Firandet av nationaldagen, med nazistdemonstrationer i Stockholm och andra stora svenska städer, är en relativt ny företeelse i landet. För bara några år sedan gjorde man om ”svenska flaggans dag” den 6 juni till ”Nationaldag”, och man ändrade i almanackan så att folk skulle kunna fira denna.

Fira nationaldag? Den enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma varför det var ”rätt och riktigt” att fira nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).

Hyllandet av det ”nationella”, avvisandet av ”utländskt inflytande” som ”förvekligande” klingar lika högstämt och falskt som en gång de militärer och gymnastikdirektörer som instiftade den ”svenska flaggans dag” i början av 1900 talet.

Även om det är sant, att nazisternas demonstrationer är både motbjudande och skrämmande, kan man fundera över varför borgarklassens politiska apparat har släppt fram detta avskum i det politiska rampljuset. Denna utveckling mot att fler främlingsfientliga partier tar plats på den politiska arenan har pågått snart ett decennium, och i vissa länder (särskilt bekant är väl Danmark) har de kunnat sätta sina frågor på dagordningen, i namn av ”yttrandefrihet” och ”klarspråk”. Samma utveckling ser vi här i Sverige, där Sverigedemokraterna plötsligt blivit politiskt rumsrena och bygger sin ideologi på Per Albin Hanssons folkhemska tankar.

Detta är ett uttryck för sönderfallet i borgarklassens politiska apparat, att man inte kan eller vill förhindra uppkomsten av dessa partier. Samtidigt gör man allt för att utnyttja dem, för att injaga skräck och terror i arbetarklassens förorter. Man kan också blåsa upp att nazisterna är det största hotet, och därmed mobilisera politiskt aktiva ungdomar in i totalt sterila sammandrabbningar med polisen, vilket även skedde på årets nationaldag.

Samtidigt som man tillåter nazister att marschera med poliseskort på ”nationaldagen” försöker man lyfta att det skulle kunna finnas ett ”alternativ”, en ”multikulturell” nationaldag. Detta är sannerligen en ”contradiction in terms” för att nu använda utrikiska.

Nationalismen är borgarklassen högst egna och unika ideologi, vars naturliga komplement är den rasism som ständigt drabbar de som inte är blonda och blåögda. Rasism kan förkläs i ord som ”kulturkrockar” och andra omskrivningar, men det är samma ”oförklarliga” utslagning som drabbar, med arbetslöshet, bidragsberoende och andra former av utanförskap och förnedring.

Nationalismen är inget annat den hyllning till fanan, det nationella och det säreget svenska som både nazisterna och Jan Myrdal talar sig varma för. Samma reaktionära bonderomantik. Samma förakt för det ”utländska”. Nationalismen är en del av borgarklassens och kapitalismens ”kulturarv”, i vars namn miljoner och åter miljoner slaktats under det tjugonde århundradets ändlösa krig.

Arbetarklassen har inget fosterland att försvara. Den är från början en internationell klass, en klass av invandrare. Deras fana har ingen betydelse för oss. Arbetarklassen solidaritet känner varken gränser eller hudfärg. Idag kan vi se hur strimmor av ljus bryter igenom när vi ser hur skolbarn engagerar sig för att hindra sin ”utländska” skolkamrat att utvisas. Detta är ett, av många exempel på den mänskliga solidaritet som är grundvalen för arbetarklassens internationalism.

Raimo