Sedan dess oberoende 1956 har befolkningen i Sudan upplevt enbart krig och fattigdom. Men sedan 2003 och framåt har stanken av blod och död hängt över Darfur som aldrig tidigare. Denna provins i Sudan, nästan lika stor som Frankrike, har bara 200 kilometer av asfalterade vägar och knappt någon infrastruktur. Men den har olja! Hela denna region har varit en jättelik mordplats, en arena för massakrer:

”historien om denna man som flydde från byn Kurma, 65 kilometer från El-Fasher, sammanfattar allt om livet i Darfur! I februari 2004, slog Janjaweed , dessa beväpnade ryttare, ned på denna by av bönder, brände deras hus och våldtog kvinnorna”

(Courier International, 24 juni)

Den borgerliga pressen ger oss ögonvittnesskildringar av massakrer i det oändliga. Ingen med någon som helst medmänsklig känsla kan vara likgiltig inför sådana ohyggligheter. Under fyra år har 200 000 människor dött och två miljoner har blivit tvångsförflyttade. Mer är 230 000 av dem har flytt till andra sidan gränsen mot Tchad och lever i läger som saknar resurser och som dagligen utsätts får våld från hänsynslösa beväpnade gäng.

Som vanligt spelar de imperialistiska gamarna med och bär sin del i allt detta. Det mest frånstötande med dessa ”stora demokratiska makter”, är deras ändlösa humanitära prat, tonen av indignation som de använder för att dölja sin barbariska politik. Humanitet är alltid det perfekta alibit för krig.

Darfur – ett slagfält för imperialistiska rivaler

Även om befolkningen lider på en lokal nivå, är konflikten i Darfur inte bara en lokal eller regional händelse. Detta är ett drama som har bestämts av imperialistiska intressen på en global nivå.

Under mer än 50 år har Tchad, Eritrea, Uganda, Frankrike, Israel och USA cirklat runt konflikten som har ödelagt Sudan. Detta är ett land som ligger nära den arabiska halvön; den ligger på kanten till Röda havet och har en gräns med Egypten. Dess position ger den en geo-strategisk betydelse som alltid har tilldragit sig intresse från de imperialistiska makterna. Vad som nu har tänt en ny militär storbrand är tveklöst ankomsten av en ny maktfaktor i regionen, Kina. Kina utnyttjar ett försvagat USA tack vare fiaskot i Irak och flyttar fram sina positioner varhelst den kan. Kina kan ännu inte mäta sig med stormakterna och försöker att nå en position i Mellanöstern. De får därför ta vad de kan få från regioner av sekundär betydelse, nämligen i Afrika. Exploateringen av det svarta guldet började där under 1960-talet, men det var inte förrän 1993 som produktionen verkligen satte fart. Idag produceras nästan 750 000 fat olja per dag. Alla världens stormakter behöver olja för sina ekonomier, en framförallt, är olja idag mer än någonsin ett strategiskt vapen.

För var och en av stormakterna innebär en kontroll av de zoner som tillhandahåller olja ett direkt försvagande dess rivaler och underminerar deras imperialistiska, militära potential. För Frankrike eller USA, gäller att vad som inte kan kontrolleras, helt enkelt måste förstöras. Detta är de dolda skälen bakom folkmordet i Darfur.

Kina skyddar idag skamlöst den sudanesiska regimen med Omal El-Bechir och Janjaweed milisen som sattes upp 1989. Därför har USA sedan 1997 deklarerat ett embargo mot Sudan under förevändningen av kampen mot terrorismen och Kina har motsatt sig alla åtgärder mot regimen i Khartoum. Den 10:e maj förra året lovade Peking fortfarande att skicka 275 militära ingenjörer till Sudan. Under tiden försöker USA att underminera den sudanesiska regionen, som den inte kan kontrollera, genom att ge militärt stöd till alla beväpnade rörelser som är i opposition till El-Bechirs regim. Frankrike har redan installerat sig massivt i grannskapet till Sudan med en truppstyrka på 1200 i Tchad och hundratals tungt beväpnade i den Centralafrikanska republiken och i Gabon. Den försöker nu att förstärka sin roll och närvaro i Darfur, genom att förhindra att kaoset skall sprida sig till dess omgivande intressesfärer.

Den franska och amerikanska imperialismens hyckleri

Humanitära skäl har alltid varit ett favorittema för de imperialistiska makterna då de skall rättfärdiga sina militära äventyr och för att sopa igen spåren efter de massakrer som följer därpå.

För detta syfte har borgarklassen lärt sig hur den bäst skall utnyttja olika mediakändisar.

Vare sig de är medvetna om det eller ej, vare sig de är duperade oskyldiga eller cyniska gåpåare, har skådespelare, sångare och andra invaderat TV-rutorna för att beklaga ödet för de mest utsatta befolkningarna och uppmana till ett internationellt svar. Låt oss påminna om 1980-talet då amerikanska artister gjorde en stor show för Afrika (”USA för Afrika”) och Frankrike reagerade genom att göra samma sak för Etiopien några månader senare. 20 år senare kan vi utvärdera vad som blev resultatet av dessa kampanjer mot fattigdom – kontinenten är mer skövlad än någonsin.

Idag ser vi Frankrike och USA, för ögonblicket på samma sida, i en kamp med Kina i sina ansträngningar att få det ”internationella samfundet” att officiellt erkänna att ett folkmord sker i Darfur. Ett sådant erkännande skulle öppna vägen för dessa asätare att använda sina styrkor i regionen och spela sin del in det allmänna slaktandet.

I denna kamp har vi sett sådana som Julien Clerc, Samuel Bilian och Brad Pitt skrika ”rädda Darfur”. Mer direkt har skådespelerskan Angelina Jolie, ambassadör för FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), fått mandatet att ”väcka den allmänna opinionen”, som snabbt följdes upp av George Cloony med hans dokumentär Darfur Emergency. Hollywood skådespelarna är mycket övertygade i denna film:

”utan tvivel, detta är det första folkmordet under 2000-talet och om vi låter det fortsätta, kommer det inte att vara det sista”.

Därför är det nödvändigt att skicka in trupper. I ett ännu mer officiellt sammanhang, har den franska utrikesministern Bernard Kouchner, en stor speciallist i ”humanitet”, gjort en turné till Mali och Tchad med en avslutning i Khartoum, för att officiellt presentera vad som har kallats det ”franska initiativet”. Under täckmanteln av att sätta upp humanitära korridorer i Darfur, föreslog han en fransk truppstyrka som en del av en internationell stryka. En sådan styrka kommer naturligtvis att säkra en stark närvaro av den franska imperialismen i denna sudanesiska provins.

Den senaste akten i denna motbjudande komedi var det internationella mötet i Paris den 25:e juni. Alla gjorde där en stor show av deras intentioner att ge folket i Darfur all nödvändigt stöd. Men bakom det diplomatiska språket lurade deras verkliga motiv: att med näbbar och klor försvara sina imperialistiska intressen. Medan Kouchner serverade det sedvanliga humanitära talet efter konferensen och uttryckte en stor tillfredsställelse med resultaten av mötet, stod det i verkligheten klart att ingen gemensam ståndpunkt och ingen fredsöverenskommelse hade nåtts på mötet. Tvärtom, detta möte tjänade bara till att förvärra situationen, där Frankrike speciellt gjorde klart dess intention att involvera sig militärt.

Det är helt uppenbart att ingen är i en position att kontrollera Sudan idag. Den period som varit av en ohotad dominans av ett land av yttre makter är definitivt över. I denna region av Afrika, liksom i resten av kontinenten, finns det en ofrånkomlig tendens mot instabillitet och kaos. I Etiopien, Somalia, Zaire och den Stora sjöregionen (t.ex. Kongo, Uganda, Rwanda och Burundi), blir raden av massakrer permanent och den blir allt längre. För alla de imperialistiska makterna, inklusive Kina, Frankrike och USA, blir den enda hållbara strategin den brända jorden – politiken av att bränna oljekällor, av förstörelse och barbari.

Tino 07-06-26

(IKS On Line)