Vi publicerar här en artikel som en läsare sänt till oss. Den tar upp flera viktiga frågor: Det som vi är överens om, men det är framförallt två frågor där det finns en stor skillnad mellan det som kamraten för fram i sin text och IKS ståndpunkter. Det är framförallt frågan om terrorismen som ett vapen som arbetarklassen kan använda i sin kamp. Här det viktigt att vara väldigt tydlig med att terrorism inte har något som helst med arbetarklassens kamp att göra. Den andra frågan är antifascism som historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt att leda in arbetarklassens kamp till ett stöd för en lite mer ”demokratisk” form av kapitalets diktatur.

(IKS) är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.

IKS skriver i ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs. rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för) eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag inte förstå och därför betecknar jag dem helt enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’ politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras idéer är värda all kritik, för de är helt enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé. Först och främst säger IKS att ”officiella anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt. Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’ påstående att anarkisterna på något sätt går hand i hand med kapitalet är inte på något sätt hållbart.

De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta  Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %. Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.

 IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”

 Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.

IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.

Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.

IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.

J.

IKS svar

Du säger också att ”terrorism inte nödvändigtvis är något dåligt”. Här håller vi inte med dig. Vi försvarar inte terrorism såsom det har tagit sig uttryck genom historien, både den terrorism som öppet har sitt ursprung i borgarklassens politiska maktutövning, och den som har ”radikalare” förtecken (men som icke desto mindre hade tentakler till borgarklassen) som RAF och Brigate Rosso. Våldsaktioner, den ”exemplariska aktionen” som är en sådan grundbult i den anarkistiska ideologin, är endast skadliga för arbetarklassen, eftersom de ofelbart leder till att borgarklassens dagliga terror (på 70-talet och idag) och övervakning ökar. Den leder endast in i en steril våldsspiral som demoraliserar arbetarklassen och de revolutionärer som försöker hitta ett utlopp för politisk aktivitet. Göteborg 2001 är ett exemplet bland många.

Arbetarklassen hyllar inte våldet i sig. Vi håller inte med om de metoder du föreslår för klasskampen: att ”borgare och kapitalister” skulle ”få samma behandling som svenska fascister”. Arbetarklassens användande av våldet måste vara kollektivt, när man måste försvara sig mot attacker: av statens poliser, eller olika provokatörer, som skinheads eller andra. Att spöa skinheads i sig är inget mål för klasskampen. Däremot kan arbetarklassen behöva försvara sig mot sådana typer – vilket vi har sett många exempel på, i arbetarområden där skinheads eller där kriminella sätter dagordningen, eftersom vi aldrig kan lita på ”statens skydd”. Vi har ju redan sätt hur staten på alla upptänkliga sätt har ökat övervakningen efter 11 september 2001.

Vi är helt motståndare till ”terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former”, som du skriver. Detta är precis samma idé om en ”exemplarisk aktion” av en liten minoritet som skall ”medvetandegöra” arbetarna. Här kan man prata om elitism! Vilka är det som skall utföra dessa aktioner inför de ”omedvetna” arbetarna?

Till frågan om ”militant antifascism”, som du också lyfter fram som ett föredöme. Vad finns arbetarklassen i allt detta? Du säger ju att arbetarklassen ”måste vara sitt eget avantgarde”?

Detta är en väldigt viktig fråga att diskutera om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp, men även i förhållande till både terrorism och antifascism varför vissa metoder står helt i motsättning till dess mål. Där terrorismen med sina isolerade våldshandlingar står i direkt motsättning till arbetarklassens kollektiva kampformer som strejker, demonstrationer, stormöten osv. När det gäller frågan om kampen mot fascismen så tycker väl de flesta människor rent spontant väldigt illa om detta pack. Vilket har gjort att många radikala människor rent spontan ställer sig bakom detta. Trots detta är det tydligt att detta inte är något annat än en återvändsgränd för arbetarklassen. Den årliga ritualen i Salem utanför Stockholm för att stoppa nynazister från att demonstrera visar detta väldigt tydligt, att detta trots alla radikala floskler inte har någonting att göra med arbetarklassens kamp. För att om fascismen skulle vara ett verkligt hot idag, skulle arbetarklassen endast kunna kämpa mot detta fenomén på samma sätt som det kämpar mot någon annan borgerlig företeelse under kapitalismen, genom sin klasskamp; mot hela den kapitalistiska staten. Inte genom en mobilisering till stöd för den ”demokratiska” formen av kapitalets diktatur mot ett påstått hot från den ”fascistiska” formen av kapitalets diktatur. Den antifascistiska militans som hyllas i brevet är alltså ett uttryck för en mobilisering till ett försvar av den kapitalistiska demokratin och dess stat! Vad menar vi då med detta? Jo att det är nödvändigt att förstå denna fråga i sitt historiska sammanhang. Att se hur antifascismen i sin förlängning fungerat som ett sätt för den härskande klassen att mobilisera proletariatet bakom den ena eller den andra sidan i olika imperialistiska krig. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är ett exempel på detta, hur arbetare mobiliserades för krigsansträngningen på den republikanska sidan. Alltså tväremot vad kamraten säger att: ”Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen.” Både fascism och antifascism är två sidor av samma mynt. I den meningen att båda är uttryck för försvar av olika former av kapitalistiskt statskick. Att det idag faktiskt är så att den härskande klassen på olika sätt använder frågan om mänskliga rättigheter och försvar för demokratin för att motivera sina imperialistiska krig i Irak och Afghanistan.

En annan linje i dina argumentation verkar vara, att vi skulle vara ”bordigister”. Du säger även att vi ”helt enkelt är fientliga till rådskommunismens idé”.

Faktum är, att vår organisationsuppfattning ligger närmare den som det ”rådskommunistiska” KAPD hade i början av 1920-talet. Bordigismen, med sin substitutionistiska partiuppfattning, att bara partiet kan vara bärare av klassmedvetandet i formen av ”det kommunistiska programmet”, något som dessutom är ”invariant” – oföränderligt, sedan 1848, är ett uttryck för den revolutionära vågens, framför allt den ryska revolutionens nederlag, precis som den ”rådskommunism” som utvecklades under 30-talet av grupper som GIK. IKS har alltid kritiserat bordigismen, som är en mycket sekteristisk strömning. Förutom frågan om partiet, har man t ex oklara ståndpunkter om fackföreningar och den nationella frågan, men bordigismen har historiskt tillhört den vänsterkommunistiska tradition, som vi också kommer ifrån, även om man idag knappast är något att räkna med för en ny generation kommunistiska militanter. För övrigt har bordigisterna alltid brukat skälla på IKS och kallat oss ”rådister” – eftersom vi anser att ”formen för proletariatets diktatur är arbetarrådens internationella makt”. Vi anser INTE att partiet ska ta makten åt arbetarklassen. Det är detta som är ”leninism” och substitutionism enligt vår uppfattning. Men vi anser att arbetarklassen behöver en organisering, ett parti, för att sprida klassmedvetandet i hela arbetarklassen.

En av våra vänsterkommunistiska föregångare, Anton Pannekoek, sade en gång att ”anarkismen är den frustrerade småborgarens ideologi” – något som vi skriver under på. Att vi anser att den officiella anarkismen utgör en del av kapitalismens vänsterapparat torde inte vara kontroversiellt; SAC har sedan decennier lyft statsbidrag för sin verksamhet. Här har vi helt olika åsikter, men vi kan förstå att många människor som (helt naturligt) vill ta avstånd från stalinism och ”leninism” (vilket inte är något annat än vänsterns sätt att göra Lenin till ikon) väljer att kalla sig ”anarkister” eller ”anarkokommunister” m m. Detta är inte svårt att begripa. Men till slut kommer man till en brytpunkt, en brytning med frihetligheten och anarkismen, om man vill gå vidare, mot proletära ståndpunkter. Det finns kamrater i IKS har en bakgrund inom anarkismen, eftersom denna ideologi ofta framstår som attraktiv i jämförelse med trotskister och stalinister av olika schatteringar – men dess individualism och preferens för olika individuella aktioner, dess förakt för kollektivet och för den ”vanliga” arbetaren, är något som visar på dess oförmåga att vara ett alternativ för arbetarklassen.