Iran:

I fokus för det imperialistiska spelet

Det fem första veckorna av det nya året innebar en skärpning av konflikterna runt Iran, detta resulterade i att frågan sändes till FN:s säkerhetsråd.

Den 5 januari framförde Teheran planer på att återuppta den forskning om kärnbränsle som legat nere tretio månader. De avbröt fortsatta förhandlingar med de europeiska stormakterna och vägrade att träffa Internationella atomenergikommisionen (IAEA). När hotet om att hänskjuta frågan till FN först gjordes, hotade Iran med att blockera IAEA inspektioner av anläggningarna i Iran. Iran förde även fram möjligheten att begränsa sin oljeproduktion, och svarade sina kritiker med ”Ni behöver oss, mer än vi behöver er” (den iranske presidenten citerad från The Observer 17/1 2006). Detta ledde till spekulationer om att oljepriset skulle kunna stiga till hundra dollar per fat. Samtidigt publicerades en sammanställning av underrättelsematerial, baserade på material från flera underrättelsetjänster i Europa, som bevis på Irans planer att framställa kärnvapen. Under denna period gjorde även den iranske presidenten flera provokativa uttalanden, där han bland annat förnekade förintelsen och sa att den var en myt och föreslog att staten Israel skulle flyttas till Europa eller Kanada..

Detta lede till en storm av kritik runt världen, även från Ryssland och Kina som traditionellt har stött Iran. Slutligen ledde detta till en enighet om att föra upp frågan till FN: säkerhetsråd.. Trots det så den skenbara enigheten mellan stormakterna, är den inte mer substantiell nu än den varit de senaste åren.

Bakom den falska enigheten

Svaret på händelserna i Iran från stormakterna är ett resultat av de ökande imperialistiska spänningarna på en global nivå, snarare än en konsekvens av en moralisk panik. På detta sätt liknar den attityden gentemot Irak före kriget där. Tiden före kriget dominerades situationen av den amerikanska imperialismens offensiv. Idag domineras den av de amerikanska svårigheterna, framförallt i Irak där förlusterna hela tiden ökar, och försöken att iscensätta en demokrati faller sönder så snart de presenteras och livet fortsätter att vara outhärdligt för befolkningen. Det unilaterala attityden från USA som var ett resultat av attacken 9/11 och resulterade i invasionen av Irak står i bjärt kontrast till de nuvarande ansträngningarna att skapa ett multilateralt förhållningssätt till Iran.

Allt detta ger USA:s rivaler, stora som små, en möjlighet. Dess stora rivaler behöver inte göra mycket mer än att se på när USA plågas. Förvisso är det till och med möjligt att gotta sig i ett vagt hycklande stöd för USA.

Detta betyder inte att det finns någon verklig enhet mellan de olika makter som är inblandade. Tvärtom så kämpar alla för att vinna fördelar på de andras bekostnad. På ena sidan står Storbritannien som verkar vara den som mest stödjer USA, som resolut driver sina egna intressen.(1) Även om Storbritannien gått i spetsen för attackerna på Irans kärnvapenaspirationer och varit pådrivande för att ta upp frågan i FN, har de öppet motsatt sig möjligheten av att använda militärt våld och har vid upprepade tillfällen sagt att ett agerande inom FN:s regi inte kan ta sig formen av militära sanktioner.

I den andra ändan befinner sig Ryssland och Kina som varit de som mest öppet stött Iran, och som tills nyligen emotsatte sig att FN blandades in, utan uppmanade till förnyade förhandlingar. Kinas ställningstagande har ansetts vara ett resultat av dess beroende av iransk olja, vilket delvis är sant, men de har också sina egna imperialistiska ambitioner och har utvecklat relationer med stater som Venezuela, Zimbabwe, Sudan likväl som Iran. Alla dessa stater står i konfrontation till USA. Ryssland för sin del föreslår en lösning som innebär att man skulle producera anrikat uran till Iran på rysk mark. Ryssland och Kina mötte Iran den 2 februari för att fortsätta sina ansträngningar att hitta en kompromiss.

Priset för att få ett enigt beslut om att rapportera Iran till FN, var överenskommelsen att detta skulle skjutas upp en månad, och att frågan om Iran skulle rapporteras istället för att hänskjutas till FN, eftersom det sistnämnda innebär att FN faktiskt måste göra något.

Mittemellan står Tyskland och Frankrike, där Frankrike har en betydande handel med Iran Bägge har fördömt Irans agerande och samarbetade med Storbritannien under förhandlingarna i London den 18 januari för att dra upp en resolution till IAEA mötet den 1 februari med en uppmaning att hänskjuta Iran till FN. Det har skapat en plattform för mängder av retorik, den franske utrikesministern sade nyligen:

”Iran har utmanat hela det internationella samfundet. Det internationella samfundet måste svara på dessa utmaningar med fasthet och effektivitet”

(Guardian 31/1 2006)

I praktiken innebär det att frågan hamnat i den diplomatiska labyrinten.

Inget av detta innebär att USA bara kommer att stå vid sidan och titta på. Allt det som hänt sedan slutet på det kalla kriget och efter attacken på World trade center i New York, visar i synnerhet att USA både är bestämt och kapabelt att svara på den förändrade situationen och att det är likgiltigt inför den blodspillan och det lidande som detta för med sig. Alltså är hotet om ett militärt ingripande mot Iran verkligt, även om det för tillfället uttrycks endast av enstaka kongressledamöter. Det faktum att USA verkade vänta på ett beslut från de tre EU länderna skall inte tolkas alltför bokstavligt. De har tidigare uppmanat till ett beslut att hänskjuta frågan om Iran till FN och har gått vidare med detta genom att dra upp riktlinjer för de politiska konsekvenserna av ett sådant beslut. Den 7 januari, två dagar efter Irans deklaration att de skulle återuppta forskningen om kärnbränsle, deklarerade den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice att:

”När det står klart att förhandlingarna inte kommer längre, har vi en omröstning. Det finns en resolution om att hänskjuta fallet.  Vi kommer att rösta om det. Det är inte vapenskrammel, det är diplomati.. och diplomati innefattar vad du gör i Säkerhetsrådet”

(Guardian 8/1 2006)

Två veckor senare återupprepade den amerikanske presidenten George Bush det amerikanska åtagandet att försvara Israel. Samtidigt som Israel i sin tur framförde möjligheten att attackera de iranska kärnanläggningarna utan att detta mötte några invändningar från USA. I ett tal till nationen nyligen så deklarerade Bush att:

”världen inte kan tillåta att regimen i Iran får tillgång till kärnvapen”

Irans ambitioner

I den tidigare artikeln (I World Revolution nr 289) noterade vi att:

”detta kaos (i situationen i Irak)… uppmuntrar inte bara Iran att vara mer hårdföra; den kräver det av dem för att de skall ha någon chans att kunna försvara sina intressen… Mahmoud Ahmadinejads seger är ett symptom och inte en orsak till den nuvarande situationen i regionen”

Denna strategi har följts upp och har med de senaste hoten mot oljepriset blivit djärvare. Det finns en logik bakom alla dessa händelser; attacken på Israel och judarna, deklarationen om att förintelsen var en myt,  eftersom detta gör det möjligt för Iran att placera sig i den radikala spjutspetsen av islam och presentera sig som den står för de orättvist behandlade shiamuslimerna i Irak och förtryckta shiamuslimska minoriteter i andra delar av Mellanöstern. Även om den tendens mot irrationalitet som uppstod med ”revolutionen” 1979 fortsätter, och uttrycker tyngden hos det sociala sönderfallet, är även Irans strategi helt inom ramen för den imperialistiska logiken hos den förfallande kapitalismen. Det radikala språk som de använder gentemot massorna inom ramen för islam, drivs på av samma typ av kaos som tvingar Iran att bli allt radikalare och djärvare när det gäller dess imperialistiska strategi. Återvändandet till det ”radikala” språket från revolutionen 1979 i Iran uttrycker detta på samma sätt som den senaste valsegern för Hamas i den palestinska mini staten. Det finns i allt detta en förening av de faktorer som har sin gemensamma rot i det generaliserade kaos som kapitalismen idag befinner sig i, inte minst i Mellanöstern.

Hursomhelst, att Irans agerande inte är ett utbrott av en irrationell ilska, kan iakttas i den kontroll form som den iranska staten utövar över radikalismen, exemplifierat av de förslag till förhandlingar som kom efter att Västvärlden fördömt Iran som ett land som fortfarande befinner sig i medeltiden, eller i deklarationen att en kompromiss kan nås efter de iranska hoten om att dess fiender skall förintas. Detta är också uppenbart när det gäller att upprätthålla diplomatiska relationer med de arabiska grannländerna, likväl som det påstått kommunistiska Kina eller det korrupta maffiastyrda Ryssland. Detta illustreras även av den stora enigheten inom den iranska härskande klassen angående kärnenergi frågan, när även moderata krafter som den förre presidenten ger sitt stöd till regeringens strategi.

Naturligtvis är det så att Iran strävar efter att utveckla kärnvapen, att de köpt material och ritningar på den svarta marknaden, och att de använder kärnenergin som en täckmantel för sina verkliga syften. Detta är målet för alla makter som strävar efter ett internationellt inflytande.

Storbritanniens position

I den förra artikeln (se World Revolution nr 290) upprepade vi ståndpunkten att Storbritannien följer sin egen imperialistiska strategi så att:

”även om den stundtals kan gå i samma riktning som den amerikanska, har den aldrig haft samma mål”

Detta är fortfarande fallet. Storbritannien har gått i spetsen för att fördöma Iran och när Blair stödde att frågan överlämnades till FN:s säkerhetsråd förde han fram möjligheten av åtgärder som inte närmare preciserades;

”Det är uppenbart att vi är öppna för olika slags åtgärder. Det är viktigt att Iran inser hur alvarligt det internationella samfundet ser på denna fråga”

(Guardian unlimited 13/1 2006)

En dag senare uttryckte sig hursomhelst utrikesministern Jack Straw mer försiktigt:

”Det är många frågor som kommer upp på säkerhetsrådet dagordning och som aktivt diskuteras och där vi sedan agerar utan sanktioner. Alla vet omfattningen på de olika åtgärder som finns tillgängliga för säkerhetsrådet. Det första beslutet som vi måste fatta är om detta skall upp på dagordningen eller inte.”

(Guardian unlimited 14/1 2006)

Några dagar senare såg vi hur Storbritannien anslöt sig till Tyskland och Frankrike för att ta fram en resolution till IAEA och det rapporterades sedan i media att de engagerade sig tillsammans med Tyskland och Frankrike i:

”en intensiv lobbykampanj runt världen.. för att åstadkomma en så omfattande omröstning om Iran som möjligt.”

(Guardian 20/1)

Mer nyligen som svar på den amerikanska uppfattningen om att hålla den militära möjligheten öppen för att skapa ett manöverutrymme, deklarerade utrikesminister Straw frankt att:

”Jag förstår den amerikanska ståndpunkten. Vår ståndpunkt är en annan… Det finns ingen militär lösning och det är ingen som talar om en sådan.”

Mot mer död och förstörelse

Den utdragna krisen angående Iran är i kontinuitet med den amerikanska strategin sedan 9/11-2001, men den visar också i vilken utsträckning denna amerikanska offensiv bromsats upp av olika händelser och hur den försvårats och försenats genom oppositionen från dess rivaler.

Ser vi en upplösning av den amerikanska strategin? Svaret verkar vara nej. USA har fortfarande stora outnyttjade resurser till sitt förfogande. Samtidigt som det inte har något alternativ till att fortsätta offensiven. Detta innebär inte att det inte kan bli förändringar av taktiken eller uppstå spänningar inom den amerikanska härskande klassen runt detta. Inte heller ser vi någon direkt utmaning av amerikanska överhögheten. Alla dess rivaler tvingas att tala deras språk när det gäller ”the war on terror”, trots det faktum att dessa hela tiden försöker utnyttja USA:s uttalanden mot detta. Alla vet att de inte har tillräcklig militär styrka att direkt sätta sig upp mot USA. Detta trots allt tal om Kina som en växande stormakt och om att dess militära satsningar kommer att överträffa de amerikanska under det kommande decenniet. Icke desto mindre existerar den rationella avvägningen mellan intressen och resurser jämsides med mer irrationella krafter som är ett resultat av kapitalismens sönderfall.

Kommer det att bli ett militärt angrepp på Iran? Denna fråga kan inte besvaras vid denna tidpunkt. Det skulle i och för sig stämma in i mönstret på den nuvarande utvecklingen, men ett militärt angrepp på Iran skulle leda en dramatisk upptrappning av situationen med omfattande konsekvenser, inte bara i Mellanöstern. Iran är inte Irak. Dess krigsmakt är större och bättre beväpnad och har en starkare regional förankring. Det är en av de faktorer som gör att Iran kan agera som det gör.

Vad vi kan konstatera är att, vare sig det blir krig i Iran nu eller inte, är att tendensen mot krig och ett enormt lidande för människorna i regionen förstärks.

North 4 –02- 2006

Not

Se World Revolution nr 289 för mer om Storbritanniens imperialistiska politik.