En vanlig taktik i kapitalets slakt av pensioner och sjukförsäkringar är försöken att skapa ”diversifierade” system, där nyanställda får finna sig i lägre bidrag eller pensioner, vare sig detta tar sig formen av ett lägre värde på pensionen för nyanställda eller att man tvingar dem att betala högre premier för sjukförsäkringar och pensionsfonder. Äldre arbetare mutas med löften om att nedskärningarna inte kommer att drabba dem, utan bara de som anställs nu eller i framtiden. Facket hjälper ofta till att för att få igenom dessa avtal, och hyllar sina insatser att rädda pensionerna för de som idag har anställning som ”segrar”. Denna taktik splittrar upp arbetarna och ställer dem mot varandra, och ställer de längre anställda arbetarnas intressen mot de yngres, den äldre generationen mot den yngre – ett recept för en total katastrof för klassenheten, något som hjälper ledningen att söndra och härska.

Det var precis detta försök att splittra arbetarna som ledde till den nyligen aktuella strejken i New Yorks kollektivtrafik. Metropolitan Transit Authority, som kontrolleras av regeringen, och i viss utsträckning av New Yorks borgmästare, försökte höja pensionsåldern för de nyanställda från 55 år till 62 år, och kräva att de nyanställda skulle betala 6% av sin lön till pensionsfonderna. Avgångsåldern vid 55 år (efter 25 års tjänst) har länge varit accepterad utifrån de extremt svåra arbetsförhållandena som tunnelbanearbetarna arbetar under, i de 100-åriga tunnlarna, med dålig luft och rök, råttor i tunnlarna och allmän brist på sanitära utrymmen. Regeringsförslaget skulle inte ha påverkat pensionsåldern för de nu anställda arbetarna.

Men arbetarna i kollektivtrafiken var definitivt inte med på detta söndra och härska-snack. Som företrädare för en klass som har fått stå ut med en fullskalig attack på sina pensioner, så satte bussförare och tunnelbanearbetare ned foten och vägrade accepterna någon som helst förändring i sina pensioner. De strejkade för att skydda ålderspensionen för arbetare som ännu inte var i arbete, de man kallade ”våra ofödda” – deras framtida, okända kolleger. Som sådan, blev denna kamp den tydligaste manifestationen av en rörelse att återta arbetarklassens självkänsla och solidaritet fram tills nu. Den hade inte bara en stor betydelse för de arbetare som deltog i kampen, utan även för arbetare i andra sektorer. Arbetarna i kollektivtrafiken kämpade med en känsla av klassolidaritet med framtida generationer, som ännu inte var anställda. Den vann genklang hos flera arbetare i andra industrier, som kunde se att något till slut stod upp och sade: ”Rör inte våra pensioner!”

Strejkens betydelse

Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika, men samverkande skäl:

1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;

2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande själva;

3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.

Betydelsen av denna strejk kan inte överdrivas; den kan inte jämföras med de strejker under 1980-talet vilka utmanade den kapitalistiska fackföreningsapparatens auktoritet (vilken fungerar genom att kontrollera och avleda kampen) och ställde frågan om en spridning av kampen till andra arbetare. Men om man ser till dagens sammanhang av svårigheter för klasskampen, som arbetarklassen befinner sig i idag, så ser vi att strejken har en klar betydelse.

Även om den tydligt hölls kvar under kontroll av en lokal fackföreningsledning, som dominerades av basfackliga vänstertyper, så speglade kollektivtrafiksstrejken inte bara en ökande kampvilja i arbetarklassen, utan också och än mer viktigt, betydelsefulla steg i utvecklingen av en förnyad känsla av självförtroende och identitet hos arbetarklassen, och en fördjupad förståelse av den klassolidaritet som förenar arbetare över generations- och arbetsplatsgränserna. Arbetarna tog upp sin strejk även fast man visste att man bröt mot staten New Yorks Taylor-lag, som förbjuder strejker i den offentliga sektorn och automatiskt bestraffar arbetarna med två dagars löneavdrag för varje strejkdag, vilket betydde att de skulle förlora tre dagars lön för varje strejkdag (en dagslön för den dag man strejkade och två dagars löneavdrag som straff). Staden försökte även stämma de strejkande till böter på 25 000 dollar för varje strejkande arbetare, och dubblera detta varje dag – 25 000 dag ett, 50 000 dag 2, 100 000 dag 3. Med sådana hårda straffhot från borgarklassens sida, var beslutet inte lätt att ta för arbetarna, utan var ett uttryck för stort mod och militant vilja.

Vad som gör strejken i kollektivtrafiken i New York så betydelsefull i denna process, är inte bara att den är den största, mest inflytelserika strejken i så måtto att den paralyserade den största staden i USA under tre dagar, utan även när det gäller de framsteg i utvecklingen av klassmedvetandet som den uttryckte.

Som vi har nämnt, så var den stora frågan under strejken försvaret av arbetarnas pensioner, vilka befinner sig under hård attack av borgarklassen överallt i världen, men särskilt i USA. Den amerikanska regeringens sjukförsäkring och pensionssystem är minimalt och arbetarna får lita till företagsbundna eller arbetsbundna pensionsfonder för att kunna upprätthålla sin standard efter pensioneringen. Båda dessa slags pensioner  är i fara i den nuvarande situationen, de förra genom Bushadministrationens försök att ”reformera” socialförsäkringssystemet, de senare genom olika rena finansiella omstruktureringar och försök att minska pensionsutbetalningarna. Efter Enron-skandalen, där tusentals anställda förlorade sina pensionsbesparingar, så har oräkneliga amerikanska företag dragit tillbaka sina pensionsvillkor, Alldeles nyligen, inför hotet om företagskonkurs, så har de stora flygbolagen gjort om sina pensionsfonder. Det federala regeringsorgan som fick ta på sig ansvaret för dess uteblivna bolagspensioner kan bara garantera arbetarna 50% av vad de normalt skulle ha fått. Så många pensionsfonder har kollapsat, att detta organ räknar med en förlust på 24 miljarder dollar.
Bilindustrin, där konkurser hotar General Motors och Ford, har också satt pensionsfonderna på spel.

Utvecklingen av klassmedvetande bland de strejkande

Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ”kunde vara våra ungar”. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ”när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.” Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem.

Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som ”Vi stöder er. Ni kämpar för respekt”.

Strejkens inflytande på andra arbetare

Kollektivtrafikstrejken blev en referenspunkt för arbetare i andra industrier. Tillsammans med de uttryck för stöd och solidaritet som nämnts ovan, så fanns det oräkneliga andra exempel. Arbetare som inte arbetade inom kollektivtrafiken välkomnades vid strejkvakterna. Vid ett tillfälle kom en grupp anställda vid New York University att besöka en strejkvakt i Brooklyn, man introducerade sig och diskuterade strejkfrågor och strategier med arbetarna. Vid oräkneliga arbetsplatser runt staden så talade andra arbetare, i andra industrier, om betydelsen av att visa solidaritet, vilket exemplifierades av försvaret av pensionerna.

Sympatin för de strejkande förblev stark trots den öronbedövande kampanj som drogs igång dag två för att demonisera de strejkande. Tabloiderna, som NY Post och Daily News, kallade de strejkande ”råttor” och ”fegisar”. Även den liberala New York Times förkastade strejken som ”oansvarig” och ”illegal”.

Strejkens illegala karaktär drog igång en avsevärd diskussion inom arbetarklassen i hela staden, och i hela landet. Hur kunde det vara olagligt för arbetare att protestera genom att lägga ned arbetet, frågade sig många arbetare. Som en arbetare sade i en diskussion i en skola på Manhattan: ”Det verkar nästan som att den enda gång du är tillåten att strejka,är när den inte har någon effekt”.

Fackföreningarnas roll i att sabotera kampen

Även om den basfackligt ledda Transit Workers Union Local 100 tydligt kontrollerade strejken, och förde fram en militant retorik och anpassade sitt tal om solidaritet för att upprätthålla en fast kontroll av strejken, så var fackets roll att underminera kampen och förminska inflytandet av denna viktiga strejk. Tidigt under strejken övergav facket  kravet på 8% årliga löneökningar under 3 år, och fokuserade helt på pensionerna.

Samarbetet mellan facket och ledningen avslöjades i en rapport efter strejken i New York Times. Alla hårda ord mellan facket och ledningen var rena skämtet. Medan borgmästaren och hans guvernör hårdnackat hävdade att en återgång till arbetet var en förutsättning för att man skulle återuppta förhandlingar, så pågick hemliga förhandlingar på Helmsley Hotel, och borgmästaren accepterade i hemlighet ett förslag från fackföreningsbossen Toussaint att ledningen skulle dra tillbaka pensionskraven mot att arbetarna fick högre premier i sin sjukförsökring, för att kompensera regeringen för kostnaden att upprätthålla pensionerna för framtida arbetare.

Det slut på strejken, som orkestrerades av facket och ledningen, är självfallet inte överraskande, utan är bara en bekräftelse på fackföreningsapparatens arbetarfientliga klassnatur. Men detta minskar inte betydelsen av de viktiga steg som togs i utvecklingen av klassmedvetandet. Det påminner oss om de viktiga uppgifter som ligger framför arbetarklassen, för att befria sig från fackets tvångströja och ta kontrollen av kampen i sina egna händer.

Internationalism, december 2005

En utförlig version av denna artikel finns på vår hemsida, www.internationalism.org