Vi påbörjar här en ny serie artiklar som ägnas åt teorin om kapitalismens förfall (1). Sedan en tid har en kritik av detta begrepp uppkommit. I stor utsträckning är det ett resultat av ett arbete av akademiska eller parasitära grupperingar. Andra uttrycker däremot en reell brist på förståelse inom den revolutionära miljön (2), eller kommer från personer som försöker orientera sig politiskt och som ställer frågor om kapitalismens historiska utveckling. Vi har redan svarat på huvuddelen av denna kritik (3). Idag ser vi dock en förändring av kritikens natur. De är inte längre frågor, missförstånd eller uttryck för tvekan, de ifrågasätter inte bara vissa aspekter. Vi ser alltmer ett totalt förkastande, en typ av kritik som innebär ett fullständigt avfärdande av marxismen.

Men teorin om kapitalismens förfall är en konkretisering av den historiska materialismen i analysen av produktionssätts utveckling. Den är därmed ett nödvändigt ramverk för att förstå den historiska perioden som vi lever i. Att veta huruvida samhället fortfarande gör framsteg eller om dess höjdpunkt ur historisk synvinkel passerats, är avgörande för att begripa vad som står på spel på en politisk och socio-ekonomisk nivå och för att handla därefter. Som var fallet med tidigare samhällen innebar kapitalismens uppåtgående fas utvecklingen av historiskt nödvändiga produktionsrelationer, vars vitala roll var att expandera samhällets produktivkrafter. Förfallsfasen uttrycker tvärtom förvandlingen av dessa relationer till en växande barriär för denna utveckling. Detta är ett av de viktigaste teoretiska bidragen från Marx och Engels.

1900-talet var det mest mordiska i mänsklighetens historia, både i omfattning, frekvens och längd på det krig som upptog en stor del av seklet, samt i den ojämförliga vidden av de mänskliga katastrofer som de producerade: från de värsta svältkatastroferna i historien till systematisk utrotning. Det var också ett sekel med ekonomiska kriser som skakade hela planeten och som kastade tiotals miljoner proletärer och människor in i den djupaste fattigdom. Det finns ingen jämförelse mellan 1800-talet och 1900-talet. Under "la Belle Epoque" (’den vackra epoken’ perioden från 1890-1913) nådde det borgerliga produktionssättet sin hittills högsta punkt: den hade sammanfört världen och nått nivåer av produktivitet och teknisk utveckling som man endast kunde ha drömt om tidigare. Trots ackumuleringen av motsättningar i samhället var de sista åren av kapitalismens uppgångsfas (1894-1914) de hittills mest blomstrande. Kapitalismens tycktes oövervinnlig och de väpnade konflikterna var hänvisade till samhällets periferi. Tvärtemot det "långa 1800-talet", som var en period av nästan oavbrutna moraliska, intellektuella och materiella framsteg, har vi sett en tydlig tillbakagång sedan 1914 på alla fronter. Den ökande apokalyptiska karaktären hos det ekonomiska och sociala livet tvärs över planeten, hotet om förintelse i en ändlös rad av konflikter och ännu allvarligare ekologiska katastrofer, är varken naturligt förutbestämt eller resultatet av en simpel mänsklig galenskap och inte heller ett kännemärke för kapitalismens sedan dess tillblivelse: de är utryck för ett förfall i det kapitalistiska produktionssättet, som från 1500-talet till första världskriget (4) varit en kraftfull faktor i den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen, nu blivit till en fjättra på all sådan utveckling och ett hot mot mänsklighetens överlevnad.

Varför ställs mänskligheten inför frågan om sin egen överlevnad samtidigt som den har nått en utvecklingsnivå på sina produktivkrafter som skulle göra det möjligt att börja röra sig, för första gången i dess historia, mot en värld utan materiellt armod, mot ett enat samhälle som är förmöget att bygga sin aktivitet på mänsklighetens behov, önskemål och medvetande? Utgör det internationella proletariatet verkligen den revolutionära kraft som kan föra ut mänskligheten ur den återvändsgränd som kapitalismen har lett den in i? Varför är det så att de flesta av formerna för arbetarklassens kamp i vår epok inte längre kan hämtas från föregående sekel, som t.ex. kampen för gradvisa reformer genom fackföreningar, parlamentarism, stöd till bildandet av vissa nationalstater eller vissa progressiva fraktioner av borgarklassen? Det är omöjligt att orientera sig i den nuvarande historiska situationen, än mindre att spela en ledande roll, utan att ha en global, sammanhängande vision som kan svara på dessa elementära men avgörande frågor. Marxismen – den historiska materialismen – är den enda uppfattning om världen som gör det möjligt att ge ett sådant svar. Dess klara och enkla svar kan summeras i några få ord; precis som de produktionssätt som föregick det är kapitalismen inte ett evigt system:

"Bortom en viss punkt blir utvecklingen av produktivkrafterna ett hinder för kapitalet och i konsekvens därmed blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter. Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad. Den sista form av underdånighet i mänsklig aktivitet, lönearbetet å ena sidan och kapitalet å den andra sidan, är därmed förändrad och denna förändring är själv ett resultat av ett produktionssätt som motsvarar kapitalet. Det är just kapitalets produktionsprocess som ger upphov till de materiella och mentala villkoren för negerandet av lönearbetet och kapitalet, som i sin tur själva är en negation av tidigare former av ofri social produktion.

Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner." (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Collected Works Vol. 29, 133-4, egen översättning)

Så länge kapitalismen fyllde en historiskt progressiv roll och proletariatet inte var tillräckligt utvecklat, kunde den proletära kampen inte utmynna i en segrande världsrevolution. Men de tillät å andra sidan proletariatet identifiera och hävda sig själv som klass genom fackföreningarna och den parlamentariska kampen för verkliga reformer och bestående förbättringar i sina levnadsvillkor. Från det ögonblick då det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod, blev den kommunistiska världsrevolutionen en möjlighet och nödvändighet. Formerna för den proletära kampen ändrades radikalt även på den omedelbara nivån. Den direkta försvarskampen kunde inte längre uttryckas, vare sig till form eller innehåll, i de kampmetoder som mejslats fram under det tidigare århundradet som genom fackföreningar och parlamentarisk representation av arbetarklassen politiska organisationer.

Skapad av den revolutionära rörelsen som gjorde slut å första världskriget, bildades den Kommunistiska internationalen 1919 på grundvalen att borgarklassen inte längre var en historiskt progressiv klass:

"II – Kapitalismens förfallsperiod. Efter att ha analyserat den ekonomiska situationen i världen, har den tredje kongressen med stor exakthet noterat att kapitalismen, som har slutfört sin mission av att utveckla produktivkrafterna, har fallit ned i den mest oförsonliga mottsättning med behoven inte bara i den nuvarande historiska utvecklingen, utan också med de mest elementära kraven på en mänsklig existens. Denna fundamentala motsättning är både speciellt uttryckt i det senaste imperialistiska kriget, och fördjupades ytterligare genom kriget, som skakade hela produktions- och cirkulationssystemet i dess grundvalar. Kapitalismen har överlevt sig själv och har trätt in i en fas där det destruktiva beteendet hos dess lössläppta krafter ruinerar och paralyserar de ekonomiska landvinningar som proletariatet åstadkommit fastkedjade i det kapitalistiska slaveriet (…) Kapitalismen av idag går igenom inget mindre än sin egen dödskamp." (5)

Från detta ögonblick har förståelsen att första världskriget markerade det kapitalistiska systemets inträde i sin förfallsperiod, varit ett gemensamt arvegods för majoriteten av grupperna i den kommunistiska vänstern, som tack vare denna historiska kompass har varit förmögen att rakryggat och klart försvarat proletariatet sak. IKS har bara tagit upp och utvecklat det arv som förmedlades och berikades av den tyska och holländska vänstern under 1930- och 40-talet och av Gauche Communiste de France under 1940- och 50-talet.

Avgörande klasskonfrontationer står framför oss. Det är därför mer än någonsin viktigt för proletariatet att återta sin a egna uppfattningar om världen, uppfattningar som har utvecklats under mer an två sekler av arbetarkamp och teoretisk utveckling av dess politiska organisationer. Mer än någonsin måste proletariatet förstå att den nuvarande accelereringen av barbariet och den oavbrutna ökningen av exploateringen inte är ett faktum av naturen, utan är ett resultat av kapitalets ekonomiska och sociala lagar som fortsätter att behärska världen även om de varit historiskt förlegade sedan början av 1900-talet. Det är viktigare än någonsin för arbetarklassen att förstå att de former av kamp som den tillägnade sig under 1800-talet (minimiprogram i kampen för reformer, stöd till progressiva fraktioner av borgarklassen, etc.) hade en mening under kapitalismens uppgångsperiod när det kunde "tolerera" existensen av ett organiserat proletariat inom samhället, men att dessa former bara kan leda till en återvändsgränd under förfallsperioden. Mer än någonsin är det av vikt för proletariatet att förstå att den kommunistiska revolutionen inte är en lös dröm, en utopi, utan en nödvändighet och en möjlighet som har sin vetenskapliga grundval i en förståelse av det kapitalistiska produktionssättets förfall.

Syftet med denna nya serie av artiklar om förfallsteorin är att svara på alla de invändningar som rests emot den. Dessa invändningar är ett hinder för de nya revolutionära krafter som rör sig mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. De underminerar också en politisk klarhet bland grupperna i den revolutionära miljön.

Från Marx till den Kommunistiska vänstern

I den första artikeln i denna serie kommer vi att börja med att upprepa – mot de som hävdar att denna uppfattning och t.o.m. termen förfall är frånvarande eller inte har något vetenskapligt värde i Marx och Engels arbeten – att denna teori inte är annat än kärnan i den historiska materialismen. Vi kommer att visa att detta teoretiska ramverk liksom termen "förfall", i själva verket är tydligt närvarande i deras arbete. Bakom denna kritik eller förkastande av förfallsbegreppet ligger ett förkastande av kärnan i marxismen. Det är fullt förståeligt att borgarklassens styrkor opponerar sig mot idén att deras system är i förfall. Problemet är att just vid den tidpunkt då det är viktigast att visa de verkliga farorna som arbetarklassen och mänskligheten står inför, förkastar de strömningar som hävdar att de är marxister de verktyg som den marxistiska metoden tillhandhåller för att begripa verkligheten.(6)

Förfallsteorin i de som grundlade den historiska materialismens arbeten

Tvärtemot vad som allmänt antas, är Marx och Engels huvudsakliga upptäckt inte existensen av klassen, av klasskampen, arbetsvärdeteorin eller mervärdet. Alla dessa begrepp hade redan tidigare förts fram av historiker och ekonomer vid den tidpunkt då borgarklassen fortfarande var en revolutionär klass som kämpade mot feodalismen. Det fundamentalt nya elementet i Marx och Engels arbeten återfinns i deras analys av den historiska karaktären av uppdelningen i klasser, den dynamik som låg bakom följden av produktionssätten, vilken fick dem att förstå den övergående naturen i det kapitalistiska produktionssättet och nödvändigheten av proletariatets diktatur som en mellanperiod mot ett klasslöst samhälle. Med andra ord: vad som utgör kärnan i deras upptäckt är ingenting annat än den historiska materialismen:

"Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas." (Från Marx till J. Weydemeyer, London den 5 mars 1852 – från https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading2, våra betoningar )

Enligt våra kritiker, är förfallsbegreppet inte alls marxistiskt och kan inte ens återfinnas i Marx och Engels arbeten. En enkel läsning av de senares huvudverk visar tvärtom att detta begrepp i själva verket är en nyckelfråga i den historiska materialismen. Detta till den grad att för Engels i sin Anti-Dühring (7), skriven 1877, anser är det huvudsakliga som Fourier och den historiska materialismen har gemensamt inte är något annat än uppfattningen om produktionssätts uppgång och förfall, vilket är giltigt för hela mänsklighetens historia:

"Allra störst är emellertid Fourier i sin uppfattning av samhällets utvecklingshistoria. (…) Som man ser handhar Fourier dialektiken med samma mästerskap som hans samtida Hegel. Med dess hjälp uppvisar han även det ohållbara i talet om människans obegränsade förmåga av fullkomning, understryker att varje historisk fas har sin uppstigande men också sin nedåtgående period och tillämpar denna uppfattning på mänsklighetens framtid i dess helhet." (Anti-Dühring, vår betoning, från https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-3.htm)

Det är kanske i den passagen från Grunddragen till kritiken av en politiska ekonomin (även kallat Grundrisse) som citerades i inledningen ovan, som ger Marx klaraste definition av vad som ligger bakom uppfattningen om förfallet. Han identifierar denna fas som ett speciellt steg i produktionssättets livscykel – "Bortom en viss punkt" – när de sociala produktionsförhållandena blir ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna – "blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter". När väl den ekonomiska utvecklingen hade nått denna punkt bildade de kvarlevande sociala produktionsförhållande – lönearbete, livegenskap, slaveri – ett avgörande hinder för utveckling av produktivkrafterna. Detta är den grundläggande i utvecklingen av alla produktionssätt:

"Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad."

Marx definierar kännetecknen för detta mycket exakt:

"Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner."

Denna allmänna teoretiska definition av förfallet kom att användas av Marx och Engels’ som ett "operationellt vetenskapligt begrepp" i deras analys av utvecklingen av produktionssätt.

Förfallsuppfattningen i analysen av tidigare produktionssätt

Efter att ha ägnat en stor del av sin energi för att analysera det kapitalistiska systemet motsättningar, var det logiskt för Marx och Engels att göra en större studie av dess födelse inom feodalismen ramar. 1884 producerade Engels ett komplement till sin studie Tyska bondekriget, vars syfte var att ge en övergripande historisk ram för den period inom vilken händelserna hade utspelat sig. Titeln till detta komplement ger en tydlig indikation om innehållet, Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater. I detta komplement kan vi lyfta fram några betydelsefulla extrakt:

"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller hade det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna (…) Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna.

Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslat i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…) Men överallt – både i städerna och på landsbygden – hade det skett en ökning i befolkningen av dem vars främsta krav var att sätta stopp på de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort (…)

Vi har sett hur den feodala aristokratin började bli överflödig i ekonomiska termer, ett hinder, i samhället under den senare medeltiden – hur den redan stod i vägen politiskt för utvecklingen av staden och nationalstaten som då bara var möjlig i monarkistisk form. Trots all detta upprätthölls den av det faktum det hittills haft monopol på att bära vapen: utan det kunde inga krig föras, inte strider utkämpas. Detta kom också att förändras, de sista stegen kom att tas för att göra det klart för den feodala aristokratin att den period i vilken de hade regerat samhället nu var över, att de inte längre var till någon användning i deras egenskap av riddare – inte ens på slagfälten." (Collected Works Vol. 26, sid. 556-562, egen översättning och betoning)

Dessa analyser av Engels är speciellt intressanta i den meningen att de för oss tillbaka både till processen av "feodalismens förfall" och samtidigt till "borgarklassens framträdande" och övergången till kapitalism. Med några få fraser tillkännager de fyra huvudsakliga kännetecken för en förfallsperiod i ett produktionssätt och dess övergång till ett annat:

Den långsamma och gradvisa framväxten av en ny revolutionär klass som bär på nya sociala relationer i produktionen inom det nedåtgående samhället:

"Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna."

Borgarklassen representerade det nya, aristokratin stod för den Gamla världen. Det var bara när dess ekonomiska makt hade konsoliderats något inom det feodala produktionssättet som borgarklassen skulle känna sig tillräckligt stark för att ifrågasätta aristokratins makt.

Låt oss i förbigående notera att detta formellt förkastar den Bordigistiska versionen av historien, en speciellt förvanskad form vision av historisk materialism som postulerar att varje produktionssätt erfar en oupphörlig uppåtgående rörelse som enbart en brutal händelse (revolution? kris?) helt plötsligt slår till marken, nästan vertikalt. Vid slutet av denna "förlösande" katastrof, uppstår en ny social regim från botten av avgrunden:

"den marxistiska visionen kan representeras av en serie av förgreningar, av kurvor som stiger mot sin höjdpunkt och sedan följs av ett våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim." (Bordiga, Möte i Rom 1952, publicerad i Invariance nr 4). (8)

Dialektiken mellan gammalt och nytt på nivån av infrastrukturen:

"Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslad i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…)"

Även om de materiella framstegen var begränsade ("småskalig") var de ändå tillräckliga för att störta den "stagnerande" feodala samhället som var "i yttersta förfall i hela Västeuropa", som Engels skrev. Detta avvisas också formellt en annan totalt absurd påhittat teori, som påstår att feodalismen dog ut på grund av att konfronterade av ett mer effektivt produktionssätt, som hade så at säga kört om det i en tävlan:

"Vi har sett, på de tidigare sidorna, att det finns olika sätt som ett visst produktionssätt kan försvinna (…) Det kan också bryta samman inifrån av en framväxande produktionsform, till den punkt då den kvantitativa rörelsen övergår till ett kvalitativt prång och den nya formen störar den gamla. Detta var fallet med feodalismen som gav uppkomst till det kapitalistiska produktionssättet." (Revue Internationale du Movement Communiste – RIMC) (9)

"Feodalismen försvann på grund av marknadsekonomins framgång. I motsats till slaveriet försvann det inte på grund av brist på produktivitet. Tvärtom: uppkomsten och utvecklingen av den kapitalistiska produktionen möjliggjordes genom en ökning av produktiviteten i det feodala jordbruket, vilket gjorde bondemassor överflödiga och gjorde det möjligt för dem att bli proletärer och skapa tillräckligt med mervärde för att föda den växande befolkningen i städerna. Kapitalismen ersatte feodalismen inte därför att produktiviteten för den senare blev stagnerande, utan därför att den var underlägsen den kapitalistiska produktionens produktivitet." (Internationalist Perspectives, "16 teser om den kapitalistiska ekonomins tillstånd och historia.") (10)

Marx, tvärtom, skriver klart om "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen", om "feodalmakten och dess upprörande privilegier":

"De industriella kapitalisterna, de nya makthavarna, måste å sin sida inte endast tränga undan de gamla hantverksmästarna, de måste också driva bort feodalherrarna, som var i besittning av de naturliga rikedomarna. Från denna synpunkt synes kapitalismens utveckling vara frukten av en segerrik kamp mot feodalmakten och dess upprörande privilegier, mot skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen och på den fria exploateringen av människor genom andra människor."
(Kapitalet Band I, Kapitalets Ackumulationsprocess, se https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm)

Den analys som den historiska materialismens grundare gjorde, som är bekräftat mer än väl på en empirisk nivå genom historiska studier (11), är diametralt motsatt svamlet från dem som förkastar förfallsteorin. Analysen av feodalismens förfall och övergången till kapitalismen utrycktes tydligt i Kommunistiska manifestet när Marx talar om "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället ...", att världshandeln och de koloniala marknaderna hade

"… gett ett hittills okänt uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala samhället en snabb utveckling.

Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga driftssättet i industrin förslog inte längre för de nya marknadernas växande behov. …

Vi har alltså sett: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel, motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm, vår betoning)

För de som lärt sig att läsa är Marx mycket klar. Han talar om "det sönderfallande feodala samhället". Varför var feodalismen i förfall? Därför "… motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. … De förvandlades till lika många fjättrar"

Det är inom detta feodala samhälles ruiner som övergången till kapitalismen skulle börja, "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället …".

Marx utvecklade återigen denna analys in Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin:

"Endast under perioden av nedgång och förfall av det feodala systemet, men där det fortfarande kämpas inbördes – som i England under 1300-talet och första hälften av 1400-talet – finns det en gyllene tidsålder för arbetet i dess process av frigörelse." (12)

För att karakterisera det feodala förfallet, som pågick mellan 1300-talet och 1700-talet, använde Marx och Engels en mängd termer som inte lämnar någon oklarhet för någon med ett minimum av politisk ärlighet: "det feodala systemet var därmed i yttersta nedgång i hela Västeuropa", "aristokratin stagnerade", "det feodala samhällets ruiner", "sönderfallet i det feodala samhället", " feodala egendomsförhållandena, … förvandlades till lika många fjättrar", "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen". (13)

Utvecklingen av konflikter mellan olika fraktioner av den härskande klassen:

"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller …

de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort" (Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater, se ovan)

Vad den inte kunde erhålla genom sin ekonomiska och politiska dominans över bönderna, försökte den feodala aristokratin få genom våld. Ställd inför växande svårigheter av att ta tilläckligt med merarbete genom de feodala räntorna, började adeln att slita sönder sig själva i ändlösa konflikter som inte hade andra konsekvenser än att ruinera sig själva och ruinera samhället som helhet. Hundraårskriget, som halverade Europas befolkning och de ständiga kungakrigen är de mest tydliga exemplen.

Utvecklingen av de exploaterade klasserna: "…det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna" (se ovan).

Inom det sociala området, tar sig förfallet utryck i en kvantitativ och kvalitativ utveckling av kampen mellan de motstående klasserna: kampen av den exploaterade klassen som upplever sin misär än större då dess utsugning är pressad till det yttersta av en desperat härskande klass; kampen av den klass som är bäraren av det nya samhället och som kommer i motsatsställning till det gamla samhällets krafter (i tidigare samhället var detta alltid en ny härskande klass, under kapitalismen är proletariatet både en exploaterad och revolutionär klass).

Dessa långa citat om slutet på det feodala produktionssättet och övergången till kapitalismen visar redan fullständigt att förfallsbegreppet inte bara definierades teoretiskt av Marx och Engels, utan det var också ett aktivt vetenskapligt begrepp som de använde för att förstå dynamiken och övergången mellan de produktionssätt de studerade. Det var därför helt logiskt för dem att använda detta begrepp när de tittade på primitiva, asiatiska eller antika samhällen. När de analyserade utvecklingen av slavsamhället, betonade Marx och Engels i den Tyska ideologin (1845-46) de allmänna kännetecknen på förfall i detta system:

"Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och barbarernas erövring förstördes en mängd produktionskrafter; åkerbruket hade förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln bleknat bort eller avbrutits på våldsamt
sätt, folkmängden i städer och på landsbygden hade minskat." (Tyska Ideologin, 1:1 FEUERBACH, Motsatsen mellan den materialistiska och den idealistiska åskådningen, https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/tyska.html, vår betoning)

På samma sätt finner vi i analysen av de primitiva samhällena kärnan i Marx och Engels definition av ett produktionssätts förfall:

"De primitiva samhällenas förfallshistoria … återstår att skriva. Det enda vi har så här långt är några ganska magra skisser … (för det andra), orsakerna till deras nedgång härstammar från de ekonomiska fakta som hindrade dem att passera en viss nivå i sin utveckling." (Ett första utkast till ett brev till Vera Zasulich, 1881, Collected Works, Vol. 24, p. 358-359)

Slutligen när det gäller det asiatiska produktionssättets förfall (14) detta är vad Marx skriver i Kapitalet när han jämför stagneringen av de asiatiska samhällena med övergången till kapitalism i Europa:

"I alla förkapitalistiska produktionssätt verkar ockret revolutionärt endast på så sätt att det förstör och upplöser egendomsformerna, på vilkas fasta bas och ständiga reproduktion i samma form den politiska indelningen vilar. I asiatiska former kan ockret fortsätta länge utan att framkalla något annat än ekonomiskt förfall och politiskt fördärv. Först där och då de övriga betingelserna för det kapitalistiska produktionssättet finns, framträder ockret som vägröjare för det nya produktionssättet, dels genom att ruinera feodalherrar och småproducenter, dels genom att centralisera arbetsbetingelserna till kapital." (Kapitalet, Band III, Femte avdelningen, 36:e kapitlet, Förkapitalistiska förhållanden, sidan 537, Bo Cavefors förlag)

Marx och Engels förhållningssätt till kapitalismens förfall

Det finns de som alldeles utmärkt väl känner till att Marx och Engels flitigt använde förfallsbegreppet för produktionssätt som föregick kapitalismen, men som fortfarande hävdar att:

"Marx bara gav kapitalismen en progressiv definition i den historiska period inom vilken den eliminerade feodalismens ekonomiska värld och skapade en vital period av utveckling av produktivkrafterna som hade hämmats av tidigare ekonomiska former; men han gick inte längre i en definiering av förfallet förutom en engångsföreteelse i sin berömda introduktion till Kritiken av den politiska ekonomin" (Promoteo, nr 8, December 2003)

Inget kunde vara mer falskt! Under hela sina liv analyserade Marx och Engels kapitalismens utveckling och försökte ständigt att definiera kriterier för tidpunkten för dess inträde i förfall.

Redan så tidigt som vid tidpunkten för Kommunistiska Manifestet, trodde de att kapitalismen hade genomfört sin historiska mission and att tidpunkten var mogen för passagen till kommunismen:

"De produktivkrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. (…)

Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d v s dess liv är icke längre förenligt med samhällets." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm) (15)

Vi vet att Marx och Engels senare erkände att deras diagnos var för tidig. Vid slutet av 1850 skrev Marx:

"Så länge detta allmänna välstånd består, som möjliggör för produktivkrafterna i det borgerliga samhället att utvecklas fullt ut inom det borgerliga systemet, kan det inte vara frågan om en verklig revolution. En sådan revolution är bara möjlig vid en tidpunkt då två faktorer har kommit i konflikt med varandra: de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen (…) En ny revolution är bara möjlig som ett resultat av en ny kris, men den kommer, lika säkert som krisen själv." (Neue Rheinische Zeitung, Maj-Oktober 1850)

Och i ett mycket intressant brev till Engels, daterat den 8:e oktober 1858, gick Marx igenom de kvalitativa kriterierna för att bestämma passagen till förfallsfasen, dvs:

"… upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna" (Marx brev till Engels, London, 8:e oktober 1848, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading11 )

Enligt hans uppfattning hade dessa kriterier uppnåtts för Europa – 1858 trodde han att tiden för en socialistisk revolution var mogen på kontinenten – men ännu inte för resten av jorden där han fortfarande ansåg att kapitalismen befann sig in sin uppåtgående fas:

"Det borgerliga samhällets egentliga uppgift är att upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna. Eftersom jorden är rund, tycks det som om man uppnått detta genom att kolonisera Kalifornien och Australien och tvinga sig in i Kina och Japan. För oss är den svåra frågan denna: på kontinenten är revolutionen nära förestående, och den kommer genast att få en socialistisk utformning. Men kommer den inte ganska säkert att slås ner i den här lilla avkroken, vars borgerliga system alltjämt vidareutvecklas inom så mycket större områden?" (som ovan)

I Kapitalet skrev Marx att kapitalismen "thus demonstrates again that it is becoming senile and that it is more and more outlived" (Capital Vol. 3,  Part 3: The Law of the Tendency of the Rate of Profit to Fall, Chapter 15: Exposition of the Internal Contradictions of the Law). Och återigen 1881 i ett andra utkast till sitt brev till Vera Zasulitch, argumenterar Marx för att kapitalismen har inträtt i sin förfallsfas i väst:

"det kapitalistiska systemet has passerat sitt första skede i väst och närmar sig den tid då den inte kommer att vara något mer än en regressiv social regim." (Citerad i Shanin, Late Marx and the Russian Road, RKP, sid. 103).

Återigen, för dem som lärt sig läsa och har en grundläggande politisk ärlighet, så är den term som Marx använder för att tala om kapitalismens förfall otvetydig: period av senilitet, regressivt socialt system, en fjättra på utvecklingen av produktivkrafterna, ett system som "mer och mer överlevt sig själv", etc.

Slutligen summerade Engels i sin undersökning 1895:

"Historien har korrigerat oss och alla, som tänkte på liknande sätt. Den har klargjort, att den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten då ännu inte på långt när var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet. Detta har visat sig genom den ekonomiska revolution, som efter 1848 har spritt sig över hela kontinenten (…) så bevisar detta en gång för alla, hur omöjligt det var att år 1848 åstadkomma den sociala omvälvningen genom en enkel överrumpling" (Klasstriderna i Frankrike, Introduktion av Engels, 1895, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0023.htm , vår betoning)

Med Marx och Engels egna ord "bevisar detta en gång för alla" dumheten i alla de ändlösa sidorna som produceras av parasitära element om möjligheten av en kommunistisk revolution rån 1848 och framåt:

"Vi har vid flera tillfällen försvarat tesen att kommunismen har varit möjlig sedan 1848" (Robin Goodfellow, ’Communism as a historic necessity’, 04-02-01 (16))

Dumheter som olyckligtvis till stora delar delas av bordigisterna i PCI som i en mycket dålig polemik anklagar oss för att tillsammans med Marx och Engels påstå att:

"villkoren för störtandet av en social form inte finns vid dess höjdpunkt",

hävdande att detta

"…kastar i soptunnan ett århundrade av existensen av proletariatets klaskamp och dess parti (…) helt plötsligt kan varken tillkomsten av den kommunistiska teorin, eller betydelsen och lärdomarna från 1800-talets revolutioner förstås" (PCI pamflett nr 29, Le Courant Communiste Internationale: a contre-courant de marxisme et de lutte de classe)

Varför är detta argument helt galet? Därför att vid tidpunkten då Marx och Engels skrev det kommunistiska manifestet, fanns det visserligen återkommande nedgångar i tillväxten, vilka tog sig formen av cykliska kriser, och genom att undersöka dessa kriser kunde de analysera alla uttryck för kapitalismens fundamentala motsättningar. Men dessa konflikter mellan "de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen" var bara i sin linda. Resultatet av dess återkommande explosioner var stärkandet av systemet som under sin vitala tillväxtfas kunde göra sig av med sina barnsjukdomar och de sista feodala resterna. 1850 var bara 10% av världens befolkning integrerade i kapitalistiska sociala relationer. Systemet av lönearbete har hela sin framtid framför sig. Marx och Engels hade den briljanta klarsyntheten att i de kapitalistiska tillväxtkriserna se kärnan i alla dess kriser och därmed förutse en framtid av mäktiga konvulsioner. De kunde göra detta på grund av det faktum att en social form från sin födelse inom sig själv bär med sig fröet till alla sina motsättningar, som kommer leda till dess undergång. Men så länge dessa motsättningar inte hade utvecklats till den punkt där de blivit ett permanent hinder för tillväxten, utgjorde de själva drivkraften i dess utveckling. De plötsliga nedgångarna i den kapitalistiska ekonomin under 1800-talet var inte alls i närheten av att vara några permanenta och växande hinder för tillväxten. Genom att föra Marx intuition ett steg vidare om när kapitalismens skulle gå in i sin förfallsperiod med att – "…upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna.", kunde Rosa Luxemburg visa på dess dynamik och viktiga moment:

"Även om vi därför redan har klarat av den kapitalistiska ekonomins plötsliga, ryckiga erövrande av nya verksamhetsfält, vilket ägde rum under tiden fram till sjuttonhundratalet, och medförde periodiska kriser, ungdomskriser så att säga, så har vi ännu långt kvar till den grad av utveckling och utmattning på världsmarknaden, vilken medför de producerande krafternas fatala, periodiska tryck på marknadens gränser, dvs. kapitalismens verkliga ålderskriser. …När världsmarknaden en gång är i stort sett utvecklad och inte länge kan bli större genom plötsliga utvidgningar, fortskrider även arbetets produktivitet oupphörligt, och då börjar förr eller senare de producerade krafternas periodiska konflikter med varuutbytets gränsskrankor, konflikter, som genom att upprepas blir allt stormigare och skarpare." (Rosa Luxemburg, Sociala reformer eller revolution, i Reformpolitik och socialism, sidan 21, Arkiv Klassikerserie)

Förfallsuppfattningen i Kapitalet

Vi har sett ovan att Marx och Engels ofta har använt förfallsbegreppet i deras viktigaste verk om den historiska materialismen och i kritiken av den politiska ekonomin (Tyska ideologin, Kommunistiska manifestet, Anti-Dühring, Kritik av den politiska ekonomin, efterordet till Tyska bondekriget), men också i ett antal brev och förord. Men hur ligger det till med ett verk som IBRP betraktar som Marx mästerverk? De hävdar att förfallsbegreppet "aldrig återfinns i kapitalets tre volymer" (17). Uppenbarligen har IBRP inte läst Kapitalet speciellt noggrant, därför att i alla de delar där Marx behandlar antingen kapitalismens födelse eller slut, är förfallsbegreppet verkligen närvarande!

Sålunda bekräftar i Kapitalet Marx sin analys om feodalismens förfall och inom en senare, övergången till kapitalismen:

"Det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur har framgått ur den feodala samhällsordningen. Feodalsamhällets upplösning frigjorde kapitalets krafter. …Trots att de första begynnelserna till kapitalistisk produktion möter oss som enstaka företeelser redan under 14:e och 15:e århundradet i några städer i medelhavsområdet, daterar sig den kapitalistiska tidsåldern först från 16:e århundradet. Där det kapitalistiska produktionssättet uppstod, var livegenskapen redan för länge sedan upphävd, och de medeltida självständiga städernas glans hade sedan länge börjat blekna. … Förspelet till den omvälvning, som skapade grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, tilldrog sig i sista tredjedelen av 15:e och början av 16:e århundradet." (Kapitalet Band I, 24:e kapitlet, Den så kallade ursprungliga ackumulationen, https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm )

På samma sätt när Marx behandlar kapitalismens oöverkomliga motsättningar och när han föreställer sig dess ersättande av kommunismen, skriver han verkligen om att "kapitalismens blivit senil":

"Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivkraft. Men det sviker denna uppgift, när den som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (18)

Låt oss i förbigående notera att Marx föreställde sig kapitalismens period av senilitet som en fas då den mer och mer "överlevt sig själv", då den blivit ett hinder för utvecklingen av produktiviteten. Detta falsifierar en annan teoretisk invention av gruppen Internationalist Perspectives, enligt vilken kapitalismens förfall (men också för feodalismen, se ovan) kännetecknas av en full utveckling av produktivkrafterna och arbetets produktivitet! (19)

Slutligen i en annan passage från Kapitalet, rekapitulerar Marx den allmänna processen av successionen av olika historiska produktionssätt:

"Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den. När ett visst stadium av mognad har uppnåtts, avlägges den bestämda historiska formen och ger plats för en högre. Att tidpunkten för en sådan kris är inne, visar sig när motsägelsen och motsättningen mellan fördelningsförhållandena och därmed också den bestämda historiska utformningen av motsvarande produktionsförhållanden å enda sidan och produktivkrafterna, produktionsförmågan och utvecklingen av deras drivkrafter å andra sidan blir bredare och djupare. Då inträder det en konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälliga form." (20)

Här tar han upp den terminologi som han använde i Kritiken av den politiska ekonomin, som vi kommer att behandla nedan. Men först vill vi påpeka att vad som är sant för Kapitalet också är sant för olika förberedande texter till det, där förfallsbegreppet är närvarande i riklig omfattning (21). Det bästa råden vi kan ge IBRP är att gå tillbaka till skolan och läsa sig läsa.

Förfallsbegreppet som det definieras av Marx i Till kritiken av den politiska ekonomin

På följande sätt sammanfattade Marx huvudresultaten i sin forskning 1859 i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin:

"Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig.

Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste på ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilka kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte.

Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen.

De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria" (Marx, Förordet till ’Till kritiken av den politiska ekonomin’, vår betoning, från:https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/krpoloek/forord.htm)

Våra kritiker har den oärliga vanan att undvika förfallsfrågan genom att systematiskt förvandla och omtolka Marx och Engels skrifter. Detta är speciellt fallet med detta extrakt från Till kritiken av den politiska ekonomin, som de hävdar – felaktigt som vi redan sett - skulle vara det enda stället där Marx talar om förfallet! Så för IBRP, talar Marx i denna passage, inte om två tydligt distinkta faser i den historiska utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, utan om återkommande krisfenomen:

"Detsamma gäller när försvararna av denna analys [om förfallet – öa] tvingas citera den andra frasen av Marx, enligt vilken, vid en given nivå av utveckling av kapitalismen, produktivkrafterna kommer i motsättning med produktionsförhållandena, och därigenom utvecklar en process av förfall. Faktum är att uttrycket i fråga relaterar till det allmänna krisfenomenet och brottet i relationen mellan den ekonomiska strukturen och de ideologiska överbyggnaderna som kan skapa klasshändelser i en revolutionär riktning, och inte till frågan som är under diskussion." (Prometeo, nr 8, December 2003)

Citatet från Marx lämnar inget utrymme för någon tvetydighet. Det är kristallklart och följer samma logik som finns i de extrakt som redovisats i denna artikel. Från sitt brev till J Wedemeyer, vet vi hur mycket Marx såg den historiska materialismen som sitt verkliga teoretiska bidrag och när han summerar, "Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier," talar han precis om utvecklingen av produktionssätt, deras dynamik och motsättningar uttryckt i den dialektiska relationen mellan produktionens sociala relationer och produktivkrafterna. I några få fraser summerar Marx upp mänsklighetens utveckling:

"I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form,… Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria"

Ingenstans, tvärtemot vad IBRP hävdar, åberopar Marx de återkommande kriscyklerna, de periodiska kollisionerna mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, eller perioder av förändringar av profitkvoten. Marx arbetar på en annan nivå, på den allmänna nivån av utvecklingen av produktionssätt, p nivån av historiska ’epoker’. I detta extrakt, liksom alla de andra som vi har citerat, definierar Marx tydligt två huvudsakliga faser i den historiska utvecklingen av produktionssätt: en uppåtstigande fas där produktionsförhållandena driver på och understödjer utvecklingen av produktivkrafterna och en förfallsfas där de "från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma.". Marx klargör att denna förändring sker vid en viss tidpunkt – "På ett visst stadium av sin utveckling" och talar inte alls om "återkommande och alltmer ökande kollisioner" som i IBRP:s felaktiga tolkning. Dessutom använder Marx vid flera tillfällen i Kapitalet samma formuleringar som de i Till kritiken av den politiska ekonomin, och när han hänvisar till kapitalismens historiskt begränsade karaktär, talar han om två distinkta faser i sin utveckling:

"… det kapitalistiska produktionssättet finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder bekräftar det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska karaktär; bekräftar att det inte är något absolut produktionssätt för att producera rikedom, utan faktiskt på ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling." (Kapitalet, Band III, Femtonde kapitlet, Utvecklingen av lagens inre motsägelser, sidan 220-221, Bo Cavefors förlag)

Eller återigen när han argumenterar för att kapitalismen "… att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (som ovan sidan 239)

Vi kan förlåta IBRP för att de har problem att förstå Marx Till kritiken av den politiska ekonomin – alla kan göra ett misstag. Men när felen upprepas, t.o.m. när det kommer till citat från vad IBRP ser som sin bibel (Kapitalet), så är det mer än ett enstaka misstag.

När det gäller våra parasitära kritiker, gillar de att gå in för en lång syntaktisk dissektion. För RIMC:

"IKS gör sig besväret att understryka frasen ’då inträder’, utan tvekan för att betona, likt de goda gradualister de är, den progressiva karaktären på rörelsen som den tror att den har identifierat. Men vi kunde lika gärna ha strukit under orden ’social revolution’, som kännetecknar precis det motsatta, eftersom en revolution är det våldsamma omkullkastandet av den existerande ordningen, med andra ord ett brutalt och kvalitativt brott med tingens ordning och händelser" (RIMC, ’Dialectique’)

Återigen, för alla som kan läsa, talar Marx om öppnandet av en "epok av social revolution" (en "epok" är en hel period där en ny tingens ordning är etablerad) och han argumenterar att denna förändring kan pågå en tid eftersom han skriver att: "Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning."(vår betoning). Farväl till ett " …våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim.", Bordigas fras upprepad av RIMC! Tvärtemot den senare blandar Marx inte ihop ett "förändrande av den ekonomiska grundvalen" med en politisk revolution. Den förra utvecklas långsamt inom det gamla samhället, den senare är kortare, mer begränsad i tiden, även om den kan sträckas ut en tid eftersom omkullkastandet av den politiska makten av en gammal härskande klass av en ny härskande klass vanligtvis sker efter att antal avbrutna försök, som kan innefatta tillfälliga återgångar efter kortlivade segrar.

Den politiska betydelsen av denna kritik

När det gäller de parasitära grupperna så är deras grundläggande funktion att fördunkla politisk klarhet, att ställa Marx emot den kommunistiska vänstern och på detta sätt skapa en barriär mellan de nya sökande elementen och de revolutionära grupperna. Med dem är säker och ting klara. Vi behövde bara visa hur central förfallsteorin är i Marx och Engels arbeten för att radera ut deras hävdande att förfallsteorin är:

"en teori som helt och hållet avviker från det kommunistiska programmet (…) en sådan analysmetod har inget att göra med en kommunistisk teori (…) från den historiska materialismen utgångspunkt har förfallsbegreppet ingen koherens. Den är inte en del av det kommunistiska programmets teoretiska arsenal. Som sådan måste den helt och hållet förkastas (…) Utan tvekan kommer IKS att använda detta citat (från Marx första utkast till brev till Vera Zasulitch) eftersom det använder ord som ’förfall’ två gånger, vilket är sällan hos Marx, för vilket termen inte har något vetenskapligt värde." (RIMC, ’Dialectique’)

Sådana uttalanden är fullständigt absurda. Motiverade av en parasitär, anti-IKS attityd, är det enda som dessa beskyllningar har gemensamt är att utesluta förfallsbegreppet från Marx och Engels arbeten. Så för Aufheben, (22) "uppträdde teorin om kapitalismens förfall för första gången i den Andra internationalen" medan det för RIMC (’Dialectique’) föddes det efter första världskriget:

"målet med detta arbete är att göra en global och definitiv kritik av begreppet ’förfall’ vilket, som en av dess huvudsakliga avvikelser föddes perioden efter första världskriget, förgiftar den kommunistiska teorin och på grund av dess uppenbara ideologiska karaktär hindrar varje vetenskapligt arbete som syftar till att återställa den kommunistiska teorin."

Slutligen för Internationalist Perspectives (Towards a new theory of the decadence of capitalism) var det Trotskij som uppfann detta begrepp:

"uppfattningen om kapitalismens förfall uppstod i Tredje internationalen, där det utvecklades speciellt av Trotskij …"

Vem kan förstå detta? Om det är något som måste vara uppenbart vid det här laget för läsaren som har sett extrakten från Marx och Engels i denna artikel, så är det att uppfattningen om förfallet har sitt verkliga ursprung där, i den historiska materialistiska metoden. Inte bara är denna uppfattning kärnan i den historiska materialismen, definierad mycket precist på en teoretisk och begreppslig nivå, det är också ett operativt vetenskapligt verktyg i den konkreta analysen av utvecklingen av olika produktionssätt. Och om så många organisationer i arbetarrörelsen har utvecklat förfallsbegreppet, som skriverierna av de parasitära grupperna erkänner till skillnad från dem själva, så är det helt enkelt av det skälet att detta begrepp är ett av marxismens mest grundläggande!

Bordigisterna i PCI har aldrig accepterat förfallsanalysen som utvecklades av den Italienska kommunistiska vänstern mellan 1928 och 1945 (23) trots deras hävdande av en historisk kontinuitet med den. Bordigismens födelseakt 1952 utmärkte sig genom förnekandet av begreppet (24) medan Battaglia Communista (25) vidhöll den Italienska vänsterns principiella landvinningar i denna punkt, rörde sig elementen runt Bordiga bort från dem när de bildade Parti Communiste Internationale. Trots denna större teoretiska tillbakagång, har PCI inte desto mindre alltid tillhört det internationalistiska lägret i den kommunistiska vänstern. Det har alltid varit rotat i den historiska materialismen och faktiskt, trots dess egen bristande medvetenhet om detta, alltid försvarat de breda linjerna i analyserna om förfallet! För att visa detta behöver vi bara citera deras egna grundläggande ståndpunkter på baksidan av dess publikationer:

"Imperialistiska världskrig visar att kapitalismens sönderfallskris är oundviklig på grund av det faktum att det definitivt har trätt in i en period där dess expansion inte längre historiskt når upp till tillväxten i produktivkrafterna, utan binder dess ackumulering till upprepad och växande förstörelse." (I grund och botten säjer IKS inte något annat!) (26)

Vi kan citera ett antal passager från deras egna texter där själva begreppet kapitalismens förfall erkänns underförstått eller uttryckligen:

"medan vi insisterar på den cykliska naturen hos kriserna och världskapitalismens katastrofer, påverkar detta inte på något sätt den allmänna definitionen av dess nuvarande stadium, ett förfallsstadium där den ’den objektiva förutsättningen för den proletära revolutionen inte bara är mogen, utan övermogen’ som Trotskij uttryckte det." (Programme Communiste nr 8). Och ändå idag, i dess pamflett som kritiserar våra ståndpunkter, försöker den på flera sidor göra en (mycket dålig) polemik mot förfallsbegreppet, utan att förstå att det ännu en gång motsäger sig själv:

"eftersom det sedan 1914 varit revolution och endast revolution på agendan, d.v.s. att de objektiva villkoren är närvarande överallt, är det omöjligt att förklara frånvaron av denna revolution utan att falla tillbaka på subjektiva faktorer: vad som saknas för att revolutionen skall bryta ut är bara proletariatets medvetande. Detta är ett deformerat eko av den felaktiga ståndpunkten av den store Trotskij i slutet av 1930-talet. Trotskij trodde också produktivkrafterna hade nått sitt möjliga maximum under den kapitalistiska ordningen och i konsekvens därmed att de objektiva villkoren för revolutionen var mogna (och att de t.o.m. hade början vara ’övermogna’): det enda hindret som därmed fanns var nivån på de subjektiva villkoren." (PCI pamflett nr 29)

Invariancens mysterier!

När det gäller Battaglia Comunista, måste det sägas att trots deras anspråk på kontinuitet med den Italienska fraktionen av den Internationella kommunistiska vänstern (27) och dess ståndpunkter, så går de mot sina bordigistiska rötter. Efter att ha förkastat Bordigas ståndpunkter 1952 och efter att ha återtagit vissa lärdomar från den Italienska vänstern i exil, har Battaglia med dagens uttryckliga förnekande av förfallsteorin, utvecklad av Fraktionen (28), kommit tillbaka till samma sida som Parti Communiste Internationale. Det är ett återvändande till källorna, eftersom både i grundningsplattformen 1946 och plattformen från 1952 är förfallsbegreppet frånvarande. Den politiska vagheten i dessa två programmatiska dokument när det gäller att förstå den period som öppnades upp med första världskriget har alltid varit ursprunget till de svagheter och svängningar som Battaglia Communista haft i försvaret av klasståndpunkter.

Slutligen, denna undersökning har gjort det möjligt för oss att se texterna av marxismens grundare är mycket långt ifrån de olika varianterna av historisk materialism som försvaras av alla våra kritiker. Vi väntar på att de skall visa, med hjälp av Marx och Engels egna texter, som vi har gjort i denna artikel med förfallsbegreppet, giltigheten i deras egen vision om produktionssättens succession! Under tiden tillåter vi oss att le en liten smula åt deras rätt grandiosa pretentioner av att vara experter i marxism, med kunskap om Marx och Engels arbeten, vet vi att aldrig förlora vår känsla för humor.

När smicker ersätter en politisk linje

Sida upp och sida ned hävdar IFICC (29) att det för en kamp mot en förmodad degenerering av vår organisation, fokuserande på vår analys av styrkeförhållandet mellan klasserna, vår orientering för ett ingripande i klasskampen, vår teori om kapitalismens sönderfall, vår attityd i förhållande till proletära politiska miljön, vårt interna fungerande, etc. Det argumenterar att IKS befinner sig i sin dödskamp att IBRP nu representerar polen för politiskt klargörande och organisering:

"Med öppnandet av en kurs mot opportunism, sekterism och defaitism av det officiella IKS, är IBRP nu i centrum för en dynamik mot konstruktion av partiet."

Denna kärleksdeklaration är t.o.m. ackompanjerad av en ren och skär politisk allians med IBRP:s ståndpunkter:

"Vi är medvetna om skillnader existerar mellan denna organisation och oss själva, speciellt när det gäller analysmetoden än ifråga om politiska ståndpunkter." (Bulletin nr 23)

Med ett penndrag eliminerar IFICC, tappra försvarare av ortodoxin i IKS plattform, alla viktiga politiska skillnader mellan IKS och IBRP. Men det finns något ännu mer betydelsefullt. Vid en tidpunkt när något som är en viktig kärna i IKS plattform – frågan om förfallet – under de två senaste åren mer eller mindre öppet ifrågasatts av IBRP (30) och som blivit utsatt för en mycket oärlig kritik av PCI (Programme Communiste), finner IFICC inget bättra att göra än att hålla tyst på alla språk och t.o.m. beklaga att vi tar upp ett försvar av förfallsanalysen mot PCI:s och IBRP:s avvikelser:

"Detta är hur de ifrågasätter den proletära karaktären hos denna organisation och av IBRP genom att förpassa dem båda till det proletära lägrets marginaler (se International Review nr 115)" (presentation till IFICC Bulletin nr 22)!

Hittills har IFICC lyckats med att skriva inte mindre än fyra artiklar i ämnet kapitalismens förfall (Bulletin nr 19, 20, 22, 24). Dessa artiklar har den pompösa titeln ’Debatt inom det proletära lägret", men en läsare kommer inte att finna den minsta referens till IBRP:s förkastande av förfallsbegreppet! Denne kommer dock att finna de vanliga hätska utfallen mot vår organisation hävdande på det mest löjeväckande sätt att vi är de som lämnar förfallsteorin! Inte ett ord om IBRP som uttryckligen ifrågasätter förfallsteorin men å andra sidan bittra attacker mot IKS som resolut försvarar denna teori!

Fyra månader efter att IBRP publicerat en ny lång artikel som förklarade varför det ifrågasätter förfallsteorin som den utvecklats av den kommunistiska vänstern. (Prometeo nr 8, December 2003), ägnar IFICC i sin presentation till sin Bulletin nr 24, april 2004, en enda rad till att applådera detta "grundläggande bidrag":

"Vi hälsar arbetet som gjorts av kamraterna i PCInt som har visat sin vilja att klargöra frågan. Utan tvekan kommer vi att ha anledning att återkomma till detta."

IBRP:s artikel ses uppenbarligen inte för vad det är – en allvarlig tillbakagång på en programmatisk nivå – utan spelas upp som ett bidrag till kampen mot våra förmodade politiska avvikelser:

"den kris som IKS mer och mer sjunker ned i idag driver grupper i det proletära lägret till att se över denna fråga om förfallet; detta uttrycker deras engagemang i kampen mot den opportunistiska glidningen av en grupp i den proletära politiska miljön, deras deltagande i en kamp att rädda vad som räddas kan från en opportunistiska glidningen i vår organisation. Vi hälsar denna ansträngning …"

När smicker ersätter en politisk linje, är det inte längre fråga om opportunism, det är rövslickeri. För att dölja sitt beteende som gangsters och informatörer med en pseudo-politisk fernissa, ’upptäckte’ IFICC snabbt viktiga skillnader med IKS, nämligen genom att göra sig av med vår analys om kapitalismens sönderfall. (31) IFICC var tvungen att eliminera det som är politiskt mest ’impopulärt’ bland grupperna i den revolutionära miljön för att närma sig och bli erkända av dem. Sålunda knäböjer de för dem som den smickrar. Med de tycks inte ha svalt betet:

"Även om vi inte utesluter möjligheten att individer kan komma från IKS och gå med i våra led, är det helt omöjligt att det skulle uppstå inom det grupper eller fraktioner som, i en debatt med deras egen organisation, kommer i grupp till en ståndpunkt som sammanfaller med vår (…) Ett sådant resultat kan bara komma utifrån ett fullständigt ifrågasättande, eller hellre, ett brott med IKS praktiska, politiska och allmänna programmatiska ståndpunkter och inte bara deras förändring eller förbättring." (ICP pamflett nr 29)

Vi skulle inte ha formulerat oss bättre själva! Efter att gjort sig av med sönderfallsteorin, är IFICC redo att reducera alla politiska skillnader mellan IKS och IBRP till några mindre frågor som handlar om "analysmetod"; imorgon kommer den vara helt beredd att dumpa förfallsteorin för att förföra grupper som är fientliga till dessa två begrepp, och på detta sätta fortsätta sin smutsiga och helt igenom oärliga arbete att försöka isolera IKS från de andra grupperna i den proletära politiska miljön.

C. Mcl (Från International Review nr 118)

Noter

1. Se den föregående serien av 8 artiklar under rubriken Understanding the decadence of capitalism i International Review nr 48, 49, 50, 54, 55, 56, 58 och 60.
2. Se våra artiklar i International Review nr 77 och 78 om förkastandet av teorin och förfallet och kriget av det Internationella Kommunistiska Partiet /Programme Communiste, och artiklarna i International Review nr 79, 82, 83 och 86 om IBRP och kriget, kapitalismens historiska kris och globalisering.
3. Se International Review nr 105 och 106 för ett svar till ett brev från Australien och nr 111 och 112 i ett svar till nya revolutionära element som uppstår i Ryssland.
4. Från 1500-talet upp till den borgerliga revolutionen i sammanhanget av det feodala förfallet, och från de borgerliga revolutionerna till 1914 i sammanhanget av den uppåtgående perioden av kapitalismen.
5. Manifestes, thèses, et résolutions des quatre premiers congrès mondiaux de l'Internationale Communiste 1919-23, Maspero, vår översättning och betoning.
6. I artikeln The economic crisis shows the bankruptcy of capitalist social relations of production i International Review nr115 hade vi redan tillfället att visa att IBRP:s och PCI:s (Programme Communiste) vägran att bygga på hans analys ligger till grund för deras tendens att glida mot vänsterism och den alternativa globaliseringsrörelsen och bort från en marxistisk analys av krisen och arbetarklassen sociala ställning.
7. För den som vill ställa Marx mot Engels kan notera följande: "Jag vill i förbigående anmärka: Då det här utvecklade åskådningssättet till ojämförligt största delen utarbetats och utvecklats av Marx och endast till en ringa del av mig, så var det oss emellan självfallet att denna min framställning inte skulle publiceras utan hans kännedom. Jag läste före tryckningen upp hela manuskriptet för honom, och tionde kapitlet i avsnittet om ekonomin ("Ur 'Kritisk historia") är skrivet av Marx, fast jag tyvärr av hänsyn till yttre omständigheter var tvungen att något förkorta det." (Engels förord till andra upplagan, London den 23 september 1885, https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-for.htm)
8. För en kritik av den bordigistiska uppfattningen och historisk utveckling se vår artikel i International Review nr 54, sidan 14.19.
9. Dialectique des forces productives et des rapports de production dans la theorie communiste publicerad i Revue Internationale du Mouvement Commmuniste. Skriven gemensamt av Communisme ou Civilisation, Communismo L’Union Proletarien. Tillgänglig på följande adress: https://membres.lycos.fr/rgood/formprod.htm
10. https://users.skynet.be/ippi/4discus1tex.htm
11. Se den intressanta boken av Guy Bois, La grande depression médiévale, XIVe et XV siècle, PUF.
12. Grundrisse, "Forms which precede capitalist production". Se https://www.marxists.org/archive/marx/works/1857/grundrisse/ch09.htm#iiie2
13. Helt enkelt genom att gå tillbaka till Marx och Engels analys är tillräckligt för att svara på de maklösa historiska idiotierna av parasitära grupper som Internationalist Perspectives, Robin Goodfellow (ex-Communisme ou Civilisation and RIMC), etc. som till slut hävdar det exakt motsatta till den historiska materialismens grundare och i motsättning till tveklösa historiska fakta. Vi kommer emellertid vid ett senare tillfälle att komma tillbaka i mer detalj till deras sick-sackande i framtida artiklar, därför att de tyvärr kan ha ett negativt inflytande på unga element som inte är fast förankrade i marxistiska ståndpunkter.
14. Denna typ av produktionssätt identifierades av Marx i Asien, men var inte alls begränsad till denna geografiska region. Historiskt motsvarade det de s.k. Megalitkulturen eller de Egyptiska samhällena, etc., 4000 år f.kr., kulminationen av en långsam process av ett samhälle som delades upp i klasser. Den sociala differentieringen som utvecklades med uppkomsten av ett ekonomiskt överskott och uppkomsten av ett materiellt välstånd ledde till en politisk makt i form av en kunglig stat. Slaveri kunde existera inom det, även till en ganska stor grad (tjänare, arbetare vid stora publika arbeten, etc.) men det dominerare sällan jordbruksproduktionen; det var ännu inte den dominerande formen av produktion. Marx gav den en klar definition i Kapitalet: "Är det inte privata jordägare utan som i Asien staten, som direkt uppträder som jordägare och samtidigt suverän gentemot producenterna, så sammanfaller jordränta och skatt, eller det existerar snarare ingen skatteform som kan skiljas från denna form av jordränta. Under dessa omständigheter behöver beroendeförhållandet varken politiskt eller ekonomiskt ha någon hårdare form än den som är gemensam för alla undersåtar inom denna stat. Här är staten den högsta jordägaren. Suveräniteten är här den i nationell skala koncentrerade jordäganderätten." (Marx, Kapitalet Band III, Den kapitalistiska jordräntans uppkomst, sidan 700-701, Bo Cavefors förlag) Alla dessa samhällen försvann mellan 1000 och 500 f.kr. Deras förfall manifesterade sig i återkommande bonderevolter, en gigantisk utveckling av icke-produktiva statliga utgifter och i oavbrutna krig mellan stater som genom plundring försökte finna en lösning på den inre blockeringen av produktionen. Ändlösa politiska konflikter och förödande rivaliteter inom den härskande kasten uttömde samhällets resurser och de geografiska gränserna för imperiernas expansion visade att den maximala utvecklingsnivån som var i överensstämmelse med relationerna i produktionen hade nåtts.
15. Samma missnöjda karaktärer, för att begränsa betydelsen av denna mening från manifestet, gillar att argumentera att detta extrakt inte refererar till den allmänna processen av passagen från ett produktionssätt till ett annat utan till de periodiskt återkommande konjunkturella överproduktionskriserna som öppnar upp möjligheten av en revolutionär lösning. Inget kunde vara längre från sanningen. Sammanhanget i vilket detta extrakt finns är otvetydigt, då det kommer alldeles efter att Marx hade rekapitulerat den historiska processen av en övergång från feodalism till kapitalism. Dessutom så underminerar detta argument helt och hållet syftet med manifestet, vilket helt och hållet var ägnat åt att visa på olika produktionssätts övergående karaktär och därmed av kapitalismen. Den försökte inte tillhandahålla en detaljerad undersökning av kapitalismens fungerande och dess periodiska kriser, som skulle vara fallet med Kapitalet senare.
16. Eller återigen så tar förfallsteorin "hela den kommunistiska teorin till ideologins och utopins sfär eftersom den skulle ställas utanför varje materiell bas [under uppgångsperioden – öa]. Mänskligheten ställer inte problem som den inte kan lösa praktiskt. Under dessa förhållanden, varför hävda Marx och Engels ståndpunkter? Vi skulle behöva göra samma kritik av dem, som de gjorde av de utopiska socialisterna. Den vetenskapliga socialismen skulle inte vara ett brott med den utopiska socialismen utan en ny episod inom den senare." (Robin Goodfellow, https://members.lycos.fr/resdint)
17. "Vilken roll spelar då förfallsbegreppet i termer av en militant kritik av den politiska ekonomin, d.v.s. för en djupare analys av kapitalismens kännetecken och dynamik under den period vi lever? Ingen. Ordet nämns aldrig i de tre volymer som kapitalet bestå av. Det är inte genom förfallsbegreppet som man kan förklara krismekanismerna. …" (Comments on the Latest Crisis of the ICC, Internationalist Communist, n 21, sidan 23)
18. Kapitalet Band III, kapitel 15, Utveckling av lagens inre motsägelser, sidan 239, Bo Cavefors förlag, vår betoning.
19. "Slutligen, benägenheten hos kapitalet att öka produktiviteten, och därigenom utveckla produktivkrafterna, minskar inte under dess förfallsfas (…) Kapitalismens existens i sin förfallsfas, knuten till produktionen av mervärde som extraheras från det levande kapitalet men stående inför det faktum att mängden av mervärde tenderar att minska när nivån på merarbetet ökar, tvingar det att accelerera utvecklingen av produktivkrafterna i en alltmer frenetisk takt." Perspective Internationaliste, "Valeur, décadence et technologie, 12 thèses", https://users.skynet.be/ippi/3thdecad.htm, our translation)
20. Kapitalet, band III, 782-783, 51:a kapitlet, Fördelningsförhållanden produktionsförhållanden. Bo Cavefors förlag.
21. "Slaveriet och dominansrelationerna (…) konstituerar en nödvändig grogrund för utvecklingen och förfallet av alla de ursprungliga egendoms- och produktionsrelationerna, precis som de uttrycker deras begränsade natur. Sammantaget, reproduceras de i kapitalet – i en förmedlad form - och de utgör sålunda också en grogrund för dess upplösning och är ett emblem över dess egen begränsade natur" (Grundrisse, egen översättning från Editions Sociales, 1980, tome I : 438) Senare skriver Marx: "Ideellt sett räckte upplösningen av en bestämd medvetandeform till för att döda en hel epok. Reellt motsvarar detta hinder för medvetandet en bestämd grad av utveckling hos de materiella produktivkrafterna och därmed hos rikedomen. Förvisso skedde utvecklingen inte bara på den gamla basen, utan den innebar utveckling av själva denna bas. Den högsta utvecklingen av denna bas …till den form, där den är förenlig med den högsta utvecklingen av produktivkrafterna och därmed också med den rikaste utvecklingen av individerna. Så snart denna punkt har nåtts, framstår den vidare utvecklingen som förfall, och en nya utvecklingen börjar från en ny bas." (Grundrisse, Kapitalets universella tendens, sidan 161, Rabén & Sjögren) Sedan återigen 1857 i Grundrisse talar Marx om den historiska utvecklingen av olika produktionssätt och deras förmåga att förstå och kritisera sig själva i dessa termer: "Den så kallade historiska utvecklingen beror över huvud därpå, att den senaste formen betraktar de tidigare som steg upp mot den själv och att den, eftersom den sällan – och bara under mycket bestämda förhållanden – är i stånd att kritisera sig själv (och här gäller det naturligtvis inte sådana perioder som betraktar sig själva som förfallsperioder) uppfattar dem ensidigt." (som ovan, Den politiska ekonomins metod, sidan 36).
22. Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin – förfallsteorin eller teorins förfall? en text från den brittiska gruppen Aufheben. Den har översatts till svenska av Riff-Raff: www.riff-raff.se
23. Se vår bok The Italian Communist Left

24. Läs Bordigas kritiska reflektioner om förfallsteorin skriven 1951: La doctrine du diable au corps, åter publicerad i le Proletaire no. 464 (PCI’s tidning i Frankrike); se också Le renversement de la praxis dans la theorie marxiste, åter publicerad i Programme Communiste nr. 56 (PCI’s teoretiska tidskrift på franska), liksom protokollen för mötet i Rom1951 som publicerats i Invariance no. 4

25. Battaglia Communista, tillsammans med Communist Workers Organisation,är en av grundarna av IBRP.
26. I en ny pamflett som helt och hållet ägnas åt en kritik av våra ståndpunkter (‘le Courant Communiste Internationale: a contre courant du marxisme et de la lutte de classe’) motsäger PCI, hänryckt av sin egen prosa, sina egna grundläggande ståndpunkter genom att argumentera att: "IKS ser en hel rad fenomen, som nödvändigheten för kapitalet att periodiskt förstöra sig självt som ett villkor för en ny fas av ackumulation … för IKS är dessa fenomen förmodat nya och tolkas som en manifestation av förfallet … och inte som ett uttryck för utvecklingen och stärkandet av det kapitalistiska produktionssättet." (sidan 8) PCI bör tala om för oss, ja eller nej, som dess grundläggande ståndpunkter tycks mena, om "Imperialistiska världskrig visar att kapitalismens sönderfallskris är oundviklig på grund av det faktum det definitivt har trätt in i en period där dess expansion inte längre historiskt når upp till tillväxten i produktivkrafterna, utan binder dess ackumulering till upprepad och växande förstörelse." eller huruvida, som den argumenterar i sin pamflett " nödvändigheten för kapitalet att periodiskt förstöra sig självt" är inte en "manifestation av förfallet" utan "ett uttryck för utvecklingen och stärkandet av det kapitalistiska produktionssättet."! Uppenbarligen beror en programmatisk invariance på vad man råkar säja i ett eller annat ögonblick!
27. "Sammanfattningsvis, medan de politiska emigranterna, som tog sig an vänsterfraktionens hela arbete, inte tog initiativet till att bilda det Internationella Kommunistiska Partiet 1943, bildades partiet på de grundvalar som fraktionen försvarade från 1927 fram till kriget." (introduktion till Internationella Kommunistiska Partiets plattform, publikationer av den Internationella Kommunistiska Vänstern, 1946)
28. "De historiska utmaningarna under kapitalismens förfall. Sedan början på kapitalismens imperialistiska fas i början av detta århundrade, har utvecklingen svängt mellan imperialistiska krig och proletär revolution. Under kapitalismens tillväxtepok, banade krig vägen för en expansion av produktivkrafterna genom att förstöra förlegade produktionsförhållanden. Under kapitalismens förfallsperiod har krig ingen annan funktion än att genomföra en förstörelse av ett överflöd av välstånd …" (Resolution om konstruktionen av den internationella byrån för den kommunistiska vänsterns fraktioner, Octobre nr 1, februari 1938); "kriget 1914-1918 markerade slutet för en fas av expansion för den kapitalistiska ordningen …Under den sista kapitalistiska fasen, förfallsfasen, är det klasskampens grundläggande utmaningar som bestämmer den historiska utvecklingen." (Manifest för Internationella Byrån av den kommunistiska vänsterns fraktioner, Octobre, nr 3, April 1938)
29. En s.k. ’Intern fraktion’ av vår organisation som samlar några få f.d. medlemmar som vi var tvungna att utesluta därför att de betedde sig som informatörer (de hade tidigare stulit pengar och material och smutskastat organisationen). Se The police-like methods of the IFICC på vår hemsida.
30. Vi svarade så tidigt som i oktober 2002 vid de första tecknen på att IBRP var på väg att lämna förfallsbegreppet (se t.ex. International Review nr 111). Ett år senare gjorde vi en längre kritik i International Review nr 115.
31. Dessa element delade analysen om sönderfallet när de fortfarande var medlemmar av IKS (se vår artikel Understanding the decomposition of capitalism i International Review nr 117)