Vår kamrat Clara dog i Paris, på Tenon-sjukhuset lördagen den 15 april, vid en ålder av 88 år.

Clara föddes den 8 oktober 1917 i Paris. Hennes mor, Rebecca, var av ryskt ursprung. Hon kom till Frankrike eftersom hon, som judinna i födelsestaden Simferopol på Krim, inte fick tillåtelse att studera medicin. I Paris arbetade hon som sjuksköterska. Innan hon kom till Frankrike var hon redan en militant i arbetarrörelsen eftersom hon hade varit med om att bilda en sektion av det socialdemokratiska partiet i Simferopol. Claras far, Paul Geoffroy var en yrkeslärd arbetare och juvelslipare. Innan första världskriget var han medlem i det anarkosyndikalistiska CGT, men närmade sig kommunistpartiet efter den ryska revolutionen 1917.

Därför kom Clara allt från sina tidigaste år att växa upp i arbetarrörelsens traditioner. Vid 15 års ålder gick hon med i Jeunesse Communiste (den kommunistiska ungdomsrörelsen). 1934 åkte hon till Moskva med sin far för att besöka systern till hennes mor, som dog när Clara bara var 12 år. Det hon såg i Ryssland, bland annat att de nya hus som byggdes var reserverade för en minoritet av privilegierade människor och inte för arbetare, gjorde att hon började ifrågasätta det ”socialistiska fosterlandet”, vilket ledde till att hon vid hemkomsten bröt med JC.

Vid denna tid hade hon redan börjat diskutera med vår kamrat Marc Chirik (vilken hon hade mött första gången när hon var 9 år gammal, eftersom Claras mor var väninna till systern till Marcs första hustru), trots starkt motstånd från hennes far, som hade förblivit lojal till kommunistpartiet, och ansåg att hon inte skulle umgås med ”trotskister”.

1938, när Clara blivit 21, och inte längre lyssna behövde lyssna till sin faders råd, gifte sig Clara och Marc.

Vid denna tidpunkt var Marc medlem i den Italienska Fraktionen, och även om Clara inte var medlem, så sympatiserade hon med gruppen. Under det andra världskriget mobiliserades Marc i den franka armén (fastän han inte var fransman och hans enda identitetshandling var en order om avvisning som förlängdes var annan vecka). Han var förlagd till Angouleme vid tidpunkten för den franska arméns kollaps. Tillsammans med en kamrat från den Italienska Fraktionen i Belgien (som hade flytt undan de tyska truppernas frammarsch eftersom han var jude), lämnade Clara Paris på cykel för att förenas med Marc i Angouleme. När hon kom fram hade Marc, tillsammans med andra soldater, blivit fängslade av den tyska armén som, turligt nog, inte hade upptäckt att han var jude. Genom att ge honom civila kläder hjälpte Clara Marc och en annan judisk kamrat att fly från barackerna där han satt fängslad. Marc och Clara nådde den ”fria” zonen och kom till Marseille på cykel i september 1940. Det var i Marseille som Marc spelade en ledande roll i att reorganisera den Italienska Fraktionen, som hade varit uppsplittrad sedan början av kriget.

Utan att formellt vara medlem, deltog Clara i det arbete och de diskussioner som gjorde det möjligt att åter konstituera den Italienska Fraktionen. Trots farorna under den tyska ockupationen, lyckades hon transportera politiska dokument från stad till stad till andra kamrater i den Italienska Fraktionen.

Under denna period deltog även Clara i Organisation de Secours des Enfants aktiviteter, en organisation som såg efter och gömde judiska barn för att skydda dem från Gestapo.

Men det var vid tidpunkten för ”Befrielsen” som Marc och Clara nästan riskerade döden. De stalinisiska ”motståndsmännen” i Parti Communiste Francais arresterade dem i Marseille. De anklagades för att vara förrädare och för att samarbeta med tyskarna, eftersom man när man gjorde en raid i deras hus upptäckte anteckningsböcker skrivna på tyska. Det var anteckningsböcker som hade använts när Marc och Clara tog tyska lektioner för Voline (en rysk anarkist som hade deltagit i revolutionen 1917). Voline vägrade, trots sin oerhörda fattigdom att motta någon materiell hjälp. Marc och Clara frågade då om han kunde ge dem lektioner i tyska, varefter han kunde gå med på att dela en måltid med dem.

Under denna raid hittade stalinisterna även internationalistiska flygblad skrivna på franska och tyska, riktade till soldaterna i båda lägren.

Det var tack vare en gaullistisk officer, som ansvarade för fängelset (och vars fru hade arbetat tillsammans med Clara i OSE), som Marc och Clara kunde undfly de stalinistiska bödlarnas justis. Denna officer hade till en början hindrat stalinisterna från att skjuta Marc och Clara (de sade till Marc ”Stalin har inte fått dig ännu, men vi kommer att ta ditt skinn”). Överraskade över att judar blev anklagade för att vara ”kollaboratörer”, ville han försöka ”förstå” den politiska ståndpunkt som gjorde att Marc och Clara delat ut propaganda till förmån för en fraternisering mellan franska och tyska trupper. Officeren förstod att deras attityd inte hade något som helst att göra med ”förräderi” och samarbete med nazistregimen. Han hjälpte dem därför att fly från fängelset i sin egen bil, och rådde dem att lämna Marseille så snart som möjligt innan stalinisterna kunde hitta dem.

Marc och Clara for till Prais där man åter tog upp kontakten med andra kamrater och sympatisörer till den Italienska Fraktionen och den Franska Fraktionen av den kommunistiska vänstern. Fram till 1952, fortsatte Clara att stödja den franska kommunistiska vänsterns (GCF:s – det nya namn som den Franska Fraktionen antagit) arbete.

1952 tog GCF – inför hotet av ett nytt världskrig – beslutet att några av dess militanter skulle lämna Europa för att bevara organisationen i händelse av att kontinenten än en gång skulle kastas in i ett krig. Marc lämnade Frankrike för Venezuela i juni 1952. Clara följde efter i januari 1953 när han till slut fick en fast anställning.

I Venezuela återgick Clara till sitt yrke som småskolelärarinna. 1955 grundade hon tillsammans med en kollega en fransk skola i Caracas, College Jean-Jacques Rosseau, vilken till en början endast hade 12 elever, huvudsakligen flickor, som inte hade möjlighet att komma in på den andra franska skolan i staden, som drevs an katolska munkar. Skolan, där Clara var rektor och Marc arbetade som vaktmästare, trädgårdsmästare och skolbusschaufför, hade till slut över hundra elever. Vissa av dem, som hade fått ett bestående intryck av Claras kvaliteter som lärare och människa, upprätthöll fortfarande kontakten, fram till hennes död. En av hennes tidigare elever, som nu bodde i USA, besökte henne 2004.

Efter att Marc och andra kamrater hade lämnat organisationen, splittrades GCF. Det var först 1964 som Marc kunde bilda en lite grupp av mycket unga kamrater, som började publicera tidskriften Internacionalismo i Venezuela.

Under denna period var inte Clara direkt involverad i Internacionalismos politiska aktivitet, men hennes skola hjälpte till med material och  utgjorde mötesplats för gruppens aktiviteter.

I maj 1968 reste Marc till Frankrike för att delta i den sociala rörelsen och återetablera kontakten med sina tidigare kamrater i den kommunistiska vänstern. Det var under hans vistelse i Frankrike som den venezuelanska polisen raidade College Jean-Jaqcues Rosseau och hittade politiskt material där. Skolan stängdes och blev helt sönderslagen. Clara tvingades att lämna Venezuela i all hast för att återförenas med Marc i Paris. Det var under denna period som Marc och Clara åter bosatte sig i Paris.

Från och med 1968 deltog Marc i gruppen Revolution Internationales arbete. Denna grupp hade bildats i Toulouse. Från 1971 var Clara fullt integrerad i RI:s aktiviteter, den grupp som skulle komma att bli IKS sektion i Frankrike.

Sedan denna tid var hon en trogen militant i vår organisation, som tog del i all aktiviteter i vår organisation. Efter Marcs död i december 1990, fortsatte hon sin militanta aktivitet inom organisationen, som hon var väldigt fäst vid. Även om hon personligen blev känslomässigt påverkad när gamla medlemmar, som hade varit med om att bilda organisationen, lämnade den, så fick dessa deserteringar henne aldrig att ge upp sitt engagemang i IKS.

In i det sista, trots hennes ålder och sjukdom, så ville hon alltid aktivt ta del i IKS liv. Hon var särskilt noga med att ge månatliga bidrag till organisationen och försöka hålla sig a jour med våra diskussioner, fastän hon inte längre kunde delta i våra möten. Trots att hon hade stora svårigheter med synen, fortsatte Clara att läsa vår press och våra interna dokument i så stor utsträckning som möjligt (organisationen hjälpte till genom att trycka upp dem med stora bokstäver). Likaledes ville hon alltid, när kamrater kom på besök, ta del av organisationens aktiviteter och diskussioner.

Clara var en kamrat vars medkänsla och solidaritet gjorde stort intryck på alla militanter i IKS, som alltid togs väl emot i hennes hem. Hon upprätthöll nära kontakter med äldre kamrater i den kommunistiska vänstern, vilka hon visade en stor solidaritet när de var gamla och sjuka (som i fallet Serge Bricanier, en tidigare medlem i GCF, eller Jean Malaquais, som var sympatisör till GCF, och som hon besökte i Geneve alldeles innan hans död 1998). Efter Marcs död fortsatte hon att föra vidare denna anda av solidaritet och värme som var så karakteristisk i den tidigare arbetarrörelsen, till den nya generationen. Det var med stor glädje som hon såg hur denna solidaritet, adelsmärket för den klass som är bärare av kommunismen, återkomma på ett magnifikt sätt i studentrörelsen i Frankrike. En rörelse som Clara hälsade med stor entusiasm innan hon lämnade oss.

Clara mötte sin försvagade fysiska hälsa och sina allt mer tyngande sjukdomssymtom med ett remarkabelt mod. Hon lämnade oss vid ett tillfälle när en ny generation öppnade dörrarna till framtiden.

Clara var ett exempel på en kvinna som under hela sitt liv kämpade för arbetarklassen och visade ett mer än stort mod när hon gjorde detta, i synnerhet när hon riskerade sitt liv under kontrarevolutionens mörka år. Hon var en kvinna som förblev lojal mot sin revolutionära övertygelse och sina idéer ända till slutet.

När IKS som helhet fick veta om hennes död sände våra sektioner och individuella kamrater hälsningar till vårt centrala organ, som hälsade hennes mänskliga värme, hennes hängivenhet för proletariatets sak och det stora mod hon visade under hela sitt liv.

Clara begravdes lördagen den 22 april på den parisiska kyrkogården Ivry (samma plats som Clara Zetkins make, Ossip, begravdes på den 31 januari 1889). Efter begravningen organiserade IKS ett möte för att hylla hennes minne, vilket besöktes av flera internationella IKS-delegationer, flera sympatisörer som hade känt Clara personligen, liksom medlemmar av hennes familj.

Till hennes son Marc och barnbarnen Miriam och Jan-Daniel, vill vi visa vår största solidaritet och sympati.

Vi publicerar här nedan utdrag från ett brev som IKS sände till hennes son och dennes familj.

IKS den 25 april 2006.

IKS till kamrat Marc

Käre kamrat Marc,

Med dessa få ord vill vi uttrycka vår solidaritet och sympati med dig efter Claras död – din mor och vår kamrat. Vi vill även försöka föra vidare de känslor som alla kamrater i organisationen känner.

De flesta av oss kände Clara först som hustru till Marc, din far, som spelade en så viktig roll i arbetarklassens kamp, särskilt under några av de värsta åren av kontrarevolution, men också som IKS främste grundläggare. I sig själv är bara detta skäl nog att visa respekt och hylla Clara ”Marcs fru kan bara vara en god person”. Det mod och den värdighet som hon visade när din fader dog, liksom den kärlek hon kände för honom, bekräftade för oss hennes stora karaktärsstyrka, en kvalitet som vi redan kände till, och som hon fortsatte att visa ända till sin död. Men Clara var långt ifrån bara Marcs partner. Hon var en kamrat som förblev lojal mot sin övertygelse till slutet, som fortsatte att delta i vår kamp, och som trots svårigheter som följde på ålder och sjukdom, fortsatte att spela en stor roll i vår organisations liv. Alla kamrater var imponerade av hennes livsvilja och den klarhet i tanken som hon upprätthöll till sin sista stund. Därför har vår uppskattning och respekt för henne, som vi haft från början, bara förstärkts med åren.

Alldeles innan sin död, berättade din far för oss vilken oerhörd tillfredsställelse han upplevde när stalinismen kollapsade; denna arbetarklassens och revolutionens dödgrävare. På samma gång kunde han inte dölja sin oro för de negativa konsekvenser detta skulle få för arbetarklassens kamp och medvetande. Clara kunde, tack vare att hon bibehöll sin revolutionära övertygelse, se sina sista dagar lysas upp av att se en ny generation åter ta upp kampen. Detta är, trots vår sorg, något trösterikt för oss alla.

Clara var en av de sista av den generation av revolutionärer som var tvungna att överleva som en liten minoritet, som försvarade proletariatets revolutionära principer under de fruktansvärda åren av kontrarevolution. Detta var en kamp som fördes främst av militanter ur den Italienska vänstern, det Holländska vänstern och den Franska kommunistiska vänstern, utan vilka IKS inte skulle existera idag. Clara talade med oss om dessa kamrater och vi kunde genom hennes ord känna den uppskattning och värme hon kände för dem. På detta sätt fortsatte Clara, efter din fars död, att vara en levande länk till denna generation kommunister, vars arv vi stolt förvaltar. Det är denna länk, liksom Clara, vår kamrat, som vi har förlorat idag…. Än en gång, käre Marc, vill vi uttrycka vår solidaritet, och vi vill att du vidarebefordrar den till dina barn och övriga medlemmar av din familj.

IKS, den 17 april 2006.