Maj 1968 var en höjdpunkt för situationismen, en strömning som kombinerade en kritik av den kapitalistiska kulturens ”skådespelsamhälle” med vissa revolutionära politiska ståndpunkter. Slagord och graffitti från denna period, så som ”under asfalten finns en strand” och ”fantasin till makten”, fångade atmosfären under händelserna i maj 1968, den känsla av plötslig befrielse från den själsdödande rutinen och atomiseringen i det kapitalistiska samhället, och de speglade helt klart inflytandet från situationistiska idéen, liksom den vitt spridda uppmaningen till att bilda aktionskommittéer utanför fackföreningarna, och ockupationerna av fabriker och universitet. Situationisterna var inte på något sätt den enda revolutionära strömningen som var involverade i att formulera och sprida dessa förslag, och deras faktiska betydelse har nästa alltid blivit överskattad av dem själva och deras efterföljare, även om ingen kan förneka att detta var deras högtidsstund.

Hur som helst har situationismen varit på fallrepet sedan dess, även om man har lämnat många spår, och beundrare, efter sig. Själva den Situationistiska Internationalen upplöstes 1972. Idag är situationismen som tankeströmning något som hålls vid liv av individuella ”pro-situs” som framför allt verkar kännetecknas av en total oförmåga att nå andra, till synes liktänkande individer.

Mötet om ”1968 and all that” som avhölls i London den 10 maj, organiserat av en blandning av anarkister och vänsterister, gav oss åtminstone två exempel på vad som överlevt i den situationistiska diskursen.

Utanför Conway Hall fanns ett bokbord som bemannades av en medlem av gruppen/websiten Principia Dialectica. Han delade ut ett flygblad som förkastade hela mötet, med titeln ”låt de döda begrava sina döda”:
”Om du går in i denna lokal kommer du att se ett lik, och mumier som balsamerar detta lik. Vi blev vänligen inbjudna till denna mässa men har tackat nej till att delta. Men vi är nu här, utanför, som deras dåliga samvete”

Situationismen har alltid varit bra på att förkasta saker. Vem minns inte telegrammet med lydelsen ”darra byråkrater – arbetarrådens internationella makt kommer snart att göra slut på er” som man skickade till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté 1968?

Men Principia Dialecticas ställningstagande till mötet den 10 maj byggdes inte på något försök att dra upp en klasslinje mellan de representanter för kontrarevolutionen som helt klart var med och organiserade detta möte. Deras huvudsakliga kritik byggde på att deltagarna idealiserade det förgångna och förgäves försökte återskapa Ryssland 1917 eller Spanien 1936. Samtidigt som man ser SI som den mest avancerade gruppen under rörelsen i maj 1968, så insisterar man på att det är nödvändigt att gå utöver SI som hade ”byggt sin sak på historiens revolutionära Subjekt” med andra ord arbetarklassen:

”Det är lätt att avfärda de lik som Maj 68 redan har förlöjligat, och som idag fungerar som garanter för ”68-andan” (från den goda demokratiska vänstern till ex-Maoisterna, ända till anarkisterna). Det är svårare att avfärda det Maj 68 som fortfarande lever, om än fossiliserat, det som säger arbeta aldrig någonsin. Det är ännu svårare, eftersom denna gamla kritik fortfarande lyser klart. Men låt oss upprepa den; den lyser med ljuset hos döda stjärnor. Arbeta aldrig någonsin: för att verkligen avfärda arbetet, msåste man göra sig av med idén om att arbetarklassen är historiens revolutionära subjekt. Klasskampen är en integrerad den av den kapitalistiska dynamiken: det är inte en fråga om kamp mellan den dominerade klassen och den revolutionära klassen, utan mellan olika intressen (med olika stor makt) inom kapitalismen.”

”arbeta aldrig någonsin” var alltid situationisternas mest korkade paroll, den som mest tydligt avslöjade det inslag av småborgerlig artistisk elitism som hjälpte till att blanda ihop den situationistiska röran. Principia Dialectica har gått ännu ett steg och upphöjer denna trasproletärt-aristokratiska slogan till en grundval för att definitivt avskaffa begreppet klasskamp och den proletära revolutionen.

Ett mer hälsosamt försök att undersöka vad som finns kvar och är relevant hos situationismen idag kunde vi se i en diskussion om surrealism och situationism under händelserna i Maj 68. Introducerat på ett mycket vänligt, om än något förvirrat sätt av en av mötesorganisatörerna, kom denna diskussion att ge upphov till många intressanta diskussionstrådar, som på grund av tidsbrist inte kunde följas upp.

Presentationen visade, bland annat, att situationisterna var starkt influerade av surrealisterna på 20- och 30-talen. Detta verkade svårt att smälta för en mötesdeltagare, som hävdade att Andre Breton, en av de ledande surrealisterna, var ”auktoritär” och i själva verket stalinist. En av IKS kamrater som var närvarande på mötet försökte klargöra detta: Breton och majoriteten av surrealisterna var klart och tydligt motståndare till stalinismen, och slöt upp bakom Trotskij och Vänsteroppositionen, som vid denna tidpunkt inte var det lik som trotskismen är idag; åtminstone en av surrealisterna, Benjamin Peret utvecklade politiska ståndpunkter som gick långt utöver Trotskijs (faktum var att han närmade sig vänsterkommunismen).

Vad gäller ”arvet” efter situationisterna, så pekade vi på att 1968 så tolkade situationisterna, influerade av Castoriadis och Socialisme ou Barbarie-gruppen, explosionen av klasskamp under Maj 68 som det definitiva beviset på att vår tids revolution inte, som ”traditionella” marxister hävdat, utlöses av en ekonomisk kris, utan av en revolt mot tristessen och alienationen i det kapitalistiska skådespelsamhället. Efter 40 år av fördjupad ekonomisk kris, är en sådan ståndpunkt inte längre hållbar, och visar på en fatal svaghet i sitautionisternas teoretiska arsenal.

Detta provocerade fram ett antal svar från människor som argumenterade att den situationistiska kritiken av skådespelsamhället var mer relevant än någonsin under en epok av dokusåpor och kändiskult. Mötet slutade vid denna punkt, så vi kan svara på detta här: det är förvisso sant att den kapitalistiska kulturen har blivit ett löjligt spektakel som passivt ska konsumeras av massorna, och att den fungerar som ett sätt att utöva social kontroll, genom att avleda vårt missnöje i falska gemenskaper och irrationell mytologi. Men precis som Rom föll ned i ”bröd och gladiatorspel” för att hålla plebejer och slavar på mattan, så är förruttnelse i den kapitalistiska kulturen idag ett uttryck för att det finns något fundamentalt ruttet i samhällets grundvalar, det faktum att de kapitalistiska sociala relationerna har blivit ett grundläggande hinder för att realisera mänsklighetens behov. Utan en materialistisk analys av grundvalarna för det samhälleliga livet, är kulturkritiken dömd att förbli ensidig, och kan på sin höjd bli något mer än tillfälliga intellektuella moden.

Amos 080630

från World Revolution nr 316, juli/augusti 2008