Under flera veckor nu har det varit stor oro på de finansiella marknaderna och fastighetspriserna i USA har sjunkit kraftigt. Börserna över hela världen har drabbats av kraftiga kursfall. Det krävdes en rekordstor räntesänkning från den amerikanska centralbanken (Federal reserve) Det är inte bara den privata fastighetsmarknaden som har drabbats, flera av de största internationella storbankerna har drabbats av förluster och dåliga lån. Problemen sprider sig från den kreditbaserade delen av finansmarknaden som hedge fonder (obskyr komplicerad databaserad spekulation) till högkvalitativa företagspapper som normalt sett ses som säkra investeringar. Det finns fortfarande en stor fallhöjd i denna specifika fas av den ekonomiska krisen. Under de senaste tio, tjugo åren har arbetarna i alla de rikaste ekonomierna fått höra hur stark och uthållig den kapitalistiska ekonomin är. Vad är det som händer?

Varför har aktiekurserna rasat med flera miljarder?

Varför har de stora centralbankerna tvingats pumpa hundratals miljarder i sina nationella ekonomier (nivåer som den engelska dagstidningen The Guardian beskriver som unika)?

Var har dessa plötsliga problem kommit från?

Dessa problem är vare sig plötsliga eller tillfälliga, utan är snarare kopplade till det ekonomiska systemet, en kapitalism inne i sin förfallsperiod sedan ett sekel. De är inte ett uttryck för problem hos en stark ekonomi eller ens hos en liberal ekonomi utan är ett uttryck för en kris i den statskapitalistiska ekonomin.

För en dryg månad sedan sade borgarklassen till oss med den vanliga ekonomjargongen att problemen berodde på ”sub-prime” lån på den amerikanska fastighetsmarknaden, med andra ord lån med dålig täckning till fattiga människor. Sedan sade de att det berodde på att fastighetsmarknaden var övervärderad – det finns naturligtvis ett korn av sanning i båda dessa påståenden. Två veckor senare och media talade om för oss vad bra det var att detta hände, fallet på aktiemarknaden var en ”nödvändig korrigering” och nu kunde allt återgå till det normala. Den Internationella valutafonden (IMF) famlade på samma sätt i mörkret när den sade att krisen var ”hanterbar” och att ”grunden för en fortsatt global tillväxt fortfarande fanns där” (Guardian 15/8 07) Det finns inget så korkat som en borgerlig ekonom (1), därför att de är talesmän för ett ekonomiskt system som är i grunden irrationellt och bankrutt.

I Storbritannien valdes Gordon Brown som premiärminister mot bakgrund av den så kallade ”starka ekonomin”, men även Storbritannien har drabbats av skuldkrisen, andelen ”sub-prime” lån har ökat 28 procent bara under de senaste åren och beräknas till tiotals miljarder pund. Andelen som inte kan betala sina huslån har ökat med 25% och antalet exekutiva aktioner är det högsta på 8 år. Under de senaste 10 åren har skuldsättningen – huslån, kontokort, banklån ökat med 1345 miljarder pund i Storbritannien. Denna siffra är ännu högre än BNP och kom ihåg att BNP i sig själv inte bara är verklig produktion, utan även innehåller sådant som betalning för polisen, militären och andra parasitära delar av ekonomin som den icke producerande sektorn. Kom också ihåg att 85 % av detta, 1,15 biljoner pund av de brittiska lånen är tagna med fastigheter som säkerhet, vars priser drivits upp av en spekulativ bubbla. Sådana belopp gör att rent formellt är AB Storbritannien ”tekniskt bankrutt” enligt Stephan Gifford Grant Thorntons, chefsekonom (Guardian 23/8 07)

Dåliga lån eller börsspekulation är inte orsaken till krisen – de är bara sekundära och tillfälliga uttryck för den. De försökte lura oss med liknande lögner under recessionen 2000-2001 som påstods bero angreppen i New York den 11 september 2001, när i själva verket den ekonomiska aktiviteten kraftigt försvagades redan året innan kollapsen för den spekulativa it-bubblan (2). På samma sätt har alla de 6 betydelsefulla recessionerna sagts bero på temporära externa faktorer. Alla 6 recessioner har gemensamma orsaker som är symptom på en mer fundamental kris för kapitalismen. Dess överproduktion i förhållande till de solventa marknaderna och alla de 6 recessionerna har tenderat att vara djupare och långvarigare än den föregående (se ”The descent into the abyss” i International Review nr 121). I denna artikel kan vi läsa hur den amerikanska ekonomin som är världsekonomins lokomotiv lever på kredit från resten av världen genom att de länder som får ett överskott av dollar från sina handelsöverskott investerar dessa på penningmarknaden. Den amerikanska nettoskulden har ökat med en faktor 4 från 1980 till 2003, och den amerikanska skuldsättningen till resten av världsekonomin har gått från minus 1985 till plus (minus för den amerikanska ekonomin) 40% under denna period. Expansionen av krediter och skuldsättning har varit en medveten politik från statskapitalismen från mitten på åttiotalet. Detta har bara ökat de övergripande svårigheterna för det kapitalistiska systemet, men blivit nödvändig för det dagliga fungerandet hos kapitalismen. Men borgarklassen har inte fullständig kontroll för sitt ekonomiska system, kapitalismen, som är ett irrationellt ekonomiskt system. Det borgarklassen kan göra är att försöka hantera den djupnande krisens och försöka dämpa dess värsta konsekvenser. Detta blir allt svårare med allt större mängder med fiktivt kapital som skvalpar runt i systemet, det mesta dolt. Denna uppgift blir ännu svårare av att alla nationer försöka försvara sin position till förfång för de andra nationerna. Vi har redan sett ökande spänningar mellan den brittiska centralbanken och den amerikanska över hur man skall ingripa i den nuvarande situationen. Generellt sett, detta specifika uttryck för den ekonomiska krisen, denna börsoro, leder till en ny recession med alla dess alvarliga konsekvenser för världsekonomin – detta gäller även mirakel ekonomierna Indien och Kina. Detta är ”samma gamla vanliga historia”, efter vilken ”allt blir som vanligt igen” som borgarklassen försöker få oss att tro. Tvärtom, kommer arbetarklassen att drabbas hårt. Över hela den industrialiserade världen ser vi hur hundratusentals arbetare och deras familjer förlorar sina hem, med stora skulder som de kommer att dras med livet ut. Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, fabriker kommer att tvingas stänga, med ökad arbetslöshet som följd, priserna kommer att gå upp och skatterna höjas och de sociala förmånerna skäras ned i rask takt. Överallt kommer fattigdomen att öka.

Under de senaste 30 åren det varit en massiv och ohållbar expansion av krediter och detta i sig själv visar omfattningen hos statskapitalismen men också dess svaghet. Användandet av fiktivt kapital har länge varit en utväg för en kapitalism i kris. Trotskij, som själv väldigt klar på frågan om kapitalismens förfallsperiod redan i början på 1900 talet, skrev i ”Rapporten om den ekonomiska krisen till den tredje kongressen för den kommunistiska internationalen”;

”Kapitalismen som ekonomiskt system är, som vi vet, full av motsättningar. Under krigsåren nådde motsättningarna monstruösa proportioner. För att få fram de resurser som krävdes för kriget, använde staten i huvudsak två metoder, för det första tryckningen av papperspengar, för det andra utfärdandet av lån. Alltså en hela tiden ökande mängd så kallade 'värdefulla papper' kom i cirkulation, som ett sätt på vilket staten pumpade verkligt materiellt värde ut ur landet för att förstöra det i kriget. Ju större summor som spenderades av staten, alltså ju mer verkligt värde som den förstör, desto större är det pseudovälstånd av fiktivt värde som ackumuleras i landet. Högarna med statspapper växer till berg. Ytligt sett verkar det som landet blivit väldigt rikt, men i verkligheten underminerar detta själva den ekonomiska grundvalen, slår sönder den, och driver den till gränsen av kollaps. Statsskulderna har ökat till ungefärligen 1000 miljarder guldmark, vilket uppgår till 62 % av de nationella tillgångarna hos de krigförande länderna. Före kriget var den totala summan papperspengar och krediter uppskattningsvis värd 28 miljarder guldmark, idag är summan mellan 220 till 280 miljarder, alltså tio gånger så mycket. Det inbegriper förstås inte Ryssland, för vi diskuterar bara den kapitalistiska världen. Allt detta gäller framförallt, om än inte bara, de europeiska länderna, främst Kontinentaleuropa... Inslagen i allt tjockare lager av pappersvärden, eller vad som kallas fiktivt kapital: Denna fiktiva värdepappers valuta, värdepapper, krigsobligationer, sedlar och så vidare – representerar antingen minnet av förbrukat kapital eller förväntningar om kapital som ännu inte finns. Men för närvarande är de inte på något sätt att jämställas med verkligt kapital. Trots det fungerar de som kapital och som pengar och detta tenderar att ge en alltmer förvrängd bild av samhället och den moderna ekonomin som helhet. Desto fattigare dessa ekonomier blir, desto rikare blir denna spegelbild av fiktivt kapital. Samtidigt uttrycker skapandet av detta fiktiva kapital, som vi skall komma att se, klassernas olika andel i fördelningen av den gradvis mer begränsade nationella inkomsten och rikedomen. Den nationella inkomsten har också blivit begränsad, men inte lika mycket som den nationella rikedomen. Förklaringen till detta är ganska enkel, den kapitalistiska ekonomins ljus bränns från bägge ändar.”

Trotskij visar att bortsett från alla upp eller nedgångar i den nuvarande ”oron” på de finansiella marknaderna, det fundamentala problemet med den förfallande kapitalismens tillflykt till krediter och låtsaspengar. Detta gäller i allra högsta grad de rikaste länderna i världen idag. Dessa tendenser mot krediter och skuldsättning kunde för en tid lindra de omedelbara problemen med en alltmer begränsad marknad, men när de använts i allt större doser kan de bara bli alltmer skadliga. Kapitalismen är inte ett progressivt expanderande system, som hela tiden kan skjuta sina motsättningar framför sig. Den kapitalistiska ekonomin kan inte heller idag fortsätta att bränna sitt ljus från bägge ändar.

Baboon/Sune

1. Utan tvekan finns det högt uppsatta representanter som är fullt medvetna om krisens verkliga djup, men sen finns det även andra vars uppgift är att dölja krisens verkliga natur för arbetarklassen

2. Enron ett av de största företagen i USA men även i världen, gick under långt innan 11 september 2001