De internationella kommunistiska konferenserna 1976-80

Lärdomar ur arbetarrörelsens erfarenhet

För tjugofem år sedan, i maj 1980, upplöstes den cykel av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern som initierats av PCInt, (Battaglia Communista) fyra år tidigare i total förvirring, efter att man antagit en motion om partiet som lagts fram av PCInt och CWO (Communist Workers’ Organisation). Denna motion hade som syfte att uttryckligen utesluta IKS på grund av vår så kallade ”spontanistiska” ståndpunkt i organisationsfrågan.

Dessa konferenser hade välkomnats av IKS som ett positivt steg framåt, från den situation av fragmentering och ömsesidigt missförstånd som hade förpestat relationerna i den internationella proletära miljön. De utgör fortfarande en värdefull erfarenhet som har flera lärdomar att ge för den nya generation av revolutionärer som uppstått idag, och det är viktigt för denna nya generation att åter göra bekantskap med de debatter som ägde rum på, och runt konferenserna. Vi får inte blunda för de negativa effekter som blev följden av det sätt som konferenserna upplöstes på. En snabb titt på det miserabla tillstånd som den proletära politiska miljön befinner sig i dag, visar att vi fortfarande får leva med konsekvenserna av detta misslyckande att skapa en organiserad ram för kamratliga debatter och politiskt klargörande bland de grupper som hänför sig till den vänsterkommunistiska traditionen.

Efter IBRP:s flört med parasiterna i IKS ”interna Fraktion” (”IFICC”) och den politiska äventyraren bakom ”Circulo de Comunistas Internacionalistas” i Argentina, har relationen mellan denna organisation och IKS aldrig varit sämre. Grupperna ur den bordigistiska traditionen håller sig antingen i sitt självvalda torn av sekteristisk isolering, som man använde för att skydda sig från konferenserna i slutet av 70-talet – eller, som i fallet Le Proletaire -  har de visat sig lika villiga att slicka i sig ”IFICC”:s smicker som IBRP. Hur som helst, har bordigisterna fortfarande inte hämtat sig från den traumatiska kris som man genomgick 1981 och som man dragit mycket få lärdomar ifrån, när det gäller deras mest betydelsefulla svagheter. De sista resterna av den tysk-holländska vänstern har, under tiden, lämnat detta jordeliv. All detta har ägt rum när den nya generationen av sökande element letar efter inspiration och vägledning från den organiserade kommunistiska rörelsen, när vad som står på spel aldrig har varit mer betydelsefullt.

När Battaglia tog beslutet att underminera IKS deltagande i konferenserna,  påstod man att man hade ”tagit det ansvar som man rätt att förvänta sig av en seriös ledande kraft” (svar till IKS ”Adress till den proletära miljön” 1983) Genom att gå tillbaka till dessa konferensers historia,  ska vi bland annat försöka visa på det ansvar som denna strömning har för uppsplittringen av den kommunistiska vänstern.

Vi kommer inte att göra någon omfattande sammanfattning av de diskussioner som ägde rum under och vid tiden runt de tre konferenserna. Läsare kan ta del av ett antal publikationer som innehåller texter och protokoll från konferenserna, även om dessa nu börjar bli fåtaliga, och vi välkomnar all hjälp med att skapa ett online-arkiv för dessa publikationer. Vårt mål här är att summera de huvudsakliga teman som animerade mötena och att undersöka de främsta förklaringarna till deras slutliga misslyckande.

Bakgrunden till de internationella konferenserna – en lång period av förskingring

Uppsplittringen av de vänsterkommunistiska grupperna var inte ett nytt fenomen 1976. Vänsterkommunisterna har sitt ursprung i vänsterfraktionerna i den Andra Internationalen, som ledde kampen mot opportunismen från slutet av 1800-talet och framåt. Denna kamp fördes i sig på ett splittrat sätt.

Därför var Rosa Luxemburgs reaktion, när Lenin initierade kampen mot den mensjevikiska degenereringen av det ryska partiet, att ställa sig på mensjevikernas sida. När Luxemburg började inse djupet av Kautskys kapitulation inför status quo, så tog det lång tid för Lenin att inse att hon hade rätt. Allt detta var en produkt av att partierna i den Andra Internationalens partier var bildade på en nationell grundval och utövade sin aktivitet på en nationell nivå; Internationalen var mer en federation av nationella partier än ett samlat världsparti. Även om den Tredje Internationalen satt som mål att övervinna dessa nationella särdrag,  vägde dessa fortfarande tungt. Det är tveklöst att de vänsterkommunistiska fraktioner som började reagera mot Kominterns degenerering under tidigt 1920-tal också var påverkade av detta; än en gång svarade vänstern i stort sett på ett fragmenterat sätt på den växande opportunismen inom Komintern. Det mest tydliga och skadliga exemplet på detta var den spricka som nästa omedelbart uppstod mellan den tyska och den italienska vänstern från 1920 och framåt. Bordiga tenderade att identifiera den tyska vänstern betoning av arbetarråden med Gramscis ”fabrikskommunism”, och den tyska vänstern kunde inte se, att den ”leninistiska” italienska vänstern kunde utgöra en bundsförvant i kampen mot degenereringen av Komintern.

Kontrarevolutionen, som under slutet av 1920-talet utvecklades med full kraft, splittrade ytterligare de vänsterkommunistiska krafterna, även om den italienska Fraktionen arbetade hårdnackat för att motverka denna utveckling genom att försöka lägga grunden för en internationell diskussion och samarbete på en principiell grundval. Man öppnade därför sina spalter för debatter med de holländska internationalisterna, och dissidentgrupper som uppstått ur den ryska vänsteroppositionen, och så vidare. Denna öppna inställning, som visades av Bilan var tillsammans med de mer allmänna programmatiska framsteg som uppnåddes av Fraktionen under dess exil, det första som offrades i och med det opportunistiska bildandet av det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCI/IKP) i Italien i slutet av det andra världskriget. Genom att man föll offer för en hel del nationalistisk trångsynthet, skyndade sig majoriteten av den italienska Fraktionen att hylla bildandet av det nya partiet (endast i Italien!), upplöste Fraktionen och gick med i partiet på en individuell basis. Denna omogna ansamling av flera sinsemellan heterogena krafter kom inte att förstärka den italienska vänsterkommunismens enhet utan orsakade nya splittringar. Först 1945, kom den franska Fraktionen, vars majoritet hade opponerat sig mot upplösningen av den italienska Fraktionen, att kritisera den opportunistiska grunden för det nya partiet. Den franska Fraktionen uteslöts då helt summariskt från PCI:s internationella organisation (den internationella kommunistiska vänstern) och bildade Gauche Communiste de France. 1952 kom så PCI än en gång att drabbas av en avgörande splittring mellan de två huvudflyglarna i partiet – ”Damenisterna” runt Battaglia Communista och ”Bordigisterna” runt Programma Comunista, där de senare i synnerhet utvecklade ett teoretiskt försvar för den mest rigida sekterism, där man ansåg sig vara det enda proletära partiet på planeten (vilket inte hindrade ytterligare splittringar och en samexistens mellan flera olika ”det enda” Internationelistiska Kommunistiska Partier under 1970-talet). Denna sekterism var helt klart ett pris man fick betala för kontrarevolutionen. Å ena sidan uttryckte den ett försök att hålla fast vid sina principer i en fientlig omgivning genom att resa en mur av oföränderliga formler kring svårvunna politiska ståndpunkter. Å andra sidan så förstärkte en ökande tendensen för revolutionärer att isoleras från dess klass, en cirkelanda och en sekteristisk åtskillnad från rörelsens verkliga behov.

Men efter femtiotalets mörka år, vilka var den internationella revolutionära rörelsens mörkaste period, började det sociala klimatet att förändras. Proletariatet återkom på den historiska scenen i och med strejkerna i maj 1968, en rörelse som hade en grundläggande politisk dimension., eftersom den ställde frågan om ett nytt samhälle och gav upphov till en hel rad nya grupper vars sökande efter en revolutionär koherens naturligt ledde till att man återtog den kommunistiska vänsterns traditioner. Bland de första att inse den  nya periodens betydelse var kamraterna i det gamla GCF, som redan hade påbörjat en politisk aktivitet med några unga element som man träffat i Venezuela, som bildade gruppen Internacionalismo 1964. Efter händelserna 1968 kom kamrater från Internacionalismo till Europa för att ingripa i den nya proletära miljö som den massiva rörelsen hade gett upphov till. Särskilt vände man sig till kamraterna i grupperna från den gamla Italienska vänstern och uppmuntrade dem, eftersom dessa hade fördelen av en press och en strukturerad organisation, att ta initiativ till att utgöra en referenspunkt för de nya sökande elementen, genom att organisera en internationell konferens. Man möttes av ointresse, eftersom båda delarna av den Italienska vänstern inte ansåg  att maj ’68 hade någon betydelse (inte heller den ”heta hösten” 1969 i Italien) förutom som ett uppsving i studentagitationen. Efter flera misslyckade försök att övertala de italienska grupperna att utföra sin uppgift (se IKS rev till Battaglia i pamfletten ”Troisième Conference des Groupes de la Gauche Comuniste, Mai 1980, Procès-verbal”), koncentrerade sig kamraterna i Internacionalismo och den nybildade gruppen Revolution Internationale att arbeta för en regruppering av de nyare element som uppstod genom klasskampens pånyttfödelse. 1968 kom två franska grupper – Cahiers du Communisme de Conseils och Organisation Conseilliste de Clermont-Ferrand att tillsammans med Révolution International att ge ut en ”ny serie” av RI, som  bildade en internationell tendens med Internacionalismo och Internationalism i USA. 1972 lade Internationalism fram ett förslag om ett internationellt nätverk för korrespondens. Än en gång valde de italienska grupperna att ställa sig utanför processen, men denna gång ledde den till positiva resultat, då speciellt en rad konferenser 1973-74, som förde samman RI och några av de nya grupperna i Storbritannien, varav en, World Revolution, gick med i den internationella tendens som bildade IKS 1975 (som då bestod av 6 grupper: RI, Internationalism, WR, Internacionalismo samt Accion Proletaria i Spanien, och Rivoluzione Internazionale i Italien).

Den första konferensen: Milano 1977

Cykeln av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern började 1976 när Battaglia slutligen klev ur sin isolering i Italien och sände ut ett förslag om ett internationellt möte till ett antal grupper över hela världen.

Listan på grupper som bjöds in var följande:

·        Frankrike: Révolution Internationale, Pour Une Intervention Communiste, Union Ouvrière, Combat Communiste

·        Storbritannien: Communist Workers Organisation, World Revolution

·        Spanien: Fomento Obrero Revolucionario

·        USA: Revolutionary Workers Group

·        Japan: Japan Revolutionary Communist League, ”Revolutionary Marxist Fraction (Kakumaru-Ha)

·        Sverige: Förbundet Arbetarmakt

·        Portugal: Combate

I inledningen till pamfletten ”Texts and Proceedings of the International Conference organised by the Internationalist Communist Party (Battaglia Comunista) noterar man att

”ett mycket snabbt ’naturligt urval’ ägde rum i och med upplösningen av Union Ouvrière och RWG och att man avbröt relationerna med Combat Comuniste, vars politiska ståndpunkter visade sig vara oförenliga med de teman som slulle diskuteras på konferensen…Relationerna med den portugisiska gruppen avbröts efter ett möte mellan deras representant och en delegat från PCInt i Lissabon, under vilket et framstod klart att denna grupp hade fjärmat sig från den kommunistiska rörelsens grundvalar. Den japanska organisationen svarade inte på inbjudan, vilket kunde betyda att de aldrig mottog den ursprungliga ’adressen’”. Den svenska gruppen uttryckte intresse men hade inte möjlighet att delta.”

Detta var ett viktigt steg av Battaglia, en förståelse av det grundläggande behovet, inte av ”internationella kontakter” (vilket varje vänstergrupp försöker ge sken av att de har) utan av den internationalistiska plikten att överkomma uppdelningen i den världsomspännande revolutionära rörelsen, och att arbeta mot dess centralisering och slutgiltiga regruppering. IKS välkomnade varmt Battaglias initiativ som ett viktigt slag mot sekterism och uppsplittring; därutöver hade vårt beslut att delta i detta initiativ en hälsosam effekt på vårt eget politiska liv, eftersom vi inte var immuna mot tendensen  att se sig själv som ”den enda” verkligt revolutionära gruppen. Efter att frågor tagits upp inom IKS om den proletära naturen hos de grupper som kom från den Italienska vänstern, följde en diskussion om vilka kriterier man kan ställa för att avgöra klassnaturen hos politiska organisationer vilket slutligen gav upphov till en resolution om proletära politska grupper som antogs vid IKS internationella kongress 1976.

Det fanns dock flera viktiga svagheter i Battaglias förslag och på den konferens som slutligen ägde rum i Milano april/maj 1977.

Det första var att Battaglias förslag saknade tydliga kriterier för deltagande. Den ursprungliga förklaring man gav för att kalla till konferenserna var något som – vilket en tillbakablick bekräftar – var ett övergående fenomen: antagandet av ”eurokommunismen” hos några av de största stalinistiska partierna i Västeuropa. Betydelsen av en diskussion om vad Battaglia kallade ”socialdemokratiseringen” av stalinistpartierna var oklar, men än mer viktigt var, att förslaget helt misslyckades med att definiera de grundläggande klasståndpunkter som skulle garantera att ett internationellt möte skulle bli en sammankomst för proletära grupper och utesluta grupper från kapitalets vänsterflygel. Oklarheter i denna fråga var inte något nytt för Battaglia, som tidigare hade sänt ut en inbjudan för ett internationellt möte med trotskisterna i Lutte Ouvrière. Denna gång innehöll listan av inbjudna också radikala vänsterister som den japanska gruppen och Combat Communiste. IKS insisterade därför på att konferensen skulle anta ett minimum av grundläggande principer som skulle utesluta vänsterister, men också de som, även om de försvarade vissa klasståndpunkter, var motståndare till idén om ett klassparti. Målet för konferensen sågs därför som en del av en långvarig process i riktning mot bildandet av ett nytt världsparti.

På samma gång kom konferenserna omedelbart att möta den sekterism som hade börjat dominera rörelsen. Till att börja med tycktes Battaglia ha bestämt att man skulle vara den enda representanten för den ”italienska” vänstern, och misslyckades med att inbjuda någon av de bordigistiska grupperna till konferensen. Detta tillvägagångssätt speglades också i det faktum att inbjudan inte var riktad till IKS som sådant (som redan hade en sektion i Italien), utan endast till vissa territoriella sektioner i IKS. För det andra såg vi det plötsliga beslutet från gruppen ”Pour Une Intervention Communiste” att inte delta, efter att man från början hade sagt att man skulle delta. I ett brev daterat den 24 april 1977, skrev man att mötet skulle bli ”en dialog mellan döva”. För det tredje, vid själva mötet, fanns det redan vissa uttryck för vad som senare skulle bli ett stort problem: misslyckandet för konferenserna att anta några gemensamma ståndpunkter över huvud taget. Vid slutet av mötet föreslog IKS ett kort dokument som slog fast vad man kommit överens om, och vad man inte var överens om i diskussionen. Detta var för mycket för Battaglia. Även om man hade ställt upp grandiosa mål för konferensen – ”ett utkast till en plattform av grundläggande ståndpunkter, för att göra det möjligt för oss att arbeta tillsammans, en internationell koordinationsbyrå” (”Third circular of the PCInt, februari 1977) – långt före det att förutsättningarna för ett sådant steg fanns för handen,  fick man kalla fötter av blotta tanken på att skriva på något tillsammans med IKS, om än en så blygsam sak som en sammanfattning av vad som skilde och förenade oss i diskussionen.

Vad som till slut hände var att de enda grupper som kunde delta i mötet i Milano var Battaglia och IKS. Communist Workers Organisation i Storbritannien hade sagt att de skulle komma – vilket var ett stort steg framåt eftersom man fram till dess hade brutit relationen med IKS, och fördömde oss som ”kontrarevolutionära”, på grund av vår analys av den ryska revolutionens degenerering – men kunde inte komma på grund av praktiska skäl. Det samma gällde gruppen runt Munis i Spanien och Frankrike, FOR. Trots detta var diskussionen vittomspännande och fokuserade på en hel rad grundläggande frågor, som sammanfattades i IKS gemensamma uttalande, som noterade att:

-         man var överens om att det kapitalistiska samhället befann sig i sin förfallsepok, även om det fanns olika förklaringar till orsakerna: IKS försvarade Rosa Luxemburgs teser att de grundläggande motsättningarna som tvingar in kapitalismen i sitt förfall är realiseringsproblemet (marknadens mättande, ö a) medan detta för Battaglia var sekundärt till problemet med profitkvotens fallande tendens;

-         man var överens om att en ny fas av akut ekonomisk kris hade öppnats upp;

-         man var inte överens om betydelsen av de klassrörelser som ägde rum i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet, vilka för IKS markerade att den kontrarevolutionen var över, medan Battaglia ansåg att kontrarevolutionen fortfarande dominerade;

-        man var överens om socialistpartiernas och kommunistpartiernas kontrarevolutionära roll, men IKS kritiserade Battaglias definition av dessa organisationer som opportunistiska och reformistiska, eftersom dessa benämningar endast kan användas för proletära organisationer som är anfäktade av en borgerlig ideologi;

-         man var överens om att fackföreningarna var organ för borgarklassen, men det uppstod meningsskiljaktigheter kring hur man skulle ingripa gentemot dem. Battaglia talade fortfarande om att arbeta inom fackföreningarna, vilket inbegrep att man ställde upp för val i fackföreningsbaserade ”fabrikskommissioner”. På samma gång talade man om att bilda egna ”fabriksgrupper”, vilket man kallade ”kommunistiska fabriksgrupper” eller ”kommunistiska fackföreningsgrupper”;

            Frågan om fabriksgrupper var också en stor diskussionspunkt, där Battaglia såg dessa som ”transmissionsremmar” mellan parti och klass, där IKS argumenterade att sådana transmissionsremmar inte kunde existera under kapitalismens förfall eftersom det inte kan existera andra permanenta massorgan som kan ta fackföreningarnas plats;

-         Denna diskussion kom att hänga ihop med stora meningsskiljaktigheter kring frågan om partiet och klassmedvetandet, där Battaglia försvarade Lenins tes om att klassmedvetandet måste tillföras arbetarklassen ”utifrån”, genom partiet. Denna fråga skulle komma att tas upp vid nästa konferens.

Dessa frågor har fortsatt att vara skiljelinjer mellan IKS och Battaglia (och IBRP) under perioden efter konferenserna (tillsammans med en helomvändning från IBRP där man har gått ifrån själva förfallsuppfattningen – se artiklar helt nyligen i International Review). Men det var inte på något sätt en dialog mellan döva. Battalgia utvecklades i fackföreningsfrågan, åtminstone i så motto att man slopade termen ”fackförening” från sina fabriksgrupper. På samma sätt kom några av IKS svar till Battaglia om klassmedvetandet vid mötet i Milano att avslöja en känslomässig ”anti-leninism” som IKS skulle komma att konfrontera i sina egna led de följande åren, särskilt i debatten med vad som skulle bli ”IKS externa fraktion” efter 1984. Kortfattad var detta en diskussion som kom att leda till ett ömsesidigt klargörande, och den var verkligen av intresse för en större politisk miljö. Konferensen kom att göra en positiv sammanfattning av sitt arbete, när man kom överens om att föra processen vidare.

Den andra konferensen: Paris 1978

Denna sammanfattning konkretiserades av det faktum att den andra konferensen utgjorde ett stort steg framåt i jämförelse med den första. Den var bättre organiserad, den byggde på klara politiska kriterier, och fler grupper deltog i den. Ett antal diskussionstexter publicerades, liksom inläggen på konferensen (se volym I och II av pamfletten ”Second Conference of the Groups of the Communist Left”, som fortfarande finns tillgänglig på engelska).

Denna gång började konferensen med ett stort antal deltagare: Battaglia Communista, IKS, CWO, Nucleo Comunista Internazionalista (Italien), För Kommunismen (Sverige) och FOR. Ytterligare tre grupper deklarerade att man stödde konferenserna, men kunde inte delta: Förbundet Arbetarmakt (FAM) från Sverige, Il Leninista från Italien och Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d’Algerie.

Mötets teman fortsatte diskussionen från den första konferensen – krisen och de ekonomiska grundvalarna för kapitalismens förfall, partiets roll. Det ägde också rum en diskussion om problemet med nationell befrielsekamp, vilket var en stötesten för många grupper från den bordigistiska traditionen. Dessa debatter var ett viktigt bidrag till en mer allmän process av klargörande. På ett sätt kom de att göra det möjligt för vissa grupper som deltog i konferenserna att se att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att kunna närma sig varandra utan att detta ifrågasatte ramen för konferenserna. Detta gällde särskilt IKS och den svenska gruppen För Kommunismen. För det andra kom de att utgöra en ovärderlig referenspunkt för miljön som helhet – även de personer som inte tillhörde någon särskild grupp utan sökte en revolutionär koherens.

Denna gång kom dock problemet med sekterism att återigen dyka upp, i ett mycket skarpare ljus.

Till denna andra konferens inbjöds de bordigistiska grupperna, men deras svar var ett klassiskt exempel på deras vägran att engagera sig i den verkliga rörelsen, på en djupt sekteristisk attityd. Det så kallade ”florentinska” PCI (som var en splitring från den stora bordigistiska gruppen Programma 1972 och publicerar Il Partito Communista) sade att man inte ville ha något att göra med ”missionärer för förenande”. Som vi pekade på i vårt svar i ”The Second International Conference” i International Review nr 16,  var ett ”förenande” inte något som stod på dagordningen på kort sikt: ”Klockan är ännu inte slagen för ett förenande i ett parti av de existerande kommunistiska grupper som existerar idag”.

Samma artikel tog också upp Programmas svar:

”Programmas (det andra PCI) svar var bara något annorlunda. Vad som framför allt utmärker det är dess plumpa ton. Artikelns rubrik, ”kampen mellan ’fottenti’ och ’fottuti’” (ordagrant kampen mellan ”knullare” och ”knullade”) visar redan vilken status som Programma ger sig själva, - vilket verkligen är svårt att uppnå för andra. Ska vi tro att Programma är så fullproppade av stalinistiska vanor att man bara kan föreställa sig en konfrontation av ståndpunkter mellan revolutionärer i termer av ”våldtäktsmän” och ”våldtagna”? För Programma är ingen diskussion möjlig bland grupper som baserar sig på kommunismens fasta grund: faktum är att det är särskilt svårt för dessa grupper. Man kan, om det kommer till kritan, marschera tillsammans med trotskister, maoister och andra i en ”fantom”-soldatkommitté; eller underteckna flygblad med dessa och andra vänsterister till ”försvar för invandrararbetare”, men man kan aldrig tänka sig en diskussion med andra kommunistiska grupper, eller ens med de talrika bordigistiska partierna. Bland dessa grupper gäller bara en maktuppvisning, och om andra grupper inte kan förstöras, så måste dess blotta existens ignoreras! Våldtäkt eller impotens, detta är det enda alternativ som Programma kan erbjuda den kommunistiska rörelsen, den enda modellen för relationer mellan dess grupper. När de inte har någon annan uppfattning, så ser de detta synsätt överallt och tillskriver det glatt andra grupper. En internationell konferens för kommunistiska grupper kan inte, i deras ögon, ha något annat syfte än att splittra upp några medlemmar i en annan grupp. Om Programma inte kommer, så är det inte på grund av bristande intresse för ”våldtäkt”, utan för att man är rädd att visa att man är impotent…för Programma kan bara diskutera med sig själv. Eftersom man är rädd att visa sin impotens i en konfrontation med andra kommunistiska grupper, så drar sig Programma tillbaka och ”tar saken i egna händer”. Detta är den enda virilitet som en sekt kan erbjuda – och dess enda sätta att tillfredsställa sig själv på”.

PCI förde också fram en annan ursäkt: IKS är ”mot partiet”. Andra vägrade delta eftersom man var mot uppfattningen om ett parti – Spartacusbond från Holland och PIC, som, vilket artikeln påpekade, föredrog att frottera sig med vänstersocialdemokrater framför ”Bordigo-Leninisterna”. Slutligen:

”Konferensen kom också att bevittna ett teatraliskt framträdande av gruppen FOR (Fomento Obrero Revolucionario från Spanien och Frankrike). Efter att ha givit sitt fulla stöd till den första konferensen i Milano, och var överens öm att komma till den andra, och bidra genom en text och i diskussionen, så drog man helt sonika tillbaka sin ståndpunkt i inledningen av konferensen, med förevändningen att man inte höll med om den första punkten på dagordningen, dvs. utvecklingen av krisen och dess perspektiv. FOR försvarar idén att kapitalismen inte befinner sig i en ekonomisk kris. Den nuvarande krisen, anser man, är bara en konjunkturell kris av det slag som kapitalismen har mött och överkommit under hela sin historia. På grund av detta öppnar den inte några nya perspektiv, särskilt leder den inte fram till något återuppsving i klasskampen. Snarare tvärtom. Å ena sidan försvarar FOR idén om en ”civilisationskris” som är helt oberoende av den ekonomiska situationen. Vi kan här se rester av modernismen och situationismen. Detta är inte tillfället att påvisa att för marxister, är det absurt att tala om förfall  och kollaps av ett historiskt produktionssätt, och endast bygga detta på fenomen i överbyggnaden och kulturen, utan någon referens till den ekonomiska infrastrukturen, där man till och med går så långt att man säger att denna infrastruktur, som är grundläggande för varje samhällsformation, blomstrar och växer starkare än någonsin, detta är en idé som har mer gemensamt med Marcuses oklarheter än med Marx tänkesätt. Därför baserar FOR sin revolutionära aktivitet inte på en objektiv ekonomisk determinism utan på en subjektiv voluntarism, ett drag man har gemensamt med alla protestgrupper. Men vi måste fråga oss: var dessa förvrängningar den grundläggande orsaken till att FOR lämnade konferensen? Inte alls. Dess vägran att delta i konferensen, dess avståndstagande från debatten, är framför allt ett uttryck för en anda av ”var och en för sig” i sitt lilla kapell, vilket fortfarande genomsyrar grupperna i den kommunistiska vänstern”.(1)

Allt sammantaget var detta bevis nog för att sekterismen i sig utgjorde ett problem. Men konferensen vägrade att stödja IKS förslag om ett gemensamt uttalande för att fördöma denna attityd (även om Nucleo var positiva till det). De skäl man angav var att gruppernas attityd inte var problemet; problemet var deras politiska skiljaktigheter. Det är sant att grupper som Spartacusbond och PIC, genom att förkasta behovet av ett klassparti, gjorde det klart att man inte accepterade kriterierna. Men vad som är falskt är idén att politisk aktivitet endast innebär att man argumenterar för eller emot politiska ståndpunkter. Attityder, bakgrund, uppträdande och organisatorisk praktik hos politiska grupper och dess militanter har lika stor betydelse, och det sekteristiska förhållningssättet hamnar verkligen i denna kategori.

Vi har mött samma svar från IBRP som svar på några av IKS kriser. Enligt IBRP,  utgör försöken att förstå sådana problem i termer av cirkelanda, klanbeteende, eller parasitism, endast en avledning av ”politiska” frågor, om inte en ren förvanskning av dessa. Enligt detta synsätt  kan IKS organisatoriska problem förklaras genom att peka på en felaktig förståelse av den internationella situationen eller den historiska perioden; det dagliga inflytandet från borgerliga vanor och ideologi inom proletära organisationer har helt enkelt inget intresse. Men det tydligaste beviset för att IBRP är helt blinda för dessa frågor utgjordes av dess ynkliga beteende när IKS attackerades av parasiterna i ”IFICC” och den politiske äventyraren bakom ”Circulo” i Argentina. Eftersom man är oförmögen  att se dessa gruppers verkliga motiv, som inte har något att göra med ett klargörande av politiska ståndpunkter,  har IBRP blivit en direkt medhjälpare till deras destruktiva aktiviteter.(2) Frågor kring uppträdande är inte irrelevanta för arbetarklassens politiska liv. Tvärtom är de principfrågor, kopplade till en vital nödvändighet för varje form av organisation för arbetarklassen: förståelsen av ett gemensamt intresse som står emot borgarklassens intressen. I korthet, behovet av solidaritet – och ingen proletär organisation kan ignorera denna grundläggande nödvändighet utan att betala ett högt pris. Det samma gäller problemet med sekterism, som också är ett sätt att försvaga de band av solidaritet som ska binda samman organisationer för arbetarklassen. Genom att vägra fördöma sekterismen på den andra konferensen,  slog konferenserna tillbaka själva grundvalen till varför de blivit utlysta – behovet av att gå utöver andan av var och en för sig och arbeta för en verklig enhet i den revolutionära rörelsen. Genom att man drog sig tillbaka från varje försök till gemensamma uttalanden,  föll man än mer tydligt ned i den sekteristiska fallgropen.

Enligt Marx definition ser: ”Sekten ser sitt existensberättigande och sitt adelsmärke – inte i vad man har GEMENSAMT med klassrörelsen – utan i vad för ’shibboleth’ som särskiljer den från rörelsen”: (Marx till Schweitzer, 13 oktober, 1868, Selected Correspondence sid 201). Detta är en exakt beskrivning av beteendet hos allt för många grupper som deltog i de internationella konferenserna.  

Den tredje konferensen i Paris 1980

Även om vi fortsatte att vara positiva angående arbetet som utförts på den andra konferensen, genom att det innebar ett markant framsteg jämfört med den första konferensen, så fanns det oroväckande tecken. Detta blev tydliga på den tredje konferensen.

De grupper som deltog var IKS, Battaglia, CWO, L´Eveil Internationaliste, Nuclei Leninisti Internazionalisti NLI (som bildats genom att Nuclei och Il leninista gått ihop) Organisation Communiste revolutionaire Internationaliste d´Algerie (även om de inte var fysisk närvarande) och Groupe Communiste Internationaliste vilka deltog som observatörer (3).

Huvudpunkterna på dagordningen var återigen den ekonomiska krisen och de perspektiv som den ställde och revolutionärernas uppgift idag. IKS ställningstagande gentemot mötet ”quelques remarques generales sur les contributions pour le 3eme Conference internationale..”som publicerades i pamfletten Troisieme conference, lyfte fram ett antal viktiga punkter som det rådde en överenskommelse runt:

- kapitalismen står inför en djupnande kris som leder systemet mot ett tredje världskrig,

- detta krig kommer att vara imperialistiskt och revolutionärerna måste bekämpa bägge sidor,

- kommunisterna måste sträva efter att bidra till den revolutionära aktionen hos sin klass, vilket är det enda alternativet till marschen mot krig,

- arbetarklassen behöver att frigöra sig från inflytandet från ”arbetar” partierna och fackföreningarna, och även här så är de revolutionära minoriteternas aktivitet av stor betydelse.

Samtidigt som texten noterar att de stora meningsskiljaktigheter på frågan om den historiska kursen med Battaglia i synnerhet, vilka förde fram att kursen gå samtidigt mot både krig och revolution och att det inte tillhörde revolutionärernas uppgifter att avgöra vilken tendens som var dominerande. IKS å den andra sidan utgår från den metod som den italienska fraktionen utvecklade på 1930 talet, argumenterade att en kurs mot krig endast kan vara resultatet av en försvagning och ett nederlag för arbetarklassen. Vilket även innebär att en klass som rör sig mot ökande konfrontationer med kapitalismen inte kan mobiliseras för krig. Alltså var det oerhört viktigt för revolutionärerna att vara så klara som möjligt på vad som var den dominerande tendensen, eftersom formen och innehållet hos deras aktivitet bestämdes av vilken slutsats de kom fram till.

Frågan om fabriksgrupper var återigen en stötesten mellan grupperna. Battaglia presenterade dessa som en väg att bygga upp ett verkligt inflytande inom arbetarklassen. Enligt IKS var detta en uppfattning som grundade sig på en nostalgi från en period med permanenta allmänna organisationer för arbetarklassen som fackföreningar. Att iden om att de små revolutionära grupper skulle kunna skapa ett så omfattande nät av inflytande och transmissionsbälten mellan klassen och partiet tydde på en överdriven bild av vad som var de verkliga möjligheterna för en revolutionär aktivitet idag. Samtidigt med detta fanns det ett gap mellan detta förhållningssätt och en förståelse av den verkliga rörelsen som kan leda till en alvarlig underskattning att den verkliga revolutionära aktiviteten. En oförmåga att förstå betydelsen att ingripa mot de verkliga organisationsformer som börjat uppstå i arbetarklassens kamp, inte bara stormöten och strejkkommitter (vilka kom att få sina mest spektakulära i utryck i storstrejken i Polen 1980, men som redan hade uppkommit under hamnarbetarstrejken i Rotterdam) utan även i de grupper och cirklar som skapats av militanta arbetare under eller efter strejkerna. I denna fråga stod IKS åsikter nära de som NLI fört fram i sin kritik av det schema med fabriksgrupper som Battaglia fört fram.

Men alla möjligheter att utveckla diskussionen kring dessa frågor omöjliggjordes genom att sekterismen segrade på konferensen.

Först så var det förkastandet av IKS förslag att göra ett gemensamt uttalande mot hotet om krig, som förvisso var en central efter den ryska invasionen av Afghanistan.

”IKS uppmanande konferensen som helhet att ta ställning i denna fråga och föreslog en resolution för diskussion och med möjlighet till ändringar om det skulle vara nödvändigt. Detta skulle slå fast revolutionärernas position i förhållande till krig.

PcInt vägrade att underteckna den och följdes av CWO och L`Eveil Internationaliste. Konferensen förblev tyst. Givet de kriterier som fanns för att delta i konferensen så hade alla grupper som var närvarande samma grundläggande uppfattning om vilken attityd som proletariatet måste inta till imperialistiska krig. Men som tystnadens representanter sade till oss ’se upp, för oss gäller det att vi inte skriver under något med vem som helst. Vi är inte opportunister’. Vi svarade dem att ’opportunism innebär att förråda principer vid första bästa tillfälle. Det som vi föreslår är inte att förråda en princip utan att slå fast en princip efter all vår förmåga. Principen om internationalism är den högsta och viktigaste principen i proletariatets kamp. Vilka skillnader som än delar de internationalistiska grupperna, är det så få grupper som försvarar den på ett konsekvent sätt. Deras konferens skulle högt och tydligt talat om kriget…

Innehållet hos denna strålande ’icke-opportunistiska’ logik är att ’om revolutionära organisationer inte kan nå fram till att bli överens om alla frågor,  får de inte nämna de frågor som de är överens om och varit de under en mycket lång tid. Särdragen hos de enskilda grupperna blir viktigare än det som förenar dem. Det är sekterism. Tystnaden hos alla de tre konferenserna är den tydligaste illustrationen hur sekterismen leder till en politisk impotens.”

(“Sectarianism an inheritance from the counter-revolution that must be overcome” från International Review nr 22)

Detta problem har inte försvunnit, utan kom I blixtbelysning 1999 och 2003 genom de väldigt negativa svaren till IKS förslag om att göra gemensamma uttalanden mot krigen på Balkan och i Irak.

För det andra, debatten om partiet som abrupt bröts av på grund av att Battaglia och CWO i slutet på konferensen föreslog ett nytt kriterium som syftade till att utestänga IKS. Detta på grund av dess ståndpunkt att klart ta avstånd från iden att partiet skall ta makten under revolutionen. Kriteriet är som följer:

Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv”

Detta innebar att avsluta diskussionen innan den ens påbörjats. Enligt Battaglia innebar detta en urvalsprocess som organiskt hade rensat ut ”spontanisterna” från konferensens led, kvar var endast de som var seriöst intresserade av att bygga det revolutionära partiet. Faktum är att alla grupper som deltog på konferensen var per definition inriktade på att bygga partiet, som ett långsiktigt mål. Endast diskussionen – kopplad till en verklig praktik av revolutionärerna – kan klargöra de mest betydelsefulla skillnaderna när det gäller partiets struktur och fungerande.

Förvisso, visar Battaglia/CWO: s kriterium att de inte har kommit fram till en klar uppfattning om partiets roll. Vid tiden för konferensen, samtidigt som de strödde högtravande fraser omkring sig om partiet som ”kapten” för klassen, brukar Battaglia normalt sett förkasta den mer ”raka” bordigistiska uppfattningen som förespråkar ”partiets diktatur”, för att istället betona behovet att partiet är självständigt från staten. Trots det hade CWO valt att polemisera mot IKS kritik av Bolsjevikernas ”substitionistiska” misstag och hävdade kategoriskt att partiet tar makten, även om detta skulle ske ”genom” sovjeterna. Så dessa grupper kunde knappast hävda att diskussionen var ”avslutad”. Men orsaken till att Battaglia som hade inlett konferenserna utan kriterier nu blev en fanatisk anhängare av de mest ”restriktiva” kriterier, var inte framförallt en strävan till klargörande utan ett uttryck för en sekteristisk strävan att bli av med IKS, som de såg som en rival som måste besegras, så att de bättre skulle kunna framställa sig som den enda polen för en internationell regruppering av revolutionärer. Detta har faktisk mer och mer blivit IBRP:s teori och praktik under 80- och 90 talet, till den grad att de helt övergivit uppfattningen om ett proletärt läger och utropat sig själva som den enda kraften som arbetar för det revolutionära partiet.

Det är viktigt att förstå att den andra sidan av sekterismen alltid är opportunism och ett vårdslöst förhållande till principer. Detta visades genom det sätt som dessa nya kriterier fördes fram, efter enskilda korridorförhandlingar med CWO och plockades till röstning endast efter att den enda andra grupp NLI som motsatt detta redan lämnat konferensen. Detta trick är inom det borgerliga parlamentet känt som ”filibustering”, och har definitivt inget att göra på ett möte mellan kommunistiska grupper.

Det brev som IKS skrev efter konferensen till Battaglia och publicerades i ”La Troisieme Conference”, visar vad som är en ansvarfull attityd mot dessa metoder.

”Om ni faktiskt ansåg att det var dags att introducera mycket mer restriktiva tillägsskriterier inför sammankallandet av en kommande konferens, hade den enda seriösa och ansvarfulla attityden som varit förenlig med en strävan efter klargörande och en kamratlig diskussion som måste vara utmärkande för revolutionära grupper, att uttryckligen föra fram frågan som skulle föras upp på dagordningen för konferensen och för texter att skrivas runt denna fråga. Men inte vid ett enda tillfälle under förberedelserna för den tredje konferensen, förde Battaglia öppet fram en sådan fråga. Det var endast efter en del korridorförhandlingar med CWO som ni släppte er lilla bomb i slutet på konferensen.

Hur kan vi förstå denna helomvändning, och ert medvetna döljande av era verkliga avsikter? För vår del har vi svårt att se något annat än en vilja undvika en grundläggande diskussion, som kunde ha förts utifrån introduktionen av tillägskriterium om partiets roll. Det var förvisso för att inleda en sådan grundläggande diskussion – även om vi ansåg att situationen inte alls var mogen för ett urval efter sådana kriterier - vi föreslog att sätta upp på dagordningen för nästa konferens ”frågan om partiet”. För att ta upp frågan om dess natur, dess funktion, relationen mellan parti och klass inom ramen för arbetarrörelsens historia, och huruvida historien bekräftat dessa uppfattningar (utkast till IKS resolution). Det är denna diskussion ni ville undvika (generade den er så mycket?) och detta visade sig tydligt vid slutet på konferensen när ni vägrade att explicit visa vad ni menade formuleringen i ert föreslagna kriterium: ’ Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv’. För alla deltagarna på konferensen stod det klart att ert enda syfte, var inte ett klargörande i diskussionen, utan att få ’bort’’ de som ni kallar ’spontanisterna’ och i synnerhet i IKS från konferenserna.

Vad detta hala sätt att agera på visar, är ett stort förakt för alla de grupper som deltog, både de som var närvarande och de som av materiella skäl inte kunde komma. Utöver det är detta även ett förakt för hela den revolutionära miljö som såg konferenserna som en referenspunkt. Ett sådant sätt att agera på verkar tyda på att Battaglia såg konferenserna som ’SIN’ sak som kunde göra som de ville med allt efter stundens infall.

Nej kamrater, konferenserna tillhörde inte Battaglia eller ens alla de grupper som organiserade dem. Dessa konferenser tillhör proletariatet, för vilket de representerar ett steg i den svåra och mödosamma processen att komma till medvetande och gå mot revolutionen. Ingen grupp kan ta rätten efter ett korridorsnack att bestämma om liv och död för dessa på grund av en rädsla att på djupet diskutera det problem som arbetarklassen står inför.”

Den opportunism som finns i Battaglia och CWO: s förhållningssätt visade sig fullt ut i den fjärde konferens som slutligen hölls i London 1982. Inte bara var den ett organisatoriskt fiasko, med mycket färre deltagare än de tidigare konferenserna, inga dokument publicerades från konferensen. Den innebar även ett farligt överskridande av principer, eftersom den enda andra grupp som deltog var Supporters of the Unity of communist militants (SUCM) en radikal stalinistgrupp med direkta band till kurdisk nationalism, och utvecklades till vad som nu är Irans arbetarkommunistiska parti (som ibland kallas Hekmatist). Samtidigt som sekterismen hårdnar mot IKS och den proletära politiska miljön, visar man en väldigt öppen attityd mot kontrarevolutionen. Denna öppna opportunism har upprepats gång efter annan i IBRP: s försök till regruppering, som vi visade i artikeln ”IBRP an opportunist policy of regroupment thats leads to nothing but abortions” i International Review 121

Sanningens år för revolutionärerna

1970 talet hade varit år när den revolutionära rörelsen växte, när den fortfarande skördade frukterna från den första resningen av arbetarkamp i slutet på 60 talet. Men i början på 80 talet blev den politiska omgivningen allt bli svårare. Den ryska invasionen av Afghanistan och det aggressiva svaret från USA, innebar en kraftig skärpning av de interimperialistiska konflikterna och det skrämmande hotet från ett världskrig började ta form. Borgarklassens talade allt mindre om en ljusnande framtid. Istället hördes en brutal realism som till exempel genom järnladyn Thatcher i Storbritannien.

I början på årtiondet sade IKS att illusionernas år var över och att sanningens år var på väg att komma. Inför en dramatisk accelerering av den ekonomiska krisen och en kraftig ökning av krigsförberedelserna, argumenterade vi att arbetarklassen skulle tvingas att ta sin klasskamp till en högre nivå. Att det kommande årtiondet skulle vara avgörande för att bestämma det slutliga ödet för det kapitalistiska samhället. Proletariatet pådrivet av en hård verklighet lyfte verkligen sin kamp. I Polen i augusti 1980 såg vi återkomsten av den klassiska masstrejken som visade arbetarklassens förmåga att organisera sig själv på en nationell nivå. Även om denna rörelse var isolerad och slutligen krossades av en brutal repression, visade strejkerna som började i Belgien 1983 att arbetarna i centrala länderna i Västeuropa var redo att svara på de nya attackerna på deras levnadsstandard som skärpningen av den ekonomiska krisen tvingade fram. Revolutionärerna skulle få många tillfällen att ingripa i de rörelser som följde, men det var ingen ”lätt” period för kommunistisk aktivitet.

Alvaret i situationen visade sig vara för mycket för dem som inte vara beredda på det långsiktiga projekt som ett engagemang för den kommunistiska saken med nödvändighet innebär, eller för de som hade småborgerliga illusioner från de glada dagarna på 1960 talet. Samtidigt och trots betydelsen av arbetarkampen under denna tid, nådde de inte en tillräcklig nivå av politisering. Den brittiska gruvarbetarstrejken, strejken vid de italienska skolorna, de franska järnvägarna eller den danska generalstrejken.. Alla dessa rörelser och många andra visade stridbarheten hos en obesegrad arbetarklass och fortsatte att sätta käppar i hjulen för borgarklassens drift mot krig. Men de ställde inte tillräckligt tydligt perspektivet av ett framtida samhälle, och visade inte tillräckligt klart proletariatets roll som den framtida revolutionära kraften. Som ett resultat av detta, gav den inte upphov till en ny generation av revolutionära grupper och militanter.

Det övergripande resultatet av denna klassbalans skulle bli det vi kallar kapitalismens sönderfall, där ingen av de två historiska klasserna är kapabla att tydligt ställa sitt perspektiv av krig eller revolution. För den revolutionära miljön skulle ”sanningens år” skoningslöst visa alla svagheter. PCI (programma) gick igenom en förödande kris i början på 80 talet, på grund av stor svaghet i dess programmatiska rustning, i synnerhet vad det gäller frågan om nationell befrielse. IKS kris 1981 (vilken ledde till utbrytningen av Cheniertendensen) var ett högt  pris vi fick betala för svagheter i vår förståelse av den organisations frågan, medan brytningen med den ”Externa fraktionen” 1985 visade att IKS fortfarande inte gjort upp de rådistiska resterna från dess tidiga år. 1985 bildades, genom en sammanslagning av Battaglia och CWO. IKS karaktäriserade detta som en opportunistisk bluff, och dess ständiga oförmåga att skapa en verkligt centraliserad internationell organisation bekräftar bara att denna beskrivning var fullständigt korrekt.

Dessa problem hade säkerligen visat sig även om de internationella konferenserna inte blivit saboterade i början på årtiondet. Men frånvaron av konferenserna innebar att den proletära miljön tvingades att konfrontera dessa problem på ett splittrat sätt. Det är nästan symboliskt att konferenserna kollapsade samtidigt med inledningen av masstrejkerna i Polen. Vilket bara underströk den internationella proletära miljöns oförmåga att tala med en röst inte bara i förhållande till kriget, utan även i förhållande till ett så öppet och inspirerande exempel på det proletära alternativet som masstrejken i Polen.

På samma sätt är de svårigheter som den proletära miljön står inför idag, inte bara ett resultat av de internationella konferensernas misslyckande, som vi just sett, utan de har djupare och vidare historiska rötter. Men det råder ingen tvekan om att frånvaron av en organisatorisk ram för politisk debatt och samarbete, har bidragit till dessa svårigheter.

Icke desto mindre med uppkomsten av ny generation av proletära grupper och individer, kommer behovet av sådan organisatorisk ram visa sig i framtiden. Ett av de första initiativen av NCI i Argentina var att föra fram förslag i denna riktning, vilket möttes med tystnad från i stort sett alla grupper inom den proletära miljön. Men sådana förslag kommer att resas igen, även om en majoritet av de ”etablerade” grupperna kommer vara allt mindre förmögna att lämna ett positivt bidrag till rörelsens utveckling. När dessa förslag börjar bära frukt, kommer de med nödvändighet att behöva bekanta sig erfarenheterna från konferenserna mellan 1976-1980.

I brevet till Battaglia i ”La Troisieme Conference” lyfte IKS de viktigaste av dessa lärdomar

”- betydelsen av dessa konferenser för den revolutionära miljön och för klassen som helhet:

- nödvändigheten av kriterier

– nödvändigheten av ta ställning

- förkasta alla förhastade slutsatser

- behovet av den ingående diskussion om de avgörande frågor som proletariatet står inför.”

Om den nya generationen kan ta till sig dessa lärdomar, har inte denna första serie av konferenser helt misslyckats med sina uppgifter.

Amos

Kort beskrivning av de grupper som tas upp i artikeln

Spartakusbond

Denna grupp var en av de sista återstående grupper från den holländska kommunistiska vänstern, den var bara blek skugga av 30 talets rådskommunism och efterkrigs spartacusbond som uttalade för behovet av ett proletärt parti.

Förbundet arbetarmakt (FAM)

En svensk grupp som var en konstig blandning av rådism och vänsterism. De definierade Sovjetunionen som ”statsbyråkratiskt” produktionssätt, och försvarade nationella befrielserörelser och arbete inom fackföreningarna. Men det fanns stora skillnader inom dess led och en del av dess medlemmar lämnade i slutet på 70 talet för att ansluta sig till IKS.

Pour Une Intervention Communiste (PIC)

Brytning från IKS i Frankrike 1974. De hävdade att IKS inte ingrep tillräckligt mycket i klasskampen. För innebar detta att de producerade en stor mängd flygblad. De utvecklades ganska snabbt mot rådism och försvann sedan.

Nucleo Communista Internazionalista

Denna grupp är en brytning från PCI (programma) på i slutet på 70 talet. I början så utvecklade de en mycket mer öppen attityd till traditionen från Bilan och den befintliga proletära miljön, en attityd som kan ses i många av dess inlägg på konferenserna. Men vid tiden för den tredje konferensen hade de regrupperats med Il Leninista för att bilda Nuclei Leninisti Internazionalisti.  För att gå vidare med att bilda Organizzione Comunista Internazionalisti vilka sedermera har sjunkit ned i vänsterism. NCI ursprungliga svaghet om den nationella frågan har kommit upp till ytan igen, i och med att OCI: s ställningstagande till Serbien i kriget 1999 och till Irak i de bägge gulfkrigen.

Formento Obrero Revolucionario

En strömning som bildades av Grandizo Munis på 50 talet. Munis hade brutit med trotskismen på frågan om trotskismens försvar av Sovjetunionen och utvecklats mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Denna grupps oklarheter om den ekonomiska krisen och bortgången av den väldigt karismatiske Munis ledde till en kraftig försvagning av denna grupp som försvann i mitten på 90 talet.

L´Eveil Internationaliste

Denna uppstod i Frankrike i slutet på 70 talet efter splittring inom maoismen. På den tredje konferensen mästrade de alla de andra grupperna för svagheter, för att sakna teori och ingripande. För att kort därefter försvinna utan ett spår.

Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d´Algerie

Ibland kända som TIL efter sin tidning Travaileurs Immigres en Lutte. De stödde konferenserna men hävdade att de inte kunde delta fysiskt av säkerhetsskäl. Men faktum var att detta var en del av ett mer allmänt problem – undvikande av en konfrontation mellan politiska ståndpunkter inom den revolutionära miljön. De försvann i början på 80 talet.

Fotnoter

1.Det är intressant att notera hur FOR verkar ha vunnit en postum seger vid denna konferens. Det finns en slående likhet mellan dess idé att det kapitalistiska samhället är förfallet, men inte den kapitalistiska ekonomin, och IBRP:s nya upptäckt av en distinktion mellan det kapitalistiska produktionssättet (ej i förfall) och den kapitalistiska samhällsformationen (i förfall). Se särskilt Battagllias text ”Decadence and decomposition, products of confusion” och vårt svar på vår webbsida  på franska.

2.Se särskilt ”Open letter to the militants of the IBRP” på vår webbsida.

3. GCI:s attityd gentemot konferenserna visade som vi påpekade i International Review nr 22 att de hörde hemma på ett möte mellan revolutionärer. Även om inte IKS utvecklat sin förståelse om fenomenet parasitism vid detta tillfälle, så visade GCI alla de typiska dragen hos parasitismen.. De kom till konferenserna endast för att fördöma dessa som en mystifikation och insisterade att de bara var där som observatörer, men krävde att få tala i alla frågor. Vid ett tillfälle provocerade de nästan fram ett slagsmål. Med andra ord en grupp som existerar för att sabotera för den proletära rörelsen. Vid konferensen gjorde de många deklarationer om ”revolutionär defeatism” och ”internationalism” men bara i ord inte i handling. Värdet hos dessa tomma fraser kan ställa mot deras stöd till nationalistiska gäng i Peru och El Salvador och nuvarande ståndpunkt att det finns en proletär kärna hos ”motståndsrörelsen” i Irak