Under de senaste månaderna har IBRP (1) publicerat artiklar i sin press om behovet av en omstöpning av de revolutionära krafterna med ett perspektiv av att skapa ett framtida internationellt kommunistiskt parti. En av dessa artiklar "Revolutionärer, internationalister inför perspektivet av krig och proletariatets situation." (2), är ett dokument som är framtaget i perioden efter förra årets krig i Kosovo (1999):

"De senaste krigiska händelserna på Balkan, just därför att de skedde i Europa, (…) representerar ett avgörande steg framåt i en process som leder fram till ett generaliserat imperialistiskt krig. (…).

Kriget självt och det sätt på vilket det blev bemött, utgör grundvalen för en dekantering och ett urval av revolutionära krafter förmögna att delta i skapandet av partiet. De kommer att vara avgränsade av de grundläggande punkter som följer, vilka är oundgängliga för varje politiskt initiativ som syftar till att stärka den revolutionära fronten mot kapitalet och dess krig."

Efter denna passage hittar vi "21 grundläggande punkter" (3) som IBRP definierar som fundamentala.

Det var just dessa "de senaste krigiska händelserna på Balkan" som föranledde vår organisation, att under själva kriget, göra en appell till de olika revolutionära organisationerna som existerade på en internationell nivå. I appellen skrev vi:

"Det finns naturligtvis skillnader som är relaterade till olika sätt att analysera imperialismen i den nuvarande perioden och relationen mellan klasserna. Men, utan att underskatta dessa skillnader, menar vi att det som förenar oss är mycket viktigare och mer avgörande än det som skiljer oss åt och det var på grundval av detta som vi den 29 mars 1999, appellerade till alla dessa grupper att göra ett gemensamt initiativ mot kriget." (4)

Eftersom denna appell, som gjordes för mer än ett år sedan, talade för helt döva öron (5), måste vi fråga varför i all världen IBRP först nu kommit upp med sina "21 villkor" - vilka vi helt är överens med, med undantag för några reservationer på två punkter (6) - men inte accepterade vår appell vid den tidpunkten. Svaret finner vi i slutet av IBRP:s dokument, där det finns en sektion som verkar riktade till IKS (utan en gång citera oss naturligtvis), som lyder:

"23 år efter den 1:a internationella konferensen, som Battaglia Communista (7) tog initiativet till för att starta en första konfrontation mellan politiska grupper som anslöt sig till de generella klass- och internationalistiska riktlinjer som försvarades av den kommunistiska vänstern från andra hälften av 20-talet, är det möjligt - och därför nödvändigt - att göra en utvärdering av denna konfrontation."

En utvärdering? Efter 23 år? Och varför bara nu? IBRP förklarar det på följande sätt: under mer än två årtionden har det skett,

"en accelerering av dekantationsprocessen i det 'proletära politiska lägret' uteslutande alla de organisationer som, av en eller annan orsak, har snavat på frågan om kriget genom att inte komma fram till den oförytterliga principen om revolutionär defaitism."

Men den del som är ämnade oss (och för de bordigistiska grupperna) kommer omedelbart efter föregående stycke:

"Andra grupperingar inom lägret, även om de inte faller in i det tragiska misstaget att stödja krigsfronten, (…) har inte desto mindre avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet, oåterkalleliga offer för ett idealistiskt eller mekanistiskt ramverk." (vår betoning)

Eftersom vi anser att dessa anklagelser som IBRP gör mot oss är ogrundade - och som vi dessutom fruktar tjänar som syfte att dölja en politisk opportunistisk praktik - kommer vi att utveckla ett svar på dessa anklagelser genom att visa på vad som utgör den marxistiska strömningen i arbetarrörelsens attityd i termer av "metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet".

Genom att göra detta kommer vi att konkret undersöka om och i vilken utsträckning IBRP och de grupper som bildat det har följt denna linje. För att göra detta kommer vi att betrakta två frågor som nära förbundna med varandra och som uttrycker de två nivåer på vilka problemet med organiseringen av revolutionärer idag är ställda:

a)       hur den framtida internationalen skall se ut

b)       vilken politik skall tillämpas för konstruktionen av organisationen och omorganiseringen av revolutionärer

Internationellt kommunistiskt parti eller international av kommunistiska partier?

Vad kommer den framtida internationalen att vara? En organisation uppfattad på ett enhetligt sätt från början, dvs. ett internationellt kommunistiskt parti, eller en international av kommunistiska partier från olika länder? På denna punkt är Amadeo Bordigas och den italienska vänsterns tänkande och kamp en oundgänglig referenspunkt. För Bordiga skulle redan den Kommunistiska internationalen redan ha varit, som han kallade det, ett internationellt parti. I enlighet med denna uppfattning gav Bordiga även upp vissa "taktiska" punkter som han försvarade (abstentionism (ung. att avstå – i detta fall från att delta i parlamentariska val. ö.a.), och en omorganisering som skulle utesluta centrister) för att göra internationalens dominans över de enskilda nationella partierna till en levande verklighet, för att se till att den Kommunistiska internationalen var en organisation och inte en federation av partier, att det hade en politik överallt och inte specifik från land till land.

"Så vi påstår att den högsta nivån av internationell enighet inte bara har rätten att etablera den formulering som gäller och som måste gälla för varje land utan undantag, utan det har också rätten att involvera sig i situationen i ett enskilt land och kan därför säga att internationalen anser att det  t.ex.  i England är nödvändigt att göra, agera på ett givet sätt."

(Amadeo Bordiga, adress till Livornokongressen, 1921, i La Sinistra Communista nel cammino della rivoluzione, Sociali editions, 1976)

Bordiga, i den italienska vänsterns namn, hade i ännu större utsträckning rätt då han försvarade denna uppfattning gentemot degenereringen av internationalen själv, när den senares politik blev mer och mer sammanblandad med den ryska statens intressen och politik:

"Dess systerpartier måste hjälpa det ryska partiet att lösa sina problem även om de inte har direkt erfarenhet av regeringens problem. Trots detta kan de bidra till deras lösning genom föra in en klass- och revolutionär  -koefficient som härleds direkt ur klasskampens realitet som sker i deras eget land."
(Vänsterns teser till den 3:e kongressen av Italiens kommunistparti, Lyon, Januari 1926, publicerad i Till försvar av det kommunistiska programmets kontinuitet, "Il Programma Communista" edition, Milan, 1970)

Slutligen i Bordigas svar till Karl Korsch, framträdde det med ännu större klarhet vad internationalen måste vara och misslyckats med att vara:

"Jag anser att en av defekterna hos internationalen idag är att vara ett 'oppositionellt block' lokalt och nationellt. Vi måste reflektera över detta, det måste förstås utan överdrifter, utan snarare för att bevara dessa lärdomar. Lenin lät i mycket arbetet bero på en 'spontan' utveckling, räknande med att omorganisera materiellt och sedan homogent stöpa de olika grupperna efteråt i den ryska revolutionens glöd. I sin helhet var det inte en framgång." (från Amadeo Bordigas brev till Korsch publicerat i Danilo Montaldi, Korsch and the Italian communists, Savelli).

Med andra ord beklagade Bordiga det faktum att Internationalen hade bildats på grundvalen av 'oppositionsgrupper' till den gamla socialdemokratin, politiskt motsägelsefulla till varandra och att Lenins förslag att förena dessa skilda komponenter inte hade någon större framgång.

Det är på denna uppfattning som den revolutionära organisationen under de kontrarevolutionära åren, trots den motsatta politiska perioden, alltid såg sig själva inte bara som internationalister utan också som en internationell organisation. Och det är ingen tillfällighet att en av de knep som användes för att attackera den italienska fraktionen inom Trotskijs Internationella vänsteropposition var just att attackera dem för att följa en "nationell" politik. (8).

Låt oss nu titta på vad som är IBRP:s uppfattning i denna fråga:

"IBRP grundades som den enda möjliga form av organisation och koordination, halva vägen mellan det isolerade arbetet av avantgardet i olika länder och närvaron av ett verkligt internationellt parti (…). Nya avantgarden - frigjorda från gamla scheman som har visat sig oanvändbara för att förklara samtiden och för att projicera framtiden - tar sig an uppgiften att konstruera partiet (…). Dessa avantgarden har skyldigheten, som de uppfyller, att konsolidera sig själva och växa på grundval av en samling teser, en plattform och ett organisatoriskt ramverk som är i överensstämmelse med varandra och med byrån, som på detta sätt framträder som en referenspunkt för den nödvändiga homogeniseringen av det framtida partiets krafter." (9)

Fram till denna punkt verkar IBRP:s avhandling av ämnet, förutom att det på en del ställen är lite för självsäkert, på det hela taget inte motsäga ovanstående ramverk. Men nästa passage ställer mer än ett problem:

"Referenspunkt betyder inte en struktur som är självpåtagen. IBRP tänker inte accelerera den tid det tar för en internationell omorganisering av de revolutionära krafterna bortom den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna." (10)

Detta betyder att IBRP, eller snarare de två organisationer som den består av, inte tror att det är möjligt att bygga en internationell organisation innan bildandet av det internationella partiet. Dessutom gör denna passage en konstig referens till "den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna.", vars innebörd blir klarare om vi ser vad som är den vision som IBRP syftar till att avgränsa sig mot, IKS´ och den italienska kommunistiska vänsterns:

"Vi förkastar principiellt, och på grundval av olika kongressresolutioner, att idén att skapa nationella sektioner genom att omplantera en på förhand existerande organisation skulle delas av oss. Man kan inte bygga en nationell sektion av proletariatets internationella parti genom att inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans och åtminstone utanför de verkliga politiska och sociala striderna i landet." (vår betoning) (11)

Denna passage förtjänar uppenbarligen ett omsorgsfullt svar eftersom den innehåller den strategiska skillnaden mellan IBRP:s politik för internationell omorganisering och IKS politik. Vår strategi för internationell omorganisering förlöjligas naturligtvis genom att referera till den som att "omplantera en på förhand existerande organisation", som en skapelse "inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans" … för att förleda läsaren till en automatisk avsmak för IKS strategi.

Men låt oss vara konkreta och försöka ta upp det hypotetiska fallet. För IBRP, om låt oss säga en ny grupp av kamrater uppstod i Kanada som närmade sig internationalistiska ståndpunkter, kan denna grupp dra nytta av kritiska och kamratliga bidrag, t.o.m. polemik, men den måste växa och utvecklas från det politiska sammanhanget i sitt eget land, inom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet".

Detta betyder att för IBRP det nuvarande och lokala sammanhanget för ett givet land är viktigare än det internationella och historiska ramverk som byggts upp av arbetarrörelsens erfarenhet.

Vad är, å andra sidan, den strategi för konstruktion av en organisation på en internationell nivå som IBRP medvetet försöker presentera i dålig dager när den talar om "omplantera en på förhand existerande organisation"? Om det är en eller ett hundra kommande militanter i ett nytt land, är vår strategi inte att skapa en lokal grupp som utvecklas lokalt genom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet.", utan att omedelbart integrera dessa nya militanter i organisationens internationella arbete, där en aspekt av detta är det centraliserade ingripandet i det land där dessa kamrater lever.

Detta är skälet till, även om våra resurser är små, varför organisationen gör en ansträngning att omedelbart skapa en lokal publikation som är den nya grupp av kamraters ansvar. Vi gör det därför att vi anser det vara mest rättframma och effektivaste sättet att, å ena sidan utvidga vårt inflytande, å andra sidan direkt fortsätta med att konstruera den revolutionära organisationen. Vad som är artificiellt med det, vilken mening det har att tala om att "omplantera en på förhand existerande organisation", behöver fortfarande förklaras.

I själva verket består BC´ (Battaglia Communista) och CWO:s (Communist Workers Organisation) oförmåga att förstå organisatoriska frågor i en djupare och mer allmän oförmåga att förstå skillnaden mellan Andra och Tredje internationalen beroende på förändringen i den historiska perioden:

-          den andra halvan av 1800-talet var en gynnsam period för kampen för reformer: kapitalismen var i full expansion och Internationalen under denna period var en international som bestod av nationella partier som kämpade inom sina respektive länder med olika program (demokratiska rättigheter för vissa, den nationella frågan för andra, störtandet av den Ryska tsarismen, arbetarvänlig "sociallagstiftning" i andra länder, etc.);

-          utbrottet av första världskriget uttryckte en uttömning av det kapitalistiska produktionssättets möjligheter, dess oförmåga att utvecklas vidare på ett sätt som kunde garantera mänsklighetens framtid. Med detta öppnades en epok av krig eller revolution upp, där alternativen mellan kommunism och barbari objektivt är ställt. I detta sammanhang ställs inte längre problemet i termer av konstruktionen av individuella nationella partier med specifika lokala uppgifter utan snarare som en konstruktion av ett världsparti med ett program och en fullständig enhet i agerandet för att leda de gemensamma och samtidiga aktionerna av världsproletariatet mot revolution. (12)

De rester av federalism som fanns kvar i den Kommunistiska internationalen är efterlämningar från den tidigare perioden (som t.ex. frågan om parlamentet) som fortfarande hade ett inflytande på den nya internationalen ("de döda generationernas tyngd väger tungt på de levandes hjärnor" som Marx skrev i  "Louis Napoleon 18:e Brumarie".

Dessutom kan vi tillägga att genom hela sin historia (även då det var normalt för Internationalen att en mer federalistisk struktur) kämpade den marxistiska vänstern ständigt mot federalism. Låt oss återkalla de mest betydelsefulla episoderna:

-          Marx och generalrådet för Första internationalen (Internationella arbetarassociationen) kämpade mot anarkisternas federalism och deras försök  att bygga en hemlig organisation inom Internationalen;

-          I den Andra internationalen, kämpade Rosa Luxemburg för att säkra att kongressbeslut verkligen tillämpades i de olika partierna;

-          I Tredje internationalen (KI) var det inte bara vänstern som kämpade för centralisering; Lenin och Trotskij kämpade själva mot "partikularism" hos vissa partier som använde det för att dölja sin opportunistiska politik (t.ex. mot närvaron av frimurare i det franska partiet).

Vi kan också tillägga att processen för att bilda ett parti på en internationell nivå innan dess komponenter i de individuella länderna ens hade konsoliderats eller skapats, var just processen för Kommunistiska internationalens bildande. (13) Det är väl känt att det fanns meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Luxemburg i denna fråga. Den senare var emot den Tredje internationalens omedelbara bildande - och hade av detta skäl gett delegaten från Tyskland, Eberlein, i mandat att rösta emot dess bildande - därför att hon ansåg att tidpunkten inte ännu var mogen: de flesta kommunistpartier hade ännu inte bildats och därmed skulle det ryska partiet få en för stor tyngd inom Tredje internationalen. Tyvärr visade sig hennes oro om den extrema tyngden av den ryska partiet berättigad med tillbakagången i den revolutionära perioden och degenereringen av Tredje internationalen. Men vi anser också att Lenin hade rätt i att inte vänta längre innan man bildade Tredje internationalen. I själva verket var dess bildande redan för sen i relation till klassens behov, men kommunisterna kunde inte göra mer eftersom kriget hade avslutats bara för några månader innan.

Det skulle vara intressant att få höra från IBRP vad deras uppfattning är om denna historiska meningsskiljaktighet: anser kanske IBRP att Luxemburg hade rätt mot Lenin i att vidhålla att tiden inte var mogen för grundandet av Tredje internationalen?

Detta federalistiska angreppssätt på en teoretisk nivå avspeglar sig uppenbarligen i IBRP:s dagliga praktik. Under 13 år, från tidpunkten för dess grundande fram till 1997, hade de två organisationer som bildade IBRP två politiskt olika plattformar. De anordnande inga tillfällen för hela organisationen att mötas (frånsett möten med en individuell komponent med deltagande med en delegation från den andra, vilket inte alls är samma sak). Det finns inga indikationer om en debatt mellan dem som är synbar, inte heller tycks det som om de upplever att de behöver ha någon, även om det under de 16 långa åren som passerat sedan bildandet av IBRP har uttryckts slående skillnader i analyser av den pågående situationen, i utgångspunkterna för deras internationella arbete, mm.

Den organisatoriska modell som IBRP har mage att lyfta upp i skyn som ”den enda möjliga form av organisation och koordination” i den nuvarande situationen, är i själva verket den opportunistiska organisationsformen par excellence (ung. i sin fulländning. ö.a.). Denna organisatoriska form gör det möjligt för IBRP att dra till sig nya organisationer i sin krets och tilldela dem etiketten ”Kommunistiska vänstern” utan att pressa dem alltför mycket om deras ursprung. När IBRP gör lömska referenser till det faktum att det är nödvändigt att vänta på mognaden för ”den ’naturliga’ tiden för en politisk tillväxt av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna”, uttrycker själva verket bara en opportunistisk teori av att inte för hårt kritisera dessa grupper med vilka den är i kontakt för att inte förlora deras förtroende.(14)

Vi har inte hittat på allt detta, det är en enkel utvärdering av 16 år med IBRP, som trots all sin triumfatoriska retorik som kommer fram i dess press om dess politiska bildande, inte har producerat något signifikant resultat: två grupper bildade IBRP 1984, det finns fortfarande bara två grupper i det idag. Så det vore kanske nyttigt för BC och CWO att rekapitulera vad som hände de olika grupper som har närmat sig eller har anslutit sig till dem för en kort period och varför de inte fortsatt vara en del av IBRP. Till exempel var har det blivit av SUCM-Komala? Och de indiska kamraterna i Lal Pataka? Och också de franska kamrater som faktiskt konstituerade en tredje komponent av IBRP för en kort period?

Som vi kan se, en opportunistisk politik för reorganisering är inte bara politiskt fel, den fungerar inte heller.

Politiken för reorganisering och konstruktion av organisationen

På denna punkt kan vi naturligtvis inte undgå att börja med Lenin, det framstående skaparen av partiet och den främste upphovsmannen till skapandet av den Kommunistiska internationalen. En av Lenins viktigaste bidrag var förmodligen den kamp han förde och vann vid Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress 1903 om första paragrafen i stadgarna, för att säkra strikta regler för medlemskap i partiet:

”Att glömma bort den skillnad som finns mellan den del som utgör förtruppen och alla de massor som närmar sig den, att glömma bort den ständiga plikten för denna förtrupp att lyfta allt bredare skikt till förtruppens nivå, skulle bara betyda att lura sig själv, att sluta sina ögon inför vår gigantiska uppgift, att minimera denna uppgift. Och detta är vad man gör när man tar bort skillnaden mellan de som är anhängare till och de som går med i partiet, mellan de medvetna och aktiva elementen och de som ger en hjälpande hand.” (Lenin, ’ Ett steg framåt och två steg tillbaka’, 1904, översatt från, Selected Works, eds. Riuniti.)

Lenins kamp på denna punkt, som ledde till klyvningen av det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet mellan Bolsjevikerna (majoriteten) och Mensjevikerna (minoriteten) har ett speciellt historiskt värde därför att den föregick med flera år den nya modellen för partiet, ett parti bestående ett strikt urval av kamrater, mer tätt sammanhållna och mer anpassade till den nya historiska perioden av ’krig eller revolution’, i jämförelse med den äldre modellen av masspartiet, en bredare och mindre rigorös vad regler för medlemskap, som var giltiga i den historiska perioden av kapitalismens expansion.

För det andra reses problemet om vilken inställning detta parti (eller fraktion eller politisk grupp, vad det än kan vara) skall ha till andra existerande proletära organisationer. Med andra ord, hur skall den svara på de konkreta behov som finns för en reorganisering av de revolutionära krafterna på det mest effektiva sätt?

Här kan vi också hänvisa till arbetarrörelsens historiska erfarenhet, till att börja med debatten inom Internationalen med den Italienska vänstern på frågan om integrationen av centristerna i bildandet av det kommunistiska partiet. Bordiga position är mycket klar och hans bidrag var grundläggande för att få Internationalen att acceptera de 21 villkoren som slår fast att:

”De partimedlemmar som i princip förkastar villkoren och de teser som utvecklas av Kommunistiska Internationalen skall uteslutas från partiet. Detta är i synnerhet sant för delegaterna till den extraordinära kongressen.” (15)

1920 var Bordiga bekymrad över att en del centristiska delar, som inte hade smutsat ned sina händer alltför mycket 1914, skulle kunna finna det bekvämt att arbeta i det nya kommunistiska partiet snarare än i de gamla socialdemokratiska partierna, som hade blivit mycket diskrediterade:

”Idag är det mycket enkelt att säga att med ett nytt krig kommer inte samma misstag att göras, det är den heliga alliansen och det nationella försvarets misstag. Revolution är fortfarande långt borta, kan centristerna hävda, det är inte ett omedelbart problem. Och de skulle acceptera Kommunistiska internationalens teser: sovjeternas makt, proletariatets diktatur, den röda terrorn (…). Högerelement accepterar våra teser men på ett otillräckligt sätt med några reservationer. Vi kommunister måste kräva att detta accepterande måste vara totalt och utan gränser både teoretiskt och praktiskt (…).. Mot reformisterna måste vi kräva oöverkomliga barriärer (…). Inför programmet handlar det inte om disciplin: antingen accepterar man det eller så gör man det inte. I det senare fallet lämnar man partiet.” (från Amadeo Bordigas tal om ’Villkor för anslutning till KI’, 1920, publicerad i La Sinistra Communista nel cammino della revoluzione, Sociali editions, 1976)

Bland Bordigas och den Italienska västerns bidrag är denna en av nyckelfrågorna. Det vara på grundval av denna ståndpunkt som Bordiga senare skulle komma i konflikt med Internationalen när den var på allvarlig tillbakagång, då han kämpade mot politiken att integrera centrister in de kommunistiska partierna som en naturlig följd att göra försvaret av den ryska staten till den centrala frågan över alla andra problem (16).

I synnerhet är det välkänt att Internationalen försökte tvinga Italienska kommunistpartiet att integrera den maximalistiska (vänster) flygeln av det Italienska socialistpartiet, Serrati:s så kallade ’terzini’ (bokstavligt, ’tredjeinternationalister’), som det Italienska kommunistpartiet hade separerat från 1921 när det bildades.

Men denna stränghet i förhållande till moderata, centristiska strömningar betydde aldrig att sekteristiskt stänga dörren, att vägra tala, diskutera, tvärtom! I själva verket har den Italienska vänstern, från dess början som en abstentionistisk fraktion (ung. att avstå, i detta fall anti-parlamentarisk fraktion, ö.a.) i det Italienska socialistpartiet, alltid arbetat för att vinna över revolutionära energier som stod kvar vid centristiska ståndpunkter, både för att stärka sina egna led och för att rädda dessa krafter från klassfienden:

”Även om  den var organiserad som en självständig fraktion inom det Italienska socilalistpartiet, med sin egen publikation, försökte den abstentionistiska fraktionen framförallt att vinna över partiets majoritet för sitt program. Abstentionisterna trodde också att detta var möjligt trots den överväldigande segern för den parlamentariska tendensen representerad av alliansen mellan Lazzari och Serrati. Fraktionen kunde bara bli ett parti genom att arbeta med hela sin kraft för att vinna över åtminstone en betydande minoritet. Den ’Bordigistiska’ rörelsen var alltid angelägen om att aldrig ge upp förrän kampen hade nått ett slut och på grund av detta var den aldrig en sekt, som dess motståndare anklagar den för att vara.” (17)

Vi kan därför sammanfatta genom att nämna de två grundläggande elementen som kännetecknar den Italienska vänsterns politik (i den bolsjevikiska traditionen):

-          rigorösa regler for partimedlemskap baserad på ett militant engagemang (artikel 1 in Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets stadgar) och klarhet om programmet och i urvalet av militanter;

-          öppenhet i sin politik om diskussion med andra politiska strömningar i arbetarrörelsen (se t.ex. den Italienska vänsterns deltagande i de konferenser som hölls i Frankrike mellan 1928 och 1933, eller dess omfattande diskussioner med ’Ligue Communiste Internationaliste de Belgique’ med publicering in sin tidskrift av artiklar skrivna av militanter i LCIB).

Det är värt att nämna att det finns en länk mellan den programmatiska och organisatoriska striktheten hos den Italienska vänstern och dess öppenhet för diskussion. I linje med vänsterns tradition, utvecklade den en långsiktig politik byggd på klarhet och politisk solidaritet, förkastande omedelbara ’framgångar’ byggd på tvetydigheter som grundlade för framtida nederlag genom att öppna upp dörren till opportunismen (”Otåligheten är opportunismens moder” som Trotskij sa). De var inte rädda att diskutera med andra strömningar därför att de hade förtroende för soliditeten i sina egna ståndpunkter.

På liknande sätt finns det en länk mellan opportunismens förvirring och tvetydighet och deras ’sekterism’ som i allmänhet riktar sig mot vänstern och inte mot högern.

Om man är medveten om en bristande soliditet i sina egna ståndpunkter, är man uppenbarligen rädd för att mäta dem i förhållande till vänsterns (se till exempel KI:s politik efter andra kongressen, som öppnade upp mot centrum men som blev ’sekteristisk’ i förhållande till vänstern, som till exempel uteslutningen av KAPD; Trotskijs politik, som byråkratiskt uteslöt den Italienska vänstern från den Internationella oppositionen for att genomföra en entristisk politik i relation till socialdemokratin (att gå in i dessa partier, från engelskans ’enter’ – gå in, ö.a.); PCInt:s politik 1945 och efter att det uteslutit den Franska kommunistiska vänstern för att glatt gå samman med element av den mest opportunistiska slag som t.o.m. vägrade att kritisera sina tidigare misstag.)

Bland oppositionerna ger oss den Italienska fraktionen en betydande lärdom om metod och revolutionärt ansvar genom att kämpa för en omorganisering av revolutionärer, men framförallt genom dess klarhet i termer av sina politiska ståndpunkter. Den Italienska vänstern har alltid fört fram behovet av ett programmatiskt dokument mot de politiska manövrer som å andra sidan har ruinerat Vänsteroppositionen. Om det var tvunget med en brytning skulle det ske på grundval av en text.

Den Italienska vänstern gjorde denna metod till sin egen från sin början under Första världskriget inom Andra internationalen. De följde den under degenereringen av Kommunistiska internationalen från 1924 till 1928, då de konstituerade sig själva som en fraktion i Pantin.

Trotskij själv hyllade denna politik i sitt sista brev till fraktionen i December 1932:

”Separeringen med en ärlig revolutionär grupp som er måste inte nödvändigtvis följas av fientlighet, av personliga attacker eller förgiftad kritik.” (vår betoning)

Å andra sidan hade Trotskijs metod inom oppositionen inget gemensamt med den inom arbetarrörelsen. Uteslutningen av den Italienska vänstern genomfördes med samma procedur som användes av den Stalinifierade Kommunistiska internationalen, utan en klar debatt för att förklara brytningen. Det var varken den första eller sista gången: Trotskij stödde ofta ’äventyrare’ som lyckades få hans förtroende. Detta i bjärt kontrast till alla grupper som den Belgiska, Tyska, Spanska vänstern och alla de värdefulla revolutionära militanter som Rosmer, Nin, Landua och Hennaut, som eliminerades eller uteslöts en efter en tills den Internationella vänsteroppositionen blev en ren trotskistisk strömning. (18)

I kraft av denna hårda kamp för att försvara den marxistiska erfarenhetens arvegods och med detta dess egen politiska identitet blev den Italienska vänstern på en internationell nivå den politiska strömning som bäst uttryckte behovet att ett samanhållet parti, som uteslöt de som var i tvivelsmål och centristerna men samtidigt utvecklande den en stark förmåga att etablera en politik av att sammanfoga revolutionära krafter därför att den var byggd på klarhet i både ståndpunkter och i agerande.

Är IBRP (och före det PCIint från 43 och framåt) – som åberopar sig på att vara de verkliga politiska arvtagarna till den Italienska vänstern – i nivå med sina politiska föregångare?

Är deras regler för medlemskap lika strikta som Lenin korrekt insisterade på att de skulle vara? Ärligt talat så tror vi inte det. Hela denna grupps historia är kantad med episoder av opportunism i organisatoriska frågor och snarare än att applicera de orienteringar som den hävdar att den ansluter sig till, är IBRP:s politiska praktik i själva verket mycket närmare till Kommunistiska internationalen i sin degenerationsfas och till trotskisterna. Vi kommer att ta upp några historiska exempel som demonstrerar vad vi säger.

1943-46

1943 bildades det Internationella Kommunistiska Partiet (PCInt – dess italienska akronym använder vi i denna artikel) i norra Italien. Nyheten skapade höga förväntningar. Inledningen till det nya partiets opportunistiska praktik började med den massiva tillströmningen till PCInt av olika element från partisankampen (19) eller från olika grupper i södern, en del av dem kom från det Italienska socialistpartiet och Italienska kommunistpartiet, andra från Trotskismen. Sedan fanns det ett antal militanter som öppet bröt med det programmatiska och organisatoriska ramverket som de tidigare  hade anslutit sig till, för att kasta sig in i kontrarevolutionära äventyr som t.ex. minoriteten av ’Fraktionen utomlands av Italienska kommunistpartiet’ (Fraction Abroad of the Italian CP) åkte iväg för att ’delta’ i kriget i Spanien 36, Vercesi som deltog i  de ’Anti-fascistiska Koalitionen i Bryssel’ under 1943 (20).

Naturligtvis insisterade man inte på att dessa militanter, som fyllde det nya partiet, skulle göra en redovisning av sina tidigare politiska aktiviteter. Och när vi talar om att ansluta sig till Lenins bokstav och anda, vad kan vi säga om Bordiga själv, som deltog i partiets aktiviteter fram till 1952 (21), och bidrog aktivt i att bestämma dess politiska linje och t.o.m. skrev den politiska plattformen som godkändes av partiet – utan att ens vara medlem av partiet?

Under denna period  var det den Franska fraktionen av den kommunistiska vänstern (FFCL, Internationalisme) som tog upp arvet av vänsterlinjen genom att rädda och stärka det politiska arvet från den Italienska fraktionen i exil (Bilan). Och det var Internationalisme som tog upp frågan med PCInt om problemet med att ha integrerat Vercesi och minoriteten från Bilan utan att be dem göra en politisk redovisning av deras tidigare politiska misstag, samt även det faktum att genom bildandet av partiet i Italien hade de fullständigt struntat i arbetet att göra en utvärdering  (Bilan på franska betyder att göra en ’balansräkning’ – en utvärdering -  i termer av aktiviteter, lärdomar, mm, ö.a.) av Italienska fraktionen i exil (Bilan) av de 10 år som gått.

1945 bildades en Internationell byrå, som förenade PCInt, den Belgiska fraktionen och den Franska fraktion, ett kopia av FFCL. I själva verket var detta ’FFCL-nr 2’ uppbyggt på basis av en splittring av två element som var med i exekutiva kommissionen av FFCL. De hade kontaktats av Vercesi i Bryssel och var förmodligen övertygade av hans argument, även om de innan hade stött ståndpunkten att han skulle uteslutas omedelbart utan diskussion (22). En av de två var mycket oerfaren (Suzanne), medan den andra kom från det spanska POUM (och som senare dök upp i den franska gruppen Socialisme ou Barbarie). ’FFCL-nr 2’ ’förstärktes’ när element från minoriteten från Bilan och det gamla Union Communiste (Chazé, etc) gick med, element som hade blivit allvarligt kritiserade av Fraktionen på grund av deras eftergifter till anti-fascism under kriget i Spanien.

I själva verket fyllde denna kopia av Fraktionen behovet av att minska Internationalisme’s trovärdighet. Som vi kan se så upprepar sig historien, i så motto att PCInt helt enkelt upprepade Vänsteroppositionens manövrer mot den Italienska fraktionen under 1930, när det bildade den ’Nya italienska oppositionen’ (NOI), en grupp som bestod av f.d. stalinister som bara två månader tidigare hade smutsat ned sina händer genom att utesluta Bordiga från PCI och vars hela politiska funktion bara kunde ha varit att skapa en provokativ politisk konkurrent till Fraktionen.

Den 28 november 1946 skrev GCF ett brev till PCInt med ett appendix med en lista av frågor som behövdes diskuteras och som berörde ett antal brister för vilka olika delar av Italienska kommunistiska vänstern varit ansvariga för under kriget (Internationalisme no 16). PCInt svarade tvärt på detta 10 sidor långa brev med följande ord:

”Internationella byråns möte i Paris:

Eftersom ert brev än en gång uppvisar en kontinuerlig förvrängning av fakta och de politiska ståndpunkter som tagits både av PCI i Italien, likväl som av den Belgiska och Franska fraktionen och att ni inte utgör någon revolutionär, politisk organisation och att er aktivitet är begränsad till skapa förvirring och smutskasta våra kamrater, har vi enhälligt uteslutit möjligheten av att acceptera er förfrågan att delta i de internationella mötena av GCI:s organisationer.”

Det är verkligen sant att historien upprepar sig själv med på ett farsartat sätt. GCI blev byråkratiskt uteslutet från Kommunistiska internationalen after 1926, det blev likaså uteslutet från Vänsteroppositionen 1933 (se t.ex. vår pamflett om den Italienska kommunistiska vänstern). Nu hade turen kommit till GCI att byråkratiskt utesluta den Franska fraktionen från sina led för att undvika en politisk konfrontation.

1950-talet

Eklekticism (ung. att föra samman idéer från olika håll utan hänsyn till sammanhanget. ö.a.) i termer av ståndpunkter betyder på en internationell nivå att ”var och en är herre i sitt eget hus”. 1952 bröts PCInt upp i två delar; å ena sidan reducerade Bordigisterna den Italienska vänsterns oförsonlighet i sina ståndpunkter till en karikatyr genom att de vägrade att diskutera med några andra. Å den andra sidan hade vi  ”öppenheten” hos PCInt (Battaglia Communista): under hösten 1956 bildade BC tillsammans med GAAP (23), trotskisterna i Gruppi Communisti Rivoluzionari (GCR) och Azione Communista (24), en Rörelse för den Kommunistiska vänstern, vars framträdande drag var heterogenitet och förvirring. Bordiga benämnde ironiskt dessa fyra grupper som ”quadrifoglio” (fyrklövern).

1970-talet

Under de första månaderna 1976 lanserade Battaglia Communista ”ett förslag till en början”, som riktade sig till de ”internationella grupperna av den kommunistiska vänstern”, vilka de inbjöd till:

-          en internationell konferens för att skaffa sig en uppfattning om tillståndet hos de grupper som hävdar att de tillhör den internationella kommunistiska vänstern;

-          att skapa ett center for kontakter och internationella diskussioner.

IKS deltog i konferensen med övertygelse men önskade att de politiska kriterierna för att delta på konferensen skulle definieras. BC som var van vid konferenser av ett helt annat slag, var tveksamma till att skapa striktare regler. De var uppenbarligen rädda att stänga dörren för någon.

Den första konferensen hölls i Milano i maj 1977 med endast två deltagare, BC och IKS, men BC motsatte sig varje offentlig deklaration, t.o.m. en som kritiserade de grupper som var inbjudna som inte hade kommit till konferensen.

I slutet av 1978 hölls den andra konferensen i Paris, där slutligen ett antal andra grupper deltog i arbetet. I slutet av konferensen kom frågan om kriteria för deltagande upp igen och denna gång föreslog BC striktare regler:

”Kriterierna måste göra det möjligt att utesluta rådister från dessa konferenser så vi måste insistera på erkännandet av historiska behovet av partiet som ett väsentligt kriteria.”,

till vilket vi svarade genom att påminna om,

”vårt insisterande på att det skulle finnas kriteria till den första konferensen. Vi tror inte att det idag är lämpligt att lägga till ytterligare kriteria Det beror inte på brist på klarhet, både i fråga om kriterierna som sådana, som i fackföreningsfrågan eller den nationella frågan, utan att det är för tidigt. Stor förvirring vilar fortfarande tungt som helhet över den revolutionära rörelsen i dessa frågor; och NCI har rätt i att hålla fast vid en dynamisk vision av de politiska grupper gentemot vilka vi riskerar stänga dörren permanent.” (25)

Under första halvan av 1980 hölls den tredje och sista internationella konferensen, vars atmosfär redan från början gjorde det klart hur det skulle sluta. Utöver förtjänsterna med själva diskussionen, visade denna konferens på BC:s vilja att utesluta IKS från framtida konferenser.

I en av Aesops fabler försöker vargen utan framgång anklaga lammet för att ha smutsat flodvattnet som han dricker av. Han slutar med att lägga skulden på lammets far och finner på detta sätt en ursäkt för att slita honom i stycken. På samma sätt började BC i ökande utsträckning se IKS, inte som en grupp på samma sida med vilken man kan eventuellt komma fram till ett klargörande, till fördel för alla kamrater och de nya grupperna i bildande, utan snarare som en farlig rival i att fånga dessa kamrater och nya grupper, och fann till slut en utväg för att få konferensen att godkänna striktare och mer selektiva politiska kriterier för att accepteras, för att definitivt utesluta IKS. (26)

För att sammanfatta så går vi från den första konferensen, där det inte bara saknades några politiska kriterier för deltagande utan även förslaget att införa sådana tillbakavisades, till den tredje konferensen, där i slutet av konferensen kriteria, skapade på ett ad-hoc mässigt sätt, fördes fram för att eliminera IKS, dvs. vänsterkomponenten inom konferensen. Den tredje konferensen var en repris på uteslutningen av GCF 1945 och likaså en olycksbådande utsträckning av de föregående episoderna med uteslutningen av den Italienska kommunistiska vänstern från kommunistiska internationalen (1926) och från Vänsteroppositionen (1933).

Det politiska ansvaret som BC måste ta på sig (och CWO) är i dessa omständigheter enormt: endast några få månader senare (augusti 1980) bryter masstrejken ut i Polen och det internationella proletariatet förlorade varje möjlighet av ett koordinerat ingripande från alla grupper i den kommunistiska vänstern.

Men det slutar inte här. Efter en tid uppfann BC och CWO, för att visa att de inte hade förstört en serie av tre konferenser och fyra år av internationellt arbete till ingen nytta, en fjärde konferens där det deltog, inklusive dom själva, en så kallad revolutionär iransk grupp, som vi t.o.m. hade varnat BC för. Det vara inte förrän efter ett antal år som IBRP slutligen erkände sitt misstag genom att tillkännage att denna grupp av iranier verkligen inte var revolutionär …

1990-talet

Då har vi kommit fram till den senaste fasen under de senaste åren, då vi har sett en litet men uppmuntrande öppnande upp av en dialog och konfrontation inom det proletära politiska lägret (27). På ett sätt den mest intressanta aspekten, var en första integration av ingripande i situationen som har skett mellan IKS och IBRP (genom sin engelska del, CWO). Ett ingripande som planerades tillsammans när det inte faktiskt genomfördes tillsammans i relation t.ex. till konferensen om Trotskij som hölls i Ryssland, ett offentligt möte om ryska revolutionen 1917 organiserades och hölls gemensamt i London, ett gemensamt försvar mot de attacker som kom från vissa parasitära formationer, etc, etc.

Vi har alltid genomfört dessa ingripanden med en tydlig intention att inte absorbera någon, inte för att skapa en kil inom IBRP mellan BC och CWO och den likgiltiga frånvaron av BC oroade oss alltid. Till slut när BC tyckte nog var nog, krävde de att deras partner gav vika för parti –förlåt – IBRP – linjen. Från detta ögonblick och framåt var allting som tidigare tycktes resonabelt och normalt for CWO börjat förändrats. Ingen mer koordinering av arbetet i Ryssland, inga fler gemensamma offentliga möten, etc, etc. Och än en gång föll ansvaret tungt på IBRP:s axlar, som på grund av sin butiksägar-opportunism, lät arbetarklassen konfrontera en av sina svåraste episoder i den nuvarande historiska perioden, kriget i Kosovo, utan att dess förtrupp var förmöget att uttrycka en gemensam ståndpunkt.

För att fullt värdera IBRP:s opportunism i relation till deras förkastande av vår appell om kriget, är det lärorikt att läsa om en artikel som uppträdde i novembernumret av Battaglia Communista, ’Missförstånd om kriget på Balkan’. BC skriver att de har fått ett brev/invitation från OCI (28) till ett nationellt möte mot kriget som skall hållas i Milano. BC bedömer,

”innehållet i brevet som intressant och en välkommen rättelse i förhållande till den ståndpunkt som OCI antog om gulfkriget, då det stödde det ’Irakiska folket under imperialismens attack’ och var mycket polemisk i relation till vår s.k. likgiltighet (…) Det saknar en referens till krisen i ackumulationscykeln (…) och dess väsentliga undersökning av dess konsekvenser på den Jugoslaviska federationen (…) Men det verkar inte som det utesluter möjligheten av ett gemensamt initiativ från de som motsätter sig kriget på en klassgrund.” (vår betoning)

Som vi kan se, så var BC för bara fyra år sedan, i en situation som var mindre allvarlig än vid tidpunkten för kriget i Kosovo, berett förespråka ett gemensamt initiativ med en grupp som redan då var klart och tydligt kontrarevolutionärt (29) bara för att tillfredställa dess aktivistiska böjelser, medan det hade modet att säja nej till IKS därför att … det har ståndpunkter som skiljer sig för mycket åt. Detta är verkligen opportunism.

Konklusion

Vi har ägnat denna artikel till att svara på IBRP:s tes att organisationer som vår har:

” avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet”.

För att göra detta har vi betraktat de två nivåer vid vilka de organisatoriska problemen ställs och i termer av dessa har vi visat att det är IBRP, inte IKS, som har lämnat traditionen från den Italienska och internationella kommunistiska vänstern. I själva verket är den eklektism som vägleder IBRP:s politik för en omorganisering lik den som Trotskij hade, som han tog upp i samband med att bygga den 4:e Internationalen. IKS vision å andra sidan är densamma som den Italienska fraktionen, som alltid kämpade för en omorganisering i klarhet och på en grundval som skulle göra det möjligt att rädda centristiska element och de med tveksamheter.

Trots dess olika ärelystna arvtagare, så finns den verkliga kontinuiteten med den Italienska fraktionen idag representerad av IKS, en organisation som åberopar och gör till sin egen alla striderna från 20-talet, 30-talet och 40-talet.

31 augusti 2000   Ezechiele

Noter 

1.       IBRP står för Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet och är en internationell organisation som knyter samman två organisationer, Communist Workers Organisation (CWO) i Storbritannien och Partito Communista Internazionalista i Italien.

2.       Publicerad i Battaglia Communista nr 1, January 2000 och i International Communist nr 18, vintern 2000.

3.       Det fanns också 21 villkor för att ansluta sig till Kommunistiska internationalen!

4.       ”On the ICC appeal over  the war in Serbia. The military offensive of the bourgeoisie demands a united respons by revolutionaries.” (Om IKS appell om kriget i Serbien. Den militära offensiven från borgarklassen kräver ett enat svar från revolutionärerna), International Review nr 98, July 1999.

5.       Se också ”The marxist method and the ICC’s appeal over the war in Yugoslavia” (Den marxistiska metoden och IKS appell om kriget i Jugoslavien), International Review nr 99, oktober 1999.

6.       Vi hänvisar till punkt 13 och 16 där det finns skillnader, inte på grundläggande frågor utan i analysen om den aktuella situationen.

7.       Redovisning och en kritisk utvärdering av dessa konferenser finns i olika artiklar i vår International Review och i de aktuella pamfletterna som kan beställas av oss genom att skriva till våra adresser.

8.       Genom hela denna period (1930), fick Trotskij information från Rosmers brev. Den senare var inte sympatiskt inställd till den Italienska vänstern och ’blockerade all diskussion’. Han kritiserade Prometeo, som ville skapa nationella sektioner innan internationalen och gav exemplet från Marx och Engels som: ”1847 började den kommunistiska rörelsen med ett internationellt dokument och med skapandet av Internationalen”. Denna argumentation förtjänar att understrykas eftersom den ofta används på ett felaktigt sätt mot den Italienska fraktionen (se IKS bok om den Italienska kommunistiska vänstern och kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-33)

9.       IBRP: ”Towards the New International” (Mot den nya internationalen), Prometeo, nr 1, serie VI, juni 2000.

10.    IBRP: ”Towards the New International”

   11.    IBRP: ”Towards the New International”

12.    För en allmän orientering i denna fråga se artikeln: ”On the party and its relationship to the class” (Om partiet och dess relation till klassen), en text som antagits av IKS 5:e kongress och är publicerad i International Review nr 35.

  13.    ”Delegaterna [till Kommunistiska internationalens grundningskongress] … var i huvudsak bolsjeviker medan de som, på ett eller annat sätt, förklarade sig representera kommunistpartiet i Polen och i Lettland, Ukraina, Litauen, Vitryssland, Armenien, från den förenade gruppen för folken i östra Ryssland, utan tvekan kan ses som representanter för olika sektioner av bolsjevikpartiet (…) de enda som kom från utlandet var två Schweiziska delegater, Fritz Platten och Katsher, tysken Eberlein (…), den norske Stange och den svenske Grimlund, den franske Guilbeaux. Men även i dessa fall kunde deras giltighet som representanter ställas i fråga. (…) Det återstår därför endast två delegater som hade ett tveklöst mandat, den svenske Grimlund och Eberlein …” (från Pierre Broué, The Origins of the Communist International, introduction to the 1st Congress of the Communist International (den Kommunistiska internationalens ursprung, introduktion till Kommunistiska internationalens första kongress), EDI, Paris, 1974, sidan 35.36.)

  14.    Detta är den kritik som vi gjorde av BC nyligen i relation till deras opportunistiska hantering av relationerna med element av GLP, en politisk formation vars medlemmar, som nyligen brutit med den autonomistiska rörelsen, kommit till klarhet endast till hälften samtidigt som de bibehållit en god portion förvirringar som de utgått från: ”Ett ingripande som långt ifrån gynnade klargörandet för dessa [element] och deras definitiva ändpunkt i en revolutionär koherens, istället blockerade denna möjliga utveckling.” (från ”Grupperna från Lotta Proletaria: ett ofullständigt försök att nå en revolutionär koherens” i Rivoluzione Internationale nr 106)  

15.    Text om de 21 villkoren för anslutning till Kommunistiska internationalen som antogs av den andra kongressen av Komintern.

16.    Denna politik ledde till marginaliseringen av revolutionär energi inom partierna och exponerade dem tydligare för repression och massakrer, som var fallet i Kina.

17.    IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)

18.    Från IKS bok ovan i kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-3.

19.    ”Ambiguities on the ’partisans’ in the constitution of the Internationalist Communist Party in Italy” (Tvetydigheter om ’partisaner’ i konstituerandet av Internationalistiska kommunistiska partiet i Italien), Battaglia Communistas brev och IKS svar. I International Review nr 8.

20.    Se artikelarna, ”The Origin of the ICC and the IBRP”(IKS ursprung och IBRP), i International Review nr 90 och 91 och ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)) i International Review nr 95.

21.    Året för splittringen mellan det nuvarande Battaglia Communista och den ’bordigistiska’ delen PCInt.

22.    IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)¸ sid. 191-193.

23.    Några fd partisaner inklusive Cervetto, Masini och Parodi gick med i den anarkistiska rörelsen och försökte att konsolidera sig i en tendens inom den genom konstituerandet av ”Gruppi Anarchici di Azione Proletaria” (GAAP) i februari 1951 med en publikation kallad L’Impulso.

24.    AC föddes 1954 som en tendens av PCI bildat av Seniga, Raimondi, fd partisaner och Fortichiari, en av grundarna av PCd’I i 1921 och som gick in i PCI efter att han blivit utesluten. Seniga samarbetare med Pietro Secchia, som under motståndstiden definierade grupper till vänster om PCI som ”Gestapos marionetter” och uppmanade till fysisk eliminering av Prometeos militanter. Sammanslagningen av en del av AC med GAAP kom att bilda gruppen Lotta Communista 1965.

25.    Dokumentation från konferensen publicerades i ”Preparatory texts, reports, correspondence of the Second Conference of the Groups of the Communist Left”, Paris, November 1978.

26.    International Review nr 22, 3:e kvartalet 1980, ”Third International Conference of the groups of the Communist Left (Paris May 1980): Sectarianism, a legacy of the counter-revolution that must be transcended” (Tredje internationella konferensen för grupper i den kommunistiska vänstern (Paris Maj, 1980): Sekterism ett arv från kontrarevolutionen som måste överkommas). Se också dokumenten från tredje konferensen publicerad på franska av IKS i form av en pamflett och på italienska av BC (som ett specialnummer av Prometeo). Den franska utgåvan innehåller också vårt politiska uttalande om konklusionerna av konferensen.

27.    International Review nr 92. ”6th Congress of the Partito Communista Internazionalista. A step forward for the Communist Left” (6:e kongressen för Partito Communista Internazionalista. Ett steg framåt för den kommunistiska vänstern).  International Review nr 93, ”Debates between ’Bordigist groups’. A significant evolution of the proletarian political miliue” (Debatt mellan ’Bordigistiska grupper’. En betydelsefull utveckling av den proletära politiska miljön). International Review nr 95 ”In the shadow of  Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)).

28.    OCI, Organizzazione Communista Internazionalista.

29.    Det behövdes verkligen ett uppbådande av BC:s hela opportunism för att försöka, under hösten 1995, knyta till sig en organisation som under de senaste 5 åren, från kriget i Persiska viken, gjorde ingenting mindre än att stödja en imperialistisk sida mot en annan och på detta sätt deltagit i mobiliseringen av proletariatet för en imperialistisk slakt. I denna fråga se artiklar publicerade i Rivoluzione Internazionale, ”The OCI: Slander is a breeze”, nr 76, juni 92; ”The delirium of the OCI”, nr 69, april 91;”The sharks in the Persian Gulf”, nr 67, december 1990.