Borgarklassen har inte försummat något tillfälle då den spenderat årtionden med att koka ihop de mest skamlösa lögner om denna historiska händelse. 90 år efter att sovjeterna tog makten i Ryssland, fortsätter propagandisterna för den härskande klassen att sjunga samma lovsång till den borgerliga parlamentariska ”demokratin” och spy ut de värsta förfalskningarna av realiteten om proletariatets diktatur i Ryssland. Trots irrelevanta påpekanden, har dessa borgarklassens historiker oupphörligen presenterat februarirevolutionen 1917 som en rörelse för ”demokrati”, som kidnappades av bolsjevikernas ”statskupp”. Februari var enligt dem en äkta ”demokratisk festival”, oktober 1917 var en vulgär ”statskupp”, en bolsjevikisk manipulation av de efterblivna massorna i Tsarryssland. Denna skamlösa hjärntvätt är en produkt av den rädsla och den ilska som världens borgarklass upplevde i förhållande till det kollektiva arbetet och solidariteten, den medvetna aktionen av den utsugna klassen, som vågade resa sitt huvud och ifrågasätta den existerande ordningen. Chockvågorna från denna proletära jordbävning jagar fortfarande i borgarklassens minnen, som har gjort det som står i dess makt, då som nu, att skilja arbetarklassen från sin historiska erfarenhet.

Idag är förfalskningen av den ryska revolutionens innebörd och degraderingen av det essentiella i arbetarråden, en del av kapitalismens kampanjer om ”kommunismens död”, då de likställer den proletära revolutionen med dess bödel, stalinismen. Dessa uttrycker den falska idén att en revolutionen bara leda till koncentrationsläger som Gulag.

Inför alla dessa skändningar och mystifierande propaganda, är försvaret av ryska revolutionen en plikt för revolutionärer för att hjälpa arbetarklassen att göra sig av med den ideologiska dynga som borgarklassen häller över den, och återta hela rikedomen i denna vitala erfarenhet.

Februari 1917:den första episoden i den proletära världsrevolutionen

Arbetarresningen i Sankt Petersburg (Petrograd) kom inte som en blixt från klar himmel. Den var i kontinuitet med de ekonomiska strejkerna som påbörjats av ryska arbetare sedan 1915 i reaktion mot den brutala slakten av arbetare på slagfälten, mot hunger, misär, brutal exploatering och krigets ständiga terror. Dessa strejker och revolter var inte på något sätt något speciellt för det ryska proletariatet. En liknade våg av strejker utvecklades i Tyskland, Österrike och Storbritannien. Vid fronten skedde massiva myterier och deserteringar, fraterniseringar vid fronten, speciellt hos de ryska och tyska arméerna. Faktum var att de efter att ha låtit sig lockas med i regeringarnas patriotiska svada och ”demokratiska” illusioner, efter att ha vilseletts av förräderiet av flertalet socialdemokratiska partier och fackföreningar, reste det internationella proletariatet sitt huvud och började frigöra sig från den chauvinistiska giftröken. Internationalisterna var i spetsen för denna rörelse – Bolsjevikerna, spartakisterna och hela vänstern i den andra internationalen som hade fördömt utbrottet av kriget i augusti 1914 som ett imperialistsikt krig, en manifestation av världskapitalismens kollaps, och som en signal för proletariatet att slutföra sin historiska uppgift: den internationella socialistiska revolutionen. Denna historiska utmaning skulle antas i internationell skala av arbetarklassen från 1917 till 1923. Förtruppen för denna omfattande proletära rörelse, som stoppade kriget och öppnade upp möjligheten av den världsrevolution, var det ryska proletariatet i februari 1917.

Utbrottet av den ryska revolutionen var med andra ord inte en nationell affär eller ett isolerat fenomen – t.ex. en försenad borgerlig revolution som begränsade sig till att störta feodalismen. Den var höjdpunkten hos det internationella proletariatets svar på kriget och på ett mer djupgående plan, på kapitalismens övergång till sin förfallsperiod.

Bildandet av arbetarråden: revolutionens organ

Från den 22:a till den 27:e februari iscensatte arbetarna i Sankt Petersburg ett uppror som ett svar på det historiska problem som ställdes av världskriget. Det började med textilarbetarna – som överkom de revolutionära organisationernas tvekan – en strejk som omfattade nästan alla fabriker i huvudstaten under 3 dagar. Den 25:e  februari hade 240 000 arbetare stoppat arbetet och tvärtemot att vara passiva följde en mängd möten och gatudemonstrationer, där deras slogan den första timmen var ”bröd”, som senare backades upp med ”ned med kriget”, ”ned med enväldet”. På kvällen den 27:e februari, behärskade upproret, som leddes av det beväpnade proletariatet, huvudstaden. Samtidigt började strejker och arbetardemonstrationer i Moskva och som under de påföljande dagarna spred sig till andra städer i provinserna som Samara, Saratov och Charkov …

Den tsaristiska regimen som var isolerad och inte kunde använda armén som underminerats av kriget, var tvungen att abdikera.

När väl den första länken hade brutits ville inte arbetarna slå till reträtt och för att inte gå fram i blindo återupplivade de erfarenheten från 1905 genom att skapa arbetarråd som uppstod spontant under den första stora masstrejken. Dessa arbetarråd härstammade direkt från tusentals arbetarförsamlingar, som centraliserade sina aktioner genom valda och omedelbart återkallbara delegater.

Trotskij hade efter 1905 redan visat vad arbetarråden var:

”Vad var arbetardelegaternas sovjeter? Sovjeterna uppstod som ett svar på ett objektivt behov –ett behov som föddes ur händelsernas utveckling. Det var en organisation som hade auktoritet och ändå inte hade några traditioner, som omedelbart kunde omfatta en utspridd massa av hundratusentals människor … som var förmögen att ta initiativ och till spontan självkontroll.” (Trotskij ”1905”, egen översättning)

Denna den ”slutligen upptäckta formen för proletariatets diktatur” som Lenin uttryckte det, gjorde den permanenta organiseringen i fackföreningar till noll och intet värde. I en period då revolutionen är på den historiska agendan, exploderar kampen spontant och tenderar att spridas till alla sektorer av produktionen. Det spontana sätt som arbetarråden uppstod var ett direkt resultat av den explosiva, snarare än planerad eller programmerad, karaktären hos den revolutionära kampen.

Arbetarråden i den ryska revolutionen var inte bara en passiv produkten av exceptionella objektiva villkor, utan också en produkt av en kollektiv medvetandeprocess. Rådsrörelsen bar själv på medlen för en egenutbildning av massorna. Arbetarråden blandade ekonomiska och politiska aspekter av kampen mot den etablerade ordningen. Som Trotskij skrev:

”i detta ligger dess styrka. Varje vecka för fram något nytt till massorna. Varje tvåmånaders period bildar en epok: vid slutet av februari upproret, i slutet av april en demonstration av beväpnande arbetare och soldater i Petrograd, i början av juli en ny attack, betydligt bredare och med mer resoluta slogans. I slutet av augusti, blir Kornilovs försök till statskupp tillbakaslagen av massorna. I slutet av oktober, tar bolsjevikerna makten. Under dessa händelser, så slående i sin rytm, pågick små processer som svetsade samman de heterogena elementen i arbetarklassen till en politisk helhet.”

”Möten hölls i skyttegravarna, på bytorg, på fabrikerna. Under flera månader var varje gathörn i Petrograd och i hela Ryssland en offentlig tribun..”

(Trotskij, Ryska revolutionen)

Bolsjevikpartiets roll i arbetarråden

Även om det ryska proletariatet skaffade sig medlen för sin kamp genom att bilda arbetarråd så närmade de sig tidigt i februari en mycket farlig situation. Den internationella borgarklassens krafter började omedelbart försöka vända situationen till sin fördel. Oförmögen att slå ned upproret med våld, försökte de omorientera sig mot borgerligt ”demokratiska” mål. Å ena sidan bildade de en officiell Provisorisk regering med syftet att fortsätta kriget, å andra sidan invaderades arbetarråden av mensjeviker och socialrevolutionärer redan från start.

De senare, vars majoritet hade gått över till det borgerliga lägret under kriget, hade ett enormt stort förtroende hos arbetarna i början av februarirevolutionen. De fick helt naturligt ledningen över sovjeterna. Från denna strategiska position använde de alla medel för att försöka sabotera och förstöra sovjeterna.

Från en situation av ”dubbelmakt” i februari, uppstod en situation av ”dubbel maktlöshet” under maj och juni 1917, då sovjeternas ledning tjänade som en maskering för borgarklassen för att förvekliga sina mål: att återetablera ordning hemmavid och vid fronten för att fortsätta den imperialistiska slakten. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas demagoger gav ännu mer löften om fred, ”lösning på det agrara problemet”, 8-timmars dag, mm, utan att någonsin genomföra dem.

Även om arbetarna, åtminstone i Petrograd, var övertygade endast sovjeternas makt kunde besvara dessa frågor, och även om de såg att deras krav inte togs om hand, fanns det på annat håll och bland soldaterna fortfarande en stark tro på ”medlare” från representanter från den s.k. borgerliga revolutionen.

Det blev Lenin som i ”Aprilteserna”, två månader efter rörelsen startade, kom att lägga fram en djärv plan för att åter rusta bolsjevikpartiet, som också hade rört sig mot en samarbetslinje med den provisoriska regeringen. Hans teser förklarar tydligt i vilken riktning proletariatet rörde sig och formulerade perspektivet för partiet:

”1. I vår inställning till kriget… är även den ringaste eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. …

3. Intet understöd åt den provisoriska regeringen, dess enorma falskhet måste göras klar, i synnerhet vad det gäller frågorna om avträdelser av erövrade territorier.  Det otillåtliga illusionsväckande ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering, skall upphöra att vara imperialistisk måste ersättas med avslöjande verksamhet. …

5. Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från de arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka... Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”

( Lenin, Aprilteserna, https://web.archive.org/web/20041102023908/https://www.vanster.nu/ )

Beväpnade med denna solida kompass, kunde bolsjevikpartiet ge förslag till aktioner som motsvarade behoven och möjligheterna vid varje tidpunkt i den revolutionära processen, hela tiden med blicken riktad mot perspektivet att ta makten och göra detta genom arbetet med

”att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.” (Lenin, som ovan).

Genom denna kamp för att massorna skall ta kontroll över sin egen organisation mot borgarklassens sabotage, efter flera politiska kriser i april, juni och speciellt i juli, blev det möjligt att förnya sovjeterna, inom vilka bolsjevikerna kom i majoritet.

Bolsjevikernas avgörande aktiviteter hade som centralt tema att utveckla medvetandet i arbetarklassen, byggd på ett förtroende för massornas förmåga till kritik och analys, ett förtroende för dess förmåga till enhet och självorganisering. Bolsjevikerna försökte aldrig att pådyvla massorna en förberedd ”aktionsplan”, att mobilisera massorna som man mobiliserar en armé.

”Lenins huvudsakliga styrka låg i hans förståelse av den inre logiken i rörelsen och hur han lät detta vägleda sin politik. Han pådyvlade inte sina planer på massorna; han hjälpte massorna att förstå och förverkliga sina egna planer.” (Trotskij, Ryska revolutionen)

Från och med september ställde bolsjevikerna tydligt frågan om maktövertagandet på arbetarnas och soldaternas möten.

”Maktövertagandet beslutades, så att säga, att ske på ett bestämt datum, den 25:e oktober. Det bestämdes inte genom ett hemligt möte, utan öppet och offentligt, och den framgångsrika revolutionen skedde just precis den 25:e oktober.” (som ovan)

Den gav upphov till en inte tidigare skådad entusiasm bland arbetarna i hela världen och blev en fyrbåk som lyste upp framtiden för alla exploaterade.

Idag är förstörelsen av den härskande klassens politiska och ekonomiska makt fortfarande en nödvändighet. Proletariatets diktatur, organiserade i suveräna råd, är fortfarande det enda sättet att öppna vägen för ett kommunistiskt samhälle. Därför behöver proletariatets återta sina erfarenheter från händelserna 1917.

SB (ursprungligen publicerad i Word Revolution nr 203, mars 1997)