IKS har nyligen haft sin 14:e kongress under våren 2001. Vi publicerar här en resolution om internationella situationen som antogs på denna kongress.

Den långsamma kollapsen av den kapitalistiska ekonomin

1. Det alternativ som mänskligheten står inför början av det 20:e århundradet är detsamma som den stod inför i början av 1900-talet: att störta ned i barbari eller att förnya samhållet genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på detta ofrånkomliga dilemma i den turbulenta period mellan 1914-23, skulle knappast kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare fortfarande var tvungna att ännu en gång insistera på detta vid början av ett nytt årtusende. Även den s.k. ’post-68’ generationen av revolutionärer, som uppstod under återkomsten av klasskampen efter en lång kontrarevolution som började under 1920-talet, förväntade sig verkligen inte att en förfallande kapitalism skulle vara så bra på att leva med sina egna motsättningar som den visat sig kunna göra sen 1960-talet.

För borgarklassen är allt detta ytterliggare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu det enda möjliga formen för ett mänsklig samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en nödvändig hörnsten i all borgerlig ideologi, fick en på ytan tydlig historisk bekräftelse genom kollapsen av det ’kommunistiska’ blocket 1989-91. Genom att skickligt presentera kollapsen för en del av det kapitalistiska systemet som den slutgiltiga frånfället för marxismen och kommunismen, drog borgarklassen från detta ögonblick den slutsatsen från denna falska premiss, att kapitalismen hade gått in i en ny spännande fas i sitt liv. Enligt detta synsätt var:

-          kapitalismen för första gången ett globalt system; marknadskrafterna skulle inte längre vara  fjättrade av otympliga ’socialistiska’ hinder som hade rests av de stalinistiska regimerna och deras imitatörer;

-          datoriseringen och Internet en signal inte bara för en omfattande teknologisk revolution utan också för en obegränsad marknad;

-          nationell konkurrens och krig företeelse som skulle förpassas till det förgångna;

-          klasskonflikter något som skulle försvinna, därför att klasserna själva hade blivit förlegade; framförallt var arbetarklassen något som tillhörde det förgångna.

I denna nya dynamiska kapitalism skulle fred och välstånd stå på dagordningen. Barbariet skulle ha förvisats och socialismen hade blivit helt ovidkommande.

2. Verkligheten sedan årtiondet från 1991har systematiskt förkastat alla dessa fabler. Varje ny ideologisk ’gimmick’ som använts för att bevisa att kapitalismen kunde erbjuda mänskligheten en ljus framtid, har visat sig bristfälliga, som en billig leksak som går sönder så fort som man leker med den. Framtida generationer kommer med säkerhet att blicka tillbaka på denna period som utmärkts av blindhet, idioti, skräck och lidande. Den marxistiska förutsägelsen att kapitalismen inte längre är till nytta för mänskligheten – redan bekräftad av världskrigen och världskriserna under den första halvan av 1900 talet – bekräftas ytterligare genom upprätthållande av detta senila system till dess förruttnelse, dess fas av sönderfall, vilket är den verkligt ’nya’ perioden vars början markerades av händelserna 1989-91.

Mänskligheten står inte bara inför utvecklingen av barbariet i framtiden: nedgången har redan börjat och den för med sig faran av att gradvis äta upp själva grundvalen för ett framtida socialt nydanande. Men tvärtemot den härskande klassens propagandakampanjer, är motkraften till denna tendens mot utvecklingen av barbariet – den kommunistiska revolutionen, den logiska slutpunkten av arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska exploateringen - ingen utopi. Den kvarstår som en nödvändighet som krävs av det nuvarande produktionssättets dödskamp och samtidigt som en konkret möjlighet då arbetarklassen varken har försvunnit eller blivit i grunden besegrat.

3. Alla de löften som den härskande klassen givit om den nya tidsåldern av välstånd som inleddes genom ’kapitalismens seger över socialismen’ har en efter en blivit avslöjade som innehållslösa bubblor.

Först fick vi höra att världskapitalismen skulle få ett enormt uppsving genom kollapsen av ’kommunismen’ och öppnandet av omfattande nya marknader i de forna östländerna. I verkligheten befann sig dessa länder inte utanför det kapitalistiska systemet utan var snarare efterblivna kapitalistiska stater som inte kunde konkurrera med länder i västblocket. Det faktum att det inte fanns något utrymme för några nya större kapitalistiska ekonomier tvingade dessa länder att stänga in sig bakom protektionistiska murar, då deras blockledare, Sovjetunionen, endast kunde tävla med sin västliga rival på en militär nivå. ’Öppnandet’ av dessa ekonomier för kapital de mer industrialiserade länderna har bara ännu tydligare visat  den inneboende svagheten och har bidragit till att kasta dess befolkning i ännu djupare misär än de erfarit under de stalinistiska regimerna.

Vi har fått bevittna kollapser av hela produktionssektorer, massiv arbetslöshet, brist på konsumtionsvaror, inflation, feberaktig korruption, månaders obetalda löner, sammanbrott i den sociala servicen, växande finansiella krampanfall, och upprepade misslyckanden för  alla västinitierade ekonomiska reformpaket. Det f.d. östblocket hotar, istället för att vara en välsignelse, att bara en stor börda för ekonomierna i väst. Detta är uppenbart i Tyskland där den östra sidan bara är en börda för ekonomin som helhet. Men det gäller även mer generellt, givet de gigantiska summor av kapital som har kastats in i dessa ekonomiers bottenlösa hål utan någon som helst belöning och nu växer flodvågen av flyktingar som flyr ekonomisk eller militärt kaos på Balkan eller det forna Sovjetunionen.

Sedan var det ’tigrarna’ och ’drakarna’ i bortre Asien som skulle visa vägen framåt för resten av välden med sina fenomenala tillväxtsiffror. Dessa ekonomier visade sig snabbt vara en illusion. De hade ursprungligen byggts upp artificiellt av de amerikanska kapitalismen under perioden då det existerade militära block, som en del i att hindra spridningen av ’kommunismen’. Dessa ekonomiers spektakulära uppgång under 80- och 90-talet byggde på samma sanka grund som resten av världsekonomin: en massiv användning av krediter, själv en produkt av otillräckligt med nya marknader för det globala kapitalet. Den lika spektakulära krisen 1997 var ett bevis på detta: det behövdes bara att skulderna skulle betalas tillbaka för att hela korthuset skulle rasa samman.

Medan ett antal plåster har lagts på såren, under USA:s ledning, och hållit krisen inom vissa gränser i bortre Asien och förhindrat den från att provocera en öppen recession i väst, är den långdragna stagnationen i den en gång oslagbara japanska ekonomin ett bevis på att det inte kommer att finnas något ’lokomotiv’ i bortre Asien. Japan ekonomiska situation är så riskfylld att den återkommande förorsakar en våg av panik världen över. Det var fallet när den japanska finansministern nyligen deklarerade att landet var bankrutt. Och trots framträdandet av nya versioner av den gamla ’Gula faran’ mytologin från den tidiga 1900-talet, är möjligheterna ännu mindre att Kina skall kunna bli en ny ledstjärna för ekonomisk utveckling. Oavsett vilken ekonomisk utveckling som skett i Kina så är även denna byggt på ett massivt användande av skulder. Dessutom har det inte heller förhindrat miljoner arbetare från att bli kastade in ii arbetslöshet medan ytterligare miljoner arbetare inte får ut sin lön under långa perioder.

Det senaste vita hoppet för kapitalismen har varit den amerikanska ekonomins prestanda, med dess ’tio år av oavbruten tillväxt’ och speciellt dess ledande roll inom den ’nya ekonomin’ baserad på Internet. Men den ’internetdrivna ekonomin’ har visat sig vara ett så kortlivat löfte att borgarklassens egna kommentatorer öppet hånar det. ’Dot.com’ företag går i väggen med en oerhörd hastighet, många av dem har blivit avslöjade som inte annat är spekulativa bedrägerier som symboliskt summerar det verkliga bedrägeriet: att kapitalismen kunde rädda sig själv genom att helt enkelt öppna en stor elektronisk butik. Dessutom är kollapsen för den ’nya ekonomin’ i sig själv ett uttryck för ett djupare problem som nu öppet påverkar hela USA:s ekonomi. Det är inte längre en hemlighet att den s.k. amerikanska uppgången byggde på en astronomis skuldsättning, skulder som direkt tas av företag och individer, och som resulterade i ett negativt sparande för första gånger på årtionden.

Den gigantiska tillväxten som borgarklassen har skrutit om är i verkligheten byggd på ett finansiellt system som har blivit allt skörare av spekulationsvansinnet samt på en tillspetsad attack på arbetarnas levnadsvillkor – t.ex. en ökning av tillfälliga jobb, minskningen av den sociala lönen, avledningen av en växande del av arbetarnas inkomster till börskasinot.

Hursomhelst så är nu boomen över och man talar allt oftare om att USA håller på att falla in i en recession. Inte bara ’dot.com’ företag, utan centrala tillverkningsindustrier har också svåra problem.

Trots dessa alarmerande tecken, fortsätter borgarklassen att babbla om olika ’uppgångar’ i Storbritannien, Frankrike, Irland,… men dessa refränger är i allt större utsträckning visslingar i vinden. Givet det täta beroendet till andra industriella nationer speciellt avseende deras investeringar i USA, måste det synliga slutet på ’tio år av amerikansk tillväxt’ ha mycket allvarliga effekter i hela den industrialiserade världen.

4. Det kapitalistiska produktionssättet gick in i sin historiska överproduktionskris i början av 1900-talet – den tidpunkt då kapitalismen verkligen blev ’globaliserad’, samtidigt som den nådde gränserna för sin yttre expansion och grundvalarna för den världsomspännande proletära revolutionen. Men arbetarklassens misslyckande med att genomföra systemets dödsdom har betytt att kapitalismen har överlevt trots den växande betydelsen av dess inre motsättningar. Kapitalismen slutar helt enkelt inte bara att fungera så fort den inte längre är en progressiv faktor i den historiska utvecklingen. Tvärtom, så fortsätter den att ’växa’ och att fungera, med på en sjuklig grundval som kastar mänskligheten in i en spiral av katastrofer. Den förfallande kapitalismen gick in i en cykel av kriser, krig och återuppbyggnad som utmärkte de första tredjedelarna av 1900-talet.

Världskrigen tillät en omfördelning av världsmarknaden medan den efterföljande återuppbyggnaden gav en tillfällig stimulans för världsmarknaden. Men överlevnaden av systemet har också krävt ett ökande politiskt ingripande av den härskande klassen, som har använt sin statsapparat för att hålla de ’normala’ lagarna för marknaden flytande, framförallt genom en politik av skuldsättning, att skapa artificiella marknader genom användning av krediter. Kraschen 1929 bevisade för borgarklassen att återuppbyggnaden efter kriget i sig själv bara kunde kulminera i en spektakulär världsomspännande depression efter ett enda årtionde. Det var med andra ord inte längre möjligt att återställa kapitalistisk produktion på en fast grundval genom att återvända till den ’spontana’ verkan av de kommersiella lagarna. Kapitalismens förfall är just uttrycket för konfrontationen mellan produktivkrafterna och varuformen. Under denna epok, är borgarklassen själv tvungen att agera mer och mer i motsättning med de naturliga lagarna för varuproduktion, även om man styrs av dem. Återuppbyggnaden 1945 finansierades medvetet av USA genom att använda den uppenbart irrationella mekanismen av att låna ut pengar till sina kunder så att de skulle kunna utgöra en marknad för sina varor.

Och när gränserna för detta kvistiga problem nåddes i mitten av 60-talet, tog borgarklassen den interventionistiska linjen upp till nya höjder. Under perioden av imperialistiska block, var detta ingripande i allmänhet koordinerad med blocköverskridande mekanismer. Upphörandet av blocken, som introducerade farliga centrifugala tendenser på den ekonomiska såväl på den imperialistiska nivån, ledde dock inte till upphörandet av dessa internationella mekanismer. De återuppstod på nytt och fick även ett nytt liv som de institutioner som oftast identifieras som de huvudsakliga agenterna för ’globalisering’, som t.ex. Världshandelsorganisationen (WTO). Även om dessa organ fungerar som ett slagfält mellan de viktigaste nationella kapitalen eller som koalitioner mellan specifika geo-politiska grupperingar (NAFTA, EU, etc.), så är de uttryck för den grundläggande nödvändigheten för borgarklassen att undvika en total paralysering av världsekonomin. Detta har t.ex. konkretiserats i de ihärdiga ansträngningarna från USA:s sida att lösa ut sin viktigaste ekonomiska rival – även om det också har betytt att Japans enorma skulder har fyllts på med ännu mera skulder.

Detta organiserade sätt att lura värdelagen genom statskapitalism utplånar inte systemets konvulsioner, det bara flyttar fram eller förskjuter dem. Det flyttar fram dem i tiden, speciellt för de mer avancerade ekonomierna, genom att hela tiden undvika att glida ned i recession.  Det förskjuter dem i rummet genom att skjuta de värsta effekterna på de perifera regionerna av jordklotet, vilka mer eller mindre lämnas åt sitt öde förutom som schackpjäser i de interimperialistiska spelen. Men även i de avancerade länderna gör sig denna framflyttning i tiden av en öppen recession eller depression sig gällande i form av ett inflationstryck, finansiella ’minikrascher’, nedmontering av hela stråk av industrier, nedbrytning av jordbruket och ett accelererande förfall av infrastrukturen (vägar, järnvägar, tjänster) etc.

Denna process innehåller också officiella recessioner, men mestadels maskeras det verkliga djupet krisen medvetet genom manipulationer av borgarklassen. Perspektivet för den kommande perioden blir därför en fortsatt långsam nedgång i avgrunden, avbruten av allt våldsammare, men på intet sätt absoluta återvändsgränder för den kapitalistiska produktionen i rent ekonomiska termer: långt innan en sådan teoretisk punkt skulle ha nåtts, skulle kapitalismen antingen blivit krossat av sin generalisering av sin tendens till barbari eller av en proletär revolution.

Ett fall ned i barbari

5. I början på 90 talet sade man att den aggressiva kommunismens försvinnande skulle leda till en ny era av fred på jorden, eftersom kapitalismen i sin demokratiska form sedan länge upphört att vara imperialistisk. Denna ideologi kombinerades efter en tid med myten om globalisering, som påstår att nationell rivlitet är något som hörde det förflutna till.

Det är sant att kollapsen av det ryska blocket och den därpå följande kollapsen av dess motpart, västblocket, avlägsnade en grundläggande förutsättning för ett nytt världskrig, oavsett om de sociala förutsättningarna för ett sådant krig existerade. Men denna utveckling förändrade inte det fundamentala faktum att den kapitalistiska nationalstaten inte kan överkomma den hänsynslösa kampen för att dominera världen. Förvisso har uppsplittringen av de gamla blockstrukturerna och upplösningen av blockdisciplinen lett till en oöverträffad utveckling av nationella konflikter, som har lett till en alltmer kaotisk kamp, alla mot alla, från stormakterna ner till de vidrigaste lokala krigsherrarna. Detta har tagit sig formen av ett ökande antal lokala och regionala krig runt vilka de betydelsefulla stormakterna positionerar sig för att utnyttja sin situationen till sin fördel.

6. Från början har USA som världspolis insett farorna med denna tendens och genomfört omedelbara åtgärder för att försöka motverka den. Detta var det mest betydelsefulla draget hos kriget i den Persiska viken 1991. Detta krig var framförallt en demonstration av USA:s militära överlägsenhet som inte primärt riktade sig mot Saddam Husseins Irak utan syftade till att få USA:s stormaktsrivaler att underkasta sig dess auktoritet. Även om USA genom att tvinga sina rivaler in i ”antisaddamkoalitionen” tillfälligt lyckades stärka sitt ’ledarskap över världen’, så kan den verkliga framgången hos denna ansträngning bedömas genom att ta upp det faktum att 10 år senare är USA fortfarande tvunget att använda sig av taktiken att bomba Irak. Varje gång som det bombar Irak så utsätts de för alltmer kritik från en majoritet av sina ”allierade”, och det faktum att USA hela tiden tvingats göra liknande styrkeuppvisningar vid andra konflikthärdar och då i synnerhet på Balkan.

Den militära överlägsenheten hos USA har under det senaste decenniet visat sig vara fullständigt oförmögen att bromsa den centrifugala utvecklingen av de imperialistiska motsättningarna. Istället för den USA-ledda ”nya världsordning”, som utlovades av hans far, har den nye president Bush konfronterats med ökande militära spänningar – en spridning av krigen över hela jorden.

-          På Balkan, som trots massiva militära insatser av USA 1996 och 1999, fortfarande är ett minfält av spänningar mellan stormakterna, genom deras lokala underhuggare. År 2001 sker det i det kontrollerade Kosovo dagligen etniska konfrontationer som hotar att spilla över till grannlandet Makedonien och hotar att dra med sig flera av de regionala stormakterna.

-          I Mellanöstern är Oslo-avtalet mellan palestinier och Israel sönderslaget. Eskaleringen av konflikten mellan Israel och palestinierna är ett hårt slag mot USA:s drömmar om Pax Americana i området, och har öppnat möjligheter för de andra stormakterna att agera, vilka hursomhelst inte har någon som helst möjlighet att införa en egen alternativ ordning.

-          I Tjetjenien, där Moskva inte lyckats avsluta kriget, trots att de får stöd av de andra stormakterna som minst av allt är intresserade av att se den Ryska federationen splittras upp av en mängd nationella rörelser,

-          I Afghanistan, där olika muslimska fraktioner slåss med Talibanerna om kontrollen över landet.

-          I Afrika, där krigen inte bara är kroniska och sträcker sig från Algeriet i norr till Angola i söder, utan även har vuxit i omfattning och blivit verkliga regionala krig, vilka drar till sig arméerna från ett antal grannstater, exempelvis i konflikten i Kongo.

-          I Sydostasien, där länder som Burma och Kambodja fortsätter att skakas inre konflikter, samtidigt som Kina alltmer aktivt hävdar sin roll som regional stormakt,

-          På den indiska subkontinenten, där Indien och Pakistan hotar varann med kärnvapen och där Sri Lanka fortfarande slits sönder av konflikten med de tamilska separatisterna,

-          I Latinamerika, där spänningarna ökar genom USA:s nya ’krig mot droger’, vilket är ett försök från USA:s sida att återupprätta sin auktoritet på sin egen bakgård, där de står emot en ökat inblandning från sina europeiska rivaler (vilket exemplifieras av deras öppna stöd till zapatisterna)

-          På Irland, där ytterligare en fredsprocess punkterats av ljudet från exploderande bomber och krypskyttars kulor. I Baskien har vapenvilan brutits och ETA ökat sin terror.

Listan skulle kunna göras längre, men bilden är klar. Långt ifrån att ha lett till fred och stabilitet har upplösningen av blocksystemet accelererat kapitalismens drift mot militärt barbari. De krig som kännetecknar den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall är inte mindre imperialistiska än krigen under de tidigare faserna av kapitalismens förfall, men de har blivit mer utspridda, mer okontrollerbara och allt svårare att bringa ens till ett tillfälligt slut.

7. I alla dessa konflikter har rivaliteten mellan USA och stormakterna, som deras allierade, varit mer eller mindre dolda. Mer dolda i kriget i Persiska viken och på Balkan där konflikterna tagit sig formen en ”allians” av demokratier mot lokala tyranner. Mindre dolt i Afrika där varje land har agerat mer öppet och på egen hand för att försvara sina egna nationella intressen.

Officiellt sett är USA:s främsta ”fiender”, de som nämns för att rättfärdiga dess allt större militärbudget, antingen lokala ”förbrytarstater” som Nordkorea eller Irak, eller dess gamla direkta rival från det kalla kriget Ryssland, eller dess en gång rival, som senare under det kalla kriget blev dess allierade, Kina. Kina är allt oftare identifierad som den viktigaste potentiella rivalen till USA. Under den senaste perioden har vi sett ökande spänningar mellan dessa två stater och USA – när det gäller NATO:s utvidgning i Östeuropa, avslöjandet av ett ryskt spionnät runt en för detta hög FBI tjänsteman och i synnerhet genom incidenten med det amerikanska spionplan som kineserna tvingade ner.

Det finns inom den amerikanska borgarklassen en betydelsefull fraktion som är övertygad om att Kina förvisso är den främsta fienden. Vad som förmodligen är en mer betydelsefull utvecklingen under den senaste tiden är ansamlingen av deklarationer från sektorer av den europeiska borgarklassen som USA:s ’arrogans’, i synnerhet i relation till dess beslut att avisa Kyoto-avtalet om koldioxidutsläpp och att fortsätta med ”Son of Starwars” antimissilsystem. Det projekt innebär en kraftfull offensiv från USA:s sida, att utnyttja sitt teknologiska försprång för skapa en oöverträffad kontroll över världen. Detta projekt innebär ett nytt steg i en alltmer irrationell kapprustning och endast leda till en skärpning av antagonismen mellan USA och dess främsta rivaler.

Dessa spänningar har ytterligare skärpts av beslutet att bilda en Europaarme utanför NATO:s ram. Även om det finns en stark tendens att skylla den ökande sprickan mellan USA och Europa på den nya Bush-administrationen, är den nya ”anti-amerikanismen” i Europa ett utryck för en tendens som existerat sedan Västblocket försvann i början på 90-talet. Den är ett ideologiskt uttryck för en tendens som tillsammans med trenden mot ”var och en för sig själv” också var en tendens som utlöstes av upplösningen av blocken – tendensen mot ett nytt anti-amerikanskt block baserat i Europa.

8. Vi är trots allt fortfarande långt från formerandet av nya imperialistiska block av både militära/strategiska och sociala/politiska orsaker:

-          Ingen stat eller ens grupp av stater kommer i närheten av USA:s militära slagstyrka. Tyskland som har kunnat dra mest nytta av processen av sönderfall, genom att flytta fram sina positioner i sina historiska inflyttelsesfärer som Östeuropa., har inga kärnvapen och tvingas av historiska skäl att hålla en låg profil i sin strategi av expansion. Frankrike, den mest öppet anti-amerikanska makten i Europa har inte kapaciteten att föra fram sig som blockledare;

-          Europa är långtifrån enat och tendensen mot var och en för sig själv är lika stark i Europa som någon annanstans. Även om Tyskland och Frankrike skulle bli den centrala axeln i ett europeiskt block, finns det både historiska och mer omedelbara orsaker till spänningar mellan dem. Samtidigt försöker Storbritannien spela ut dem mot varandra för att undvika att en av dem skall bli för stark, och spelar ut USA mot dem bägge två. Det är viktigt att inte förväxla utvecklingen av ekonomiskt samarbete mellan de europeiska staterna med omedelbara imperialistiska blockstrukturer, eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan omedelbara ekonomiska intressen och militära/strategiska intressen.

-          På den sociala nivån är det inte möjligt att mobilisera samhället runt en ny krigsideologi jämförbar med antifascismen på trettiotalet eller antikommunismen under efterkrigsperioden. Orsaken till detta är att arbetarklassen inte är mobiliserad runt de nationella fanorna. De ideologiska grundvalarna för ett nytt imperialistiskt block finns alltså inte för handen även om den nya antiamerikanismen ger en fingervisning om vilken form den kan komma att ta i framtiden.

-          Ett nytt världskrig står alltså inte dagordningen inom en förutsägbar framtid. Detta minskar inte på något sätt farorna som finns i den omedelbara situationen. Genom utbredningen av lokala krig, utvecklingen av regionala konflikter mellan kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, närmandet av dessa konflikter till länderna i kapitalismens hjärta som krigen på Balkan är ett uttryck för. USA:s behov av att använda militära medel för att hävda sitt alltmer underminerade ledarskap och de reaktioner som detta kan leda till från andra makter, kan leda till en fruktansvärd destruktiv spiral, som både kan förstöra grunden för ett framtida kommunistiskt samhälle, även utan en aktiv mobilisering (bakom en kapitalistisk ideologi) av proletariatet i den internationella kapitalismens centra.

9. Den härskande klassen tenderar att förminska den globala betydelsen av dessa ökande spänningar genom att titta efter specifika lokala, ideologiska och ekonomiska förklaringar till varje enskild konflikt: gammalt hat mellan olika folkgrupper här, religiösa konflikter där, olja i Gulfkriget eller på Balkan, diamanter i Sierra Leone och så vidare. Detta får ett eko i oklarheter hos den proletära politiska miljön, som ofta blandar samman en materialistisk analys med en strävan efter att förklara varje imperialistisk konflikt i termer av vilken omedelbar ekonomisk vinst som kan göras på dessa konflikter. Även om många av dessa ekonomiska och ideologiska faktorer är sanna så kan de inte förklara de generella dragen hos den period som kapitalismen gått in i. Under förfallet har kriget alltmer blivit en ekonomisk katastrof för kapitalismen, en ren förlust. Kostnaderna för att upprätthålla varje lokal konflikt är mycket större än de ekonomiska fördelar som kan vinnas från den.

Även om ett hårt ekonomiskt krisläge var en viktig faktor när det gäller att driva Zimbabwe att invadera Kongo, eller Irak att invadera Kuwait, så har den fortsatta militära intrasslingen fört dessa länder ännu närmare ruinens brant. Mer generellt sett: den cykel av kris-krig-återuppbyggnad vilket gav intrycket av en viss rationalitet åt dåtidens världskrig, finns inte längre, eftersom efter ett nytt världskrig, skulle det inte komma någon återuppbyggnad. Ingen av dessa beräkningar av vinst eller förlust gör det möjligt för de imperialistiska staterna att avstå från behovet att försvara sin imperialistiska närvaro runt världen, att sabotera rivalernas strävanden eller att öka sina rustningskostnader. Tvärtom är de fast i en logik som står utanför deras kontroll och som är alltmer förlorar sin rationalitet även utifrån ett kapitalistiskt perspektiv, det är precis detta som gör den situation som mänskligheten står inför så farlig och instabil. Att överskatta kapitalets rationalitet är att underskatta det verkliga hotet från krigen i denna perioden.

10. Arbetarklassen idag står alltså inför möjligheten att den kan uppslukas av irrationell kedjereaktion av lokala och regionala krig. Detta är bara en aspekt av det hot som den sönderfallande kapitalismen innebär. Under det senaste decenniet har sönderfallets effekter fått alltmer dödliga konsekvenser

-          På nivån av det sociala livet framförallt genom det ökandet fenomenet av ’gangsterisering’, korruption, även inom de högsta nivåerna av statsapparaten, ett ökande deltagande av maffia och knarkkarteller i borgarklassens ekonomiska och politiska liv, anslutningen av exploaterade och förtryckta till de gängstrukturer som har blivit veritabla instrument för imperialistiska krig; i anslutning till detta spridningen av extremt bakåtsträvande ideologier som sprider etniskt och religiöst hat och ’banaliseringen’ av folkmord efter de etniska massakrerna i Rwanda, Östtimor, Bosnien eller Borneo.

-          Genom kollapsen för infrastrukturen för transporter och bostäder som gjort att allt större mängder av människor faller offer för alla möjliga olika sorters olyckor och katastrofer (tågolyckor, översvämningar, jordbävningar). Intimt förknippat med detta är krisen för jordbruket som har lett till utbrott av epidemier som ytterligare intensifierar krisen som gav upphov till dem..

-          Mer generellt, på nivån av jordens ekosystem samlas alltmer bevis för växthuseffekten (stigande havstemperaturer, smältande islager, våldsamma svängningar i väderleken) när det upprepade misslyckandena för de internationella klimatkonferenserna visar att de kapitalistiska nationalstaterna är fullständigt oförmögna att någonting åt det.

Kapitalismen idag målar upp en allt klarare bild av hur fallet ned i barbari kommer att se ut: en civilisation som helt faller sönder, söndersliten av stormar, torka, epidemier, svält och en oåterkallelig förgiftning av luft, vatten och natur; ett samhälle som förvandlats till ett slakthus, dödliga inre konflikter och krig som lämnar hela länder och till och med hela kontinenter i ruiner; krig som ytterligare förstör miljön och som bara kan bli alltmer vanliga och förödande genom den desperata kamp av nationer, regioner och lokala krigsherrar för att få sin del av de alltmer krympande förnödenheterna och resurserna; en mardrömslik värld där de sista återstående utposterna av välstånd sätter upp en järnridå för att stänga ute de flyende massorna som flyr från krig och katastrofer. Kort sagt en värld där förfallet har gått så långt att det inte skulle finnas någon återvändo och där den kapitalistiska civilisationen slutligen sjunkit ned i kvicksanden i ett hål som den grävt själv. Denna undergång är inte så långt från det som sker idag; barbariet tar en materiell skepnad framför våra ögon. Den enda frågan som återstår är om socialismen, den proletära revolutionen fortfarande är ett levande alternativ.

Arbetarklassen bär fortfarande nyckeln till framtiden i sin hand

11. Under hela 70 och 80 talet utgjorde arbetarklassens försvarskamp mot kapitalismens återuppståndna historiska kris en barriär mot utbrottet av ett tredje världskrig – den enda verkliga barriären, eftersom kapitalismen redan hade bildat de imperialistiska block som skulle utkämpa kriget, och den ekonomiska krisen redan tvingade systemet till denna ”lösning”. Men, på grund av ett antal sammanhängande orsaker, vissa historiska, vissa mer omedelbara, så befann sig arbetarklassen i en situation där det var extremt svårt att ta steget över från en passiv existens till ett öppet bekräftande av sitt eget politiska perspektiv (tyngden av tidigare årtionden av kontrarevolution, som hade minskat dess organiserade politiska uttryck, det långa och utdragna förloppet hos den ekonomiska krisen som gjorde det svårt att inse den katastrofala situation som systemet stod inför, osv.)

Oförmågan hos de två stora klasserna i samhället att genomdriva sin lösning på krisen gav upphov till sönderfallet som fenomen, och detta i sin tur accelererades av ett av dess första uttryck, kollapsen av Östblocket, som markerade den förfallande kapitalismens insteg i en ny fas av sin utveckling, där sönderfallet kom att bli det centrala och definierande kännetecknet. I denna nya fas kom arbetarklassens kamp, som under tre på varandra följande vågor av klasskamp på internationell skala hade visat tydliga tecken till framsteg i medvetande och självorganisering, att falla ned i en djup tillbakagång, både vad gällde kampvilja och klassmedvetande.

Sönderfallet kom att innebära både materiella och ideologiska svårigheter för arbetarklassen:

-          på den ekonomiska och sociala nivån, så kom sönderfallets materiella effekter att tendera att underminera arbetarklassens känsla av identitet – traditionella industriella arbetarklasskoncentrationer har brutits upp mer och mer, det sociala livet har blivit allt mer atomiserat (vilket ytterligare förstärker tendensen mot gangsterism som ett falskt "gemenskaps”-alternativ), och långtidsarbetslösheten, särskilt bland ungdomen, förstärker denna atomisering och förstör länkarna till traditionen av kollektiv kamp;

-          dessa objektiva processer görs i sin tur mer effektiva av den härskande klassens oavbrutna ideologiska kampanjer, som propagerar för nihilism, individualism, rasism, ockultism och religiös fundamentalism, vilka alla försöker dölja verkligheten i ett samhälle vars grundläggande uppdelning förblir klasskillnader; dessa kampanjer kröntes med den hjärntvätt som ackompanjerade Östblockets kollaps, och har fortsatt sedan dess: kommunismen har misslyckats, marxismen är vederlagd, klasskampen har avslutats. Detta tema har i sin tur blåsts upp av alla ideologier om ”nymodighet” som även ”förklarar” hur kapitalismen har överlevt sina tidigare klassmotsättningar (”den nya ekonomin”, ”globaliseringen”, ”arbetarklassens försvinnande”, etc)

Arbetarklassen idag konfronteras därför idag med en alvarlig förlust av förtroende inte bara för sin kapacitet att förändra samhället, utan också för sin förmåga att försvara sig i den dagliga kampen. Detta har gjort att fackföreningarna, som under 80 talet mer och mer hade avslöjats som instrument för den borgerliga ordningen, nu har förnyat sitt grepp över arbetarkampen; på samma gång har detta ökat kapitalismens förmåga att splittra arbetarklassens försök att försvara sina specifika intressen i ett lapptäcke av ”folkliga” och ”medborgerliga” rörelser för att ”öka demokratin”.

12. De verkliga svårigheter som konfronterar arbetarklassen idag utnyttjas givetvis av den härskande klassen för att intensifiera budskapet om att klasskampen är död. Detta budskap tas upp av många, som inte är blinda för den barbariska framtid som kapitalismen innebär för oss, men som inte tror att arbetarklassen är den revolutionära förändringens subjekt. Man försöker därför finna någon ”ny” rörelse som kan skapa en bättre värld (detta är särskilt fallet för många människor som engagerar sig ”antikapitalistiska” mobiliseringar). Kommunister vet dock, att om arbetarklassens kamp verkligen skulle vara död, så finns inget hinder för kapitalismens drift att förgöra mänskligheten. Men vi kan också garantera, att detta hinder inte har tagits bort, att den internationella arbetarklassen ännu inte har sagt sitt sista ord. Detta förtroende för arbetarklassen är inte någon slags religiös tro. Det baseras på:

-          en historisk vision av arbetarklassen, som inte är någon omedelbar, fotografisk snapshotbild, utan som förstår den verkliga länken mellan historiska, nutida och framtida strider för arbetarklassen och dess organisationer;

-          en analys, särskilt av det sista årtiondet, som gör det möjligt för oss att fastställa, att trots alla svårigheter som arbetarklassen har gått igenom, så har man inte lidit ett nederlag av världshistoriska proportioner, vilket man gjorde i slutet av den första revolutionära vågen.

13. Beviset för denna slutsats härleds av:

-          det faktum, att trots klara svårigheter under det senaste årtiondet (isolering och uppsplittring av kampen, och därmed, frånvaron av klasskamp på samhällsnivån i stort), så har arbetarklassen i de stora industrikoncentrationerna fortfarande visat prov på en avsevärd kampvilja, och man har vägrat att acceptera de åtstramningsplaner som kapitalismen har försökt att genomföra. Denna kampvilja har tvingats till en långsam, plågsam, men verklig utveckling, som svar på den nedmontering som genomförs av arbetarklassens levnadsvillkor och arbetsvillkor;

-          tecknen på en underjordisk utveckling av medvetandet inom arbetarklassen. I motsats till de idealistiska visioner som ser medvetandet som något som tillförs arbetarklassen utifrån, eller mekanistiska teorier som ser medvetandet som något som endast utvecklas i den omedelbara, synliga kampen, så har kommunister alltid varit noga medvetna om att masstrejker eller revolutioner inte ploppar upp från ingenstans, utan uppstår ur de ”underjordiska” processer som byggs upp under långa tidsperioder, och som ofta bara kan skönjas i plötsliga utbrott av kamp eller i uppkomsten av kämpande minoriteter inom klassen. Under den senaste perioden har det stått särskilt klart att en sådan minoritet håller på att utvecklas, vilket både tar sig formen av en viktig ökning av den politiska övergångszonen mellan borgarklass och proletariat, och av utvecklingen av en liten men viktig minoritet som relaterar sig till den proletära politiska miljön. Det är särskilt signifikant, att många av dessa ”sökande” element inte bara kommer från de som varit politiserade under lång tid, utan från en ny generation människor som börjar ställa sig frågor om kapitalismen för första gången;

-          bevis för den ”negativa” press som arbetarklassen fortfarande utövar på den härskande klassen. Detta uttrycker sig bland annat i borgarklassens tvekan att i full skala släppa lös alla de imperialistiska konflikterna mellan de stora makterna, för att på så sätt mobilisera arbetarna i dessa länder i militära äventyr. Det uttrycker sig också i den härskande klassens vilja att inte avslöja den verkliga nivån på den ekonomiska krisen, i dess strävan att undvika plötsliga ekonomiska djupdykningar som skulle kunna provocera fram en reaktion från arbetarklassens sida. Det uttrycker sig också i den enorma kraft och energi som man lägger ned på ideologiska kampanjer riktade mot arbetarklassen, inte minste de kampanjer som vill hävda att arbetarklassen är en förbrukad kraft i samhället.

Kommunister kan därför fortsätta att hävda, att den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer, som öppnades av det internationella klasskampsvågen 1968-72, inte ifrågasatts. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder för utvecklandet av ett världskrig. Samtidigt som risken ökar att den mer försåtliga processen av sönderfall stegvis kan övermäktiga arbetarklassen utan att kapitalismen behöver påtvinga den ett massivt nederlag, så representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder för att kapitalismens tendens till ett militärt barbari ska utvecklas fullt ut. Mer än så: man har fortfarande kvar förmågan att motsätta sig effekterna effekterna av samhällets sönderfall, genom utvecklingen av sin kamp och det därmed påföljande stärkandet av sin känsla av identitet och solidaritet, vilket kan erbjuda ett verkligt alternativ till den atomisering, det självdestruktiva våld och den förtvivlan, som är typisk för detta ruttnande system.

14. På denna svåra väg mot att arbetarklassen återupptäcker sin kampanda, och återupptäcker tidigare traditioner och erfarenhet av kamp, så stöter arbetarklassen på borgarklassens antiproletära strategi:

a)       Först, användandet av vänsterpartier i regeringen, då dessa i allmänhet är bättre än höger på att:

-          presentera de uppenbara tecknen på kapitalismens nedåtgående spiral som resultat utav enskilda sektorer av kapitalismen (egoistiska, oansvariga företag etc)

-          säga, att det enda alternativet därför är den demokratiska staten, till försvar för alla medborgares intressen;

-          presentera utvecklingen av krig och militarism som ett resultat att krigsansträngningar från ”hökar” i särskilda delar av kapitalismen (Sharon, Busk etc), något som kan motverkas med ”internationella lagar” som baseras på ”mänskliga rättigheter”;

-          sprida attackerna på arbetarklassens levnadsvillkor, framför allt i de stora industriländerna, för att försöka uppskjuta och försvaga arbetarnas kampförmåga, att skapa splittring inom arbetarklassens led, mellan ”privilegierade” sektorer (arbetare med fast anställning, arbetare i västvärlden, etc), och underpriviligierade (arbetare med tillfälliga arbeten, invandrare);

-          maskera dessa attacker så att de framstår som steg mot ett mer rättvist samhälle.

b)       i samklang med detta, så syftar vänsterns och den radikala fackföreningsrörelsens aktiviteter till att neutralisera arbetarklassens misstänksamhet mot center-vänsterpartierna och mobilisera dem för ett radikalt försvar för den borgerliga demokratin. Utvecklingen av Socialist Alliance i Storbritannien är ett tydligt exempel på detta.

c)        Sist men inte minst, så har vi antiglobaliseringsrörelsens aktivitet, som frekvent presenteras i media som den enda möjliga formen för antikapitalism. Dessa rörelsers ideologi, när det inte är ett uttryck småborgerlighetens bristande framtidsperspektiv (ett försvar av småskalig produktion, en desperat våldskult som förstärker känslan av desperation etc) är bara en mer radikal version av vad som framförs av dess större syskon i den så kallade ”traditionella” vänstern: ett försvar av det nationella kapitalet gentemot dess rivaler.

Dessa ideologier syftar till att blockera utvecklingen av nya ”sökande” element i befolkningen, och arbetarklassen i synnerhet. Som vi har sett, så står dessa ideologier inte i motsättning till den mer allmänna propagandan om kommunismens död – som kommer att fortsätta med oförminskad kraft – utan är ett viktigt komplement till denna.

15. Det ansvar, som arbetarklassen står inför, är oerhört; inget mindre än mänsklighetens öde ligger i dess händer. Detta innebär i sin tur ett enormt ansvar för den revolutionära minoriteten, vars huvudsakliga uppgifter den kommande perioden kommer att vara:

-          att ingripa i den dagliga klasskampen, och insistera på nödvändigheten av solidaritet, och att så många arbetare som möjligt går med i kampen för att motsätta sig kapitalismens attacker;

-          att förklara, med alla möjliga medel (tidningar, flygblad, möten etc), och på ett sätt som är djupgående och förståeligt, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ”lösningar” – särskilt de som framförs av vänstern och extremvänstern – är en lögn, och visa på vad det verkliga proletära alternativet är;

-          att vara behjälpliga i de försök av radikala minoriteter – kampgrupper på en arbetsplats, diskussionscirklar etc – att dra lärdomar av sina senaste erfarenheter, förbereda sig för nya, kommande strider, och på samma gång förnya kopplingen till arbetarklassens historiska traditioner;

-          att ingripa i den proletära politiska miljön, som står på randen till en period av betydelsefull tillväxt, och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla element som närmar sig denna.

Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer ger också ramen för bildandet av ett kommunistiskt parti på världsskala, Dagens proletära miljö utgör grunden för det framtida partiet, men det finns ingen garanti att man faktiskt kommer att göra det. Utan rigorösa och ansvarsfulla förberedelser av dagens revolutionärer, så kommer partiet att vara dödfött, och de massiva klasskonflikter vi kommer att bevittna, kommer inte att kunna ta avgörande steget från revolt till revolution.

Maj 2001