Friedrich Engels förutspådde för mer än hundra år sedan att kapitalismen slutligen skulle dra ned det mänskliga samhället i ett fullständigt barbari om det fick fortgå i sin egen dynamik. Utvecklingen av imperialistiska krig under det senaste århundradet har visat hur denna fruktansvärda förutsägelse har realisterats.

Idag kan det kapitalistiska systemet erbjuda ytterligare en väg mot apokalypsen: en ”mänskligt” orsakad ekologisk härdsmälta som kan komma att göra jordklotet lika ogästvänligt för mänskligt liv som mars. Trots att försvararna av detta system inser detta perspektiv, finns det inget effektivt sätt att stoppa det, eftersom både det imperialistiska kriget och klimatkatastrofen har uppkommit ur försöken att upprätthålla deras döende produktionssätt.

Imperialistiskt krig = barbari!

Invasionen 2003 av Irak, detta blodiga kaos, som genomfördes av den USA-ledda ”koalitionen” markerar ett viktigt steg i utvecklingen av imperialistiska krig mot en verklig förstörelse av samhället. Fyrå år efteråt har Irak, långt ifrån ”befriat”, kastats ned i vad borgerliga journalister eufemistiskt kallat ett ”samhälle i sammanbrott”. Situationen i Irak är bara ett fokus i en process av upplösning som hotar dra med sig nya områden på jordklotet, där inte ens de stora kapitalistiska metropolerna står utanför. Istället för att skapa en nyordning i Mellan Östern, har USA:s militärmakt endast skapat kaos.

På ett sätt är denna militära masslakt inte något nytt. Det första världskriget 1914-18 tog redan det första stora steget mot en barbarisk ”framtid”. Efter nederlaget för Oktoberrevolutionen 1917, och de arbetaruppror som inspirerades av den i resten av världen under 1920-talet, var vägen öppen för en än mer katastrofal episod av totalt krig under det andra världskriget 1939-45. Försvarslösa civila i stora städer var nu huvudmålet för ett systematiskt massmördande från luften, och ett folkmord omfattande flera miljoner ägde rum i hjärtat av den så kallade europeiska civilisationen.

Därefter orsakade det ”kalla kriget” mellan 1945-89 en hel rad lika destruktiva folkmord, i Korea, Vietnam, Kambodja och i hela Afrika, samtidigt som ett globalt kärnvapenkrig, en total Förintelse, var ett ständigt pågående hot för mänskligheten.

Det som är nytt med de imperialistiska krigen av idag är att möjligheten av att göra slut på hela mänskligheten nu framstår med allt större tydlighet. Trots all brutalitet och terror under världskrigen under det förra århundradet, följde på dem perioder av relativ stabilitet. Alla militära explosioner i den nuvarande situationen visar tvärtom inget annat perspektiv än ett ytterligare fall ned i en social fragmentering på alla nivåer, ett kaos utan slut.

Total förstörelse av biosfären

Samtidigt som kapitalismen under sitt sönderfall har lösgjort en imperialistisk utveckling mot ett allt mer kännbart barbari, har man även ursinnigt ökat takten på miljöförstöringen så att en onaturligt skapad klimatologisk förintelse kan komma att sopa undan hela den mänskliga civilisationen, och allt mänskligt liv. Det framstår tydligt i det konsensusdokument som presenterades av klimatforskare över hela världen i Februarirapporten 2007 från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), att teorin om en uppvärmning av planeten, genom en ackumulering av relativt höga nivåer av koldioxid, orsakas av en omfattande förbränning av fossila bränslen, inte längre bara är en hypotes, utan ”högst troligt”. Konsekvenserna av denna mänskligt orsakade uppvärmning av planeten har redan börjat visa sig på en alarmerande nivå: ändrade väderleksförhållanden som leder till upprepad torka och omfattande översvämningar, dödliga värmeböljor i norra Europa och extrema klimatförhållanden med en omfattande destruktiv potential, vilket i sin tur redan svält, sjukdomar och flyktingströmmar i den tredje världen.

Kapitalismen kan självfallet inte beskyllas för att ha börjat förbränningen av fossila bränslen eller för att påverka miljön på andra sätt som har fått oförutsedda och farliga konsekvenser. Detta har pågått sedan den mänskliga civilisationens gryning.

Kapitalismen är icke desto mindre ansvarig för att ha accelererat processen av miljöförstöring på ett aldrig tidigare skådat sätt. Detta är ett resultat av kapitalismens allt överskuggande tvång att maximera sina profiter och i linje med detta dess ovilja att se de mänskliga och ekologiska behoven, såvida dessa inte sammanfaller med målet att ackumulera mervärde. Den inneboende tävlan som finns mellan kapitalister, särskilt mellan olika nationalstater, förhindrar ett verkligt samarbete på världsskala i dessa frågor.

Mycket prat om global uppvärmning

Borgarklassens stora politiska partier i alla länder börjar nu anta olika nyanser av grönt. Men den ekologiska politiken hos dessa partier, hur radikala de än må verka, har medvetet dolt allvaret i problemet, eftersom den enda lösningen på det hotar själva det system som man lovprisar. Det konstanta ekologiska budskapet från regeringarna är ”att rädda planeten är vars och ens ansvar” när den stora majoriteten saknar varje politisk eller ekonomisk makt, eller kontroll över produktionen och konsumtionen, över vilka varor, och hur de produceras. Borgarklassen, som har den verkliga makten i dessa beslut, har till och med mindre möjlighet än någonsin att tillfredsställa mänskliga och ekologiska behov på bekostnad av profiten.

Man behöver bara se på tidigare försök från regeringarnas sida att skära ned koldioxidutsläppen för att förstå ineffektiviteten hos de kapitalistiska staterna. Istället för en stabilisering av utsläppen av växthusgaser på 1990-talets nivå år 2000, som de undertecknande staterna i Kyotoavtalet blygsamt bestämde sig för 1995, så har vi istället sett en ökning i de stora industrialiserade länderna med 10,1% i slutet av århundradet, och man förutspår att de kommer att ha ökat till 25,3% år 2010.

Det finns de som inser att profitmotivet är en begränsande faktor när det gäller att begränsa dessa utsläpp effektivt, och därför tror att problemet kan lösas genom att man ersätter en liberal politik med statligt organiserade lösningar. Det framstår dock med all önskvärd tydlighet på en internationell nivå att de kapitalistiska staterna är oförmögna att samarbeta i denna fråga eftersom var och en skulle vara tvungen till ekonomiska uppoffringar som resultat av detta. Kapitalism innebär konkurrens, och idag, mer än någonsin, är den dominerad av ett allas krig mot alla.

Allt är inte förlorat för arbetarklassen: den har fortfarande en värld att vinna

Det skulle vara helt felaktigt att inta en resignerad attityd, och tro att det mänskliga samhället nödvändigtvis måste försjunka i glömska som ett resultat av dessa kraftfulla tendenser – imperialism och miljöförstöring – mot barbariet. Fatalism inför alla de futiliteter och halvmesyrer som kapitalismen försöker lägga fram för att skapa fred och harmoni med naturen är lika felaktigt som att tro på dessa kosmetiska kurer.

Det kapitalistiska samhället har, precis som det offrar allt för att upprätthåla sina profiter och sin tävlan, även, oemotsägligt skapat förutsättningarna för att det ska kunna förstöras, som ett utsugande produktionssätt. Det har skapat de potentiella teknologiska och kulturella verktygen för ett förenat och planerat världssystem, vars produktion inriktas på behoven för människan och naturen. Det har producerat en klass, proletariatet, som inte har något behov av nationella eller konkurrensbetingade fördomar, och som har allt att vinna på att utveckla en internationell solidaritet. Arbetarklassen har inget intresse av den rovgiriga profitjakten. Med andra ord har kapitalismen lagt grunden för en högre samhällordning, så att den ska kunna efterträdas av socialismen. Kapitalismen har visat att den är kapabel att förinta mänskligheten, men den har också skapat sin egen dödgrävare, arbetarklassen, som kan bevara det mänskliga samhället och utveckla det till nya nivåer.

Kapitalismen har givit upphov till en vetenskaplig kultur som är kapabel att identifiera och mäta osynliga gaser som koldioxid både i den nuvarande atmosfären och i den atmosfär som rådde för 10 000 år sedan. Vetenskapsmän kan identifiera de specifika isotoper av koldioxid som kommer av förbränning av fossila bränslen. De vetenskapliga institutionerna har varit förmögna att testa och bekräfta hypotesen om ”växthuseffekten. Ändå är det länge sedan kapitalismen som samhällssystem var förmöget att använda en vetenskaplig metod och dess resultat till fördel för mänskliga framsteg. Den största delen av vetenskapliga undersökningar och upptäckter idag syftar till förstörelse: till upptäckter av allt mer sofistikerade metoder för massmord. Endast en ny samhällsordning, ett kommunistiskt samhälle, kan ställa vetenskapen i mänsklighetens tjänst.

Trots de senaste 100 årens förfall och förruttnelse i det kapitalistiska systemet, är dessa grundstenar för ett nytt samhälle fortfarande intakta.

Den internationella arbetarklassens återkomst sedan 1968 är ett bevis för detta. Utvecklingen av dess klasskamp mot den konstanta försämringen av arbetarklassens levnadsstandard under de årtionden som följde har förhindrat den barbariska konsekvens som det kalla kriget innebar: en total konfrontation mellan de två imperialistiska blocken. Efter 1989 och upplösningen av blocken så har arbetarklassens defensiva hållning inte kunnat förhindra en utveckling av fruktansvärda lokala krig som tenderar att bli allt mer okontrollerbara, och som drar med sig allt större delar av mänskligheten. Under denna period av kapitalismens sönderfall, har inte längre proletariatet tiden på sin sida, särskilt som en allt mer annalkande ekologisk katastrof måste tas med i den historiska ekvationen.

Sedan 2003 har arbetarklassen åter börjat ta upp kampen med förnyad styrka, efter att östblockets kollaps avstannade den återkomst som påbörjades 1968.

Under dessa förutsättningar av ett ökande självförtroende i arbetarklassen, kommer de faror som utgörs av imperialistiska krig och en ekologisk katastrof, inte längre enbart att ge upphov till känslor av oförmåga och fatalism, de kan leda till en mer djupgående politisk reflektion om sakernas tillstånd på en internationell nivå, och om nödvändigheten av en revolutionär omvälvning av det kapitalistiska samhället. Det är revolutionärers ansvar att aktivt delta i denna medvetandeutveckling.

Como 20070505

Från World Revolution nr 304.