Den 1:a mars angrep då slutgiltigen den danska polisen ungdomarna som försökte försvara det s.k. ”Ungdomshuset” på Nörrebro i Köpenhamn. Den danska staten och dess polis hade förberett sig under lång tid, ungefär ett halvår, de använde sig av hundratals poliser från Elitstyrkorna, de s.k. ”antiterrorist” styrkorna för att med närmast militära medel driva ut ungdomarna från ”Ungdomshuset”.

Det råder ingen som helst tvekan om att den danska staten ville tvinga fram en våldsam konfrontation med ungdomarna, där staten visade upp sina enorma repressiva muskler, för att på så sätt skrämma en ny generation som börjar ifrågasätta vilken framtid som det kapitalistiska samhället ger dem och mänskligheten som helhet. De arresterade mer än 600 aktivister, ännu fler har skadats i konfrontationer med polisen, och för tillfället råder en stor modlöshet inom denna miljö.

Staten och dess medier har lyckats med att porträttera och polarisera den underliggande sociala frågan till uteslutande en fråga om våld, alltså våldsamma konfrontationer mellan polisen å ena sida och unga – maskerade, stenkastande gatudemonstranter å den andra. Nu var dessa ”stenkastande autonoma element” en ganska liten minoritet av dem som protesterade mot rivningen av ”Ungdomshuset”, men det är enkelt för staten att manipulera denna typ av element som ”autonoma” aktivister till närmast militära konfrontationer, ”Det blev en lyckad operation som genomfördes med militär precision” uttalade den danske poliskommissarien F.Steen Munch belåtet i Dagens Nyheter den 2:a mars. Att dessa ”militanta demonstranter” var en minoritet var något som gavs mycket liten uppmärksamhet i den härskande klassens medier.

En komplementerande faktor som illustrerar alvarliga begränsningar hos denna typ av rörelser är att deras krav formulerades som en ”ungdomsfråga”, att de kämpar för ett ”ungdomshus” osv.

Detta används av den härskande klassen för att avleda en social fråga, om den viktiga frågan om var arbetarklassen kan mötas och träffas. Idag är arbetare hänvisad till dyra krogar eller andra mötesplatser som är dyra att besöka och dessutom helt oanvändbara för att kunna föra en diskussion.

Borgarklassens medier gör allt för att porträttera denna typ av rörelse som en ”ungdomsfråga”, eller så påstår de att alla (ungdomar) som deltar i protesterna mot rivningen av ”Ungdomshuset” (som tidigare hade varit ett ”Folkets Hus” som byggdes under sent 1800-tal och då var en genuin samlingsplats for hela arbetarklassen, oavsett generationer!) antingen är huliganer eller ett gäng medelklassungdomar som inte har något gemensamt med ”riktiga” arbetare eller invandrare.

Som vanligt använder sig den härskande klassen av sociologer och andra ”experter” för att legitimera denna typ av påståenden vilka också används för att rättfärdiga den enorma repressionen mot protesterna av rivningen av ”Ungdomshuset”.

Kravallerna i Köpenhamn visar att för att kunna föra en kamp som kan utmana den kapitalistiska staten på allvar, är det nödvändigt att föra fram kampen på ett sätt som förenar den exploaterade befolkningen, över specifika generationsgränser, att aktivt arbeta för att få med den arbetande befolkningen i kampen, få med pensionärer, o s v. För att kunna göra detta måste också kraven generaliseras till att omfatta krav som gäller hela arbetarklassen. I detta fall skar man på förhand av denna möjlighet genom att formulera kraven som krav för ungdomar.

Den andra lärdomen är frågan om hur man skall ta ställning till frågan om våldet och repressionen. Händelserna i Köpenhamn visar att borgarklassen ville provocera fram ett omfattande våld för att slå ned och skrämma de som idag eller i framtiden kommer att ifrågasätta kapitalismen. Det visar också att det inte går att konfrontera kapitalismen utan perspektiv, våld i sig är ingen proletär metod. Det blinda våldet är något som borgarklassen för fram, arbetarklassen har enbart och alltid använt sig av våld för att försvara sig mot kapitalets repression, inte som ett självändamål!

Kampen mot CPE i Frankrike under våren 2006 förde fram ett verkligt perspektiv för arbetarklassen, där de organiserade sig i stormöten och valde strejkkommittéer som var omedelbart återkallbara inför stormöten. Detta visar på den verkliga, revolutionära dynamiken i en kamp som utmanar kapitalismen, och det är denna kamp som borgarklassen fruktar, i Danmark som i alla länder, att arbetarklassen och de som ifrågasätter kapitalismen skall ta till sig.

Dan Berglund. 16-3-07