När detta skrives, är det en vecka kvar till valet. Skandalen kring folkpartiets ”nätspioneri” har lagt sig. Nya opinionsmätningar visar en knapp övervikt för den ”borgerliga alliansen” mot den utslitna sosseregeringen.

Genom den allt mer upphaussade valpropagandan vill borgarklassen få oss att tro, att det finns en skillnad mellan de olika ”blocken” som innebär ett ”vägval” för Sverige. .

Man vill framställa valet som ett val mellan två alternativ; detta är den socialdemokratiska propagandans främsta syfte. Moderaterna i sin tur vill profilera sig som ett nytt ”arbetarparti” som ”talar klarspråk” om arbetslösheten. Sossarna kontrar med att gå ”i opposition till sig själv”, och hotar med ganska ihåligt ekande fraser om att ”en regering med Reinfeldt kommer att innebära försämringar för arbetarklassen”.

Denna ”arbetarregering”, som har suttit vid maktens köttgrytor nu sedan 1994, och som genomfört de mest drastiska åtstramningsåtgärderna för arbetarklassen i modern tid, kan i sin valretorik fortfarande försöka hota med ”högerspöket”.

Det nationella kapitalets främste företrädare, Göran Persson, och hans parti, den statsbärande socialdemokratin, är fortfarande den maktklick som ur det nationella kapitalets intresse är bäst lämpad att genomföra attacker på befolkningen och arbetarklassen. Detta har arbetarklassen fått erfara under ”stålbadet” på 1990-talet, när den dåvarande finansministern; sedermera statsministern Göran Persson drev igenom den största nedmonteringen av ”välfärdsstaten” som skett i ett utvecklat europeiskt land. 

Trots detta, är den maktfullkomliga och arroganta attityd som han och hans parti utstrålar, ett problem för borgarklassen, när man försöker göra den demokratiska cirkusen trovärdig. Den allt mer utbredda korruptionen och socialdemokratins identifikation med staten, är problem som lyft fram i media: ”maktkoncentrationen” till Perssons statsrådsberedning har varit ett tema i kritiken, där hanterandet av tsunamikatastrofen är det mest flagranta exemplet. Därför har media och kommentatorer under hela valrörelsen betonat behovet av att skifta regering. ”Makt korrumperar”, och andra ”sanningar” har betonats i media; olika kommentatorer och socialdemokratiska professorer har uttalat sig i media och ansett att det nog vore bra med ett maktskifte för ”demokratins” skull.

Den demokratiska fasaden

I samband med valrörelserna brukar borgarklassen oroat tala om det ”politikerförakt” som breder ut sig i samhället. Även om vi i Sverige inte har sett ”missnöjespartier” i större utsträckning, har borgarklassen svårigheter att upprätthålla den demokratiska fasaden. Den spontana reaktionen hos de flesta människor – att det ungefär blir samma sak vem som än sitter i regeringen, måste motbevisas med att det faktiskt finns olika alternativ, att det ”är bra för demokratin” med maktskiften och skandaler, eftersom de senare ”ökar intresset för politiken”. Att skapa ett trovärdigt alternativ till den maktfullkomliga socialdemokratin har därför varit huvudtemat i den aktuella valrörelsen. Efter det senaste valet 2002, då socialdemokratin gjorde ett av sina sämsta val någonsin och ändå kunde bilda regering, fanns det säkert många röstande som undrade vad deras röst hade för betydelse. Faktum är, att den inte har någon betydelse alls – borgarklassen ordnar ändå fram den regering som bäst passar det nationella kapitalets intressen.

Trots behovet för ”demokratin” att byta regering, är den ”borgerliga alliansen” är fortfarande ett osäkert kort för den svenska borgarklassen. Den svenska ”högern” är historiskt sett svag och har en begränsad regeringserfarenhet, och trots de förändringar i politik (moderaternas närmande mot ”mitten”, dess nya, ”socialkonservativa” framtoning, liksom centerns övergivande av sin tidigare EU- och kärnkraftsmotståndarpolitik) som ägt rum för att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ, ser vi fortfarande spänningar inom det ”borgerliga” blocket. Det finns även motsättningar inom ”Alliansen” vad beträffar utrikespolitiken, som kan ha betydelse vid en eventuell regeringsbildning.

Vad händer efter valet?

Moderaternas nya, ”sociala samvete”, främst företratt av affischnamn som Fredrik Reinfeldt och Kristina Axén Olin, innebär att man har vänt sig bort från den ”skattesänkarpolitik” som ledde till det katastrofala valnederlaget 2002.

Därför kritiseras nu ”högern” för ”överbudspolitik” (Dagens Arbete september 2006) och ”lättsinne” när man lovar följa de socialdemokratiska förslagen. Samtidigt som man talar om hur den ”svenska modellen slås sönder” (här undviker man förstås att tala om vilket parti som verkligen bär ansvaret för nedmonteringen av den ”svenska modellen”) genom moderaternas förslag om minskad avdragsrätt för fackavgift och sänkt a-kassa, säger Göran Persson i klartext att de ökade bidrag man utlovat till a-kassan endast kan komma på tal 2008, ”om ekonomin så tillåter”.

Vi kan vara säkra på, att försämringarna för arbetarklassen kommer att fortsätta, vilken regering som än placeras på regeringstaburetterna den 18 september! Socialdemokratins försämringar av sjukkassesystemet, arbetslöshetsförsäkringen och de allt mer outhärdliga arbetsförhållandena för den offentliga sektorns arbetare kommer att fortsätta. Arbetslösheten, som Reinfeldt ”profilerat” sig och ”talat klarspråk” kring, kommer inte att minska om den ena eller andra fraktionen av borgarklassens politiska apparat kommer till makten. Kapitalismens ekonomiska kris tvingar hela tiden borgarklassen att attackera arbetarklassen, på det ena eller andra sättet: med arbetslöshet och lönesänkningar i den privata sektorn, skattehöjningar och försämringar i den offentliga sektorn.

Vad ska man göra istället?

När vi vaknar efter valvakan, den 18 september, så är cirkusen över för denna gång. Fyra år till nästa gång, fyra år av nya försämringar och nedskärningar. Visst är det lätt att bli spyfärdig på detta hyckleri. De gamla stalinisterna i V talar om att ”orättvisorna finns hela året, men den 17 september är alla lika”. Anarkisterna talar om att ”valet är en illusion” men ger samtidigt poäng på Internet om man slår sönder valstugor – dock inte sossarnas och stalinisternas!

Valen är en pseudohändelse, borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den ”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!

Men att bli ”apatisk” eller ”apolitisk”, är lika fullt en fälla för arbetarklassen. Borgarklassens förklaringar till olika ”extremistpartiers” frammarsch, att ”arbetarväljare tröttnat på de vanliga, ‘demokratiska’ partierna”, används mot arbetarklassen, dels för att idiotförklara den, och dels dölja det faktum att borgarklassen allt mer börjar tappa kontrollen över sin ”demokratiska apparat” i och med sönderfallet i det kapitalistiska systemet.

Arbetarklassens politisering av sin klasskamp, som ägt rum de senaste åren, är den enda verkligt politiska drivkraften, det enda som kan utgöra ett motstånd mot den ruttnande kapitalismens allt mer frontala attacker. Vi kunde se en skymt av framtiden i de stormöten, assemblees generales, som uppstod spontant på universiteten under kampen mot ungdomsarbetslagen, CPE, i Frankrike i våras. Om vi stannar upp ett ögonblick och jämför, vad det så kallade ”Osynliga partiet” gjorde mot centerpartiet i våras (som hade föreslagit en särskild ungdomsarbetslag), det vill säga ren vandalisering av deras partilokaler, med vad de franska studenterna gjorde – det vill säga försökte sprida kampen till alla arbetare, arbetslösa och pensionärer – vilken metod lyckades verkligen skaka borgarklassen, och få den att dra tillbaka sitt förslag? Meningslöst huliganvåld eller en kraftfull organisering och centralisering av kampen, i syfte att få med så många som möjligt?

Genom att uppmana till att slå sönder valstugor och skyltfönster till partilokaler bidrar man endast till att förstärka den ”demokratiska illusion” man säger sig bekämpa, genom att man fokuserar på valcirkusen – som om den skulle betyda något!

Arbetarklassen har inget att vinna på att delta i den demokratiska cirkusen. Att fokusera på ”valbojkott” eller andra ”protester” bidrar bara till att legitimera valet och den parlamentariska cirkusen. Lika lite som de verkliga besluten bakom försämringar och nedskärningar bestäms av vilken regering som för tillfället befinner sig på regeringstaburetterna, lika lite kan arbetarklassen påverka sin situation genom att delta eller inte delta på valdagen.

Ju mer kapitalismens ekonomiska kris utvecklas, desto mer tvingas man attackera arbetarklassen mer brutalt, frontalt, och totalt. Klasskampen har de senaste åren på grund av detta givit prov på en större medvetenhet om solidaritet över generationsgränserna (kampen mot försämringar i pensionssystemen – Frankrike 2003, New York 2005, kampen mot CPE), mellan olika arbetargrupper (Heathrow 2005) och detta har lett till att arbetarklassen, genom en process av politisk reflektion återupptäckt sin egen styrka, sin möjlighet att utgöra en politisk kraft i samhället. Politiseringen av kampen blir allt mer närvarande, i och med att den kamp som förs idag äger rum med en betydligt större insats från arbetarklassens sida (risk för arbetslöshet, astronomiska strejkböter) än tidigare. Arbetarklassen har, precis som tidigare, inget annat val än sin klasskamp, för att kunna bli denna självständiga, politiska kraft, som i slutändan är förmögen att kasta det ruttnande kapitalistiska systemet på historiens sophög.

2006-09-11

Raimo