Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.

Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.

Liksom kamraterna vid SEAT, och alla andra arbetare, så måste vi slå tillbaka. Men för att slå tillbaka med kraft, så måste vi snabbt dra lärdomar av den strategi av manipulationer och demobilisering som genomförs av arbetsgivare, regering och fackföreningar.

En strategi som syftar till att demobilisera arbetarna

Från det ögonblick i mitten av augusti, när företaget tillkännagav de ”nödvändiga” åtgärderna för att reducera personalen, liksom en 10%-ig lönesänkning, så har företagets representanter, liksom de som påstås representera arbetarna, d v s fackföreningarna och den ”vänsterstyrda” regionala regeringen, delat upp sina roller för att hindra att en verklig arbetarkamp skulle hindra deras planer.

Under mer än två månader, från augusti till början av december, ägnade sig fackföreningsrepresentanterna åt att försöka dämpa arbetarnas oro om nedläggningarna, och sade att de inte var troliga eftersom företaget gjorde stora profiter: att krisen på SEAT bara var tillfällig eller orsakades av dåliga försäljningsstrategier.. Med sådana lögner – som vi kritiserade i vårt flygblad ”SEAT: att rädda företaget innebär nedläggningar ock försämrade kontrakt; det enda svaret är klasskampen” – fick man arbetarna att sänka garden, och fick dem att tro att detta var uppvisningar av de giriga cheferna, som snart skulle ersättas av de ekonomiska beräkningar som fackföreningarna hade gjort, eller genom påtryckningar från den ”progressiva” regionala regeringen. Företagsledningen spelade också med i denna illusion, och lekte kurragömma fram till den 7 november när man tillkännagav sin nedskärningsplan, ERE, för 1346 anställda arbetare.

Facket hade föreslagit en begränsad strejk denna dag, men arbetarnas demonstrationer gick utöver detta: i två industriområden i Barcelonas förorter, reste man vägspärrar. Ställda inför denna situation så kom den Förenade Plattformen (där de stora fackföreningarna UGT, CCOO och CGT deltog (1)) att utlysa en endagsstrejk den 10 november, och en demonstration där man ”krävde” att den regionala regeringen ”griper in i konflikten på arbetarnas sida”(!) Med denna aktion så försökte de tre fackföreningarna, som vi sade, att ”lämna vårt öde i händerna på våra avrättare, till de fina ordens mästare, som sätter kniven i ryggen på oss. Staten är inte folkets representant utan den förutsättningslösa försvararen av det nationella kapitalet.. Alla auktoriteter – från presidenten till minsta borgmästare – finns till för att försvara dessa intressen”.

Efter denna maskerad, tvådde de tre fackföreningarna sina händer från problemet och uppmanade inte längre till minsta aktion förrän den 1 december. Under tre veckor hölls arbetarna passiva och väntande, medan fackföreningarna höll på med ändlösa ”förhandlingar”, som följdes av ”medling” av den regionale arbetsmarknadsministern, senor Rane. Som vi sade i flygbladet, så var denna ”taktik av ’påtryckningar’ och ’petitioner’ ägnad att dupera arbetarna och göra dem passiva”.

Den Förenade Plattformen försökte åter ta initiativet efter semesterveckan den 5-10 december. Men detta var åter igen en lögn! Genom att använda de arbetsrättsliga lagarna, och påtryckningarna från den regionala regeringen, som hotade med tvångsåtgärder, lyckades man ”glömma bort” mobiliseringen, och den 15 december, hade CCOO och UGT (CGT hade dragit sig ur den 13 december) skrivit på avtalet som innebar avskedande av 660 arbetare.

Men det värsta skulle komma senare: man höll tyst under en hel vecka om vilka som skulle offras. Det var inte förrän dagen före julledigheten som man avslöjade huvuddelen av avskedandena; man nådde nya höjder i cynism och förnedring när man behandlade de arbetare det gällde som kriminella. Denna manöver avslöjade dem (hade man inte sagt att man skrivit på ”bästa möjliga avtal”?) och visade att man var rädda för arbetarna, eftersom man, om man känt sig säkra på sin sak, hade tillkännagett avskedandena på en gång, och hade inte skaffat fram säkerhetsvakter för att skydda kontoren för UGT och CCOO.

Kampen måste föras genom arbetarnas stormöten

CGT spelade rollen av den ”goda fackföreningen”, som stod på arbetarnas sida. Det är sant, att 145 av dess medlemmar stod på listan av avskedade. Men dessa kamraters lidande och behovet av solidaritet med dem kan inte dölja det faktum att CGT inte är något alternativ till UGT-CCOO utan är deras jämlike på alla sätt. Varför deltog man i den fars som kallades förhandlingar eller i den Förenade Plattformens ”kamp”, som man lämnade väldigt sent, den 13 december? Varför kallade man, när UGT och CCOO hade skrivit på avtalet, till ”mobilisering” genom ett litet möte utanför fabriken, som mycket få arbetare blev informerade om, och som bara samlade omkring 200 arbetare? Varför valde man, på morgonen den 23 december, innan den spontana strejken, att gå ut med att ”CGT beslutar att begränsa protesten till några timmar enbart” (jmf Internetsidan Kaosenlared den 24 december) vid en tidpunkt när det fanns en verklig kraft bakom arbetarnas krav, vilket visade sig när kvällsskiftet höll ett stormöte och beslutade sig för att gå ut i strejk hela dagen. Varför var det enda alternativ som CGT förde fram att ”se på varje avskedande i varje enskilt fall, och om nödvändigt ta upp fallen i domstol”?

Fram till den 23, så var arbetarna offer för en demobilisering, en strategi för att förhindra varje svar. Fackföreningarna lurar oss inte bara när de skriver på nedläggningsplanerna, man lurar oss också när man organiserar sina ”stridsåtgärder”. Deras aktioner mot arbetarna har tre aspekter, som alla hänger ihop:

-          deras pakter och överenskommelser med företagsledning och regering;

-          deras planer för ”stridsåtgärder” som i själva verket är strategier mot kampen;

-          deras förutsättningslösa försvar för företagets och det nationella kapitalets intressen, vilka de påstår vara detsamma som arbetarnas intressen, när de i själva verket är diametralt motsatta.

Det är därför som den viktiga lärdomen av kampen på SEAT, något som arbetarna själva börjar förstå i praktiken genom den spontana strejken och stormötena den 23, är att vi inte kan lämna kampen i händerna på fackföreningarna.

Den 23 vände sig de arbetare som drabbades av avsked till sina kamrater, istället för att gå hem och sitta i sin ensamhet och oroas över arbetslösheten; de senare vägrade lugna sig med tankar om att ”detta händer inte mig” eller den individualistiska reflexen ”var och en får göra vad den kan”, utan visade sin solidaritet genom kampen. Denna slags solidaritet, ett gemensamt svar från både de som blivit avskedade och de som fortfarande har arbete, mellan anställda och arbetslösa, mellan de som har korttidsvikariat och de som har fast anställning, utgör grunden för ett effektivt svar på kapitalisternas omänskliga planer.

År 2006 har börjat med dramatiska avskedanden av 660 billarbetare på SEAT, men vem tror att detta kommer att vara de sista? Vi vet att så är inte fallet. Vi vet, att nya avskedanden, nya kriminella arbetsplatsolyckor, ständig oro över ökade bostadskostnader, hot om försämrade pensioner, ändlösa ”reformer” som drivs igenom av den heliga allians av regering, företagsledning och fackföreningar, kommer att medföra ytterligare lidande. Vi vet att inom bilindustrin, liksom i alla andra sektorer, i alla länder, så kommer attackerna på levnadsstandarden för alla arbetare att fortsätta, liksom att krigen, fattigdomen och svälten, som följer med kapitalismen, kommer att fortsätta.

Det är därför som vi måste kämpa. Men för att kampen ska bli effektiv och kraftfull, så är utvecklingen av en klassolidaritet nödvändig, och denna måste organiseras och kontrolleras av arbetarna själva.

Behovet av en klassolidaritet

Problemet på SEAT kan inte reduceras till de 660 avskedade, problemet berör hela arbetsstyrkan. Det är inte bara ett problem för SEAT-arbetarna utan för alla arbetare, både statsanställda som har ett ”garanterat arbete” (hur länge till?) och arbetare i privata företag, arbetare med eller utan uppehållstillstånd i landet. Vi befinner oss alla i samma situation som arbetarna vid SEAT!

Vår styrka är klassolidariteten och enheten i kampen. En kamp begränsad till SEAT, som stängs in på SEAT, kommer att vara en förlorad kamp.

Men vad menar vi med solidaritet? Innebär det att bojkotta det ena eller andra varumärket? Betyder det ”stöduttalanden” från den ”kritiska delen” av CCOO eller EUA(2)? Betyder det ”medborgaraktioner” i bostadsområdena?

Denna slags solidaritet klingar lika falskt som ”stridsåtgärderna” från den Förenade Plattformen. Den enda verkliga solidariteten är att förena sig i kampen. Detta innebär att arbetare i olika sektorer, i olika områden går samma i en gemensam kamp, och bryter upp de hinder som försvagar oss: företag, sektor, nationalitet eller ras, och sammanstrålar i stormöten, delegationer och demonstrationer.

Nödvändigheten av självständiga stormöten för arbetarna

Erfarenheten från SEAT är tydlig: vi vet redan vad som händer om vi lämnar vårt öde i händerna på fackföreningarna.
Kampens ledning måste ligga i arbetarnas händer från början till slut. Det är arbetarna själva som måste bedöma vilka krafter man kan räkna med, vilka krav man ska lägga fram, vilka möjligheter man har att sprida kampen. Deras svar kan inte påverkas av företagsledningens provokationer, eller de ”stridsåtgärder” som medlöparna i facket lägger fram, utan genom ett kollektivt beslut av arbetare som organiserar sig i stormöten och i valda och återkallbara strejkkommittéer. Förhandlingar med företagen eller regeringen måste äga rum med full insyn, liksom man gjorde i Vitoria 1976 eller i Polen 1980. Det var stormöten själva som sökte solidaritet genom att organisera delegationer och demonstrationer.

Denna tid av resignation, passivitet och desorientering måste få ett slut. Det manöverutrymme som kapitalet har haft under de gångna åren har blivit mindre. Det är dags att slå tillbaka. Arbetarklassens röst måste höras allt högre.

Flygblad distribuerat av Accion Proletaria, IKS sektion i Spanien, december 2005.

Fotnoter

1. UGT: socialistisk fackföreningsfederation: CCOO: ”Arbetarkommissioner” som kontrolleras av kommunistpartiet: CGT: en ”revolutionär syndikalistisk” strömning som uppstod ur en ”moderat” splittring i det anarko-syndikalistiska CNT.

2. EUA: Esquerra Unida i Alternativa – en förklädnad för den spanska kommunistpartiet i Katalonien.