Internationella medier försöker alltid skildra Sverige som ”paradiset på jorden”, en välfärdsstat med nästan total jämlikhet mellan medborgarna. Inget kunde vara längre från sanningen. Sedan mer än tre decennier har privatiseringar och outsourcing av skolor, sjukhus, vårdcentraler och andra sektorer, som äldreomsorgen, skapat en situation där hälsosektorn har drabbats av ökade nedskärningar. Coronakrisen har tydligt visat sprickorna i denna illusion. I dag har sjukhussängarna i Sverige minskat till en av de lägsta nivåerna i Europa.
Precis som i resten av världen ger utvecklingen av Coronakrisen i Sverige oss en tydlig illustration av det sönderfallande kapitalistiska samhället i allmänhet, liksom av borgarklassens oförmåga att hantera situationen. Eftersom Sverige historiskt har betraktats som en modell för ”välfärdsstaten” är den nuvarande krisen den sista spiken i kistan för denna illusion.
Mer än 600 000 är infekterade av viruset och 13 000 döda i en befolkning på cirka 10 miljoner, i ett geografiskt vidsträckt land som Sverige. Detta är en tydlig kontrast till länder som Norge och Finland, trots geografiska likheter. Den så kallade ”svenska strategin” med mindre begränsningar och lock-downs har sannerligen inte skonat befolkningen. Idag accelererar kaoset. Staten och regeringen klandrar regionerna, ansvariga för att tillhandahålla hälso- och sjukvård, och regionerna klandrar kommunerna. Mitt i detta kaos står arbetarklassen i hälso- och sjukvården, som för bara ett halvår sedan hotades av nya uppsägningar, när den första vågen ebbade ut efter sommaren.
Orsakerna till den nuvarande situationen står att finna i den kontinuerliga nedmonteringen av hälsosektorn i Sverige sedan 1990-talet. Processen med "avreglering" och privatisering av sjukhus över hela landet, särskilt i Stockholm har inneburit kontinuerliga nedskärningar av sjukhussängar och personal. Protester bland sjukhusarbetare och lokalbefolkningen har varit vanliga, särskilt när lokala sjukhus har lagts ned på mindre orter, där alla typer av patienter, inklusive gravida kvinnor, måste resa långa sträckor för att komma till närmaste sjukhus.
Samma utveckling har ägt rum med apoteken, vilket har inneburit att viktiga läkemedelslager har försvunnit från sjukhus och apotek, till stor del på grund av privatiseringen av det tidigare statliga apoteksmonopolet (och en etablering av privata apotek), vilket ledde till att viktiga mediciner inte lagerhålles. Samma utveckling kan ses med de nationella lagren av viktiga läkemedel för krissituationer - detta försvann runt millennieskiftet.
Samtidigt har situationen i äldreomsorgssektorn försämrats i årtionden (sedan kommunaliseringen, ÄDEL-reformen genomfördes i början av 1990-talet) och vi har sett massor av ”skandaler” i media, ofta med fokus på situationen i privatiserade vårdhem där grundläggande hygienrutiner har försummats på grund av vårdarbetarnas överbelastning. Många arbetare vid dessa institutioner har en osäker arbetssituation, kallas in med kort varsel och har ingen sjukförsäkring - så de kan inte stanna hemma om de är sjuka.
Under hösten 2019 kunde vi se massiva protester på sjukhusen i Stockholm efter hot om kraftiga nedskärningar av personal (läkare och sjuksköterskor), protester som fick sympati från allmänheten, både i Stockholm och i resten av landet.
Så såg situationen ut i Sverige i början av förra året då coronaviruset drabbade landet. Staten och de ansvariga myndigheterna, regionerna och kommunerna var helt oförberedda för utbrottet. I grund och botten fanns det inga förberedelser, inga lager av medicin, munskydd eller visir, inga möjligheter för testning och spårning.
De svenska myndigheternas strategi att undvika lock-downs har både kritiserats och hyllats i resten av världen. I början trodde epidemiologerna att det inte skulle finnas någon risk för att viruset skulle spridas utanför Asien, sedan diskuterade de - bakom stängda dörrar - möjligheten att få en ”flockimmunitet” i befolkningen på grundval av modeller av influensavirus (något som de senare förnekade och istället talade om att ”platta till kurvan”). Den svenska strategin har präglats av en viss "vetenskaplig arrogans”: "Vi gör rätt och resten av världen gör fel". Den främste talesmannen för denna policy, före detta statsepidemiolog Johan Giesecke, tonade ned faran men viruset och ansåg att man skulle låta det passera genom befolkningen, även om han aldrig talade öppet om "flockimmunitet". Senare visade det sig att han samtidigt fungerade som rådgivare för näringslivet, erhöll arvode för detta – något som ledde till att han fick stiga åt sidan.
Denna ”strategi”, eller brist på strategi, ledde till en massiv spridning av viruset, särskilt i äldreboenden, och vårdarbetarna fick skulden. De som var mest utsatta, som buss- och taxichaufförer, hade inget skydd och viruset spreds snabbt bland invandrare i förorterna. Myndigheterna talade om ”brist på information” och problem med trångboddhet som orsaker till problemet, men inga åtgärder vidtogs för att skydda dessa arbetare. Huvudtemat för den så kallade strategin är att du själv har ansvaret och det är ditt eget fel om du blir smittad!
Nu försöker myndigheterna skylla varandra - regeringen skyller på regionerna och vice versa. Vissa experter kritiserar öppet Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen för att inte rekommendera munskydd. Som i resten av världen är det bara möjligt för medelklassen att ”arbeta hemifrån”, medan majoriteten av arbetarklassen måste använda kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet.
Sverige har alltid presenterats som ett exempel på en välfungerande välfärdsstat, med en historia av sociala reformer, höga offentliga utgifter och högt "förtroende" hos befolkningen för myndigheter och regering. Coronakrisen har avslöjat massiva sprickor i denna fasad på grund av årtionden av nedskärningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn. Den svenska borgarklassens cynism mot den äldre befolkningen påminner oss om den svarta sidan av det svenska modernitetsprojektet när cyniska experiment och steriliseringsprogram genomfördes fram till 70-talet. Den "svenska strategin" har visat sig vara ännu ett experiment. Idag är alla delar av den nationella borgarklassen tillfreds med de goda effekterna av den svenska strategin för den svenska ekonomin – samtidigt som de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen innebär en kraftigt stigande arbetslöshet. Som vanligt är det arbetarklassen som drabbas värst, både när det gäller sjuklighet och död, och när det gäller attacker mot dess levnadsförhållanden.
IR, februari 2021
Efter den ryska revolutionen 1917, revolutionen i Tyskland 1918, bildandet av kommunistiska internationalen 1919 så minns vi hundraårsdagen av det tragiska krossandet av arbetarnas, soldaternas och matrosernas uppror i Kronstadt 1921 med dokumentet "lärdomar av Kronstadt" från International Review 3 (1) i syfte att verkligen dra de viktigaste lärdomarna av denna händelser för framtidens klasstrider.
I Mars 1921, använde Sovjetstaten, ledd av bolsjevikpartiet, sin militärmakt för att få slut på arbetarnas och matrosernas revolt i Kronstadt på ön Kotlin i den finska viken 30 kilometer från Petrograd (dagens Sankt Petersburg). De 15000 rebellerna blev attackerade av 50000 röda armésoldater på kvällen den sjunde Mars. Efter tio dagars bittra strider, var Kronstadupproret undertryckt. Det är inte möjligt att få trovärdiga siffror på antalet offer, men det har uppskattats att de var 3000 dödade i strider eller avrättade på rebellernas sida och 10000 dödade på Röda arméns sida. Enligt en kommuniké från Chekan daterad till den första maj 1921 så blev 6528 rebeller arresterade, 2168 avrättade, 1955 dömda till straffarbete (1486 i fem år) och 1272 friade. Rebellernas familjer blev deporterade till Sibirien och 8000 matroser, soldater och civila lyckades fly till Finland.
Mindre än fyra år efter arbetarklassens maktövertagande i Oktober 1917 var dessa händelser ett tragiskt utryck för degenereringen av en isolerad revolution som var nära sitt slutliga fall Detta var en revolt av Sovjetstyrets förkämpar av de som 1905 och 1917 varit i rörelsens förtrupp, och de som under oktoberrevolutionen hade blivit sedda som "revolutionens stolthet och ära". 1921 krävde Kronstadtrebellerna uppfyllande av samma krav som Petrogradarbetarna som hade strejkat sedan februari krävde: frigivande av alla socialistiska fångar, slut på militärstyret, yttrande, press, och mötesfrihet för alla arbetande, lika ransoner för alla arbetare.. Men vad som underströk vikten av den här rörelsen och utryckte dess djupt proletära karaktär var inte bara reaktionen mot de inskränkande åtgärderna, utan framför allt reaktionen mot förlusten av den politiska makten för arbetarrådens räkning till förmån för partiet och staten, som hade ersatt råden med sig själva och utgav sig för att representera arbetarklassens mål och intressen. Detta utrycktes i den första punkten av resolutionen som antogs av rebellerna: "I beaktande av det faktum att de nuvarande sovjeterna inte utrycker arbetarnas och böndernas vilja, krävs omedelbara nyval till sovjeterna med hemliga valsedlar och frihet för alla arbetare och bönder att i förhand bedriva valagitation".
Borgarklassen, när den talar om Röda arméns undertryckande av upproret, försöker alltid bevisa för proletariatet att det finns en obruten kedja som länkar Marx och Lenin till Stalin och Gulag. Borgarklassens mål är att försäkra sig om att arbetarklassen vänder ryggen till sin klass historia och inte återanknyter till sina egna erfarenheter. Anarkisternas teorier landar i samma slutsats genom att utgå från den påstådda auktoritära och kontrarevolutionära naturen hos marxismen och partier som agerar i dess namn. Anarkisterna har en abstrakt moralistisk syn på dessa händelser. Utgående från idén om bolsjevikpartiets inneboende auktoritära karaktär, är de oförmögna att förklara revolutionens degenerering i allmänhet, och Kronstadtepisoden i synnerhet. Detta var en revolution som blivit försvagat efter sju år av världskrig och inbördeskrig, med en industriell infrastruktur i ruiner, en arbetarklass som hade blivit decimerad, som svalt, och som konfronterades med bondeuppror i provinserna. En revolution som hade blivit starkt isolerad och där en internationell spridning hade blivit mer och mer osannolik efter den tyska revolutionens nederlag. Ställda inför alla problem som arbetarklassen och bolsjevikpartiet konfronterades med sluter anarkisterna bara sina ögon.
Sett från perspektivet av den proletära världsrevolutionen, är den grundläggande historiska lärdomen av repressionen i Kronstadt frågan om klassvåldet. Medan revolutionärt våld är ett vapen för arbetarklassen för att besegra kapitalismen och sina klassfiender så kan det under inga omständigheter användas inom arbetarklassen mot andra arbetare. Kommunism kan inte påtvingas arbetarklassen med tvång och våld eftersom dessa metoder står i fullständigt motsättningen till den medvetna naturen hos dess revolution. som bara kan utvecklas genom dess egna erfarenheter och det ständigt kritiska granskandet av dessa erfarenheter. Beslutet av Bolsjevikpartiet att slå ner kronstadupproret kan förstås i sammanhanget av revolutionens internationella isolering och det fasansfulla inbördeskriget som hade hemsökt landet. Inte desto mindre, ett sådant beslut förblir ett tragiskt misstag, eftersom det var utövat mot arbetare som hade rest sig för att försvara det främsta vapnet i en medveten politisk omdaning av samhället, de vitala organen för proletariatets diktatur, Sovjetmakten.
Länk till tidigare nämnd artikel: https://en.internationalism.org/specialtexts/IR003_kron.htm [2]
(1) Se även: “1921: the proletariat and the transitional state” in International Review 100; “Understanding Kronstadt”, IR 104; 90 years after Kronstadt: a tragedy that's still being debated in the revolutionary movement | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt | International Communist Current (internationalism.org); Historical lessons of the Kronstadt revolt, Part II | International Communist Current (internationalism.org)