Harper som filosof, eller filosofin bakom hans kritiska och politiska fel - del II

Det finns ett fenomen i det borgerliga samhällets kunskapsprocess som Harper inte har talat om. Detta är inflytandet från den kapitalistiska arbetsdelningen: för det första utvecklingen av kunskap inom naturvetenskaperna och för det andra utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen.

Vid ett tillfälle säger Harper att i var och en av dess revolutioner måste borgarklassen framträda som annorlunda från vad det var i den tidigare och från vad den faktiskt är vid ett visst ögonblick. Den måste dölja sina verkliga mål.

Detta är sant. Men eftersom att Harper inte talar om kunskapsprocessen i historien, på grund av att han inte explicit ställer frågan om dess bildande, leder det till att han ställer det implicit på ett inte mindre mekaniskt sätt än det som han själv anklagar Lenin för att använda.

Den process varmed kunskap bildas beror på villkoren för produktionen av de vetenskapliga uppfattningarna och idéerna i allmänhet. Dessa villkor är i sin tur kopplade till de allmänna villkoren för produktionen, dvs. till den praktiska tillämpningen av idéerna.

Eftersom det borgerliga samhället utvecklas – liksom dess produktionsvillkor och dess ekonomiska villkor – utvecklas också dess egen ideologi: dess vetenskapliga begrepp, liksom dess uppfattning av världen och om världen.

Vetenskapen är en mycket speciell del av idéproduktionen som är nödvändig för det kapitalistiska samhället, för bibehållandet och utvecklingen av dess produktionssätt.

Det ekonomiska produktionssättet applicerar inte bara praktiskt vad vetenskapen utvecklar teoretiskt. Det har också ett stort inflytande på vilket sätt som idéer och vetenskap utvecklas. På samma sätt som den kapitalistiska arbetsdelningen påtvingar en extrem specialisering inom alla områden som handlar om den praktiska realisationen av produktionen, påtvingar den också en extrem specialisering, en ytterligare arbetsdelning inom området för formulering av idéer och speciellt inom det vetenskapliga området.

Specialiseringen av vetenskapen och av vetenskapsmän är ett uttryck för den universella arbetsdelningen under kapitalismen. Vetenskapliga specialister är lika nödvändiga för kapitalismen som armégeneralerna, experterna på militär teknik, administratörerna och direktörerna.

Borgarklassen är fullt kapabel att göra en syntes inom vetenskapen så länge det inte har en direkt effekt på dess exploateringssystem. Så snart det berör detta förvränger borgarklassen omedvetet verkligheten. Inom områdena historia, ekonomi, sociologi och filosofi kan den bara uppnå en ofullständig syntes.

När borgarklassen koncentrerar sig på en praktisk tillämpning och en vetenskaplig undersökning är den väsentligen materialistisk. Men eftersom den är oförmögen att uppnå en total syntes, eftersom den omedvetet drivs mot att dölja sin egen existens och motsätta sig de vetenskapliga lagarna för utvecklingen av samhället – lagar som upptäcktes av socialister – kan det bara hantera denna psykologiska barriär inför sin egen socialhistoriska verklighet genom att falla tillbaka till filosofisk idealism, och denna idealism genomsyrar hela dess ideologi. Denna förvrängning av verkligheten, en nödvändig aspekt av det borgerliga samhället, kan åstadkommas rätt effektivt genom borgarklassens olika filosofiska system.

Men borgarklassen tenderar också att låna element från filosofier och ideologier som uppstod i tidigare produktionssätt med exploatering. Detta beror på att dessa ideologier inte hotar borgarklassens existens – tvärtom, de kan användas för att dölja den. Det beror också på att alla härskande klasser i historien, som konservativa klasser, har uppvisat detta behov att använda gamla metoder för konservering, som sedan naturligtvis används för deras egna behov, vanställda för att passa med deras egen skapelse.

Detta är skälet till varför även borgerliga filosofer, under borgarklassens tidiga historia, till en viss utsträckning kunde vara materialister (i så måtto som de betonade nödvändigheten av att utveckla naturvetenskapen). Men de förblev helt och hållet idealister så snart de försökte förklara och rättfärdiga existensen av borgarklassen själv. De som betonade den första aspekten av det borgerliga tänkandet kunde framstå som mer materialister, medan de som fokuserade på att rättfärdiga existensen av borgarklassen var tvungen att vara mer idealistiska.

Endast de vetenskapliga socialisterna, med Marx, var förmögna att skapa en syntes av vetenskaperna i relation till den mänskliga sociala utvecklingen. Denna syntes var faktiskt en nödvändig utgångspunkt för deras revolutionära kritik.

I den grad som de ställde nya vetenskapliga problem, drevs materialisterna under den borgerliga revolutionära epoken till olika försök att sammanfatta sin kunskap och deras uppfattningar om den sociala utvecklingen. Men de var aldrig förmögna att ifrågasätta den sociala existensen av borgarklassen – tvärtom, de tvangs att rättfärdiga den. Det fanns individer som försökte göra denna syntes: från Descartes till Hegel. De var så upptagna med att göra en total syntes, med att se hela utvecklingen av världen och med idéer från en dialektisk synvinkel, att de inte kunde undvika att på det mest fullständiga sätt uttrycka denna dubbla och motsägelsefulla aspekt av den borgerliga ideologin. Men det fanns undantag.

Vad som faktiskt drev dessa individer till denna aktivitet är fortfarande okänt, eftersom historisk, social, ekonomisk och psykologisk kunskap fortfarande var på en elementär nivå. Vi kan bara bekräfta den banala sanningen att de var behärskade av de frågor som upptog samhället runt omkring dem. Även om de syftade till att bygga ett nytt samhälle, lever och utvecklas både proletariatet och socialisterna under kapitalismen, och de är därför, när det gäller kunskapsområdet, påverkade av kapitalismens lagar.

Kommunistiska militanter specialiserar sig på politiken även om allmän kunskap och synteser är användbara för dem.

Inom arbetarrörelsen finns det en uppdelning mellan politiska strömningar och arbetarklassen i allmänhet. Även inom politiska strömningar kan det finnas en uppdelning teoretiker i historia, ekonomi och filosofi. Den process som ger upphov till socialismens teoretiker är jämförbar med den som ger upphov till tänkare och filosofer i borgarklassens revolutionära epok.

Inflytandet från den borgerliga utbildningen, av den borgerliga miljön i allmänhet, har alltid vägt tungt på uppkomsten av idéer inom arbetarrörelsen. Både utvecklingen av samhället och utvecklingen av vetenskapen har varit avgörande faktorer i utvecklingen av arbetarrörelsen. Detta må låta som en tautologi, men det är något som inte kan upprepas nog ofta. Denna ständiga parallell mellan utvecklingen av samhället och utvecklingen av proletariatet och socialisterna, är en tung börda på den senare.

Religionens spår, dvs. av tidigare förkapitalistiska epoker, blir helt säkert ett primitivt element i den ”reaktionära” borgarklassen, men framförallt i den borgarklass som är den sista exploaterande klassen i historien. Trots detta är religionen inte den farligaste delen av den exploaterade klassen ideologi – det är hela ideologin som är farlig. I den borgerliga ideologin, jämsides med religionen, chauvinismen och all verbal idealism, finns det också en avgränsad, torr, statisk materialism. Såväl som det finns den idealistiska aspekten i det borgerliga tänkandet, finns det också materialism i naturvetenskaperna, vilken är en integrerad del av dess ideologi. För borgarklassen, som försöker dölja enheten av sin existens med pluraliteten av dess myter, är dessa olika ideologier inte en del av en helhet, men socialister måste behandla dem som sådana.

På detta sätt kan vi uppskatta hur svårt det har varit för arbetarrörelsen att frigöra sig från den borgerliga ideologin som helhet – från dess ofullständiga materialism. Hade inte Bergson ett stort inflytande på bildandet av vissa strömningar inom arbetarrörelsen i Frankrike? Det verkliga problemet är hur man kritiskt skall studera varje ny ideologi, varje ny idé, utan att fasta i dilemmat av att anta eller förkasta den. Det är också en fråga om att se alla vetenskapliga framsteg inte som en verklig progress, utan något som bara är en potentiell progress eller berikande av kunskapen, något vars praktiska applicerbarhet är beroende av fluktuationer i kapitalismen ekonomiska liv.

Detta är det enda sätt som socialister kan upprätthålla ett permanent kritiskt förhållningssätt, som gör det möjligt för dem att göra ett verkligt studium av idéer. När det gäller vetenskapen, är deras uppgift att assimilera dess resultat och förstå att dess praktiska applikation endast kan tjäna mänskliga behov i ett samhälle som utvecklas mot socialism.

Utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen involverar sålunda att se den teoretiska utvecklingen av vetenskaperna som sin egen landvinning. Men den måste integrera denna utveckling i sin mer allmänna förståelse som är centrerad omkring det praktiska förverkligandet av den sociala revolutionen, grunden för all verklig utveckling av samhället.

Sålunda är arbetarrörelsen specialiserad av sin egen revolutionära sociala existens, av det faktum att den kämpar inom kapitalismen och mot borgarklassen, och inom det politiska området som – fram till revolutionen – är brännpunkten i klasskampen mellan borgarklassen och proletariatet.

Det är detta som ser till att utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen har en dubbel aspekt, beroende av de framsteg som görs mot den verkliga frigörelsen av proletariatet. Å ena sidan är den politisk, sysselsatt med omedelbara och brinnande frågor. Å andra sidan är den teoretisk och vetenskaplig som utvecklas mer långsamt och (fram till nu) i huvudsak i perioder av tillbakagång i arbetarrörelsen. I ett avseende tar den upp frågor som är lika viktiga som de politiska problemen, och i högsta grad relaterad till dem, men på ett mindre omedelbart och mindre intensivt sätt.

Inom den politiska sfären – allt eftersom samhället utvecklas så utvecklas också den omedelbara klassfronten – genom proletariatets politiska kamp. Proletariatets politiska kamp, bildandet av revolutionära arbetarrörelser i opposition till borgarklassen, utvecklas i relation till den ständiga utvecklingen av det kapitalistiska samhället.

Proletariatets klasspolitik varierar från dag till dag, och t.o.m. i viss utsträckning lokalt (senare kommer vi att se i vilken utsträckning). Det är i denna dagliga kamp, i dessa divergenser mellan politiska partier och grupper, i platsen och tillfällets taktik, som klassfronten utvecklas. Dessa kommer senare att, på ett mer allmänt och mindre omedelbart sätt, ställa mer avlägsna mål för proletariatets revolutionära kamp som är innehållet i de allmänna riktlinjerna hos de politiska grupperna och partierna.

Sålunda ställs skillnader om det politiska arbetet först i program, sedan i praktisk tillämpning, i den dagliga aktiviteten. Utvecklingen av dessa skillnader reflekterar den allmänna utvecklingen av samhället, utvecklingen av klasserna, deras kampmetoder, deras ideologier, teorier och politiska praktik.

I kontrast till detta utvecklas inte syntesen av den vetenskapliga dialektiken inom det rent filosofiska området på det dialektiskt omedelbara sätt som i den praktiska, politiska kampen. Dess dialektik är mycket mer på distans, mer sporadisk, utan uppenbara länkar till vare sig den lokala miljön eller till den sociala miljön, mer i likhet med utvecklingen av de tillämpande vetenskaperna, naturvetenskapen vid slutet av feodalismen och vid kapitalismens början.

Harper gör inte dessa distinktioner. Han misslyckas med att påpeka att kunskap har olika manifestationer i det mänskliga tänkandet, att det är extremt uppdelat i olika specialiseringar i enlighet med perioden, det sociala sammanhanget, etc.

För att ställa det på ett lite mer grovt och förenklat sätt utvecklas den mänskliga kunskapen som ett svar på de behov som konfronterar olika sociala formeringar och de olika kunskapsfälten utvecklas i relation till den praktiska tillämpningen som man föreställer sig. Ju mer som kunskapen är omedelbart knuten till praktiska tillämpningar, desto enklare är det att märka dess framsteg. Å andra sidan, ju mer det handlar om ett försök att göra en syntes, desto svårare är det att identifiera dess framsteg, därför att en syntes beror på lagar som är så komplicerade och härstammar från så många olika komplexa och olika faktorer, att det är praktiskt taget omöjligt för oss idag att ge oss in i sådana studier.

Dessutom utförs tillämpningen av de breda sociala massorna medan syntesen ofta görs av individer. Sociala framsteg är bestämda av allmänna lagar som är enklare och mer omedelbart kontrollerbara. Individen är underkastad mycket mer av speciella omständigheter som nästan är omärkbara för en historisk vetenskap som fortfarande är ung.

Detta är skälet till varför vi tycker att Harper har gjort ett allvarligt fel när han gett sig in på en studie av kunskapsteorin som begränsar sig till att peka ut skillnaden mellan det borgerliga angreppssättet och det socialistiska, revolutionära angreppssättet, och som inte tar upp den historiska processen genom vilken idéer formas. På grund av att han agerar på detta sätt, förblir Harpers dialektik impotent och vulgär. Så efter att ha gett oss en intressant essä som korrekt kritiserar det sätt som Lenin attackerar empiriokritisismen (dvs. visar att Lenins text som en vulgär polemik inom vetenskapen, ett dubiöst mischmasch av borgerlig materialism och marxism), lämnar Harpers slutsatser oss med plattityder som t.o.m. är ännu mer flagranta än Lenins dialektik i Materialism och empiriokritisism.

Proletariatet frigör sig från den borgerliga sociala miljön genom en ständig kamp: men den kan inte fullständigt uppnå en oberoende ideologi, i dess fulla bemärkelse, förrän det praktiskt har genomfört det allmänna upproret, förrän det har gjort den socialistiska revolutionen till en levande realitet. När proletariatet uppnår ett totalt ideologisk och ett politiskt oberoende, när den är medveten om den enda lösningen på kapitalismens social-ekonomiska morras – byggandet av ett klasslöst samhälle – vid just denna tidpunkt existerar det inte längre som en klass för kapitalismen. Genom den dubbelmakt som den etablerat i sin favör, skapas den socio-historiska miljö som gynnar dess fullständiga försvinnande som klass. Den socialistiska revolutionen består därför av två huvudsakliga moment: före och efter resningen.

Proletariatet kan bara utveckla en helt oberoende ideologi när den har skapat en miljö som gynnar dess försvinnande, dvs. efter upproret. Innan upproret är dess huvudsakliga mål i dess ideologi det praktiska realiserandet av upproret: detta kräver en medvetenhet om nödvändigheten av ett uppror och existensen av möjligheterna och medlen för att genomföra det.

Efter upproret blir den viktigaste praktiska frågan, å enda sidan, ledningen och skötseln av samhället, och å andra sidan, avskaffandet av de motsättningar som lämnades i arv från kapitalismen. Den grundläggande frågan kommer då att vara hur man skall utveckla och gå framåt mot kommunismen, hur man skall lösa problemen under ”övergångsperioden”. Socialt medvetande, även proletariatets, kan inte fullständigt frigöra sig från den borgerliga ideologin förrän denna period av allmänt uppror har börjat. Fram till dess, fram till den denna akt av frigörelse genom våld, kommer den borgerliga ideologin, hela borgarklassen kultur, dess vetenskap och dess konst, att ha ett inflytande på socialisternas tänkande. En socialistisk syntes är något som uppstår extremt långsamt ur utvecklingen av arbetarrörelsen. I arbetarrörelsens historia har det ofta varit fallet att de som varit bäst rustade för att göra en djup analys av klasskampen och utvecklingen av kapitalismen själva har stått utanför den verkliga rörelsen – mer som observatörer än aktörer. Detta är fallet med Harper i jämförelse med Lenin.

Det kan också vara ett gap mellan teori och praktik i den socialistiska rörelsen, så att vissa teoretiska studier fortfarande förblev giltiga även om de som formulerade dem har en politisk praktik som inte är adekvat för proletariatets kamp. Det motsatta kan också vara sant.

I den rörelse som kastade in det ryska samhället i tre revolutioner under tolv år, var de praktiska uppgifterna för klasskampen de viktigaste. De behov som skapades av kampen, maktövertagandet, utövandet av makten gav upphov till proletariatets politiker som Lenin och Trotskij – handlingens, tribunernas och polemikernas män – snarare än filosofer och ekonomer. De som var filosofer och ekonomer under perioden av de andra och tredje internationalerna stod ofta utanför den praktiska revolutionära rörelsen, eller gjorde sitt huvudsakliga arbete i perioder av en tillbakagång för revolutionen.

Mellan 1900 och 1924 drevs Lenin av en ström av stigande revolution. Alla hans arbeten vibrerade av liv från denna kamp, dess upp- och nedgångar, dess historiska men framförallt dess mänskliga tragedi.

Hans arbete är främst politiskt och polemiskt, ett stridens arbeten. Hans huvudsakliga bidrag till arbetarrörelsen är sålunda de politiska aspekterna av hans arbeten, och inte hans filosofi och ekonomiska studier, vars kvalitet är tveksam då de saknar analytiskt djup, vetenskaplig kunskap och möjligheterna till en teoretisk syntes. I konstrast till den turbulenta historiska situationen i Ryssland, tillät lugnet som härskade i Holland, och i marginalen av klasskampen i Tyskland, en ideologisk utveckling hos någon som Harper, i en period av tillbakagång i klasskampen.

Harper attackerar våldsamt Lenin på hans svaga punkter, samtidigt som han ignorerar de viktigaste och mest levande delarna av hans arbete, och han begår misstag när han försöker att dra slutsatser om Lenins tankar och om betydelsen av hans arbete. Och om de är ofullständiga eller felaktiga om Lenin, faller Harpers slutsatser in i journalistiska plattityder när de handlar om den ryska revolutionen. Genom att begränsa sig till Materialism och empiriokritisism visar han att han inte förstått något av Lenins huvudsakliga arbete. Men hans felaktigheter om den ryska revolutionen är t.o.m. ännu alvarligare, och vi kommer att återkomma till dem.

(Phillipe)