen. I början trodde epidemiologerna att det inte skulle finnas någon risk för att viruset skulle spridas utanför Asien, sedan diskuterade de - bakom stängda dörrar - möjligheten att få en ”flockimmunitet” i befolkningen på grundval av modeller av influensavirus (något som de senare förnekade och istället talade om att ”platta till kurvan”). Den svenska strategin har präglats av en viss "vetenskaplig arrogans”: "Vi gör rätt och resten av världen gör fel". Den främste talesmannen för denna policy, före detta statsepidemiolog Johan Giesecke, tonade ned faran men viruset och ansåg att man skulle låta det passera genom befolkningen, även om han aldrig talade öppet om "flockimmunitet". Senare visade det sig att han samtidigt fungerade som rådgivare för näringslivet, erhöll arvode för detta – något som ledde till att han fick stiga åt sidan.

Denna ”strategi”, eller brist på strategi, ledde till en massiv spridning av viruset, särskilt i äldreboenden, och vårdarbetarna fick skulden. De som var mest utsatta, som buss- och taxichaufförer, hade inget skydd och viruset spreds snabbt bland invandrare i förorterna. Myndigheterna talade om ”brist på information” och problem med trångboddhet som orsaker till problemet, men inga åtgärder vidtogs för att skydda dessa arbetare. Huvudtemat för den så kallade strategin är att du själv har ansvaret och det är ditt eget fel om du blir smittad!

Nu försöker myndigheterna skylla varandra - regeringen skyller på regionerna och vice versa. Vissa experter kritiserar öppet Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen för att inte rekommendera munskydd. Som i resten av världen är det bara möjligt för medelklassen att ”arbeta hemifrån”, medan majoriteten av arbetarklassen måste använda kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet.

Myten om välfärdsstaten

Sverige har alltid presenterats som ett exempel på en välfungerande välfärdsstat, med en historia av sociala reformer, höga offentliga utgifter och högt "förtroende" hos befolkningen för myndigheter och regering. Coronakrisen har avslöjat massiva sprickor i denna fasad på grund av årtionden av nedskärningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn. Den svenska borgarklassens cynism mot den äldre befolkningen påminner oss om den svarta sidan av det svenska modernitetsprojektet när cyniska experiment och steriliseringsprogram genomfördes fram till 70-talet. Den "svenska strategin" har visat sig vara ännu ett experiment. Idag är alla delar av den nationella borgarklassen tillfreds med de goda effekterna av den svenska strategin för den svenska ekonomin – samtidigt som de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen innebär en kraftigt stigande arbetslöshet. Som vanligt är det arbetarklassen som drabbas värst, både när det gäller sjuklighet och död, och när det gäller attacker mot dess levnadsförhållanden.

IR, februari 2021