I förra numret av Internationell Revolution publicerade vi tillsammans med vårt svar en text som en av våra läsare sänt till oss. Under rubriken ”Terrorismen ett hinder för arbetarklassens kamp” i Internationell Revolution nr 114 diskuterade vi framförallt upp frågan om varför terrorismen aldrig är något som arbetarklassen kunde använda i sin kamp men även om varför antifascism endast leder till försvaret av en mer demokratisk form av kapitalets diktatur. Denna text publicerades även på diskussionsforumet Socialism.nu med titeln ”kritik av internationella kommunistiska strömningen”.Detta är ett initiativ som vi ser som något väldigt positivt och som visar på både ett intresse och behov att diskutera revolutionär politik.

I den diskussionstråd som följde, tog diskussionen inte direkt upp innehållet i texten. Trots en del trista personangrepp mot textförfattaren från den antifascistiska miljön togs det även upp flera intressanta frågeställningar som vi skulle vilja återvända till i denna artikel: detta framförallt eftersom som vi vill ta upp denna diskussion här i vår press, men även på grund av att Socialism.nu stängdes, och denna diskussion inte kunde utvecklas där.

Vi kommer i denna artikel att ta upp några av de frågor som vi anser har ett mer generellt intresse. Framförallt frågan om vad en vänsterkommunistisk tradition och organisation är för något. Denna fråga ställdes på lite olika sätt i diskussionen i olika inlägg. Det är i synnerhet de frågor som ställdes av signaturen ”O sthlm” i ett inlägg som vi kommer att besvara här.

• Vilka grupper räknas in i den proletära politiska miljön. Vad krävs för att grupp skall räknas dit?

• Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?

• Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället – är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse

• Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap

Dessa frågor är intressanta eftersom de går rakt på kärnan vad som definierar en revolutionär organisation och vad som är dess uppgifter.

Till frågan om det som vi kallar den proletära politiska miljön. Detta är ingen abstrakt fråga utan bygger direkt på erfarenheterna från klasskampen. Detta betyder, att IKS uppfattning om vad som är en proletär grupp eller inte baserar sig på erfarenheterna från över ett sekel av klasskamp. En viktig del av revolutionärers aktivitet har alltid varit att basera sig på arbetarklassens historiska erfarenheter när det gäller att utveckla sitt politiska program. Denna är metod får ännu större betydelse idag när ser hur politiska rörelser som autonomister som verkar stå för en väldigt radikal politik. Öppet säger de, att klasskampen har förändrats så mycket att det krävs en ny typ av klasskamp. Detta innebär i själva verket inte något annat än att man teoretiserar sin egen historielöshet. Det är därför som det är så viktigt att använda en metod som utgår från detta historiska sammanhang. Detta är den är den enda metoden man använda för att förstå klassnaturen hos politiska rörelser som framstår som progressiva eller säger sig stå på arbetarklassens sida.

Framförallt den internationella revolutionära våg som skakade världen 1917-23 med ryska revolutionen som sin höjdpunkt och i ännu högre grad från det nederlag som följde på denna revolutionära våg, är väldigt rik på lärdomar för revolutionärer idag. De främsta lärdomarna från denna period är, att som den Tredje internationalen konstaterade på sin första kongress, att parlamentet förlorat all betydelse för proletär kamp och att socialdemokratin och dess fackföreningar förrått arbetarklassen och sedan 1914 blivit ett av den härskande klassens viktigaste redskap för att kontrollera och disciplinera arbetarklassen. De två världskrigen har på ett väldigt tydligt sätt visat detta tragiska faktum, det klassiska exemplet på det är hur det mest respekterade partiet inom den Andra Internationalen röstade för krigskrediter 1914 och sedan aktivt stödde den tyska statens krigsansträngning. Allt sedan dess har socialdemokratin och och dess efterföljare till vänster varit de mest effektiva rekryteringssergeanterna för den härskande klassens krigsmaskineri. I synnerhet under andra världskriget, då hela vänstern utom en väldigt liten minoritet av vänsterkommunister, mobiliserade för det imperialistiska kriget. Det är väldigt viktigt att se att i synnerhet trottar och stalinister hade en viktig roll när de gällde att mobilisera proletariatet för det imperialistiska kriget. Det var endast de små vänsterkommunistiska minoriteterna som höll fast vid bolsjevikernas och Lenins stolta internationalistiska paroll ”vänd det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”

Detta är väldigt kortfattat den historiska bakgrunden till de kriterier som avgör vad som är en proletär grupp eller inte.

Det som krävs för att man skall kunna kallas en proletär grupp är

1. Internationalism, det vill säga att man klart tar ställning för proletariatets internationella enhet genom att ta avstånd från alla nationella befrielserörelser och andra nationella rörelser som mobiliserar arbetarklassen bakom den egna nationen mot dess klassbröder i andra länder. Enligt det Kommunistiska manifestets paroll ”proletärer i alla länder förena er”.

2. Att man tar avstånd från alla så kallade socialistiska stater som Kuba, Nordkorea eller Chavez Venezuela och klart fördömer deras statskapitalistiska natur.

3. Att man tar avstånd från socialdemokratiska och övriga vänsterpartier och fördömer deras roll som ett vänsterbihang till den kapitalistiska staten. Detta gäller naturligtvis även den officiella anarkismen och syndikalismen som SAC. Samtidigt, på grund av anarkismens lösa natur, är det nödvändigt att se att inom denna miljö finns allt från rena vänstergrupper som till exempel stödjer en palestinsk stat, till internationalister.

4. Att man klart tar avstånd från den parlamentariska cirkusen.

5. Att man arbetar för arbetarklassens självständiga kamp genom att hela tiden lyfta fram vad som är perspektivet för arbetarklassen som helhet. Att man aktivt tar ställning mot facket som framförallt är ett redskap för staten att kontrollera och sabotera arbetarnas kamp.

Detta är väldigt kortfattat vad som är det mest grundläggande för att en grupp skall kunna vara en proletär grupp. Med andra ord, för att man skall kunna bidra till att utveckla klasskampen.

Historiskt sett har den proletära eller som den också kallas den internationalistiska miljön framförallt bestått grupper inom den så kallade ”italienska vänstern” och de olika rådskommunistiska strömningar som uppstod i Tyskland(1). Dessa båda var ett resultat av att man bröt sig ur den tredje internationalens partier som degenererade till stalinistiska stödpartier för den nya Sovjetstaten.

Idag återstår av denna historiska miljö förutom IKS ett antal bordigistiska partier i Italien som till exempel Partito Communista Internazionalista som samarbetar med CWO (Communist Workers organisation i Storbritannien) i IBRP (International Bureau of the Revolutionary Party). Av de ursprungliga rådskommunistiska grupperna återstår i princip bara enstaka invider. Utöver detta finns det ett antal smågrupper som ett eller annat sätt är influerade av vänsterkommunistiska ståndpunkter.

Det som är väldigt uppmuntrande är att vi idag förutom denna historiska miljö ser framväxten av en ny internationalistisk miljö. Det vill säga grupper och strömningar som inte direkt har uppstått ur dessa historiska vänsterkommunistiska traditioner utan mer är ett resultat av en politisk reflektion hos en ny generation revolutionärer. För att bara ta ett exempel kan vi nämna EKS i Turkiet som under hösten gav ut ett internationalistiskt flygblad som fördömde Turkiets militära äventyr i norra Irak (se Internationell Revolution nr 114).

Nu skall vi diskutera den andra frågan "Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?"

Det beror naturligtvis alldeles på vad man har för en roll inom en sådan organisation och även vad det för typ av organisation. Det skulle ju till exempel vara snudd på schizofrent att inneha en ledande position i en trotskistisk eller stalinistisk organisation, samtidigt som man delar vår uppfattning om att deras politik står i direkt motsättning till arbetarklassens intressen. Det som är viktigt att påpeka här att vi inte tar avstånd från enskilda människor bara för att de är med i en vänsterorganisation. Vad vi är motståndare till är vänsterns politiska roll. Det kan istället vara möjligt att man om att man är med i en vänsterorganisation och börjar ifrågasätta dess politik, att använda denna situation till att diskutera vad man upplever som en mer revolutionär politik. På det sättet skulle man kunna använda denna situation till något som är positivt för arbetarklassen genom att utveckla en mer djupgående kritik av kapitalets vänster. En av den revolutionära organisationens främsta uppgifter är, att så mycket som möjligt bidra till en diskussion och reflektion. Det är det som skiljer en revolutionär organisation som IKS från kapitalets vänster som mest är intresserad av att rekrytera okritiska aktivister.

”Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället- är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse?”

En intressant fråga. Situationismen var ett av tidigaste uttrycken för att det sociala klimatet på 60-talet höll på att förändras. På det sättet var man en del av den rörelse som börja ifrågasätta den kapitalistiska ordningen. Samtidigt anser vi inte att begrepp som ”skådespel” är det skarpaste och tydligaste begreppet man kan använda. Framförallt inte sedan hela begreppet 'skådespelsamhälle' var ett annat begrepp för någonting som marxisterna inom den kommunistiska vänstern analyserat som statskapitalism.

”Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap?”

Det som är intressant att diskutera här är hur denna fras något annorlunda formuleras i den trotskistiska fjärde internationalens övergångsprogram ”Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är det proletära ledarskapets kris” används för motivera arbete inom just de partier och fackföreningar som man redan fördömt, för att de förrått arbetarklassen. Detta var ett tydligt uttryck för hur den trotskistiska rörelsen har använt sig att skenbart radikala fraser för att motivera sin arbetarfientliga politik. I synnerhet genom en, på ytan väldigt radikal kritik av både fackets och sossarnas förräderi mot arbetarklassen, men eftersom detta förräderi bara är ledarskapets förräderi

så skall man vara kvar i dessa organisationer. Det mest karikatyrartade uttryck denna politik tog sig var den så kallade ”entrismen” som gick ut på att man skulle infiltrera de stora socialdemokratiska partierna för att byta ut den ruttna ledningen. Offensiv ägnade sig länge åt detta inom sossepartiet.

Diskussioner är den proletära rörelsens livsluft. Eftersom de enda vapnen som proletariatet har i sin kamp mot det kapitalistiska barbariet är sitt medvetande och sin enhet, kan denna typ av diskussioner även på diskussionsforum ha betydelse för att utveckla den proletära rörelsen – som vad de sofistikerade teoretiska trottarna än tycks tro inte definieras av sitt ledarskap, utan av den levande kollektiva naturen i arbetarklassens kamp. Vad arbetarklassen behöver är inte nya ledare utan att man istället sparkar ut alla dessa vänsterister som försöker ta över dess kamp, och genom sin kamp utvecklar sin egna maktorgan som stormöten, strejkkommittéer och i förlängningen arbetarråd och sovjeter.

Kurt O 29.04.08