För fyrtio år sedan, den 22 mars 1968, påbörjades i Nanterre, i Paris västra förorter en av de viktigaste historiska händelser som ägt rum sedan det andra världskriget; vad som av media och franska politiker vanligen kallar ”maj 68-händelserna”. I sak hände inget ovanligt denna dag; man protesterade mot att en student som tillhörde den yttersta vänstern vid Nanterre-universitetet hade arresterats, misstänkt för att ha varit inblandad i en attack mot American Express kontor i Paris under våldsamma demonstrationer mot Vietnamkriget. 300 av hans kamrater höll ett möte vid en amfiteater och 142 av dessa beslöt att ockupera ett rum i administrationsbyggnaden över natten.

Detta var inte första gången som studenterna i Nanterre hade visat sitt missnöje. Redan ett år tidigare, vid detta universitet, hade det ägt rum en sammandrabbning mellan studenter och polis, gällande möjligheten att röra sig fritt i universitetets studentkorridorer – vilket var tillåtet för de kvinnliga studenterna, men inte för de manliga. Den 16 mars 1967 deklarerade en sammanslutning av 500 studenter, ARCUN, att man ville avskaffa de ålderdomliga regler som behandlade studenterna, även de äldre (vilket betydde äldre än 21 år vid denna tid) som minderåriga. Därpå, den 21 mars 1967 omringade polisen på universitetsförvaltningens begäran de kvinnliga studenternas bostadshus och planerade att arrestera 150 manliga studenter som påträffades där och som hade barrikaderat sig på taket av byggnaden. Nästa morgon fann sig polisen omringade av flera tusen studenter, och man fick till slut order om att lämna området utan att röra studenternas barrikader. Men dessa incidenter, liksom andra demonstrationer där studenterna visade sitt missnöje, särskilt protesterna mot en universitetsreform: ”Fouchetplanen” hösten 1967, var kortlivade. Den 22 mars 1968 var något helt annat. Några veckor senare ledde händelseutvecklingen inte bara till den mest kraftfulla studentmobiliseringen sedan det andra världskriget, utan framför allt till den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia, mer än 9 miljoner arbetare var ute i strejk under nästan en månad.

För kommunister så var det – till skillnad från majoriteten av de tal som redan har avlevererats – inte studentagitationen, hur massiv och ”radikal” den än må ha varit, som utgjorde den viktigaste faktorn i ”händelserna 68” i Frankrike. Det var snarare arbetarnas strejk som spelade denna roll, och som kom att få en avsevärd historisk betydelse. Vi kommer att behandla denna fråga i andra artiklar i vår press. Här kommer vi att begränsa oss till att undersöka betydelsen av studentkampen vid denna tid och försöka dra lärdomar av detta.

Från den 22 mars till den 13 maj 1968

Innan man lämnade sammanträdes rummet beslöt de 142 ockupanterna, för att upprätthålla och utveckla sin agitation, att bilda den 22 mars-rörelsen (M22). Det var en informell rörelse som bestod av trotskister från Ligue Communiste Revolutionaire (LCR) och några anarkister (däribland Daniel Cohn-Bendit), där maoisterna i Union des Jeunesses Communistes Marxistes-Leniniste (UJCML) i slutet av april anslöt sig, och som till slut, efter några veckor, samlade mer än 1200 deltagare. Universitetets väggar täcktes snart av affischer och grafitti: ”Professorer, ni är gamla, och er kultur också”, ”Låt oss leva”, ”Gör dina drömmar till verklighet”. M22-rörelsen anordnade en dag av ”kritik av universitetet” den 29 mars, efter förebild av liknande aktioner hos de tyska studenterna. Dekanus beslöt att stänga universitetet till den 1 april men agitationen tog fart på nytt när universitetet åter öppnades. Framför 1000 studenter deklarerade Cohn-Bendit: ”Vi vägrar att bli den framtida kadern för den kapitalistiska utsugningen!” Majoriteten av lärarna reagerade på ett konservativt sätt; den 22 april krävde 18 av dem, även ”vänster”-representanter ”att åtgärder vidtogs för att agitatorerna skulle avslöjas och bestraffas”. Dekanus antog en hel rad repressiva åtgärder, framförallt att ge polisen fritt tillträde till universitetsområdets olika passager, samtidigt som pressen braskade på om ”galenskaper”, ”smågrupper” och ”anarkister”. Det franska kommunistpartiet föll in i denna kör: den 26 april höll Pierre Juqin, medlem i partiets centralkommitté, ett möte i Nanterre: ”Agitatorerna försöker förhindra att arbetarnas söner ska kunna ta sin examen”. Han kunde inte avsluta talet och var tvungen att fly. I partiorganet Humanité den 3 mars sade Georges Marchais, vice ordförande i kommunistpartiet, i sin tur: ”Dessa falska revolutionärer måste energiskt avslöjas eftersom de i själva verket tjänar gaulliststatens och de stora kapitalistiska monopolens intressen”.

På universitetsområdet i Nanterre blev sammandrabbningar allt vanligare mellan studenterna från den yttersta vänstern och fascistiska grupper som Occident-gruppen, som kom ut från Paris för att ”spöa bolsjevikerna”. Inför denna situation beslöt dekanus den 2 maj att åter stänga universitetet, som omringades av polisen. Studenterna i Nanterre beslöt att man nästa dag skulle hålla ett möte utanför Sorbonneuniversitetet för att protestera mot stängningen av sitt universitet och de disciplinära straff som utverkades mot 8 av medlemmarna av M22, däribland Cohn-Bendit.

Det kom bara 300 personer till mötet: majoriteten av studenterna hade fullt upp med att förbereda sina slutexamina. Regeringen, däremot, som ville få ett slut på agitationen, beslutade sig för att slå till och ockupera Latinkvarteren och omringa Sorbonne med poliser. Polisen tog sig in på universitetet, något som inte hänt på århundraden. Studenterna, som hade dragit sig tillbaka till Sorbonne, fick försäkringar om att de skulle kunna ge sig av utan problem, men när de kvinnliga studenterna tilläts avlägsna sig, så tvingades de manliga studenterna systematiskt in i fångtransportfordon, från vilka de försökte fly. Snabbt samlades hundratals studenter på den öppna platsen framför Sorbonne och attackerade polisen. Tårgas började användas, området var säkrat men allt fler studenter började trakassera poliserna och deras fordon. Konfrontationerna fortsatte under fyra timmar den kvällen: 72 poliser skadades och 400 demonstranter arresterades. De följande dagarna omringade polisen fullständigt alla ingångar till Sorbonne, samtidigt som fyra studenter sändes till fängelse. Denna hårda policy stoppade inte agitationen utan gjorde den än mer massiv. Från måndagen den 6 mars kom konfrontationer med polisen som ägde rum runt Sorbonne att alternera med allt mer kraftfulla demonstrationer, som utlystes av M22, UNEF och SNESUP (organisation för lärare i ledande ställning) och som samlade upp till 45.000 deltagare under stridsropen ”Sorbonne åt studenterna”, ”ut med snuten från Latinkvarteren”, och framför allt ”befria våra kamrater”. Till studenterna anslöt sig allt fler skolungdomar, lärare, arbetare och arbetslösa. Processionen gick över Seine och fyllde snart upp Champs-Elysees, alldeles i närheten av presidentpalatset. ”Internationalen” klingade under Triumfbågen där man vanligen brukade höra Marseljäsen. Demonstrationer ägde även rum i städer i landsorten. Regeringen försökte ge ett bevis på sin goda vilja genom att åter öppna Nanterre-universitetet den 10 maj. Den kvällen samlades tiotusentals demonstranter i Latinkvarteren framför polisen som omringade Sorbonne. Klockan nio på kvällen började några demonstranter att bygga barrikader, sammanlagt byggdes ett sextiotal. Vid midnatt togs en delegation av tre lärare och tre studenter (däribland Cohn-Bendit) ut av rektorn vid Academie de Paris, men, samtidigt som denne gick med på att öppna Sorbonne, så kunde han inte ge några löften om att befria de studenter som arresterades den 3 maj. Klockan två på morgonen gick CRS till attack mot barrikaderna efter att man attackerat med stora mängder tårgas. Konfrontationen blev mycket våldsam och orsakade hundratals skadade på bägge sidor. Mer än 500 demonstranter arresterades. I Latinkvarteren visade flera invånare sina sympatier genom att öppna sina hem till demonstranterna och hälla ut vatten på gatan för att skydda mot tårgasen och granaterna. Alla dessa händelser, särskilt vittnesmålen om brutaliteten hos den repressiva styrkorna, följdes minut för minut på radion, av hundratusentals människor. Klockan sex på morgonen ”härskade åter ordningen” i Latinkvarteren, som såg ut som om de drabbats av en tornado.

Lördagen den 11 maj var indignationen total i Paris, och i hela Frankrike. Processioner bildades spontant över hela landet, som inte bara samlade studenter, utan även hundratusentals demonstranter av olika bakgrund, framför allt många unga arbetare och föräldrar till studenter. Överallt ockuperades universiteten, på gator och torg diskuterade människor och fördömde attityden hos repressionens styrkor.

Ställd inför denna situation deklarerade premiärministern, Georges Pompidou, på kvällen att från och med måndagen den 13 maj skulle polisen dra sig tillbaka från Latinkvarteren, Sorbonne skulle åter öppnas och de fängslade studenterna skulle friges.

Samma dag uppmanade fackföreningsledarna, även CGT (som fram till dess hade förkastat ”vänsterist”-studenterna) och vissa polisfackföreningar, till strejker och demonstrationer den 13 maj, för att protestera mot repressionen och regeringens politik.

Den 13 maj såg varje stad i Frankrike de viktigaste demonstrationerna sedan den andra världskriget. En av de vanligaste parollerna var ”tio år är nog!” vilket syftade på att den 13 maj 1958 var den dag då de Gaulle återkom till makten. Vid slutet av demonstrationerna var nästan alla universitet ockuperade, inte bara av studenter utan även många unga arbetare. Överallt kunde vem som helst tala. Diskussionerna var inte begränsade till frågor om universiteten och repressionen. De började ta upp andra sociala problem: arbetsvillkor, utsugning, det framtida samhället.

Den 14 maj fortsatte diskussioner på många företag. Efter de stora demonstrationerna dagen innan, och den känsla av styrka som dessa innebar, var det svårt att fortsätta som om inget hade hänt. I Nantes gick arbetarna vid Aviation Sud, understödda av de yngsta arbetarna, spontant ut i strejk och beslöt sig för att ockupera fabriken. Arbetarklassen började röra på sig.

Studentrörelsen internationellt

Om man ser till den händelsekedja som ledde till den massiva mobiliseringen den 13 maj 1968, är det tydligt att det inte så mycket var studenternas aktioner som bar ansvaret för bredden i rörelsen, utan snarare myndigheternas agerande, som var som bensin på elden, innan man kunde slå fast det slutgiltiga nederlaget. Faktum var, att studenternas kamp i Frankrike, innan maj 1968, var mycket mindre massiv och djupgående än de i andra länder, särskilt i USA och Tyskland.

I den största supermakten, USA, hade man från 1964 bevittnat de mest massiva och betydelsefulla rörelserna under denna period. Mer precist var det vid Berkley-universitetet i norra Kalifornien, som studenternas protester antog en massiv karaktär för första gången. De krav som för första gången mobiliserade studenterna kom från ”free speech”-rörelsen, som var för politisk yttrandefrihet (särskilt mot Vietnamkriget och rassegregationen) runt universitetet. Till en början reagerade borgarklassen med en extrem repression, genom att låta polisen attackera en ”sit-in”, en fredlig ockupation, och arrestera 8000 personer. Efter ett tag, i början av 1965, tillät universitetsledningen politisk aktivitet på universitetet, som kom att bli det huvudsakliga centret för studenternas protester i USA. Samtidigt var det med sin slogan att ”rensa upp i oredan på Berkley” som Ronald Reagan, mot alla förväntningar, blev vald till Kaliforniens guvernör i slutet 1965. Rörelsen utvecklades massivt och radikaliserades under de följande åren, runt protesterna mot rassegregationen, till försvar för kvinnors rättigheter, och framför allt mot kriget i Vietnam. Samtidigt som många unga amerikaner, framför allt studenter, flydde utomlands i stort antal för att undvika att bli skickade till Vietnam, drogs majoriteten av landets universitet med i antikrigsrörelsen. Samtidigt sågs upplopp i de stora städernas svarta ghetton (andelen unga svarta bland soldaterna som sändes till Vietnam var högre än genomsnittet nationellt). Från den 23 till 30 april 1968 ockuperade Columbiauniversitetet i New York i protest mot att dess forskning togs i anspråk av Pentagon, och i solidaritet med det närbelägna svarta ghettot i Harlem. Detta var en av höjdpunkterna i studenternas protester i USA, vars mest våldsamma uttryck ägde rum i slutet av augusti i Chicago, vid demokraternas partikonvent.

I flera andra länder såg man studentrevolter under denna period.

Japan: från 1965 demonstrerade studenter mot Vietnamkriget, under ledning av Zengakuren, som organiserade stora konfrontationer med polisen. 1968 tog man upp parollen ”låt oss förvandla Kanda-kvarteret (Tokyos universitetskvarter) till ett nytt Quartier Latin”.

Även om studentrörelsen i Storbritannien inte var lika omfattande som i Frankrike eller USA, såg man redan så tidigt som 1966 uttryck för den, vid London School of Economics, där studenter protesterade mot den nya rektorn på grund av dennes kopplingar till de rasistiska regimerna i Sydafrika och Rhodesia. LSE fortsatte att vara centrum för protester, exempelvis i mars 1967 när man anordnade en fem dagar lång ”sit-in” mot disciplinstraff, som ledde till ett experimentellt ”fritt universitet” där man tog efter exemplen från USA. I december 1967 ägde det rum sit-ins vid Regent Street Polytechnic och Holborn College of Law and Commerce, där man krävde studentinflytande i institutionernas beslutsprocesser. I maj och juni 1968 sågs ockupationer i Essex, Hornsey College of Art, Bristol och Kneele som ledde till protester i Croydon, Birmingham, Liverpool, Guildford, och vid Royal College of Arts. De mest spektakulära demonstrationerna (där flera olika grupper av människor med olika bevekelsegrunder samlades) handlade om Vietnamkriget: i mars och oktober 1967, i mars 1968, och i de mest massiva och firade demonstrationerna i oktober 1968, som alla ledde till våldsamma konfrontationer med polisen, med hundratals skadade och arresterade, utanför den amerikanska ambassaden vid Grosvenor Square i London.

Italien: studenterna mobiliserades i mars vid flera universitet, särskilt i Rom, mot Vietnamkriget och mot universitetsmyndigheternas politik.

Spanien: i mars stängdes universitetet i Madrid ”för obestämd tid” inför studenternas agitation mot kriget i Vietnam och Francoregimen.

Tyskland: studentagitationen började redan utvecklas från och med 1967 mot kriget i Vietnam, och detta ökade inflytandet för den vänsterextrema SDS-rörelsen, som var en brytning med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Rörelsen radikaliserades och fick en masskaraktär efter attacken på Rudi Dutschke, den huvudsaklige ledaren för extremvänstern, som utfördes av en ung ligist som hade blivit influerad av de hysteriska kampanjer som hade piskats upp av Springerpressen. Under flera veckor, innan fokus ändrades till Frankrike, var studentrörelsen i Tyskland referenspunkten för alla studentrörelser, som berörde en majoritet av Europas länder.

Denna uppräkning är självfallet långt ifrån fullständig. Många länder i kapitalismens periferi berördes även av studentrörelser under 1968 (Brasilien och Turkiet, bland andra). Ett exempel är Mexiko, i slutet av sommaren, när regeringen beslöt att slå till med en blodig repression mot studenternas demonstrationer (dussintals dödade, sannolikt hundratals, den 2 oktober, vid Tlatlolco-platsen i Mexico City) så att de olympiska spelen ”fredligt” kunde gå av stapeln den 12 oktober.

Den gemensamma karakteristiken för alla dessa rörelser är tydlig: framför allt protesten mot kriget i Vietnam. Men stalinistpartierna, Hanoi- och Moskvaregimernas allierade, stod inte i spetsen för dessa rörelser, vilket man hade gjort i de antikrigsrörelser som tog form vid tiden för Koreakriget i början av 1950-talet. Tvärtom hade dessa partier i praktiken inget inflytande, och stod ofta i direkt opposition till dessa rörelser.

Detta var ett av kännetecknen för studentrörelsen i slutet av 1960-talet, och visar på dess stora betydelse. Vi kommer att utveckla detta vidare i en kommande artikel.

Fabienne 080223