Inledning

Händelseutvecklingen inom den amerikanska borgarklassen efter att denna artikel skrevs i mitten av januari (1) av IKS sektion i USA, Internationalism, bekräftar på ett slående sätt den analys som görs i artikeln av IKS amerikanska sektion. Vid månadsskiftet februari/mars kom officiella signaler från Vita Huset att de vill ”tala med” både Iran och Syrien angående situationen i Irak, manifesterat av att Iran och Syrien har blivit inbjudna till den internationella konferensen i Bagdad den 10:e mars ( där de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd deltar samt ett flertal av Iraks grannländer), även om USA fortfarande insisterar på att frågan om eventuella iranska kärnvapen måste ”lösas” (alltså att Iran måste avstå från dessa vapen) innan en verklig ”dialog” kan ske mellan USA och Iran.

”Plötsligt har så USA öppnat upp för förhandlingar med både Syrien och Iran (…) Syftet med Bagdadmötet är att förbereda en mer omfattande säkerhetskonferens om Irak någon gång i april  (…) vid tisdagens (den 27:e februari) utfrågning sade utrikesminister Condoleeza Rice att ’Iraks grannar har en viktig roll att spela när det handlar om att främja fred i Irak’, och gjorde därefter klart att både Syrien och Irak inräknas i detta sammanhang.” (DN den 1:a mars 2007)

Detta kan ju förefalla att stå i fullständig kontrast till alla de utomordentligt hotfulla uttalanden som USA har gjort mot Iran sedan lång tid. Men trots det mycket aggressiva tonläget hos Bush administrationen, finns det en viss insikt hos dem att även militära konflikter kräver ett stort mått av diplomatisk skicklighet. I synnerhet idag, när den amerikanska imperialismen är mycket mer isolerad och även försvagad, jämfört med situationen omedelbart efter den 11/9-2001 - efter förstörelsen av Tvillingtornen i New York, då USA i kraft av dessa attentat kunde använda sig av den angripnes legitimitet för att rättfärdiga sina imperialistiska äventyr i Afghanistan och senare Irak.

Men även om vi kommer att se en större diplomatisk aktivitet mellan USA och Iran och Syrien, kommer detta inte på något sätt att betyda en ”fredligare” utveckling av de imperialistiska spänningarna i Mellanöstern. USA kan och kommer inte att kunna backa från sina krav på att vara den enda supermakten och den som verkligen bestämmer händelseutvecklingen i Mellanöstern (och i resten av världen). Detta kan bara accentuera och eskalera den dagliga terrorn, i Irak, i Mellanöstern och världen som helhet.

I.R Mars 2007

---------

I sitt tal till nationen den 2007-01-10, förkastade president Bush fullständigt de rekommendationer som ”Iraq Study Group” hade gett. Samtidigt ignorerade han den politiska betydelsen från det Republikanska valnederlaget i november 2006, och trappar i stället upp kriget i Irak genom att skicka mer amerikanska soldater dit och hotar Iran och Syrien med krig. Ironiskt nog är Bush:s kontroversiella trupp förstärkning så liten (en ökning av soldaterna med ca 15-20000 soldater, ö.a) att den knappast har någon chans att ändra den militära situationen, förutom att fler amerikanska soldater kommer att dödas och såras i Irak.

Konsekvenserna av vad den republikanska senatorn Chuck Nagel (Nebraska) kallade för ”det värsta utrikespolitiska misstaget sedan Vietnam”  är sannerligen mycket alvarliga för den härskande klassen i USA. För att kunna förverkliga sin vansinniga eskalering av kriget, är administrationen i Washington tvingad att omplacera generaler och diplomater på ”fältet” som motsatte sig trupp förstärkningar och i stället hitta medgörliga officerare och  statstjänstemän som man kan lita på.

Genom studiekommissionen och dess manipulering av valcirkusen, har den dominerande fraktionen av den amerikanska borgarklassen försökt att tvinga Bush administrationen att ändra sin katastrofala hantering av den imperialistiska politiken, och på samma gång ge den en politisk täckmantel för att rädda sitt ansikte. Genom sin irrationella vägran att acceptera detta, har Bush administrationen utlöst en politisk kris inom den amerikanska borgarklassen som vi inte har sett sedan Vietnam kriget och Watergate skandalen. En allt ökande splittring av borgarklassen kommer att bli resultatet. Många republikaner har redan anslutit sig till de som ifrågasätter eskaleringen av kriget.

Detta kommer att ge bränsle till en förstärkning av anti-krigsrörelsen, som fram tills nu inte har varit någon större politisk eller social rörelse utan mest varit några fåtaliga massdemonstrationer som har propagerats av en liten cirkel av professionella vänster aktivister. Men nu, med ett allt större missnöje inom den dominerande delen av borgarklassen, precis som under Vietnam kriget efter Têt offensiven, kommer ett ökande finansiellt och media stöd att ges till anti-krigsrörelsen för att öka trycket på administrationen i Vita Huset och rädda de demokratiska illusionerna från glömskan.

Istället för att ta hänsyn till varningen från ”Iraq Study Group” och inse de politiska realiteterna i Mellanöstern, och dra in Iran och Syrien i en politisk dialog, har Bush agerat allt mer krigiskt mot dessa två länder och verkar hota dem med militärt angrepp. Alla de framsteg som den härskande klassen trodde att den hade uppnått för att överkomma det s.k. ”Vietnam syndromet” kommer att bli utplånade. Detta kommer att mycket kraftigt förvärra krisen för den amerikanska imperialismen, eftersom det kommer att bli allt svårare för den få arbetarklassen och resten av befolkningen att acceptera nödvändigheten av framtida militära ingripanden runt om i världen – något som på lång sikt är en strategisk nödvändighet för den amerikanska imperialismen.

Vi kommer att bevittna ett hökarnas krig mot hökar inom den härskande klassen, då Bush administrationen kommer att bli allt mer marginaliserad och där de dominerande delarna av den härskande klassen försöker att rädda situationen, så att de desto bättre kan förbereda för nästa imperialistiska krig.

Arbetarklassen får inte låta sig förföras från retoriken i borgarklassens anti- Bushska körsång. Vad som nu sker är en bitter kamp inom den amerikanska kapitalistiska klassen om hur den bäst skall kunna dominera världen. För arbetarrörelsens del, är det kampen för att förstöra det kapitalistiska systemet som räknas, inte kampen inom det regerande partiet som genomför den imperialistiska politiken.

 Internationalism 12-01-2007

Not. Se också artikel i Internationalism 141, ”US sinks deeper into Iraq quagmire” och artikel i World Revolution 302 ”America and Iran heads towards bloodshed” .