Introduktion

Coronavirusepidemin orsakar tusentals dödsfall runt världen. Varför? Därför att forskningen om denna typ av virus, som varit känd under en lång tid, övergavs eftersom den inte verkade vara lönsam! Därför att då epidemin tog fart i Kina var det viktigare för de härskande i Kina att dölja allvaret i situationen för att rädda sin ekonomi och sitt rykte. Därför tvekade de inte att använda sig av alla möjliga sorters lögner och även utsatte läkarna, som varnade om det kommande utbrottet för påtryckningar.

Därför att i alla länder så vidtogs åtgärderna med isolering försent, den första omsorgen var att inte ”blockera ekonomin”, ”att affärslivet inte skulle drabbas”! Därför att överallt var det brist på ansiktsmasker, handsprit, testutrustning, sjukhusbäddar, och respiratorer. Det är nödvändigt att påminna om att i Frankrike har arbetare inom vården och på akutmottagningar strejkat under ett år i protest mot bristen på personal och materiel[1]. Politikerna har mage att tala om att skydda de mest utsatta från coronaviruset, som de äldre. Samtidigt som det varit strejker på äldreboenden har EHPAD också varit ute i strejk det senaste året mot den dåliga behandlingen av de boende på äldreboenden, ett resultat av bristen på personal för att ta hand om dem.

I Frankrike, den näst största ekonomiska makten i Europa, är det omöjligt att hitta ansiktsmasker. Även inom den lungmedicinska vården som är i frontlinjen i kampen mot coronaviruset, har läkarna tvingats att begränsa sig till tre masker om dagen. I Italien råder samma skamliga situation. Arbetare tvingas att gå till jobbet, hopträngda på allmänna färdmedel, därför att de måste hålla ekonomin igång… som i bilfabrikerna till exempel, återigen hopträngda vid det löpande bandet, utan ansiktsmasker, tvättmöjligheter eller andra försiktighetsåtgärder.

Strejker har brutit i Italien under de senaste dagarna. Här kommer ett kort utdrag från ett vittnesmål i Bologna, där arbetarna reste parollen ”Arbetarna är inte slaktboskap!” ”Strejkerna på fabrikerna blir fler. Tvingade att arbeta utan skydd för hälsan revolterar arbetarna. ’Jag tvingas att arbeta i en miljö som riskerar min hälsa, hälsan hos de som står mig nära, mina arbetskamrater och människorna som jag möter… på lagret och i fabriken. Alla de goda råden vi möts av hela tiden verkar inte vara värda någonting, eftersom det på många platser saknas även de mest grundläggande rutiner för att stoppa en spridning av viruset.

• Närvaron av ett stort antal arbetare på begränsade utrymmen har inte ifrågasatts.

• Det finns ingen tvål på toaletterna!

• Krav på handskar och ansiktsmasker? Det ses av cheferna bara som en ursäkt från människor som inte vill arbeta.

Den samlande parollen har varit ”era vinster verkar vara viktigare än vår hälsa!” Detta är förvisso verkligheten under kapitalismen, detta ruttna system av exploatering. Men denna kamp visar att det finns hopp. Arbetarklassen står för solidaritet, enhet och värdighet. Bärare av en värld som inte styrs av profithunger.

Ställda inför denna pandemi behöver vi inte bara utveckla en solidaritet, ta hand om de mest sårbara, utan även fundera över vad kapitalismen innebär, varför den faller samman mitt framför oss och diskutera sådana frågor så mycket som möjligt för att utveckla vår kollektiva förståelse. Artikeln som följer har detta som sitt syfte.

 

*********************************

I slutet på vår första artikel om Covid-19 pandemin betonade vi att ”Vare sig detta nya Covid-19- virus utvecklas till en pandemi, som skedde med SARS, eller stannar och blir ett säsongsbetonat luftvägsvirus, är denna sjukdom en ny varning för att kapitalismen blivit ett hot mot mänskligheten och allt liv på jorden. Denna enorma kapacitet av utvecklingen av produktivkrafterna, och då även de medicinska vetenskaperna, för att skydda oss mot sjukdomar undermineras av en närmast kriminell jakt på profiter. En extrem koncentration av människor i outhärdliga storstäder och den risk för epidemier som detta medför.”

Idag har denna pandemi blivit ett stort problem i världskala och har lett till veritabel ekonomisk ”tsunami” med katastrofala följder. Vi kommer inte att gå in på en analys av de ekonomiska följderna här, utan kommer att göra de i en senare artikel. I denna artikel kommer vi att visa vad denna pandemi avslöjar om sjukdomen hos kapitalismen.

Covid-19 som ett uttryck för kapitalismens sönderfall

Idag har de mest pessimistiska förutsägelserna bekräftats och WHO (världshälsoorganisationen) har erkänt detta som en global pandemi som redan spritts till 117 länder på alla kontinenter. Att antalet drabbade överstiger 120 000, att antalet döda under pandemins första veckor var över 4000. Vad som började som ett internt problem för Kina har nu utvecklats till en social kris för världens alla ekonomiska stormakter som Japan, USA och Västeuropa. Bara i Italien har antalet döda överskridit antalet som gick bort totalt i världen under SARS epidemin 2002-2003. De drakoniska åtgärderna för att kontrollera befolkningen för en månad sen som den ”tyranniska” kinesiska staten genomförde, där man spärrade in miljontals människor i sina hem, och de närmast socialdarwinistiska åtgärderna att exkludera alla som inte var prioriterade från sjukhusvård, börjar nu bli vanliga i flera drabbade storstäder runt om i världen, och framförallt i Västeuropa.

Borgerliga media utsätter oss för ett konstant bombardemang av information, med rekommendationer och oändliga ”förklaringar” av vad de beskriver som en olycka, en ny sorts ”naturkatastrof”. Men det är inget naturligt med denna katastrof. Den är ett resultat av den kvävande diktatur som det senila, ruttna kapitalistiska systemet, i konflikt med naturen och mänskligheten innebär.

Revolutionärer är inte utrustade för att göra epidemiologiska studier eller att ställa diagnoser över utvecklingen av sjukdomar. Vår roll är att analysera, på en materialistisk grund, de sociala förhållanden som gör dessa katastrofer både möjliga och oundvikliga. Vi måste därför påvisa att det är naturen hos det kapitalistiska systemet som sätter exploatering, profit och kapitalackumulation framför mänskliga behov. Det är inte heller möjligt för en alternativ kapitalism att existera. Men vi kan också slå fast att dessa kapitalistiska produktionsrelationer som under en period i historien hade gjort en enorm utveckling av produktivkrafterna möjlig (vetenskapen, att i en viss grad behärska naturen för att kunna begränsa de lidande som påtvingats mänskligheten) nu har blivit ett hinder för dess utveckling. Vi har också visat hur fortsättningen under årtionden av denna fas av kapitalismens förfall har lett till, i frånvaron av en revolutionär lösning, till ett fall ned i en ny fas av kapitalistiskt sönderfall[3]. En fas, där alla de destruktiva tendenserna hos kapitalismens förfall förstärks och skapar en nedåtgående spiral av kaos, barbari, och en gradvis kollaps av de strukturer som garanterar ett minimum av social sammanhållning, och hotar allt liv på jorden.

Är detta bara hjärnspöken hos några gammalmodiga marxister? Absolut inte. De forskare som med störst auktoritet diskuterar den nuvarande Covid-19 pandemin bekräftar att spridningen av denna typ av epidemier är orsakad bland annat av en ökad miljöförstörelse, vilket leder till en ökad smittspridning från djur (zoonoser) som lever nära befolkningen för att överleva. Detta förstärks ytterligare av koncentrationen av miljontals människor i jättestäder som skapar förutsättningar för en snabb smittspridning. Som vi visade i vår tidigare artikel om Covid 19[4] försökte en del läkare i Kina varna för en ny Corona-epidemi redan i december 2019, men de stoppades och censurerades av den kinesiska staten, för att de riskerade att svärta ned ryktet hos det kinesiska nationella kapitalet som strävar efter en ställning som världsmakt.

IKS är inte heller först med att betona att en av avgörande faktorerna bakom den snabba spridningen av denna pandemi är en allt mer bristfällig samordning av åtgärderna mot denna pandemi i de olika nationalstaterna. Detta är en framträdande egenskap hos kapitalismen, som förstärks i allt högre grad av en ökad tendens mot ”var och en för sig” och en inåtvänd attityd som kännetecknar stater och kapitalister under fasen av kapitalismens sönderfall, vilket tenderar att förgifta alla sociala relationer.

Vi avslöjar ingenting nytt när vi påpekar att den största faran med denna pandemi inte ligger så mycket i viruset i sig, utan i det faktum att denna pandemi äger rum mot bakgrund av en enorm nedrustning av sjuk- och hälsovården som över årtionden ägt rum på en global nivå. Det är de facto ”administrationen” av dessa alltmer slimmade och dysfunktionella strukturer som bestämmer policyn hos de olika staterna. Dessa har tenderat att skjuta på tillkännagivandet av nya fall, även om detta innebär en förlängning av konsekvenserna av pandemin. Denna ansvarslösa nedrustning av resurser som ackumulerats under årtionden av mänskligt arbete, kunskap, teknologi etc, visar inte detta på en fullständig brist på perspektiv, en total brist på omtanke om mänsklighetens framtid, vilket är ett karaktärsdrag hos en form av social organisering - kapitalismen – i dess fas av sönderfall?

 

Hur är det möjligt att det år 2020 kan utvecklas en epidemi som världens mest utvecklade stater inte kan begränsa?

Det har naturligtvis funnits andra dödliga epidemier under mänsklighetens historia. Nuförtiden är det i borgerliga ”media” lätt att finna utredningar och böcker om hur smittkoppor, mässling, kolera eller pest lett till miljontals döda. Vad som oftast saknas i denna typ av framställningar är en analys av att orsaken till dessa dödsfall framförallt är samhälleliga tillkortakommanden, både på nivån av levnadsförhållanden och vad det gäller kunskap om naturen. Kapitalismen innebär den historiska möjligheten att överkomma detta stadium av materiel knapphet, och genom utvecklingen av produktivkrafterna, lägga grunden för ett överflöd som skulle möjliggöra en verklig frigörelse och förenande av mänskligheten i ett kommunistiskt samhälle. Om vi ser tillbaka på 1800-talet, som höjdpunkten för kapitalistisk expansion, kan vi se hur hälsa och därmed också sjukdom inte längre sågs som något ödesbestämt, hur olika framsteg gjordes inte bara inom forskningen, utan också i kommunikationen mellan olika forskare, hur en verklig förändring mot ett mer ”vetenskapligt” förhållningssätt till medicin uppstod[5]. All detta kunde appliceras i det dagliga livet hos befolkningen genom åtgärder för att förbättra hygienen till vaccin, till skapandet av medicinska specialiseringar och sjukhus. Ökningen av världens befolkning från en till två miljarder människor och framförallt ökningen av den förväntade livslängden (från 30-40 år i början på 1800 talet till 50-65 år 1900) sker tack vare en utveckling av hygien och vetenskap. Inget av detta skedde av på grund av någon sorts omtanke om befolkningens behov från borgarklassens sida. Kapitalismen föddes ”drypande av blod och smuts” som Marx sa. Men mitt i denna fasa, var dess syfte att utvinna en maximal lönsamhet från arbetskraften, från kunskapen som löneslavarna skaffade sig under årtiondena när de lärde sig de nya produktionsmetoderna och för att försäkra sig om en stabil tillgång på varor. Det gjorde den exploaterande klassen ”intresserad” av – att till lägsta möjliga kostnad förvisso – förlänga arbetslivet hos sina anställda, för att försäkra sig om reproduktionen av varan arbetskraft. Att öka det relativa mervärdet genom att öka produktiviteten hos den exploaterade klassen.

Denna situation ändrades helt med förändringen av historisk period mellan kapitalismens uppåtgående fas och dess förfallsperiod, vilken revolutionärer tillsammans med den kommunistiska internationalen har slagit fast, inleds med första världskriget.[6] Det är ingen tillfällighet att en av de dödligaste epidemierna i mänsklighetens historia bröt ut, den så kallade ”spanska sjukan”, 1918-1919. Vidden hos utbrottet av denna pandemi, ser vi nu berodde inte så mycket så smittsamheten hos viruset i sig, som på de sociala förhållanden som karakteriserar imperialistiska krig under kapitalismens förfall (den globala omfattningen av kriget, och dess konsekvenser för civilbefolkningen i de berörda länderna) som visar omfattningen av katastrofen: 50 miljoner döda inom civilbefolkningen, nästan dubbelt så många som dog i skyttegravarna.

Krigets fasor tog sitt ett annat, ännu mer fasaväckande uttryck 1939-45. Fasorna hos den första imperialistiska slakten som användningen av giftgas, hann knappast överkommas innan barbariet under andra världskriget utlöstes av alla de deltagande krigsmakterna. Tyskland och Japan utsatte människor för plågsamma experiment och de industriella massmorden i de nazistiska koncentrationslägren: det tidiga användandet av biologiska stridsmedel (den brittiska militären experimenterade med mjältbrandsbakterier till exempel) och det amerikanska användandet av atombomber i Nagasaki och Hiroshima.

Hur skall vi förstå den så kallade period av ”fred” som kom sedan? Det är sant att de mest utvecklade kapitalistiska makterna skapade sjukvårdssystem baserade på det brittiska NHS, skapat 1948 – vilket anses vara en grundpelarna hos den så kallade ”välfärdsstaten” – för att förse samhället med allmän sjukvård. Detta syftade till att bland annat förebygga epidemier som spanska sjukan. Var denna ’kapitalistiska välvilja’ en seger för arbetarna? Absolut inte. Syftet med denna åtgärd var att garantera en reproduktion av arbetskraften till lägsta möjliga kostnad (en begränsad resurs eftersom kriget skickat en stor del av proletariatet till en för tidig död) som behövdes för återuppbyggnaden efter kriget. Detta betyder inte att åtgärderna i sig inte leder till nya problem. Vi ser detta till exempel i användandet av antibiotika, som används för att behandla infektioner, men som för att uppfylla kraven hos den kapitalistiska produktionen, regelbundet missbrukas för att förkorta sjukskrivningar. Detta har lett till stora problem med resistenta bakterier – så kallade ”superbakterier” – vilket försvagat arsenalen av verktyg för att medicinskt bekämpa infektioner. Detta har också visat sig i ökningen av sjukdomar som diabetes eller övervikt, orsakat av en försämrad diet för arbetarklassen. En nedvärdering av reproduktionen av arbetskraften hos den exploaterade klassen och de fattigaste skikten i samhället, till den grad att det kapitalistiska användandet av industriell matproduktion är en avgörande faktor i ökningen av övervikt inom befolkningen. Vi kan också se hur de läkemedel som skrivs ut för att lindra den smärta som detta system av exploatering leder till har lett till en epidemi av opiatmissbruk. Ända fram till ankomsten av Coronaviruset var detta det främsta hälsoproblemet i USA, och orsakade fler dödsfall än det totala antal som dog under Vietnamkriget.

Covid-19 pandemin kan inte särskiljas från de problem som påverkar hälsan hos mänskligheten. Tvärtom så visar den att situationen bara kan bli värre om den underställs den avhumaniserade kommersiella fabrik som utgör den kapitalistiska hälso- och sjukvården under det 21:a århundradet. På samma sätt är grunden till sjukdomar idag inte så mycket bristen på kunskap eller teknologi, så skulle det med det nuvarande kunskapsläget vara möjligt att begränsa en ny epidemi. Till exempel inom bara två veckor efter upptäckten av sjukdomen hade man analyserat DNA-sekvensen hos viruset som orsakat Covid-19. Det hinder som mänskligheten måste överkomma är att samhället är underkastat ett produktionssätt som gynnar en exploaterande minoritet och som blivit ett hinder i kampen mot sjukdomar. Vad vi ser i racet att utveckla ett vaccin, är att istället för vara en koordinerad kollektiv ansträngning är det ett kommersiellt krig mellan olika laboratorier. Genuint mänskliga behov är underordnade den kapitalistiska djungelns lag. En stenhård konkurrens för att först med en ny produkt på marknaden och att utnyttja detta försprång är det enda som betyder något för en kapitalist.

Vad är det som hotar mänsklighetens framtid, är det ”oansvariga” individer eller trycket från sönderfallet i samhällssystemet?

Vid vår senaste, 23:e kongress antog vi en resolution om den internationella situationen, där vi återvände till, och bekräftade giltigheten i vad vi skrev i våra Teser om sönderfallet:

”Teserna om sönderfallet från maj 1990 belyser en hel rad karakteristika i samhällsutvecklingen som är resultatet av kapitalismens inträde i denna slutgiltiga fas i sin existens. Rapporten som antogs av den 22:a kongressen noterade ett förvärrande av alla dessa karakteristika, såsom:

• En växande svält i länderna i den ”Tredje Världen”…;

• Omvandlingen av den ”Tredje Världen” till en gigantisk slum, där hundratals miljoner människor överlever som råttor i kloakerna;

• Utvecklingen av samma fenomen i hjärtat av de stora städerna i de ”avancerade” länderna…;

• Den aktuella utvecklingen av katastrofala ”olyckor” (…) de allt mer allvarliga effekterna, på den mänskliga, sociala och ekonomiska nivån, av ”natur”-katastrofer…;

• Miljöförstöringen, som börjat nå oanade dimensioner. (Teser om sönderfallet, punkt 7)”

Vad vi ser idag är att dessa manifestationer har kommit att bli den avgörande faktorn i utvecklingen av det kapitalistiska samhället och det är endast genom dem som vi kan tolka uppkomsten av och utvecklingen av stora sociala händelser. Om vi ser till vad som händer med Covid-19-pandemin, så kan vi se ett ökat inflytande av två faktorer som är karakteristiska för denna terminala fas för kapitalismen:

• För det första: Kina är inte endast den geografiska ursprungsplatsen för de senaste epidemierna, som utbrottet av SARS 2002-2003 och Covid-19. Utöver denna omständighet så är det viktigt att förstå vad som är karakteristiskt för utvecklingen av den kinesiska kapitalismen under fasen av sönderfall i det globala kapitalistiska systemet och dess inflytande på den nuvarande situationen. Under några få år har Kina utvecklats till nummer två i rangordningen av supermakter med ett enormt inflytande inom världshandel och ekonomi, där man först drog fördel av stödet från USA efter att man bytte imperialistiskt block (1972) och, efter upplösningen av de imperialistiska blocken 1989, att man kunde dra fördel av den så kallade globaliseringen. Men just på grund av detta, så ”uppvisar Kinas makt alla stigma för den döende kapitalismen: den baseras på en överexploatering av proletariatets arbetskraft, den ohämmade utvecklingen av krigsekonomin i det nationella programmet för ”militär-civil fusion” och den katastrofala miljöförstöringen, samtidigt som den ”nationella sammanhållningen är baserad på polisiär kontroll av massorna, som underkastas den politiska utbildningen av enpartistaten (…) faktum är att Kina är en jätte-metastas av den generaliserade militaristiska cancern i hela det kapitalistiska systemet: dess militära produktion har utvecklats med frenetiska steg, försvarsbudgeten har ökat sexfaldigt på tjugo år och är rankad som nummer två i världen sedan 2010”.[7]

Denna utveckling i Kina, som så ofta visas upp som en illustration av kapitalismens hållbarhet och styrka, är i själva verket en tydlig manifestation av dess skröplighet. Dess teknologiska landvinningar och expansion i hela världen tack vare spektakulära initiativ som den nya ”Silkesvägen” får inte skymma det faktum att detta baseras på en enorm överexploatering (långa arbetsdagar, löner på fattigdomsnivå, etc) där hundratals miljoner arbetare får stå ut med extremt dåliga bostäder, dålig mat och allmänna levnadsvillkor, vilka försämras ständigt. Ett exempel är att hälsobudgeten per capita, som redan är låg, har skurits ned med 2.3%. Ett annat belysande exempel är att matproduktionen håller mycket låg hygienisk standard eller ingen alls – som med konsumtionen av kött från vilda djur som handlas på den svarta marknaden. Under de senaste två åren har den värsta epidemin i historien av afrikansk svininfluensa spritt sig i Kina, där man tvingats slakta 30 % av djuren vilket orsakat prishöjningar på 70 % på griskött.

• Det andra tecknet som visar på det kapitalistiska sönderfallets inflytande är söndervittringen av den miniminivå av koordination som tidigare existerade mellan de olika nationella kapitalen. Det är sant, som marxismen har visat, att den maximala enhet som kapitalismen kan sträva efter – om än motvilligt – är nationalstaten, vilket gör en super-imperialism omöjlig. Detta betyder inte att det, när världen var uppdelad i imperialistiska block, inte skapades flera olika strukturer, från UNESCO till WHO, som försökte implementera ett minimum av gemensamma intressen för de nationella kapitalen. Men denna tendens mot ett minimum av koordination faller allt mer sönder ju längre det kapitalistiska sönderfallet fortsätter. Som vi analyserade situationen i den tidigare citerade resolutionen från vår 23:e kongress: ”Fördjupningen av krisen (liksom kraven från den imperialistiska rivaliteten) ställer de multilaterala institutionerna och mekanismerna inför ett svårt test” (punkt 20).

Detta kan exempelvis illustreras med den roll som WHO har spelat. Det internationella samarbetet vid SARS-epidemin 2002-03, liksom den snabba utvecklingen av upptäckter [8] i laboratorier över hela världen, förklarar den låga incidensen idag av virus som kommer från samma familj som det aktuella Covid-19. Men denna roll har äventyrats av WHO:s oproportionerliga svar på influensa A-utbrottet 2009, där institutionens alarmism användes för att generera en massiv försäljning av det antivirala medlet Tamiflu, som utvecklades i ett laboratorium där den tidigare amerikanske försvarsministern Donald Rumsfield, hade direkta intressen. Sedan dess har WHO blivit förpassad till en roll som en NGO, som uttalar pompösa ”rekommendationer” men som är oförmögen att genomföra sina direktiv för de olika nationella kapitalen. Man är inte ens kapabla att skapa gemensamma statistiska kriterier för att kunna räkna infekterade individer, vilket öppnar dörren för varje nationellt kapital att försöka dölja, så långt som möjligt, utvecklingen av epidemin i respektive land. Detta har hänt, inte bara i Kina, som försökte dölja de första tecknen på epidemin, men också i USA, där man försökte sopa under mattan hur många som var drabbade för att inte avslöja svagheterna i ett hälsosystem som baseras på privata försäkringar, där 30 % av amerikanska medborgare i praktiken inte har tillträde. Den heterogenitet som finns för hur man ska genomföra diagnostiska tester, de skillnader i protokoll som finns för att hantera olika faser, har otvivelaktigt haft negativa återverkningar för att kunna förhindra spridningen av en global pandemi. Än värre är att varje nationellt kapital vidtar olika protektionistiska åtgärder för att kunna se till att man har skyddsutrustning, hygienutrustning och respiratorer, vilket Merkels Tyskland gör för närvarande.

Detta är åtgärder som sätter försvaret av de nationella intressena framför vad som skulle behövas akut i andra länder.

Hur kan vi övervinna hotet mot vår hälsa som skapas av kapitalismens sociala relationer?

Propaganda i media bombarderar oss konstant med uppmaningar till individuella medborgare om att visa ansvar för att förhindra en kollaps i hälsovårdssystemen, som i flera länder visar tecken till utmattning (arbetare inom hälsosektorn är utarbetade, brist på materiella och tekniska resurser etc). Det första vi måste säga är att detta är en berättelse om en förutsägbar katastrof. Inte på grund av någon oansvarighet hos medborgarna, utan på grund av årtionden av nedskärningar i budgeten för hälsosektorn, nedskärningar av arbetsstyrkan inom vården och i budgeten för sjukhus och medicinsk forskning. Detta kan vi se i Spanien, ett av de länder som är närmast den kollaps som vi varnas för, där ständiga nedskärningar har lett till att 8 000 sjukhussängar har försvunnit[10] och intensivvårdsplatserna har minskat så att man ligger under europeisk standard, samtidigt som utrustningen är i ett mycket dåligt skick (67 % av respiratorerna är över tio år gamla). Situationen är likartad i Italien och Frankrike. I Storbritannien, ett land som lyfts fram som en modell för den allmänna sjukvården, har vi sett en konstant försämring av kvalitén de senaste 50 åren, med mer än 100 000 vakanser inom hälsosektorn. Detta långt innan Brexit!

Det är samma arbetare inom hälsovårdssektorn, som har sett sina levnads- och arbetsvillkor försämrats allt mer, där man blivit tvungen att ta hand om allt fler och sjukare patienter, att behandla fler sjukdomar, samtidigt som personalstyrkan minskat mer och mer, som nu ställs inför hotet av en kollaps av hälsovårdssystemet inför den aktuella pandemin. De som applåderar modet och självuppoffringen hos de offentliganställda är de samma som har drivit dem till utmattning genom att slopa raster, tvinga dem att byta arbetsuppgifter – i en situation där utvecklingen av pandemin är okänd – utan adekvat skyddsutrustning (ansiktsmasker, skyddskläder etc) eller adekvat utbildning. Att man tvingar sjukvårdspersonalen att arbeta under sådana omständigheter gör dem mer sårbara för smittspridning. Som vi såg i Italien, där har minst 10 % av personalen blivit smittade av viruset.

För att tvinga arbetarna att lyda dessa order, så tar man till ”undantagstillstånd” för att kunna genomföra repressiva åtgärder och hotar med alla slags sanktioner om man inte lyder. Denna policy från myndigheternas sida har i flera fall eskalerat det redan existerande kaoset.

Inför denna situation, som ställer hälsovårdspersonalen inför fullbordat faktum när det gäller sjukvårdens katastrofala tillstånd, så tvingas arbetarna i denna sektor att tillgripa metoder som närmar sig eugenik, eftersom man inte har något annat val än att ägna de bristfälliga resurser som står till förfogande till de patienter som har störst chans att överleva, vilket vi har sett i de direktiv som antagits av den italienska yrkesorganisationen för narkosläkare och akutvårdspersonal, där man beskriver situationen som ett ”krigstillstånd”[11]. Detta är verkligen ett krig mot mänskliga behov som beror på kapitalets logik, där arbetarna inom denna sektor drabbas av växande ångest eftersom man måste genomföra dessa inhumana riktlinjer. Den ångest som uttrycks av allt fler av dessa arbetare är ett resultat av att man inte ens kan ifrågasätta dessa kriterier: att vägra att arbeta under dessa skamliga villkor, eller att vägra uppoffringar av sina levnadsvillkor, eftersom man, om man gjorde detta genom att gå ut i strejk så skulle detta allvarligt påverka de egna klassbröderna och – systrarna, alla övriga utsugna. Man kan inte ens träffas tillsammans med andra kamrater och uttrycka solidaritet med andra arbetare eftersom detta skulle gå emot de regler om ”social isolering” som genomförts för att hindra spridningen av epidemin.

Våra kamrater inom sjukvårdssektorn kan inte gå ut i öppen kamp i den nuvarande situationen men resten av arbetarklassen kan inte lämna dem ensamma. Alla arbetare är offer för det här systemet och alla arbetare kommer förr eller senare att betala priset för denna epidemi. Vare sig det handlar om nedskärningar i icke prioriterad sjukvård (planerade operationer eller medicinska konsultationer) eller genom att man drar ner på tillfälliga anställningar, eller lönesänkningar och sänkning av sjukersättning. Att acceptera detta vore att ge grönt ljus till de nya och än mer brutala attacker mot arbetarklassen som planeras. Vi måste därför fortsätta att slipa vårt vapen: klassolidariteten, med den beslutsamhet och kraft som vi nyligen kunde se i strejkerna i Frankrike mot pensions-”reformerna”.

Den explosion av kapitalismens oöverstigliga motsättningar som vi sett i hjärtat av sjukvårdssystemet är otvivelaktiga symtom på slutfasen av kapitalismens senilitet. På samma sätt som viruset har sin största påverkan på åldrade kroppar och orsakar de allvarligaste symtomen, så har sjukvårdssystemet blivit grundläggande försvagat utav år av åtstramningar och privatiseringar, som inte baserats på behoven i befolkningen utan på kraven från en kapitalism i kris och förfall. Det samma gäller den kapitalistiska ekonomin, som på konstgjord väg har hållits igång genom att man manipulerar värdelagen och kastas ned i en massiv skuldsättning. Detta har gjort systemet så ömtåligt att epidemin med största säkerhet kommer att medföra en ny och brutal global recession.

Men proletariatet är inte bara ett offer för denna katastrof för mänskligheten som kapitalismen utgör. Det är också den klass som har potentialen, den historiska förmågan, att besegra kapitalismen en gång för alla, genom sin kamp och genom att utveckla sitt medvetande och sin klassolidaritet. Endast den kommunistiska revolutionen kan och måste ersätta mänskliga relationer som bygger på uppdelning och konkurrens med relationer som bygger på solidaritet, att organisera produktionen, arbetet, mänsklighetens och naturens resurser på grundval av mänskliga behov och inte de profitlagar som tjänar en utsugande minoritet.

Valerio, 2020-03-13

[1} Macron höll i tal i tv fullt av skryt om den "utmärkta franska hälsovården" som påstås var fri och tillgänlig för alla. Samtidigt som han hyllade seriositeten och engagemanget hos sjukvårdspersonalen.

Responsen var omedelbar med massor foton på sociala medier, på vårdare sjuksköteskor och med plakat med parrolen "Du kan räkna med oss. Om vi kan räkna med dig återstår att se"

[2} Det är klart att det var nödvändigt att hindra människor från att resa och att uppmana dem att stanna hemma, för att förhindra smittspridning. Men det s ätt på vilket dessa åtgärder genomfördes (med inget statligt stöd till vård av barn eller äldre, där det var nödvändigt. En kraftig övervakning av befolkningen - samtidigt som arbetet i fabrikerna till exempel inte påverkades) visar på ett modus operandi av totalitarismen hos den kapitalistiska staten. I våra kommande artiklar kommer vi att återkomma till hur detta påverkar det dagliga livet hos de exploaterade runtom i världen.

[3} se våra teser om kapitalismens sönderfall: (International Review No. 107, 4th Quarter 2001) https://en.internationalism.org/ir/107_decomposition

Och resolutionen om internationella situationen från IKS 23:de kongress: https://en.internationalism.org/content/16704/resolution-international-situation-2019-imperialist-conflicts-life-bourgeoisie

[4] https://en.internationalism.org/content/16810/more-evidence-capitalism-has-become-danger-humanity

[5] Genom att söka de verkliga orsakerna till infektioner istället för religiösa eller andra inbillade orsaker (som 4 humörens teori från den antika medicinen till exempel) genom att försöka skaffa sig en materialistisk syn på den mänskliga anatomien och fysiken etc... blev möjligt det att identifiera de verkliga orsakerna till dessa infektioner.

[6] Se artiklarna om den Kommunistiska internationalens hundraårs jubileum i de senaste numren av International Review (nr 162 och 163)

[7] lhttps://en.internationalism.org/content/16704/resolution-international-situation-2019-imperialist-conflicts-life-bourgeoisie.

[8] Som ett exempel kan nämnas civet-katten, som fungerade som värddjur och spred smitta till människan. Efter en snabb eliminering av arten, avstannade smittspridningen.

[9] I Frankrike stoppades all forskning kring coronavirus-familjen efter epidemin 2002-03 på grund av budgetnedskärningar 2005.

[10] Denna tendens visar på en dynamik som kan ses i alla länder, oavsett vilket politisk färg regeringarna har haft, vilket visas av grafik från EUROESTAT graphique d’Euroestat

[11] Se (på italienska) Recomendaciones UCI en Italia.