-
I slutet av oktober 2006, kallade den Socialistiska Politiska Alliansen (SPA) till en konferens av internationalistiska organisationer i de sykoreanska städerna Seoul och Ulsan. Även om antalet närvarande vara litet, är SPA det första organiserade uttrycket i bortre Asien (så vitt vi vet) för vänsterkommunistiska principer och denna konferens var helt säkert den första i sitt slag. Som sådant är den av historisk betydelse och IKS gav den sitt helhjärtade stöd genom att skicka en delegation till konferensen. (1).
Dock överskuggade händelserna dagarna innan konferensen dess långsiktiga politiska mål, av den dramatiska skärpningen av de inter-imperialistiska spänningarna i regionen orsakat av Nordkoreas sprängning av sin första atombom, och av det manövrerande som följde på den, speciellt från de olika makterna som är närvarande i regionen (USA, Kina, Japan, Ryssland, Sydkorea). I konsekvens med detta debatterades denna fråga intensivt under konferensen och gav upphov till att deltagarna, vars namn finns nedan, antog följande deklaration.
Internationalistisk deklaration från Korea mot krigshotet
Efter att vi tagit del av nyheterna om atombombstesterna i Nordkorea, uttalar vi, de kommunistiska internationalisternas möte i Seoul och Ulsan, följande
Arbetarna har inget land att försvara!
Arbetare i alla länder, förena er!
Denna deklaration undertecknades av följande organisationer och grupper:
Internationella Kommunistiska Strömningen
Socialistiska Politiska Alliansen (Korea), Seoul gruppens möte den 26 oktober 2006
Internationalist Perspectives
Ett antal kamrater som var närvarande vi konferensen skrev också under deklarationen som individer:
SJ (Seoul gruppen för Arbetarråd)
MS (Seoul gruppen för Arbetarråd)
LG
JT
JW (Uslan)
SC (Uslan)
BM
Not
(1) Vi kommer att skriva om konferensen i mer detalj senare.
Den orsak som lyfts fram för denna stora offensiv från den israeliska statens sida är kidnappningen av israeliska soldater av Hamas i söder och Hizbollah i norr. Men detta är bara en förevändning: Israel har använt krisen som en möjlighet att försöka försvaga eller likvidera Hamas-regimen på de ockuperade områdena, och för att begära att den libanesiska staten avväpnar Hizbollah (vilket är helt utom dess möjligheter). Man försöker även dra med Syrien och Iran i konflikten, genom att skramla med vapnen gentemot Syrien, samtidigt som man påstår att ett av målen med bombningarna av Libanon är att hindra att de kidnappade israeliska soldaterna utlämnas till Iran, som stöder och beväpnar Hizbollah.
Den nuvarande konflikten hotar att utvecklas till ett regionalt krig- Eftersom Mellan Östern är en så viktig strategisk region, så innebär krig i detta område inte bara en konflikt mellan Israel, palestinierna och dess arabiska grannar, utan ett krig mellan världens stormakter. 1948 stödde ryssarna och amerikanerna bildandet av staten Israel som ett sätt att bryta de forna kolonialherrarnas – Storbritanniens och Frankrikes –grepp, vilka tidigare hade kontrollerat regionen. Suezkriget 1956 bekräftade att USA nu var högsta hönset i regionen: man förödmjukade Frankrike och England genom att begära att man upphörde med sin intervention i Nassers Egypten. Krigen 1967, 1973 och 1982 var en del av den globala konflikten mellan det amerikanska och ryska blocket, där USA backade upp Israel och Ryssland stödde PLO och arabregimerna.
I och med det ryska blockets kollaps 1989, låg vägen öppen för en ”Pax Americana” i Israel/Palestina. USA var tillskyndaren av Oslo-överenskommelsen 1993. Man hoppades, i och med att man gjorde upp om den palestinsk-israeliska konflikten, att man skulle bli ensam herre på täppan i regionen. Den stora uppvisningen av amerikansk militär styrka i Irak 1991 hade samma syfte.
Men alla försök av den amerikanska imperialismen att införa en ”ny världsordning” i Mellan Östern har inte lett till någonting. Ända sedan ”freds” - avtalet i Oslo, och i synnerhet sedan den ”Andra Intifadan” år 2000, så har det ägt rum ständiga konflikter mellan Israel och Palestina: en evig spiral av mordiska självmordsbombningar, följda av israeliska repressalier, följa av fler självmordsbombningar, och fler repressalier. Parallellt med detta, har de amerikanska försöken att slå fast sin överhöghet i Afghanistan och Irak, ”kriget mot terrorn”, exploderat rakt i ansiktet på dem och skapat två nya Vietnamkrig, där man kört ned båda länderna i ett totalt kaos. Samtidigt som situationen eskalerar i Libanon, plågas den irakiska befolkningen dagligen av fruktandsvärda sekt - massakrer, samtidigt som den USA - och engelskstödda regimen i Afghanistan har förlorat kontrollen över majoriteten av landet. Samtidigt slår effekterna av den militära kvicksands - situationen i Irak och Afghanistan tillbaka på Israel/Palestinakonflikten och vice versa. Israels provokativa ställningstagande mot Iran ekar av USA: s ultimatum till Teheran gentemot dess kärnkraftsprogram, samtidigt som de ”framgångar” som den islamska terrorismen vunnit i Irak influerar Hamas’ och Hizbollahs aktioner. Den skoningslösa slakten av terrorbanden på civila i New York, Madrid och London bekräftar att kriget i Mellan Östern redan har slagit tillbaka till centrum i det kapitalistiska systemet. Den ohämmade flykten in i militära projekt är det enda medel som står till buds för varje imperialistisk makt eller maktklick, från de största till de mest obetydliga, för att försvara sina imperialistiska intressen gentemot sina rivaler.
I korthet visar situationen i hela Mellan Östern att USA inte har någon kontroll över situationen, utan att ett okontrollerat kaos dagligen sprids. Detta visas med all önskvärd tydlighet av Israels ultra-aggressiva attityd. (1)
Vad beträffar de andra stormakterna, så viftar man med fredsplakaten precis som man gjorde innan invasionen av Irak. Frankrike och Ryssland har redan fördömt Israels ”oproportionerliga” militära operation i Libanon. Storbritannien antar också en mer självständig linje: man har framfört skarp kritik av Israels ”kollektiva bestraffning” av palestinierna i Gaza och man har gjort en stor affär av att man sänt krigsfartyg för att evakuera brittiska medborgare från Libanon. Dessa stormakter är dock inte intresserade av fred utan att upprätthålla sina egna inflytandezoner i regionen. Man kommer helt klart att dra fördel av USA: s svaghet, men ingen av dem befinner sig i en position att ta över rollen som världspolis, och deras motstridiga intressen gör det omöjligt för dem att utveckla någon koherent, gemensam politik. Det är därför som stormakterna vid det senaste G8-mötet antog ett ”gemensamt” uttalande om Libanon, vilket genast gav upphov till ömsesidiga anklagelser och osämja.
Alla stater och krafter som är involverade i denna konflikt har nu fullt upp med att dra upp militära och diplomatiska planer som ligger i linje med deras intressen. Man använder säkert de mest ”rationella” metoderna för sina kalkyler och planer, men man är samtidigt fången i en i grunden irrationell process: den ofrånkomliga driften hos det kapitalistiska systemet mot ett imperialistiskt krig, som idag mer och mer tar formen av ett kriga alla mot alla. Till och med det mäktiga USA dras in i denna återvändsgränd. I det förgångna, var civilisationer som befann sig i sin slutfas upptagna med ständiga krig. Det faktum, att kapitalismen har blivit ett system av permanenta krig är det tydligaste beviset på att den också befinner sig i ett stadium av utvecklat förfall och att detta innebär ett dödligt hot för mänskligheten.
Om nu alla kapitalismens fredsplaner är dömda att misslyckas, vilket alternativ finns då till det imperialistiska kaos som ger upphov till detta? Definitivt inte de olika religiösa eller nationalistiska grupper som påstår att de ”motstår” imperialismen i Palestina, Irak eller Afghanistan: Hamas, PLO, Hizbollah eller Al Quaida. Även de är helt fast i imperialismens logik, även om man protesterar eller tar parti för de existerande kapitalistiska staterna. Deras drömmar om ”antingen upprättandet av nya nationalstater eller en dröm om en panislamiskt kalifat” kan endast förverkligas genom imperialistiska krig; och deras metoder: ”som alltid innebär en urskillningslös massaker av civilbefolkningen” är precis samma som de stater som man påstår sig protestera mot.
Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp ör att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, så är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.
I Mellan Östern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellan Östern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som för av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien , postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.
IKS, 2006 07 17
(1) Den israeliska statens barbariska krigspolitik är helt och hållet Amir Peres ansvar, vänsterledaren i Arbetarpartiet, sedan länge fackföreningspamp, engagerad i fredsrörelsen ”Peace Now”. Man kunde tro att det var någon slags ”israelisk specialitet”, att en ”vänsterman” spelar rollen av en obeveklig slaktare – men detta skulle vara ett misstag. För ett år sedan, när Londonpolisen avrättade en ung brasiliansk arbetare, så var en av de främsta försvararna av ”skjut för att döda” - politiken mot vem som helst som misstänktes vara ”terrorist”, ingen annan än ”röde Ken” Livingstone, Londons ”vänster” - borgmästare. I sitt blodiga militära försvar av det nationella kapitalet, så har ”vänstern” alltid uppvisat en obeveklig övertygelse, vilket land det än har rört sig om.
När detta skrives, är det en vecka kvar till valet. Skandalen kring folkpartiets ”nätspioneri” har lagt sig. Nya opinionsmätningar visar en knapp övervikt för den ”borgerliga alliansen” mot den utslitna sosseregeringen.
Genom den allt mer upphaussade valpropagandan vill borgarklassen få oss att tro, att det finns en skillnad mellan de olika ”blocken” som innebär ett ”vägval” för Sverige. .
Man vill framställa valet som ett val mellan två alternativ; detta är den socialdemokratiska propagandans främsta syfte. Moderaterna i sin tur vill profilera sig som ett nytt ”arbetarparti” som ”talar klarspråk” om arbetslösheten. Sossarna kontrar med att gå ”i opposition till sig själv”, och hotar med ganska ihåligt ekande fraser om att ”en regering med Reinfeldt kommer att innebära försämringar för arbetarklassen”.
Denna ”arbetarregering”, som har suttit vid maktens köttgrytor nu sedan 1994, och som genomfört de mest drastiska åtstramningsåtgärderna för arbetarklassen i modern tid, kan i sin valretorik fortfarande försöka hota med ”högerspöket”.
Det nationella kapitalets främste företrädare, Göran Persson, och hans parti, den statsbärande socialdemokratin, är fortfarande den maktklick som ur det nationella kapitalets intresse är bäst lämpad att genomföra attacker på befolkningen och arbetarklassen. Detta har arbetarklassen fått erfara under ”stålbadet” på 1990-talet, när den dåvarande finansministern; sedermera statsministern Göran Persson drev igenom den största nedmonteringen av ”välfärdsstaten” som skett i ett utvecklat europeiskt land.
Trots detta, är den maktfullkomliga och arroganta attityd som han och hans parti utstrålar, ett problem för borgarklassen, när man försöker göra den demokratiska cirkusen trovärdig. Den allt mer utbredda korruptionen och socialdemokratins identifikation med staten, är problem som lyft fram i media: ”maktkoncentrationen” till Perssons statsrådsberedning har varit ett tema i kritiken, där hanterandet av tsunamikatastrofen är det mest flagranta exemplet. Därför har media och kommentatorer under hela valrörelsen betonat behovet av att skifta regering. ”Makt korrumperar”, och andra ”sanningar” har betonats i media; olika kommentatorer och socialdemokratiska professorer har uttalat sig i media och ansett att det nog vore bra med ett maktskifte för ”demokratins” skull.
I samband med valrörelserna brukar borgarklassen oroat tala om det ”politikerförakt” som breder ut sig i samhället. Även om vi i Sverige inte har sett ”missnöjespartier” i större utsträckning, har borgarklassen svårigheter att upprätthålla den demokratiska fasaden. Den spontana reaktionen hos de flesta människor – att det ungefär blir samma sak vem som än sitter i regeringen, måste motbevisas med att det faktiskt finns olika alternativ, att det ”är bra för demokratin” med maktskiften och skandaler, eftersom de senare ”ökar intresset för politiken”. Att skapa ett trovärdigt alternativ till den maktfullkomliga socialdemokratin har därför varit huvudtemat i den aktuella valrörelsen. Efter det senaste valet 2002, då socialdemokratin gjorde ett av sina sämsta val någonsin och ändå kunde bilda regering, fanns det säkert många röstande som undrade vad deras röst hade för betydelse. Faktum är, att den inte har någon betydelse alls – borgarklassen ordnar ändå fram den regering som bäst passar det nationella kapitalets intressen.
Trots behovet för ”demokratin” att byta regering, är den ”borgerliga alliansen” är fortfarande ett osäkert kort för den svenska borgarklassen. Den svenska ”högern” är historiskt sett svag och har en begränsad regeringserfarenhet, och trots de förändringar i politik (moderaternas närmande mot ”mitten”, dess nya, ”socialkonservativa” framtoning, liksom centerns övergivande av sin tidigare EU- och kärnkraftsmotståndarpolitik) som ägt rum för att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ, ser vi fortfarande spänningar inom det ”borgerliga” blocket. Det finns även motsättningar inom ”Alliansen” vad beträffar utrikespolitiken, som kan ha betydelse vid en eventuell regeringsbildning.
Moderaternas nya, ”sociala samvete”, främst företratt av affischnamn som Fredrik Reinfeldt och Kristina Axén Olin, innebär att man har vänt sig bort från den ”skattesänkarpolitik” som ledde till det katastrofala valnederlaget 2002.
Därför kritiseras nu ”högern” för ”överbudspolitik” (Dagens Arbete september 2006) och ”lättsinne” när man lovar följa de socialdemokratiska förslagen. Samtidigt som man talar om hur den ”svenska modellen slås sönder” (här undviker man förstås att tala om vilket parti som verkligen bär ansvaret för nedmonteringen av den ”svenska modellen”) genom moderaternas förslag om minskad avdragsrätt för fackavgift och sänkt a-kassa, säger Göran Persson i klartext att de ökade bidrag man utlovat till a-kassan endast kan komma på tal 2008, ”om ekonomin så tillåter”.
Vi kan vara säkra på, att försämringarna för arbetarklassen kommer att fortsätta, vilken regering som än placeras på regeringstaburetterna den 18 september! Socialdemokratins försämringar av sjukkassesystemet, arbetslöshetsförsäkringen och de allt mer outhärdliga arbetsförhållandena för den offentliga sektorns arbetare kommer att fortsätta. Arbetslösheten, som Reinfeldt ”profilerat” sig och ”talat klarspråk” kring, kommer inte att minska om den ena eller andra fraktionen av borgarklassens politiska apparat kommer till makten. Kapitalismens ekonomiska kris tvingar hela tiden borgarklassen att attackera arbetarklassen, på det ena eller andra sättet: med arbetslöshet och lönesänkningar i den privata sektorn, skattehöjningar och försämringar i den offentliga sektorn.
När vi vaknar efter valvakan, den 18 september, så är cirkusen över för denna gång. Fyra år till nästa gång, fyra år av nya försämringar och nedskärningar. Visst är det lätt att bli spyfärdig på detta hyckleri. De gamla stalinisterna i V talar om att ”orättvisorna finns hela året, men den 17 september är alla lika”. Anarkisterna talar om att ”valet är en illusion” men ger samtidigt poäng på Internet om man slår sönder valstugor – dock inte sossarnas och stalinisternas!
Valen är en pseudohändelse, borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den ”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!
Men att bli ”apatisk” eller ”apolitisk”, är lika fullt en fälla för arbetarklassen. Borgarklassens förklaringar till olika ”extremistpartiers” frammarsch, att ”arbetarväljare tröttnat på de vanliga, ‘demokratiska’ partierna”, används mot arbetarklassen, dels för att idiotförklara den, och dels dölja det faktum att borgarklassen allt mer börjar tappa kontrollen över sin ”demokratiska apparat” i och med sönderfallet i det kapitalistiska systemet.
Arbetarklassens politisering av sin klasskamp, som ägt rum de senaste åren, är den enda verkligt politiska drivkraften, det enda som kan utgöra ett motstånd mot den ruttnande kapitalismens allt mer frontala attacker. Vi kunde se en skymt av framtiden i de stormöten, assemblees generales, som uppstod spontant på universiteten under kampen mot ungdomsarbetslagen, CPE, i Frankrike i våras. Om vi stannar upp ett ögonblick och jämför, vad det så kallade ”Osynliga partiet” gjorde mot centerpartiet i våras (som hade föreslagit en särskild ungdomsarbetslag), det vill säga ren vandalisering av deras partilokaler, med vad de franska studenterna gjorde – det vill säga försökte sprida kampen till alla arbetare, arbetslösa och pensionärer – vilken metod lyckades verkligen skaka borgarklassen, och få den att dra tillbaka sitt förslag? Meningslöst huliganvåld eller en kraftfull organisering och centralisering av kampen, i syfte att få med så många som möjligt?
Genom att uppmana till att slå sönder valstugor och skyltfönster till partilokaler bidrar man endast till att förstärka den ”demokratiska illusion” man säger sig bekämpa, genom att man fokuserar på valcirkusen – som om den skulle betyda något!
Arbetarklassen har inget att vinna på att delta i den demokratiska cirkusen. Att fokusera på ”valbojkott” eller andra ”protester” bidrar bara till att legitimera valet och den parlamentariska cirkusen. Lika lite som de verkliga besluten bakom försämringar och nedskärningar bestäms av vilken regering som för tillfället befinner sig på regeringstaburetterna, lika lite kan arbetarklassen påverka sin situation genom att delta eller inte delta på valdagen.
Ju mer kapitalismens ekonomiska kris utvecklas, desto mer tvingas man attackera arbetarklassen mer brutalt, frontalt, och totalt. Klasskampen har de senaste åren på grund av detta givit prov på en större medvetenhet om solidaritet över generationsgränserna (kampen mot försämringar i pensionssystemen – Frankrike 2003, New York 2005, kampen mot CPE), mellan olika arbetargrupper (Heathrow 2005) och detta har lett till att arbetarklassen, genom en process av politisk reflektion återupptäckt sin egen styrka, sin möjlighet att utgöra en politisk kraft i samhället. Politiseringen av kampen blir allt mer närvarande, i och med att den kamp som förs idag äger rum med en betydligt större insats från arbetarklassens sida (risk för arbetslöshet, astronomiska strejkböter) än tidigare. Arbetarklassen har, precis som tidigare, inget annat val än sin klasskamp, för att kunna bli denna självständiga, politiska kraft, som i slutändan är förmögen att kasta det ruttnande kapitalistiska systemet på historiens sophög.
2006-09-11
Raimo
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/268/bortre-asien
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/164/libanon
[4] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[6] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006