Vi publicerar här en brevväxling som tar upp frågor om arbetarklassens sociala natur under kapitalismen. Dessa är långtifrån  akademiska frågor. De är istället i högsta grad politiska spörsmål med direkta konsekvenser för hur man ser på arbetarklassens möjligheter att utveckla sin kamp för ett annat samhälle.

Denna brevväxling inleddes med en förfrågan om en bok som diskuterades i ett TV-program om det så kallade informationssamhället i dansk TV.

I vårt svar lyfte vi fram att man endast kan förstå frågan om det så kallade informationssamhället inom ramen historisk förståelse av kapitalismens utveckling.

-----------

Jag tackar för ert svar

Det som fångade mitt intresse när jag såg programmet på TV, var det du kallar ”myter”. Detta i sammanhanget av att vi upplever att information visas på ett sätt som bevarar myten om informationssamhället, som exempelvis den dagliga nyhetsritualen där vi antas bli informerade om vad som händer i världen. I det stora hela är det framförallt denna moderna aspekt av social teoretisering, att den helt kretsar kring individen, i kontrast till en marxistisk förståelse av till exempel globalisering, som jag anser är viktig. Egentligen kan ju globaliseringen förklaras logiskt linjärt endast utifrån Kapitalet.

Däremot är det mycket svårare att förhålla sig till löneförhandlingarna vid ett mindre företag år 2007. Anställda med lång anställningstid och ett intresse av att bevara företaget som vill att fler sjukdagar inte skall påverka deras lönebonus. Nyanställda som får eller inte får del av detta nya avtal och de anställda som är invandrare eller flyktingar. Ett sådant proletärt förhållande kan vara svårt att förhålla sig till. Kan det bero på att kapitalismen spöke eller monster är dynamisk, men socialiteten, den skenbara socialiteten är ännu mer dynamisk. Vi samarbetar. Vilken etik kan jag förvänta mig från mina kollegor eller medmänniskor? Den frågan anser jag är viktig.

Hälsningar

S

------------

Tack för ditt svar
Du ställer flera intressanta frågor och vi skall försöka utveckla några av dem. Först till "myten" om informationssamhället, så tar du upp en annan aspekt en den vi syftade på. När vi talade om myten om informationssamhället så menade vi närmast den boom för it-företagen vi såg i slutet på 90-talet. Då de mer entusiastiska förespråkarna för kapitalismen talade om att vi lämnat industrisamhället och gått in i ett informationssamhälle. Men precis som du säger så var en av de främsta ideologiska aspekterna av denna "myt", just detta att allt tal om klasser var gammalmodigt och att allt fokuseras på individen.

Detta är för all del inte någon ny tanke, utan detta är något som alltid varit grundläggande för alla kapitalistiska ideologier som liberalismen och har sin grund i att kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell.

Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen. Det är därför som vi som kommunister menar att i förhållande till den situation som du beskriver, av olika arbetare som inte bara är isolerade från varann utan även verkar ha motsatta intressen, är det viktigt att betona vad vi har gemensamt. Detta gäller iI synnerhet idag när det är allt för vanligt att vi får höra att våra jobb hotas av t.ex. polska gästarbetare.

Ett sällsynt vidrigt exempel på detta är den kampanj som det svenska byggnadsarbetarfacket drev mot ett skolbygge i Vaxholm utanför Stockholm för några år sedan. Där framställde man det som om att det främsta hotet mot de svenska byggnadsarbetarnas jobb kom från deras fattiga klassbröder i öst. Fackbyråkraterna demonstrerade till och med utanför bygget med parollen "go home".

Man försöker alltså få oss tro att hotet mot våra jobb inte kommer från krisen hos ett döende produktionssätt utan från våra klassbröder! Det svar vi har som kommunister och medmänniskor är att visa att det alltid genom historien varit så att det enda vapen som vi som arbetare har är vår internationalism, vår solidaritet, vår enhet och vår politiska medvetenhet.

I det internationella återuppvaknandet av arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren, har det utmärkande varit just denna strävan mot en solidaritet. Ett exempel på detta var en strejk bland personal på tunnelbanan i New York strax före jul 2005. Denna strejk, i vad som oftast utmålas som "individualismens förlovade hemland" USA, är ett väldigt bra konkret exempel på proletär solidaritet och klassmedvetenhet:

"Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ’kunde vara våra ungar’. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ’när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.’ Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem. Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som 'Vi stöder er. Ni kämpar för respekt'."

Citerat från en artikeln Strejk i kollektivtrafiken i New York, klasskampen utvecklas i USA! i  Internationell Revolution nr 107.

Med detta långa citat skulle vi vilja peka på att det är både möjligt och nödvändigt med en annan etik än den som den ruttnande kapitalismen står för.

Med vänlig hälsning'

Internationell Revolution

------------------

Just det!

En fråga, så tror jag att jag har hört talas om ett möte i Sverige någon gång på 1950-60 talet mellan industrins ledare, fackföreningarna och regeringspartierna. Det är historien om avtalsförhandlingarna. Det är ju alltså historien om välfärdsamhället, och i mina ögon historien hur socialiteten per se är mer dynamisk än kapitalismen. Vi samarbetar.

”[..]ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell. Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen.”

Med hänvisning till Marx Kapitalet kan det sägas här att det inte finns någon skillnad mellan Marx beskrivning av industrins okontrollerade framväxt, och den nutida förståelsen av välfärdssamhället. Välfärdsmodellen är väldigt diskursiv – resultatet av detta accepterande är att, socialitetens acceptans ställs ovanför kapitalets makt. Mer och mer normativt. I alla fall i Danmark är det att urskilja gränsen mellan fackförbundens kamp och regeringens lagstiftning.

Akademiskt sett är arbetarklassens hävdande av sina intressen de facto en del av det lagreglerade samhället – nationalstaten – till en övervägande del i västvärlden. Med andra ord är det proletära förhållande som Marx beskriver inte längre giltigt, med mindre än att man ser dess historiska giltighet, och det geografiska överskridandet av den samma. Detta är betydelsefullt genom att det leder till att den proletära argumentationen blir abstrakt. Individen medlemskap i socialiteten har tillgodosett hans intressen. Socialitetens dynamik har inte förstörts av kapitalismen.

Hälsningar

S

-------------------

Hej

(..)

Den fråga som du tar upp i ditt senaste mail om frågan om människans sociala natur, om att vi samarbetar, trots det kraftiga ideologiska trycket från det härskande kapitalistiska samhället, är väldigt intressant.

Men vi tycker att du begår ett misstag när du blandar samman denna sociala dynamik med framväxten av det s.k. välfärdsamhället under efterkrigstiden.

Vad är framväxten av den så kallade välfärdstaten egentligen ett uttryck för?

ﾄr det inte så att det som du tar upp angående ett ”om ett möte i Sverige någongång på 1950-60 talet’ . Det är historien om avtalsförhandlingarna, inte framförallt är ett uttryck för att ’socialiteten’ per se är mer dynamisk än kapitalismen, utan istället tvärtom är ett uttryck för den kapitalistiska statens fullständiga dominans över hela samhället.

Detta samarbete som i Sverige kallas för Saltsjöbadsandan efter ett beryktat möte 1938 mellan arbetsgivarna och facket, där man kom överens om ett övergripande avtal. Detta innebar också inledningen på det socialdemokratiska maktinnehavet som skulle komma att vara ända fram till 1976. Detta samarbete visar framförallt hur väl fackföreningarna och socialdemokratin integrerats i den kapitalistiska staten. Det finns flera exempel från början på 60-talet med uttalanden från ledande socialdemokrater om att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige.

Denna period, som av många lite nostalgiskt ses som en gyllene period, var inget annat än ett moment i kapitalismens allt mera destruktiva fungerande. Det som satte i gång hjulen var den massiva förstörelsen under andra världskriget och där återuppbyggnaden efter ett av de mest destruktiva krigen i mänsklighetens historia ledde till en kraftig ekonomisk tillväxt. Så var det i synnerhet för ett land som Sverige, som stod med en intakt produktionsapparat efter kriget. Då var det väldigt viktigt kunna exploatera arbetskraften så effektivt som möjligt. Det är så man måste se utvecklingen av välfärdsamhället, där skolor, bra sjukvård och till och med semester var en förutsättning för att industrin skulle kunna producera för fullt.

IKS föregångare Internationalisme analyserade redan 1952 denna utveckling som inte bara skedde i Norden utan över hela västvärlden på följande sätt

”Social trygghet

Lönen i sig har integrerats in i staten. Uppgiften att sätta lönerna till deras kapitalistiska värde har påförts staten. Delar av arbetarnas löner fördelas och administreras direkt av staten. Staten tar alltså ”kontroll” över arbetarnas liv, sköter hans hälsa (som del av kampen mot frånvaron på arbetsplatserna) styr hans fritid (som syftar till ideologisk repression). I slutändan har inte arbetaren längre något privatliv, varje minut av hans liv direkt eller indirekt tillhör staten. Arbetaren ses som del av en större enhet, hans personlighet försvinner (men inte utan att skapa ett enormt psykiskt lidande som i alla dess former är för vår tid vad de stora epidemierna var för medeltiden). Det som gäller för arbetarna gäller självklart också alla ekonomiska kategorier.”

(Internationalisme 1952,

Utvecklingen av kapitalismen och det nya perspektivet

Internationalistisk Journal nr 3)

Detta citat sammanfattar vad som är kärnan i utvecklingen av den så kallade välfärdstaten, som alltså inte är ett uttryck för det socialdemokratin och fackföreningarna kallar för segrar för arbetarrörelsen. Den är istället ett direkt uttryck för en allmän tendens hos ett kapitalistiskt system som konfronteras med allt djupare inre motsättningar.

Kamratliga hälsningar

Internationell Revolution