Prishöjningar på upp mot 30-50% för mat och energi i de industrialiserade länderna drabbar idag många arbetare, särskilt arbetslösa och fattiga arbetare, som i allt större utsträckning har svårare att få lönen att räcka. Men dubbleringen av priset på basala stapelvaror i de perifera länderna utgör ett än dödligare hot. Eftersom mer än en miljard människor lever på mindre än en dollar per dag, och då många av dessa måste använda upp till 90% av sina inkomster på mat, så innebär en sådan oerhörd höjning av matpriserna ett omedelbart hot om svält.

Denna katastrofala och livshotande situation har lett till en serie hungerrevolter, och strejker med krav på högre löner etc. När denna artikel skrevs hade det ägt rum revolter i en hel rad länder: Egypten, Burkina Faso, Sydafrika, Kamerun, Marocko, Moçambique, Senegal, Elfenbenskusten, Mauretanien, Jemen, Indonesien, Indien, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Mexico och Peru, Argentina, Honduras och Haiti.

Hur kan vi förstå orsakerna till denna situation?

Rädslan för svält har varit en mardröm som förföljt oss – och sporrat oss – genom hela mänsklighetens historia. Den grundläggande orsaken till denna rädsla har alltid varit den relativa primitiviteten hos de samhälleliga produktivkrafterna. Den svält som periodvis drabbade det förkapitalistiska samhället var ett resultat av en otillräcklig förståelse av, och en bristande behärskning av naturens krafter. Ända sedan samhället blev uppdelat i klasser, har de utsugna och fattiga varit de huvudsakliga offren för denna efterblivenhet och osäkerhet för den mänskliga existensen som kommer i dess spår. Idag, däremot, när hundratals miljoner människor hotas av svält, så står det allt mer tydligt att den grundläggande orsaken till denna är efterblivenheten i vår sociala organisation, inte i vetenskap eller teknologi. Även representanterna för officiella institutioner i den härskande ordningens tjänst tvingas medge att den aktuella krisen är skapad ”av människor”. Under sin uppgångsperiod kunde kapitalismen, trots all misär som den skapade, fortfarande tro sig om att vara förmögen, i det långa loppet, att befria mänskligheten från svälthotet. Denna tilltro grundades på kapitalismens förmåga – i själva verket ett oundgängligt behov hos ett system som baserades på konkurrens – att ständigt revolutionera produktivkrafterna. Under de år som följde på det andra världskriget, så visade man upp det moderna jordbrukets framgångar, utvecklingen av välfärdsstaten, industrialiseringen av nya delar av världen, som bevis på att man till slut kunde vinna kampen mot svälten, något som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation hade utropat. Helt nyligen påstod man att den ekonomiska utvecklingen i länder som Kina och Indien hade räddat hundratals miljoner från svältens klor. Till och med idag vill man få oss att tro att de stigande matpriserna över hela världen är orsakade av de ekonomiska framstegen, av det nya välstånd som har skapats i tillväxtekonomierna, av ett nytt sug hos massorna efter hamburgare och yoghurt. Men även om detta var fallet, så måste ställa oss frågan om rationaliteten hos ett ekonomiskt system som endast förmår att föda ett fåtal, till priset av att man dömer andra till döden, förlorarna i den ständiga kampen för överlevnad.

Men i själva verket är den explosionsartade utvecklingen svälten i världen idag inte ens ett resultat av någon sådant ”framsteg”. Vad vi bevittnar, är en spridning av svältkatastrofer i den mest efterblivna delarna av världen och i ”tillväxtekonomierna”. Över hela världen avslöjas myten om att kapitalismen skulle kunna avskaffa svälten, som en cynisk lögn. Det som stämmer är, att kapitalismen har skapat de materiella och sociala förutsättningarna för en sådan möjlighet. I och med att man gjort detta, har kapitalismen i sig själv blivit det huvudsakliga hindret för en sådan utveckling. De massiva protesterna mot svälten i Asien, Afrika och Latinamerika under de senaste månaderna visar för världen att orsakerna till svälten inte är naturliga, utan sociala.

Den härskande klassens ensidiga förklaringar

Politiker och experter i den härskande klassen har lagt fram en hel rad förklaringar till den nuvarande dramatiska situationen. Dessa inbegriper den ekonomiska ”boomen” i delar av Asien, utvecklingen av ”biobränslen”, ekologiska katastrofer och klimatförändringar, kollapsade jordbrukssubventioner i många ”underutvecklade” länder, spekulation på livsmedelsmarknaden, begränsningar av jordbruksmarknaden för att kunna blåsa upp livsmedelspriserna etc. Alla dessa förklaringar har en kärna av sanning. Ingen av dem, tagen var för sig, förklarar något över huvud taget.. De är i bästa fall symtom, som sedda i en helhet, indikerar de grundläggande orsakerna till problemet. Borgarklassen kommer alltid att ljuga, även inför sig själv, om sina kriser. Men vad som är slående idag är den omfattning som regeringarnas och experternas oförmåga att förstå har tagit sig, om vad som pågår, eller hur man ska reagera med någon slags samstämmighet. Hjälplösheten hos den till synes allsmäktiga härskande klassen blir allt mer tydlig. De delvisa ”förklaringarna”från borgarklassens sida är, förutom att de är cyniska uttryck för rivaliserande särintressen, syftar bara till att dölja det kapitalistiska systemets ansvar för den nuvarande katastrofen. I synnerhet kan inget av dessas argument, inte ens när man lägger ihop dem, förklara de två grundläggande kännetecknen i den nuvarande krisen, dess djup, och den plötsliga brutaliteten i dess nuvarande acceleration.

Den kapitalistiska krisens djup

Om det förr i tiden fanns hundratals miljoner människor i Kina som levde på svältgränsen, så ser vi idag en högre konsumtion av kött, mejeriprodukter och vete. En större efterfrågan av kött ock mjölk gör att grödor till boskapen tar över åkrarna, och på så sätt mättar färre munnar vid samma åkerarealer. Detta är den huvudsakliga förklaringen som förs fram av många delar av borgarklassen. Denna proletarisering av delar av bondemassorna, som radikalt har förändrat deras levnadsvillkor, och integrerat dem på världsmarknaden, antas av den härskande klassen betyda att det därmed har skett stora förbättringar av deras levnadsvillkor. Men var som måste förklaras är hur denna förbättring, denna räddning av miljoner människor undan svältdöden, i sig själv har lett till sin motsats.

Biobränslen: Att ersätta bensin med vete, majs, palmolja etc har helt klart lett till en dramatisk minskning av livsmedelslagren. Enligt en aktuell rapport från Världsbanken, har övergången till biobränslen, särskilt i USA, ökat matpriserna med 75% (The Guardian, 4.7.08). Den miljömässiga balansräkningen över biobränslen är inte bara negativ (aktuell forskning visar att biobränslen ökar luftföroreningarna genom att släppa ut mer skadliga partiklar än vanlig bensin, för att inte nämna det faktum att vissa biobränslen kräver lika mycket olja som energikälla som den energi man kan utvinna ur dem), utan deras globala ekologiska och ekonomiska konsekvenser är katastrofala för hela mänskligheten. En sådan förändring av odlingen av vete, majs, palmolja etc för energiproduktion istället för mat, är ett typiskt exempel på den kapitalistiska blindheten och destruktiviteten. Den drivs delvis av ett futilt försök att rå på de ökande oljepriserna, och delvis – särskilt i USA – av ett hopp om att reducera sitt beroende av importerad olja för att skydda sina säkerhetsintressen som imperialistisk makt.

Exportsubventioner och protektionism: Å ena sidan ser vi en överproduktion i jordbruket i vissa länder och en permanent exportoffensiv; samtidigt ser vi hur andra länder inte kan föda sin befolkning. Konkurrens och protektionism i jordbruket har gjort att, liksom med vilken annan vara som helt i ekonomin, så måste mer produktiva livsmedelsproducenter i industrialiserade länder exportera (ofta med statliga subventioner) stora delar av sina grödor till länder i den ”tredje världen” och därmed ruinera de lokala bönderna – och öka flykten från landsbygden till städerna, med stora vågor av internationella flyktingar, vilket leder till att man överger de arealer som tidigare användes för jordbruk. I Afrika, till exempel, har många lokala bönder blivit ruinerade av den europeiska exporten av kyckling- eller nötkött. Mexico producerar inte längre tillräckligt med livsmedel för att kunna föda sin befolkning. Landet har använt mer än 10 miljarder dollar årligen för att importera mat. Propagandaister på ”vänsterkanten” i den härskande klassen, men också många välmenande men missledda eller dåligt informerade personer, har pläderat för en självhushållning i jordbruket i den ”perifera” länderna, ett avskaffande av exportstödet inom jordbruket, och skyddstullar för de egna marknaderna i de gamla kapitalistiska länderna. Vad dessa argument inte förmår ta med i beräkningen är att kapitalismen, från första början, lever och expanderar genom integreringen av självförsörjande bönder på världsmarknaden, vilket leder till att dessa ruineras, och – ofta på ett våldsamt sätt – skiljs från sin jord och sina produktionsmedel. Att återta jorden till de som brukar den är endast möjligt som en del av ett revolutionärt störtande av själva kapitalismen. Detta betyder inget mindre än att man avskaffar privategendomen och produktion för en marknad, ett avskaffande av motsättningen mellan stad och land, en stegvis upplösning av de monstruösa jättestäder som finns över hela världen och en planerad återgång för hundratals miljoner människor till landsbygden; inte den gamla landsbygden som kännetecknats av lantlig isolering och efterblivenhet, utan en landsbygd som på nytt får liv genom sin integration med städerna och en världsomspännande mänsklig kultur.

När borgarklassens media räknar upp de ovan nämnda faktorerna, så försöker man hindra att avslöja de mer grundläggande orsakerna. I själva verket bevittnar vi inget mindre ände kombinerade, ackumulerade konsekvenserna av de långsiktiga effektena av miljöförstöringen och kapitalismens djupt destruktiva tendenser för jordbrukets del.

Kapitalismens destruktiva effekter för jordbruket och miljön

Flera destruktiva tendenser blir allt mer svåra att förneka.

På grund av konkurrensens tryck så har traditionella jordbruksmetoder försvunnit och bönderna har blivit beroende av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och konstgjord bevattning. International Rice Research Institute varnar för att hållbarheten för risodlingen i Asien hotas av en överanvändning av konstgödsel och dess skadliga inverkan på jordens hälsa. För närvarande är det 40% av jordbrukets produkters som är ett direkt resultat av konstbevattning; 75% av dricksvattnet som är tillgängligt på jorden används av jordbruket i detta syfte. Genom att plantera alfalfagroddar i Kalifornien, citrusfrukter i Israel, bomull runt Aralsjön i det forna Sovjet, vete i Saudiarabien eller i Jemen, det vill säga att plantera grödor i områden som inte erbjuder de naturliga förutsättningarna för att de ska växa, innebär ett enormt slöseri av vatten i jordbruket.

Den massiva användningen av genmanipulerat ”hybridspannmål” innebär ett direkt hot mot den biologiska mångfalden; samtidigt som jorden i flera områden i världen blir mer och mer förorenad, till och med förgiftad. I Kina är 10% av åkerarealen förgiftad och 120 000 bönder dör varje år i cancer som orsakats av förorening av jorden. Ett resultat av att jorden blir urlakad, genom den hänsynslösa jakten på produktivitet är det faktum att i Holland, Europas mest koncentrerade jordbruk, har livsmedlen som produceras ett extremt lågt näringsvärde.

Den globala uppvärmingen betyder att i och med varje temperaturhöjning med 1 grad Celsius, så kommer skörden av ris, vete och majs att minska med 10%. Värmeböljor som drabbat Australien nyligen har lett till allvarliga skador på utsädet och torka. Forskning har visat att en stigande temperatur hotar möjligheterna till överlevnad för vissa växter, eller minskar deras näringsvärde.

Därför börjar en ny fara att visa sig – som mänskligheten kanske trodde var en mardröm ur det förgångna. Den kombinerade effekten av klimatorsakad torka och översvämningar, och dess konsekvenser för jordbruket, en kontinuerlig förstörelse och minskning av den odlingsbara jorden, miljöförstöring och utfiskning av världshaven kommer att leda till en global matbrist. Sedan 1984 har exempelvis spannmålsproduktionen inte lyckats hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. Under en 20-årsperiod har den minskat från 343 kg per person till 303 kg (Carnegie Department of Global Ecology, Stanford).

Systemets vansinne innebär att kapitalismen är tvungen att vara en överproducent av nästan alla varor, samtidigt som man skapar en brist på livsmedel genom att förstöra själva grunden i naturen för dess tillväxt. Grunden till denna absurditet står att finna i den kapitalistiska produktionen:
”Stora lantegendomar minskar bondebefolkningen till ett minimum och konfronterar den med en ständigt växande industribefolkning som gyttras ihop i stora städer; på detta sätt skapas förutsättningar som tvingar fram en irreparabel spricka i den ömsesidiga processen av samhällelig ämnesomsättning, en ämnesomsättning som bestäms av själva livets naturlagar. Resultatet av detta är en minskning av jordmånen, som genom handel förs långt bortom ett enstaka lands gränser” (Marx, Kapitalet, Tredje bandet, del VI – vår övers.)

En brutal acceleration av krisen

Sedan kollapsen på bostadsmarknaden i USA och andra länder (Storbritannien, Spanien m fl) har flera hedgefonder och andra investerare sett sig om efter alternativa möjligheter att placera sina pengar. Jordbruksgrödor har blivit det senaste målet för denna spekulation. Vilken cynisk kalkylering av spekulanterna i tider av förvärrad kris: livsmedel är ett ”säkert kort”, eftersom det är det enda som människor inte kan klara sig utan! Miljarder dollar har redan placerats i livsmedelsindustrin. Dessa kolossala summor av spekulativt kapital har förvisso ökat priserna på jordbruksprodukter, men de är inte den grundläggande orsaken. Vi kan anta att även om spekulationen skulle minska, så skulle prisökningen på jordbruksprodukter fortsätta.

Icke desto mindre är denna insikt om spekulationens roll (vilken är tämligen betydelselös i ett isolerat sammanhang) något som ger en bild av de verkliga kopplingarna i dagens världsekonomi. I själva verket finns en direkt koppling mellan ”fastighetskrisen” och det jordskred som äger rum på finansmarknaden, och den explosionsartade ökningen av matpriserna.. Recessionen 1929, den mest dramatiska i kapitalismens historia fram till dagens dato, var samtidig med ett dramatiskt prisfall. Utarmningen av de arbetande massorna vid denna tid hängde ihop med att lönerna, i och med massarbetslösheten, föll mer än andra priser. Idag, tvärtom, så äger de internationella tendenserna till recession rum samtidigt som en ökning av inflationen. De ökande matpriserna är de tydligaste tecknen på denna utveckling, som intimt hänger samman med ökande energikostnader, transportkostnader etc. De aktuella hjälpinsatserna från flera regeringar, där man plöjer ned hundratals miljarder dollar i ekonomin för att stötta de sviktande bank- och finanssystemen har sannolikt bidragit mer än någon annan faktor till att öka den internationella inflationsspiralen.

Den nuvarande skärpningen av den världsomfattande och historiska krisen för världskapitalismen har visat sig vara en månghövdad hydra. Samtidigt som den monstruösa fastighets- och finanskrisen som fortsätter att drabba kapitalismens hjärta, så har redan ett nytt moster dykt upp i form av ökande matpriser och svält. Vem kan förutspå vilka andra som kommer att dyka upp? För tillfället framstår den härskande klassen som förvånad och något hjälplös. Dess dagliga reaktioner visar på försöken att öka den statliga kontrollen över ekonomin och koordinera politiken internationellt, men också hur konkurrensen skärps mellan de kapitalistiska nationerna. De lugnande orden från media syftar till att dölja för världen, och för dem själva, en känsla av att steg för steg förlora kontrollen över vad som händer i deras kapitalistiska system. En utveckling som konfronterar den härskande klassen dubbelt: med en destabilisering av hela länder och kontinenter i en ond spiral av kaos, och faran, på längre sikt, av en revolutionär resning som ifrågasätter hela kapitalismen.

IKS 08-07-05

En längre version av denna artikel finns på ICC Online med titeln ”Food riots show the need to overcome capitalism”