Det europeiska sociala forum i Malmö som äger nu i september är baserat på paroller som ”en annan värld är möjlig”, ”Bygg ett Europa för en värld med rättvisa, fred och solidaritet – mot krig, militarism och ockupation” Det flesta människor håller säkert med om behovet av en annan värld. En värld som inte baserad på exploatering av både människa och natur...Vem vill inte ha en värld utan krig?

Om de flesta kan vara överens om detta, måste vi ställa oss en annan fråga: hur skapar vi en värld fri från utsugning, krig och förtryck?

Det är detta som är den grundläggande frågan. Hur skapar vi en annan värld? Är det möjligt göra detta inom ramen för den nuvarande samhällsordningen eller krävs det att hela den rådande kapitalistiska samhällsordningen krossas och ersätts av en annan samhällsordning – ett kommunistiskt samhälle? Detta leder oss till en väldigt central fråga: vilken social kraft i samhället är det som kan genomföra denna förändring? De senaste 150 årens historia av klasskamp visar att det bara finns en social kraft i samhället som genomföra denna samhällsomvandling – den internationella arbetarklassen i sin klasskamp!

Det är utifrån denna frågeställning som vi ser en svaghet hos ESF och den s k ”antiglobaliseringsrörelsen”. Frågan ställs uteslutande inom ramen för det nuvarande samhällssystemet. Frågan som ställs är inte hur det ruttnade kapitalistiska systemet skall kunna besegras, utan hur det skall kunna reformeras genom ytterligare lite mera statligt ingripande, som den s k Tobin-skatten, eller lite mera demokrati.

”Antiglobaliseringsrörelsen” är en ideologisk fälla för arbetarklassen

I denna artikel skall vi diskutera varför antiglobaliseringsrörelsen, trots sin radikala image, är ett hinder för utvecklingen av den enda sant radikala sociala rörelsen i samhället: arbetarklassens självständiga klasskamp.

För att kunna göra detta kommer vi att basera oss på ATTAC:s skrifter, eftersom de fungerat som den främsta teoretiska utgångspunkten för denna rörelse.

Denna rörelse bildades formellt i juni 1998 efter en serie kontakter som togs efter en ledarartikel av Ignacio Ramonet i decembernumret 1997 av den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.

Denna kraftfulla idelogiska rörelse skapades runt tanken på ”Tobinskatten” som vi har från Nobelpristagaren i ekonomi James Tobin. Tobin föreslog en skatt på 0,05 på alla finansiella transaktioner som skulle till att reglera dessa transaktioner och göra möjligt att hindra onödig spekulation. Enligt ATTAC skulle denna skatt framförallt användas till att stödja utvecklingen av fattiga länder1

Varför en sådan skatt? För att både motverka och tjäna på finansiella transaktioner (vilket är minst sagt motsägelsefullt – varför skulle man vilja att något försvann som man tjänar på?) något som symboliserar globaliseringen av ekonomin, som kortfattat gör den rike rikare och den fattige fattigare.

Utgångspunkten för ATTAC:s analys av det nuvarande samhället är det följande:

”Finansiell globalisering ökar den ekonomiska otryggheten och social ojämlikhet. Den förbigår och nedvärderar besluten hos folkens demokratiska institutioner och de självständiga staterna som är ansvarar för det allmännas bästa. Den ersätter det med en strikt spekulativ ekonomisk logik, som endast representerar intresset hos de multinationella företagen och finansmarknaderna2”

Vad, enligt ATTAC ledde till denna ekonomiska utveckling? Vi finner följande svar:

”Ett av de slående aspekterna av av det sena 1900-talet var framväxten av finansvärldens makt inom världsekonomin: detta är processen av den finansiella globaliseringen, resultatet av ett politiskt val som G7-ländernas regeringar tvingat på världen” Förklaringen till denna förändring i slutet på 1900-talet kommer senare: ”Inom ramen för den fordistiska kompromissen 3 som fungerade framtill sjuttiotalet. Ledningen kom till en överenskommelse med löntagarna, att organisera en fördelning av resultatet av de produktivitetsökningar som gjordes inom företaget, vilket gjorde det möjligt behålla denna fördelning av det tillförda värdet. Uppkomsten av aktieägarkapitalismen innebar slutet för detta system. Den traditionella modellen, känt som stakeholder-modellen, sett som ett gemensamt intresse mellan tre olika parter inom företaget, har nu ge vika för en ny aktieägarmodell som ger fullständig prioritet till innehavarna av aktiekapital, med andra ord företagets egna”4 Utöver detta för man fram att ”Det främsta syftet med företag som är noterade på börsen är att 'skapa aktieägarvärde', med att ord att ökade värdet på aktierna för att skapa mervärde och därigenom öka aktieägarnas rikedom”.5

Enligt anti-globalisterna har det politiska val som regeringarna i G7-länderna inneburit en förändring av affärslivet. Multinationella företag och de finansiella institutionerna gjorde inte längre någon profit på att producera varor och därför ”satte de press på företagen, så att de levererade största möjliga aktieutdelning på bekostnad av produktiva investeringar som ger avkastning på längre sikt”

Det finns inget behov att fortsätta med fler citat från antiglobaliseringsrörelsen. De som vi redan gett illustrerar tre saker tydligt nog

• att denna rörelse inte upptäckt något nytt

• att dess ideologi är fullständigt borgerlig till sin natur

• att de idéer som de för fram innebär en fara för arbetarklassens kamp

De stora multinationella företagen idag påstås hålla att bryta sig loss från statens auktoritet, detta är väldigt likt det som vänstern anklagade de multinationella företagen för på 70-talet. I verkligheten vare sig de kallas transnationella eller multinationella så har dessa företag en nationalitet, den av majoriteten av dess aktieägare. Faktum är att de multinationella företagen, generellt de största företagen i de mest inflytelserika staterna och då framförallt USA, är verktyg för dessa staters imperialistiska politik tillsammans med militären och den diplomatiska kåren. När en stat tvingas underordna sig diktaten från sådant företag som en bananrepublik är detta inget annat än ett uttryck för att de tvingats underordna den stormakt som företag kommer ifrån.

Redan på 70-talet krävde vänstern ett ökat statligt ingripande för att begränsa makten hos dessa moderna företagsmonster, för att garantera en mer rättvis fördelning av det välstånd som de producerade. ATTAC & co har inte uppfunnit något nytt på denna nivå. Framförallt borde vi betona det djupt vilseförande i att påstå att staten någonsin varit ett redskap för att försvara de exploaterades intressen. Istället är den fundamentalt sett ett redskap för att försvara den bestående ordningen, ett redskap för den exploaterande härskande klassens intressen.

Under vissa förhållanden, för att bättre fylla sin funktion, kan staten motsätta sig den ena eller andra delen av den härskande klassen. Detta är vad som hände i kapitalismens begynnelse när den brittiska regeringen införde lagar för att begränsa exploateringen av arbetskraften och då i synnerhet barnarbetet. Även om en del kapitalister ansåg att detta gick mot deras intressen, så innebar detta att arbetskraften – som är grunden till all rikedom – inte förstördes en masse redan innan den nått vuxen ålder. På samma sätt: när nazisterna attackerade delar av den härskande klassen (i synnerhet den judiska delen) så var detta naturligtvis inte för att försvara de exploaterades intressen.

Välfärdsstaten är i grund och botten en myt som syftar till att få de exploaterade att acceptera den utbredda kapitalistiska exploateringen och borgarklassens herravälde. När den kapitalistiska ekonomins hälsa försvagas som idag, visar den kapitalistiska staten – vare sig vare sig den har en höger- eller vänsterregering – sitt sanna ansikte med frysta löner, nedskärningar i den sociala sektorn, sjukvården, försämrat arbetslöshetsunderstöd, sänkta pensioner osv. När arbetarna vägrar att acceptera sådana försämringar är det staten som talar till dem med ett språk som består av batonger, tårgas, arresteringar, och om inget annat räcker, skarp ammunition.

Anti-globalisterna befinner sig i samma stolta tradition som den klassiska vänstern. Man försöker faktiskt få oss att tro att staten kunde försvara de förtryckta intressen mot de multinationella företagen. Att det därför skulle kunna finnas något sådant som en”god” kapitalism, som stod emot en ”ond” kapitalism.

ATTAC:s upptäckt, med allt sitt snack om aktieägare och stakeholders, att kapitalisternas främsta intresse är profit är en parodi på sig själv. Kapitalister har investerat för att göra vinster ända sedan kapitalismens uppkomst

Vad det gäller den strikt spekulativa logik påstås vara orsakad av finansiell globalisering, så är den knappast ett resultat av ett G7-möte eller av att Ronald Reagan eller Margaret Thatcher kom till makten. Finansiell spekulation är lika gammal som kapitalismen. Marx påpekade redan på 1800-talet att när en ny kris av överproduktion närmar sig har kapitalisterna en tendens att föredra spekulation framför produktiva investeringar. Borgarklassen förstår på ett pragmatiskt sätt att om marknaden är mättad, då kommer de varor som de producerar med de maskiner man köpt att förbli osålda. Därför förhindras en realisering av det mervärde som skapats av exploateringen av de arbetare, som satte maskinen i rörelse, och en realisering av det ursprungliga kapitalet som är bundet i maskinen. Det är därför som Marx noterade att kommersiella kriser verkar var ett resultat av spekulation, när det i verkligheten är så spekulationen är ett tidigt varningstecken på en ekonomisk kris. På samma sätt är inte den spekulation vi ser idag ett uttryck för den eller den kapitalistens bristande samhällsanda, utan ett uttryck för en generell kris hos kapitalismen.

Bakom de anti-globalistiska experternas ”vetenskapliga analyser” finns det en tanke som försvarare av kapitalismen använt under lång tid för att förhindra att arbetarklassen vänder sig mot ett revolutionära perspektiv. I mitten på 1800-talet försökte den småborgerlige socialisten Proudhon att skapa en distinktion mellan de ”goda” och de ”onda” sidorna hos kapitalismen för att kunna förespråka en sorts ”rättvis handel” industriell självförvaltning (kooperationen).

Senare försökte den reformistiska strömningen inom arbetarrörelsen, med sin främsta teoretiker Bernstein att föra fram att kapitalismen i ökande grad kunde tillgodose behoven hos de exploaterade, så länge som den tvingades att göra detta genom det tryck arbetarklassen utsatte den för genom borgerliga institutioner som parlamentet. Syftet med arbetarklassens kamp skulle därigenom vara garantera den ”gode” kapitalistens seger över den ”onde” kapitalisten som på grund av egoism eller kortsiktighet motsätter sig den ”positiva” utvecklingen av kapitalismen.

Idag föreslår ATTAC och dess vänner en återgång till den ”fordistiska kompromissen” som skulle ha existerat innan den ”finansiella råskinnen” kom till makten, något som skulle ha bevarat ”fördelningen av det utökade värdet” mellan arbetarna och kapitalisterna. ”Antiglobaliserings”- rörelsen ger alltså ett stort bidrag till den härskande klassens ideologiska arsenal.

• Genom att skapa trovärdighet för tanken att kapitalismen skulle kunna upphöra med sina

  attacker på arbetarklassen, när de i själva verket befinner sig i en kris, som systemet inte kan bemästra.

• Genom att antyda att det skulle kunna finnas utrymme för ”kompromisser” mellan arbete och kapital.

I korthet, att arbetarna uppmanas att inte kämpa mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för den ökande exploatering, misär, och barbari som detta ruttna system drar ned världen i – för att istället mobilisera sig för att försvara en fantasifull illusorisk variant av samma skit, med andra ord att ge upp kampen för att försvara sina klassintressen, till förmån för sin dödsfiende, borgarklassens intressen.

Ett glasklart fördömande av denna ideologiska fälla är en nödvändighet för alla som insett att den enda alternativa värld som är möjlig idag är kommunismen. Denna värld är möjlig endast genom arbetarklassens självständiga kamp för sin egna klassintressen.

Östen Karlsson

(Detta är en bearbetning av artikeln ”'Anti-globalisation' an ideological trap for the working class” från International Review nr 114)