Tidigt i maj år 2001 höll IKS sin 14:e kongress. Som för varje organisation i arbetarrörelsen, är kongressen IKS högsta organ. Detta är ögonblicket när organisationen utvärderar dess arbete sedan den förra kongressen, och lägger fram perspektiven för den kommande perioden.

Denna utvärdering och dessa perspektiv görs inte i ett vakuum. De är helt bestämda av de villkor under vilka organisationen måste verka och uppfylla sina villkor, och då först och främst av det allmänna historiska sammanhanget.

Kongressen måste därför analysera världen som den ser ut idag, vad som står på spel i de händelser som påverkar det sociala livet på den ekonomiska nivån (vilket, som marxisterna vet, i slutändan bestämmer alla de andra aspekterna), borgarklassens politiska liv och därmed konflikterna mellan de olika fraktionerna, och slutligen tillståndet hos den enda klassen som är kapabel att omkullkasta den existerande sociala ordningen: proletariatet.

Genom att utvärdera den senaste aspekten, situationen för arbetarklassen, är det upp till kommunisterna att inte bara bedöma det nuvarande tillståndet och perspektiven för klasskampen - till vilken grad som de arbetande massorna är medvetna om vad som på spel i dessa strider - men också tillståndet och aktiviteten hos de existerande kommunistiska styrkorna, vilka är en del av proletariatet.

Slutligen, i detta sammanhang, måste kongressen   utvärdera aktiviteten hos vår egen organisation, och lägga fram de perspektiv som kan möjliggöra för oss att leva upp till det ansvar som organisationen har inom arbetarklassen.

Det är dessa punkter som denna presentation av vår 14:e kongress kommer att ta upp.

Världen idag

I International Review  nr 106 presenterar vi resolutionen om den internationella situationen som antogs av vår kongress, vilken är en syntes av rapporten som presenterades till kongressen och diskussionerna som denna rapport gav upphov till. I det avseendet kommer vi i denna artikel inte ta upp alla aspekter av den internationella situationen. Det räcker med att citera avsnitt från början av resolutionen vilken slår fast vad som står på spel i världen idag:

"Alternativet som mänskligheten står inför i början på 21:a århundradet är det samma som den stod inför i början av det 20:e - antingen att mänskligheten sjunker ned i barbariet eller förnyelsen av samhället genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på det oundvikliga dilemmat under den turbulenta perioden 1914-23 kunde knappast ha kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare skulle vara tvingade att insistera på samma frågeställningar igen ett århundrade senare. Sannerligen, även generationen "efter 68" av revolutionärer - vilka framträdde efter klasskampens återkomst efter den långa perioden av kontrarevolution som började på 20-talet -  förväntade sig inte att den förfallande kapitalismen kunde vara så kapabelt att leva med sina motsättningar som den har visat sig kunna sedan slutet på 60-talet.

För borgarklassen, är allt detta ytterligare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu också enda möjliga form av mänskligt samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var något mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en oundgänglig hörnpelare i all borgerlig ideologi, fick en skenbar bekräftelse genom kollapsen av det "kommunistiska" blocket 1989-91 (....)" Punkt 1

"Kommande generationer kommer säkerligen att betrakta borgarklassens rationaliseringar under detta årtionde med det största förakt. De kommer säkerligen att betrakta denna period som en med en oöverträffad blindhet, dumhet med fruktansvärt barbari (...) Mänskligheten idag konfronterar inte bara möjligheten av ett framtida barbari, ty denna väg har redan inletts och den för med sig risken att förutsättningarna för en mänsklig förnyelse gradvis urholkas. Men i motsatts till den härskande klassens propaganda, är motkrafterna till barbariet - den kommunistiska revolutionen, som är den logiska slutpunkten på arbetarklassens kamp mot kapitalistiska utsugning - ingen utopi, men förblir en nödvändighet på grund av den dödskamp som det nuvarande produktionssättet genomgår, och är på samma gång en konkret möjlighet eftersom arbetarklassen vare sig har försvunnit eller blivit besegrad på ett avgörande sätt"

(Punkt 2)

Faktum är att en stor del av diskussionerna angående var och en av rapporterna till kongressen handlade om att förkasta borgarklassens lögner som de varje dag basunerar ut, lögner som är till för att både ge nytt mod hos borgarklassen samt att de utsugna massornas ögon rättfärdiga kapitalismens överlevnad. Detta eftersom det enda syftet med revolutionärers analyser och diskussioner angående den situation de konfronterar, är att skärpa så mycket som möjligt proletariatets vapen i kampen mot kapitalismen. Arbetarrörelsen har sedan länge förstått att proletariatets främsta styrka, förutom dess organisationer, är dess medvetande: ett medvetande som är grundat på ett grundlig förståelse av den värld de måste förändra och den fiende de måste besegra.

Grundligheten i det sätt som revolutionärer analyserar en fråga är helt och hållet en integrerad del av dess kamp. Detta har varit ett ständigt kännetecken för arbetarrörelsen i mer än 150 år, men idag är denna betydelse ännu viktigare. I ett samhälle som befunnit sig i förfall sedan första världskriget och som idag håller på att förruttna, är den härskande klassen oförmöget att skapa det minsta rationella eller sammanhängande socialt tänkande, än mindre att skapa något djupsinnigt tänkande. Det enda den kan skapa är olika ideologiska fiffigheter, där den ena är mer ytlig än den andra, men som trots det presenteras som "Verkliga sanningar" (som, "kapitalismens definitiva seger över kommunismen", "demokratins "eviga värden", "globalisering", etc.), och de har inte ens den minsta originalitet eftersom dessa påstådda "nyheter" inte är något annat uppiffade plattityder.

Men hur tomt än borgerligt "tänkande" kan vara idag, tack vare massmediernas eviga ideologiska bombardemang kan borgarklassen fylla arbetarnas hjärnor och kolonisera deras tänkande med denna propaganda. På detta sätt är kommunisternas ansträngningar att gå till botten med olika frågor inte bara ett sätt att förstå världen så långt som möjligt, den är också ett verkligt motgift till förstörandet av tänkande - vilket är ett uttryck för det sönderfall som dagens samhället befinner sig i. Det är varför vår organisation beslöt att ett verkligt kännetecken för rapporterna till kongressen skulle innehålla inte bara de tre grundläggande aspekterna för världssituationen idag - den ekonomiska krisen, imperialistiska konflikter och styrkeförhållandet mellan arbetarklassen och borgarklassen och i och med det perspektiven för proletär kamp - men också på vilket sätt som arbetarrörelsen ställde dessa frågor tidigare.

Vid detta sekelskifte är ett sådant förhållningssätt ännu nödvändigare med tanke på att 20 hundratalets sista årtionde övertog en hel rad "gåvor" som situationen fram till dess hade skapat.

Vid slutet av 1989 kollapsade östblocket som ett korthus. Detta ledde inte bara till att de imperialistiska allianserna som uppstod i och med Jaltaavtalet 1945 upplöstes, det ledde också till en omfattande tillbakagång för arbetarklassen när den konfronterades med de enorma kampanjerna angående " kommunismens död". Denna typ av omvälvningar kräver att revolutionärernas analyser verkligen går i takt med tiden, vilket också organisationen har kunnat göra i förhållande till situationen. Icke desto mindre anser vi det är viktigt att gå tillbaka till och peka på vilka konsekvenser som de oerhört betydelsefulla händelserna hade 1989, i synnerhet två aspekter:

- hur imperialistiska motsättningar uttrycker sig efter det att världen inte längre är uppdelad i två imperialistiska block, så som den var efter andra världskriget;

- frågan om den historiska kursen. Hur ställs denna fråga i en period, genom att blocken inte längre existerar, när ett nytt världskrig inte längre står på dagordningen.

Klarhet vad det gäller dessa frågor är än mer betydelsefullt om vi betänker att de har skapat en betydande förvirring bland dagens organisationer i den kommunistiska vänstern. Kongressrapporten och resolutionerna syftade därför till att svara på dessa förvirringar, förvirringar som i själva verket är eftergifter till den härskande klassens ideologiska teman. I synnerhet syftar dessa dokument till att:

- förkasta idén om att det finns någon slags ekonomisk "rationalitet" som ligger bakom krigen som bryter ut i den nuvarande situationen (Punkt 9 i resolutionen).

- insistera på att

"den historiska kursen gentemot massiva klasskonfrontationer, som öppnades upp med den internationella  vågen av klasskamp 1968-72, inte har kastats över ända. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder mot ett världskrig. Även om faran kvarstår av att sönderfallets försåtliga effekter kan successivt överväldiga arbetarklassen utan att kapitalismen måste ge arbetarklassen ett avgörande nederlag, representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder mot kapitalismens drift gentemot det fullständiga militära barbariet. Dessutom har arbetarklassen fortfarande förmågan att motstå effekterna av det sociala sönderfallet genom att utveckla dess klasskamp och som en konsekvens av detta stärka sin självkänsla och solidaritet. Detta kan erbjuda ett verkligt alternativ till atomisering, till självdestruktivt våld och förtvivlan som är så typiskt för detta system"

(Punkt 13)

Denna vilja att i detalj undersöka, och eventuellt kritisera, analyserna av den nuvarande historiska situationen som finns inom den proletära politiska miljön, är en del av våran organisations ständiga ansträngning att definiera och klargöra ansvaret hos de revolutionära grupperna idag - ett ansvar som naturligtvis är mycket mer omfattande än att bara analysera situationen.

De revolutionära gruppernas ansvar

Kongressens rapporter, resolutioner och diskussioner lyfte fram att det i idag existerar en utveckling av ett underjordiskt medvetande inom arbetarklassen, efter ett årtionden av stora svårigheter.

”Det underjordiska mognandet av klassmedvetandet, i ett sammanhang där den historiska kursen fortfarande är öppen mot klasskonfrontationer, uttrycker en process av reflektion som – även om den fortfarande omfattar en minoritet – påverkar större delar av arbetarklassen och som går djupare än under perioden som följde på 1989. De synliga uttrycken för denna mognad inkluderar:

en numerisk tillväxt i de viktigaste organisationerna i den proletära miljön och av miljön av sympatisörer och kontakter;

ett växande inflytande av den kommunistiska vänstern i den politiska gråzonen, inklusive delar av den anarkistiska miljön;

en växande potential för bildandet och utvecklandet av proletära diskussionscirklar;

vissa experiment i bildandet av minoriteter av kampvilliga arbetare som börjar ställa frågan om motståndet mot kapitalets attacker, men också om lärdomarna från kampen före 1989;

en del arbetarkamp – även om dessa för tillfället förblir undantagen snarare än regeln – där arbetarklassens egen aktivitet och misstroende mot fackföreningarna börjar att finna ett uttryck.”

(Resolution om IKS aktiviteter)

Denna situation lägger ett nya ansvar på de grupper som härleder till ursprung från den kommunistiska vänstern. En viktig del av kongressarbetet var därför ägnat till att undersöka utvecklingen av dessa grupper. Detta underströk deras svårigheter att leva upp till sitt ansvar.

Å ena sidan betyder upphörandet av publikationen Daad en Gedachte i Holland att det inte längre finns något organiserat uttryck för den ”rådistiska” strömningen i den Tysk-Holländska delen av den kommunistiska vänstern.

Å andra sidan förblir grupper som kommer från den Italienska vänstern (de olika grupperna i den  ”bordigistiska” traditionen, där var och en kallar sig det Internationella kommunistiska partiet, liksom Internationella byrån för det revolutionära partiet (IBRP)) instängda i sig själva, eller drar sig alltmer tillbaka i sekterism, som vi redan har pekat ut för två år sedan efter deras vägran att anta en gemensam ståndpunkt mot kriget i Kosovo (Se International Review nr 98).

Men ändå är det viktigt att de nya elementen som söker sig till den kommunistiska vänstern hittar tillbaka till denna vänstern i dess helhet: en tradition som var intimt förknippad med den största noggrannhet vad gäller dess politiska ståndpunkter och i deras attityd av öppenhet i diskussionen med andra grupper i den kommunistiska vänstern. Detta är en förutsättning för att dessa organisationer skall spela en verklig del i den begynnande processen av en ny utveckling av medvetandet i proletariatet.

Därför innehåller vår resolution om den internationella situationen det speciella ansvar som vår egen organisation har inom dagens revolutionära strömning som helhet:

”Det ansvar som ligger på arbetarklassens axlar är enormt: inget mindre än mänskligheten framtid ligger i dess händer. Detta i sin tur lägger är ett kollosalt ansvar på den revolutionära minoriteten, vars väsentliga uppgift i den kommande perioden kommer att vara:

att ingripa arbetarklassens dagliga kamp och insistera på behovet av solidaritet och den största möjliga uppslutningen av arbetare i varje rörelse för att motstå kapitalismens attacker;

att förklara, med alla till buds stående medel (press, flygblad, möten, mm) och på ett sätt som både är tillgängligt och djupgående, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ’lösningar’ – speciellt de som prackas på oss av vänstern och den extrema vänstern – är ett bedrägeri och förklara vad det verkliga proletära alternativet är;

att stödja de radikala minoriteternas ansträngningar – kampgrupper på arbetsplatsen, diskussionscirklar, etc. – för att dra lärdomar från tidigare erfarenheter, för att förbereda för de kommande striderna och samtidigt förnya länken med proletariatets historiska traditioner;

- att ingripa inom den proletära politiska miljön, som går in i en period av en betydande tillväxt och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla de nya elementen som närmar sig den..

Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer bidrar också ramen för bildandet av det världsomspännande kommunistiska partiet, med det är ingen garanti att detta kommer att frambringa det. Utan en ansvarsfull och noggrann förberedelse av dagens revolutionärer, kommer partiet att vara dödfött och de massiva klasskonflikterna som är framför oss kommer inte att ta de viktiga stegen från revolt till revolution.” (Punkt 15)

Kongressen ansåg att vår organisation kan göra en positiv värdering av dess förmåga att svara upp till sitt ansvar under de senaste två åren. Men kongressen slog också fast att IKS, något som den har gemensamt med resten av arbetarklassen, är utsatt för en skadligt påverkan från ett samhälle som alltmer faller sönder och i konsekvens därmed måste vara vaksam mot olika uttryck för denna påverkan. Denna vaksamhet måste gälla i lika stor utsträckning när det gäller utarbetandet av dess politiska analyser och politiska ståndpunkter som ifråga om dess organisatoriska liv. Mer än någonsin är kampen för att bygga en kommunistisk organisation - ett vitalt verktyg för proletariatets revolutionära kamp – en ständig och daglig kamp.

  Not

(1) Extrakt från rapporten om den ekonomiska krisen finns publicerad i International Review 106. Extrakt från and rapporter kommer att publiceras i följande nummer.