Vi har nyligen publicerat på vår tyska hemsida en artikel om den så kallade ”Tyska hösten 1977”. Detta var tidpunkten då ”Röda arméfraktionen” (RAF) kidnappade och mördade ordföranden, (Hans Martin Schleyer) för den Västtyska arbetsgivarorganisationen, vilket användes som en förevändning för en repression utan motstycke i efterkrigstidens Västtyskland. Då statens säkerhetsstyrkor släpptes lösa för att injaga fruktan i befolkningen. Det förekom polisräder överallt, hela distrikt spärrades av, tåg stoppades på landsbygden och passagerarna tvingades att stiga ut av beväpnade poliser. För att få en idé om denna atmosfär av rädsla, hysteri och offentliga anklagelser som piskades upp vid denna tid, och vilken roll som borgarklassens demokratiska medier spelade i detta, kan fås genom att läsa Heinrich Bölls novell ”Katarina Blum”. Omfattningen av hur kidnappningen av Schleyer användes som en förevändning för staten att visa upp sin oinskränkta makt och rättfärdiga nya repressiva metoder blev uppenbart kort efteråt, då tidskriften ”Stern” avslöjade att polisen hade känt till var Schleyer befann sig i ett mycket tidigt skede efter kidnappningen.

Vår artikel visar hur terrorismen hos ”RAF” eller ”Den andra junirörelsen” i Tyskland, eller ”Röda Brigaderna” i Italien, uttryckte en indignation gentemot kapitalismen, men också tvivel och t.o.m. desperation vad det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Detta ledde till en impotent, individualistisk revolt mot staten, som i allt väsentligt hade en småborgerlig natur och som inte på något sätt hotade ”överklassen” utan, tvärtom, tjänade dess intressen. I vilken omfattning som den härskande klassen inte bara använde sig av denna terroristiska rebellrörelse, utan också manipulerade den, beskrivs av en medlem i denna rörelse: i ”Bommi” Baumans bok, ”Hur det hela började” ( Författarförlaget, 1976). Denna bok förklarar hur de första beväpnade kämparna, utan att veta om det, köpte sina första vapen från den tyska politiska polisen.

Borgarklassen använde sig av denna generation av ”väpnad kamp” på två sätt. För det första använde de sig av denna som en förevändning för att rättfärdiga en förstärkning av staten som var riktad, inte så mycket gentemot ”terrorismen” utan mot – i förebyggande syfte- dess ”egen” befolkning, framförallt gentemot arbetarklassen. Å den andra sidan, drogs dessa beväpnade grupper, som ett resultat av deras politiska förvirring och politiska impotens, oundvikligen in i borgarklassens politiska maktkamp (vare sig det gällde den imperialistiska konfrontationen mellan Öst och Väst blocken, eller konflikten mellan Israel och Palestina i). Faktum är, att redan då var terrorism först och främst var ett medel i den imperialistiska kampen mellan kapitalistiska stater och fraktioner (IRA, PLO, etc.).

Dessa två huvudsakliga sätt som terrorismen används av staten – som ett vapen i imperialistiska krig och som ett rättfärdigande av repressionen mot arbetarklassen – står inte i motsättning till varandra, utan tvärtom komplementerar och förstärker de varandra. Detta illustreras väl bäst av hur världen ser ut idag. Islamisk terrorism verkar vid en första anblick vara ett vapen i händerna på en rad stater och klickar gentemot dess ekonomiskt och militärt ofta överlägsna imperialistiska opponenter. Men det är framförallt med ”kriget mot terrorismen” som, särskilt efter den ”11 september, 2001” som den har blivit ett vapen för alla de ledande industristaterna i världen. Detta gäller inte bara USA, som nyligen använde sig av denna förevändning för att rättfärdiga invasionen och ockupationen av Irak. Den gäller också den tyska imperialismen vilken motsatte sig det USA ledda kriget i Irak på grund av sina egna skäl, men använder sig av samma orsak för att rättfärdiga sina militära operationer i Afghanistan, Afrika eller utanför Libanons kust. Angående den nyligen skedda enorma förstärkningen av staterna gentemot dess egna befolkningar, vilket naturligtvis också har skett i Tyskland, är det sant att initialt skedde detta som en reaktion från staten mot terroristattackerna från fientliga stater och klickar. Men den härskande klassen är fullt medveten om att proletariatet är dess naturliga fiende. Proletariatet är dess fiende både på ”hemmaplan” och i hela världen. Till skillnad från proletariatet, har den härskande klassen inga som helst reservationer om att involvera sig i terroristaktiviteter. Det är väl känt hur USA i början såg till att bygga upp, beväpna och träna Bin Ladens organisation. Men de långvariga relationerna mellan den tyska politiken och terrorgrupper i Mellanöstern eller på Balkan, eller mer nyligen i Afghanistan, är en fråga som också vore värd att undersöka.

Sex år efter terrorattackerna i New York, har händelserna i Tyskland i år på ett kraftfullt sätt illustrerat den andra spjutspetsen i ”kriget mot terrorismen” som riktas gentemot den sociala fronten. 30 år efter den tyska hösten kan vi nära nog tala om en ”tysk sommar 2007”. Vi har sett hur de för de mesta mycket unga demonstranterna, som i Rostock och Heiligendamm demonstrerade mot G8 mötet och för en ”annan värld”, bemöttes med en öppen terror från staten och kastades i fängelse.

Vi har sett hur aktiviteten hos den så kallade ”Militanta Gruppen” (MG) har använts för att fabricera en förbindelse mellan ett kritiskt och antikapitalistiskt tänkande, och terrorism, och hur staten har besvarat ett sådant tänkande med arresteringar och fängslande i isoleringsceller. Denna grupp påstås har varit inblandade i förstörelse av egendom, ”symboler för kapitalismen” såsom lyxbilar eller lastbilar tillhörande den tyska armén.

Vi har inte kunskap så att vi kan bekräfta naturen hos denna grupp, vars offentliga framträdande förblir väldigt otydlig. Men vad som tvärtom är väldigt tydligt, är på vilket sätt som staten har svarat mot den. De symboliska attackerna gentemot olika föremål har bemötts med hela tyngden av ”kriget mot terrorismen”. Vi citerar här från ett öppet brev till justitiekanslern som opponerar sig mot kriminaliseringen av kritisk vetenskap och politiskt engagemang, som skrevs den 15 augusti 2007 för kollegor i Tyskland och utomlands av en av de som nyligen hade arresterats.

”Den 31 juli 2007 blev lägenheterna och arbetsplatserna hos Dr. Andrej H och Dr. Matthias B och fem andra personer genomsökta av polisen. Dr. Andrej H blev arresterad, och flögs med helikopter till den Federala domstolen i Karlsruhe och ställd inför domstol. Sedan dess har han suttit i häkte i ett fängelse i Berlin. Fyra människor har anklagats för ’medlemskap i en terrorist förening enligt § 129a StGB (Tysklands straffrätt, sektion 7 angående ’Brott mot den allmänna ordningen’). De är anklagade för att vara medlemmar av en så kallad ’militant grupp’ (MG). Texten i efterlysnings ordern avslöjar att de preliminära förhandlingarna gentemot dessa fyra människor har pågått sedan september 2006 och att de fyra sedan dess varit under konstant övervakning.

Några få timmar innan att husrannsakningarna ägde rum, blev Florian L, Oliver R och Axel H arresterade i Brandenburg regionen och anklagade för att försöka genomföra mordbrand på 4 fordon från den Federala tyska armén. Andrej H, påstås ha träffat en av dessa tre personer vid två tillfällen under den första halvan av 2007 under påstått ’konspiratoriska omständigheter’.

Den Federala åklagaren (Bundesanwaltschaft) antar sålunda att de fyra ovan nämnda personerna såväl som de tre arresterade individerna i Brandenburg är medlemmar i en ’militant grupp’, och undersöker sålunda alla de 7 personerna angående ett misstänkt ’medlemskap i en terror organisation’ enligt § 129a StGB.

Enligt arresterings ordern gentemot Andrej H, är anklagelserna som gjorts gentemot de ovan nämnda 4 individerna, rättfärdigas dessa nu på följande sätt, vilket den federala åklagaren har listat på detta vis:

• Dr Matthias B, påstås att ha använt sig av i hans akademiska publikationer,’ fraser och nyckelord’ som också används av den ’militanta gruppen’;

• Som politisk vetenskapsman innehavande en Fil-Dr, anses Matthias B vara kapabel till att ’vara författaren till de sofistikerade texterna hos den ’militanta gruppen’(MG)’. Dessutom ’såsom en anställd hos ett forskningsinstitut har han tillgång till bibliotek som han kan utnyttja på ett obemärkt sätt i syfte att göra det undersökningsarbete som krävs för att skriva texterna från den ’militanta gruppen’”;

• En annan anklagad individ sägs ha träffat misstänkta på ett konspiratoriskt sätt: ’möten arrangerades regelbundet, dock utan att nämna var, tidpunkt eller vad dessa möten handlade om’; dessutom sägs han ha varit aktiv inom ’extremvänstern’;

• I fallet med en tredje anklagad individ, hittades en adressbok som innehöll namnen och adresserna hos de tre andra anklagade;

• Dr. Andrej H, som arbetar som urban sociolog, påstås ha nära kontakt med alla de tre individerna som har anklagats men som fortfarande befinner sig på fri fot;

• Dr. Andrej H, påstås ha varit aktiv i ’motståndet som gjordes av extremvänstern mot G8 mötet 2007 i Heiligendamm’;

• Faktumet att han – som det påstås medvetet – inte tog med sig sin mobiltelefon till ett möte anses som ’ett konspiratoriskt beteende’.

Andrej H, så väl som Florian L, Oliver R, och Axel H, har varit i förvar sedan den 1 augusti 2007 på Moabitfängelset i Berlin under mycket stränga villkor, de befinner sig i isoleringscell 23 timmar om dagen och tillåts bara vara ute en timme per dag på fängelsegården. Besök är begränsat till en halvtimme varannan vecka. Kontakter, inklusive kontakter med advokater tillåts bara genom glasruta. Deras brev och korrespondens blir läst.

Anklagelserna som beskrivs i arresteringsorderna avslöjar att anklagelserna är byggda på ett mycket tvivelaktigt händelse resonemang. Detta resonemang grundas på fyra hypoteser, varav den Federala högsta domstolen inte kunde ge några konkreta bevis, men genom att hänvisa till kombinationen av dessa händelser vill man ge intrycket av att det rör sig om en ’terrororganisation. De sociala vetenskapsmännen, tack vare deras aktiviteter med vetenskapliga undersökningar, deras intellektuella kapacitet och deras tillgång till bibliotek, gör att de sägs vara hjärnorna i en påstådd ’terroristorganisation’. Ty, enligt den federala åklagaren, en förening som kallas den ’militanta gruppen’ sägs använda samma uppfattningar sin de anklagade sociala vetenskapsmännen. Som bevis för detta resonemang, nämns begreppet ’yuppiefiering’ – som varit ett huvudtema i Andrej H, och Matthias B, studier under de gångna åren, något som de har publicerat internationellt. De har inte begränsat sitt arbete och undersökningar till ett elfenbenstorn, utan har gjort sin expertis tillgänglig till medborgarinitiativ och hyresgästsorganisationer. På så sätt blir kritiska sociala vetenskapsmän anklagade för att vara intellektuella gängledare.”

Det är inte mindre slående på vilket sätt som dessa händelser har rapporterats om i medierna. Å ena sidan har detta ämne inte skrivits om i stor omfattning. Medierna är uppenbarligen oroliga och vill inte ge saken stor uppmärksamhet för att inte skapa en fientlig reaktion hos befolkningen. I motsatts till de mord som RAF begick som kom att föregå den ”tyska hösten” 1977, är de nyligen skedda attackerna mot egendom i Berlin och Brandenburg knappast användbara för att skapa en atmosfär av allmän rädsla och hysteri. Dessutom har tiden inte stått still sedan 1977. Under epoken av öppen ekonomisk kris, massiv nedskärning av social service och en arrogant byråkratisk, behandling i synnerhet av de arbetslösa, är det mycket svårare att mobilisera befolkningen, ens tillfälligt, bakom staten (något som visade sig snart efter attentaten i New York). Uppgiften för de repressiva organen verkar snarare vara att hota och skrämma de minoriteter som söker efter en politisk klarhet och som redan börjat ifrågasätta det borgerliga samhället. Å andra sidan, när de tas upp och diskuteras, kopplas de ihop med en så kallad ”teoretisk miljö” som påstås vara en ”gynnsam källa för terrorism”. Medierna har regelbundet talat om att ”tala om världsrevolutionen” är något som kännetecknar denna miljö. De talar också om olycksbådande teoretiker , som de betecknar som ”intellektuella mordbrännare” även när de utpekade själva förkastar terrorism.

In i detta scenario passar de nyligen skedda polisräderna i Berlin mot bokhandeln Rotes Antiquariat som mer än någon annan bokhandel i Tyskland säljer publikationer som gör det möjligt att känna till de internationalistiska revolutionära grupperna. Också i detta avseende finns det en slående skillnad i borgarklassens agerande jämfört med 70talet. På den tiden struntade medierna i Tyskland och Italien fullständigt i idéerna hos RAF eller Röda Brigaderna. Attentaten som dessa grupper gjorde presenterades snarare som en produkt av psykiskt sjuka personer. Det talades t.o.m. om att behandla dem med hjärnkirurgi. På den tiden var politiskt intresserade människor ofta väldigt aktivistiska och accepterade ofta stalinismens slogans okritiskt. Vad som däremot kännetecknar dagens generation, trots att det finns aktivistiska drag, är en mycket mer kritisk och djupgående reflektion, vilket är något som kan bli en mycket större fara för det kapitalistiska systemet. Därför kriminaliserar de radikal teori.

Återkomsten av aktivitet med attacker riktade mot ”symboler för kapitalismen” kan förefalla underlig. Även om dess aktioner inte har riktats mot individer, visar de att lärdomarna från erfarenheterna med RAF eller Röda Brigaderna inte har dragits alls eller otillräckligt (1). Denna typ av desperata och meningslösa aktioner är också idag, ett uttryck för en djup indignation mot det härskande systemet. Vi delar fullt denna indignation, och visar vår solidaritet med offren för statens terror, oberoende av om de var, eller inte var, inblandade i denna typ av aktioner. Men denna sorts agerande är också ett uttryck för en grundläggande svårighet att förstå var finns den verkliga revolutionära styrkan inom detta system. Vad som karaktäriserar den nuvarande världen, i jämförelse med 1977, är inte bara en mycket mer dramatisk och farligare återvändsgränd som kapitalismen står inför, utan också det faktum att proletariatet till en stor del har förlorat sin klassidentitet sedan 1989. Dock så börjar proletariatet i världen att på nytt upptäcka sin styrka och det politiska avantgardet utvecklar sin revolutionära teori och ståndpunkter. En integrerad del av arbetarklassens solidaritet med offren för statens terror är att sträva efter att vinna över de desperata elementen till målet och medlen för arbetarklassens kamp.

31.08.2007

Bearbetning av artikel i Weltrevolution

Not. Se resolutionen om Terrorism, Terror och Klassvåld i Internationalistisk Journal nr 9, och ”Terrorismen en del av det imperialistiska kriget” i Internationell Revolution nr 105.