Attackerna på arbetarklassen, som närmast dagligen annonseras i borgarklassens medier, blir allt mer dramatiska. Trots att borgarklassen försöker hålla god min och ständigt tjatar om att ”det går så bra för Sverige”, slår de ständigt allt tuffare attackerna stenhårt mot arbetarklassen, särskilt den del av proletariatet som redan är eller befinner sig på randen till att ”marginaliseras” från samhället (med andra ord, att riskera att falla ner i en fullständig misär).

De läsare av denna tidning har säkert hört talas om omfattningen av de nya åtstramningarna som bland annat innebär en mycket försämrad sjukpenning eller rent av att många kommer att förvägras sjukpenning, A-kassan försämras än mer –särskilt för de långtidsarbetslösa, föräldraförsäkringen försämras för barnfamiljer, etc. etc.

Staten presenterar med en enorm cynism dessa attacker som något ”positivt” för de som drabbas, den säger att angreppen på arbetarna är ett led i regeringens ”arbetslinje” (hur nu försämringarna av A-kassan, sjukförsäkringarna (1) m.m. skulle leda till fler arbeten?).

Det verkliga skälet till de nya såväl som redan genomförda attacker är att staten vill minska de direkta kostnaderna för arbetslösheten, vilken är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men de är samtidigt ett sätt att sänka den allmänna lönenivån, särskilt för de sämst betalda jobben. Detsamma gäller angreppen på sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Under sommaren 2007 aviserade staten på nytt försämrade sjukersättningar, men dessa presenterades som om de framförallt skulle gälla personer som ”gått in i väggen”, d.v.s. personer som lider av alvarliga stressrelaterade arbetssjukdomar, något som under lång tid i medierna beskrivits som något pjåskigt, något som man ständigt förlöjligar. Statens megafoner älskar att ständigt upprepa att ”Sverige har den friskaste befolkningen i världen och samtidigt de högsta sjukskrivningstalen”. Med allt tjat om ”utbrändhet” vill de dölja att de kommer att minska ner sjukersättningarna enormt och att detta kommer att omfatta praktiskt taget alla andra sjukdomar. Men detta talas det förstås väldigt lite om.

Högeralliansen verkställer de socialdemokratiska riktlinjerna

De massiva angreppen som presenterats det senaste året har förberetts under lång tid. Och det är mer gynnsamt för borgarklassen att låta det framstå som om dessa attacker kommer från ett klassiskt högerhåll, Moderaterna, när det i själva verket är det parti som påstår sig vara ett verkligt ”arbetarparti” – socialdemokraterna, som är de främsta ingenjörerna och arkitekterna i de pågående, skoningslösa, angreppen på arbetarklassens levnadsvillkor. Därför är det knappast förvånande när det läcker ut i pressen, att Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida, som företrädde MP i budgetförhandlingarna med sosseregeringen 2004 och 2005. hävdar att sossarna drev kravet under förra mandatperioden om att:

”spara på de deltidsarbetslösa på samma sätt som den nuvarande borgerliga regeringen”

(Dagens Nyheter, 2007-09-22)

Detta är som sagt inte förvånande, och vi kan vara säkra på att denna ”besparing” på de deltidsarbetslösas arbetslöshetsersättning, som är värd ca 3 till 4 miljarder per år och omfattar runt 100 000 deltidsarbetslösa, inte är den enda som bär socialdemokratins signum.

Tvärtom var det den föregående Socialdemokratiska regeringen som ”frös” ersättningen till arbetslösa och försämrade arbetsvillkoren – bl.a. genom att göra det lättare för företagen att sparka sina anställda.

Socialdemokraterna var också de som började med den systematiska hetsjakten på långtidssjukskrivna. Sossarna försämrade också pensionerna för lågavlönade arbetare, etc. etc. (2).

Så varför talas det då så mycket i borgarklassens medier om ett ”systemskifte”??1

Alla partierna som deltar i den parlamentariska cirkusen är kapitalets partier, oavsett om de kallar sig för ”arbetarpartier”, ”högerpartier” eller rent av ”kommunistiska partier”. Borgarklassen är fullkomligt medveten om detta, inklusive dess massmedier. Skälet till att de hela tiden talar om ”systemskifte” eller märkliga politiska ”skillnader” är att det för borgarklassen är en absolut nödvändighet att försöka dölja borgarklassens diktatur bakom det parlamentariska skådespelet, den så kallade ”parlamentariska demokratin”. Detta för att ge ett sken inför arbetarklassen att de har ett inflytande, som enskilda ”individer” i styret av samhället. Det verkliga skälet till kampanjerna om ett ”systemskifte” är alltså enbart till för att skapa ideologiska dimridåer för arbetarklassen, och för att försöka nå ett förtroende för våra utsugare och dess kapitalistiska system.

Ett av de viktigaste fundamenten i myten om den ”parlamentariska demokratin” är att den representerar alla samhällsklasser i samhället, borgarklassen naturligtvis, men också och inte minst den stora massan, arbetarklassen, som representeras av socialdemokratiska eller andra vänsterpartier, som kommunistpartier, etc.

Men i utvecklade kapitalistiska stater, som Sverige, där så kallade ”arbetarpartier” suttit vid makten och varit ansvariga för angreppen mot arbetarklassen under årtionden, är trovärdigheten hos arbetarklassen för dessa ”arbetarpartier” väsentligt urholkad. Socialdemokratin kan inte längre uppamma någon entusiasm hos arbetarklassen. Det enda sättet som de till viss del kan rädda ansiktet på sig själva och på det kapitalistiska system som de försvarar, är att skapa en bild av att det blir ännu värre om dess högerkollegor i den kapitalistiska politiska apparaten kommer till makten.

Detta är det verkliga skälet bakom mediernas och borgarklassens kampanjer om att ett ”systemskifte” håller på att äga rum. Man gör detta för att få oss att glömma att Socialdemokratin, LO och dess vänsterbihang i Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) och vänstern till vänster om dem, är ansvariga för de mest långsiktiga attackerna på arbetarklassen, och därför inte på något sätt är fördelaktigare eller gynnsammare för proletariatet än den nuvarande Högeralliansen i regeringsställning.

Det faktum, att det just är Högeralliansen som nu genomför allt mer våldsamma, och för borgarklassen gynnsamma attacker, är något som kan få många arbetare att för tillfället glömma de attacker, som socialdemokratin stod för och verkställde.

Varje arbetare måste påminna sig om detta för att inte falla i den fälla som hela borgarklassen försöker gillra för oss, när de framställer det som om de nuvarande attackerna på proletariatets levnadsvillkor enbart skulle vara ett uttryck för en ”girig högerpolitik” som enbart högerpartier typ Moderaterna och dess allians står för.

Nej, så är inte fallet. Det är Socialdemokratin och vänstern (i synnerhet Vänsterpartiet som direkt samarbetat med regeringen i riksdagen, men även alla de vänstergrupper som inte kommit in i parlamentet men som ”kritiskt” stödjer en vänster/sosse regering och den parlamentariska cirkusen, t.ex. de grupper som organiserade ”Septemberalliansen” som nyligen organiserade demonstrationer den 18 september 2007 i många städer i Sverige) som är de främsta arkitekterna och administratörerna av angreppen på arbetarklassen, oavsett deras pretentiösa frasmakeri. Utan deras ”bidrag” skulle borgarklassen och dess stat aldrig kunna attackera arbetarklassen i den omfattning som den gör idag.

Zeke 2007-10-10

Noter

1. Se artiklarna ”Högern attackerar och vänstern splittrar och ”Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken” i Internationell Revolution nr 110

2. I en artikel på DN Debatt 2007-10-05 säger sig de socialdemokratiska representanterna Sahlin och Nuder värna om pensionärer och arbetslösa, mm. De kritiserar med en enastående cynism den nuvarande högeralliansen i regeringen för att genomföra de angrepp på arbetarklassen som Socialdemokratin själva har satt igång och varit arkitekterna bakom.