Sommarens nära nog realiserade katastrofscenario vid Forsmarksverket i norra Uppland har den senaste månaden debatterats i media: diskussionen har framför allt rört säkerhetsrutiner, den ”mänskliga faktorns” betydelse, bristande rapportering, kort sagt en ”förflackad säkerhetskultur”. Samtidigt har rapporter kommit från Ringhalsverket på Västkusten och Oskarshamnsverket om nya fel i form av läckande ventiler, med förhöjd radioaktivitet i systemet.

När man närmare undersökt utsläppen av radioaktiva isotoper vid Forsmark har det visat sig att reaktorn stått och läckt under en längre tid, utan att man åtgärdat detta. En förklaring som förs fram är att anställda har varit dåliga att rapportera händelser som kan ha betydelse för säkerheten. Man har därför enat sig om att börja använda enhetliga formulär för detta!

Så bra då! Själva sakfrågan – säkerheten i de kärnkraftsverk som byggdes under 70-talet – berörs inte alls!

1986, när radioaktiviteten regnade in över Sverige från Tjernobyl skröt den svenska kärnkraftsinspektionen om hur modern och säker den svenska kärnkraften var i förhållande till den sovjetiska. Det fanns självfallet ett korn av sanning i detta, att den svenska 70-talsteknologin som ASEA Atom utvecklade i samarbete med den amerikanska kärnkraftsindustrin var mer avancerad än den sovjetiska 50-talsteknologin! Men detta var 1986. Nu, tjugo år senare ser vi både bildligt och bokstavligt sprickor i säkerheten som man inte kan förklara bort med att några anställda var berusade på arbetsplatsen.

Idag, när till och med centerpartiet har gjort upp med sitt tidigare kärnkraftsmotstånd är det som att svära i kyrkan att kritisera kärnkraften. Förutom den borgerliga alliansen är kärnkraftsstödet starkt i den svenska borgarklassen, från höger till vänster. Att ifrågasätta kärnkraften är liktydigt med att vara ”bakåtsträvare”. Företrädare för industrifacken går ut med att ”industrin behöver billig elektricitet”, annars blir arbetare utan jobb.

Arbetarklassen blir därför tagen som gisslan i kärnkraftsfrågan. Men behöver det vara så?

Varför är kärnkraften en så typiskt kapitalistisk energilösning? Därför att den sammanfattar kapitalismens galenskap på ett så tydligt sätt: hur produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling.

Ur den kapitalistiska konkurrensutvecklingens perspektiv utgör självfallet kärnkraften en något bedagad lösning. Entusiastiska riskkapitalister pratar ju gärna om hur man skulle kunna tjäna stålar på alternativa energilösningar. Men detta kommer aldrig att infrias, så länge de kapitalistiska relationerna vidmakthålls. Alternativ teknologi kommer aldrig att få möjlighet att utvecklas fullt ut så länge som det är profitjakten och inte minst militär-strategiska överväganden som styr.

Det faktum, att vissa mindre kapital, som Danmark, löser stora delar av sin energiförsörjning med vindkraft och andra mindre miljöskadande lösningar, är bara ett uttryck för att dessa mindre kapital vill slå sig in på världsmarknaden med denna typ av energiproduktion, samtidigt som de inte har de militärindustriella kostnaderna att ta hänsyn till på samma sätt som stormakterna, eller som en stat som Sverige vilken har en oproportionerligt stor militärindustri, som nära nog bara kan jämföras med Israel, därav också den stora andelen kärnkraft i svensk energiproduktion.

Argumentet att vi måste köpa ”smutsig dansk el” om man måste lägga ned kärnkraften, stämmer ju inte om man betänker att vårt södra grannland (Danmark) försörjer 25 % av sitt energibehov med vindkraft!

Så varför framhärdar man i denna idiotiska teknologi, som innebär närmast oändliga lagringsproblem, och som varje gång något händer, utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens fortlevnad? (Vi behöver bara nämna den epidemi av leukemi som blev följden av Tjernobylkatastrofen…)

Kärnkraftens imperialistiska betydelse

Så varför behöver kapitalismen sin kärnkraft? Det finns flera förklaringar. Den framstår som ”avancerad” i jämförelse med äldre teknologier, som bygger på fossila bränslen. Den framstår som ”ren” i jämförelse med andra energiformer, och mindre ”skadlig” än andra mer miljöförstörande energiutvinningsformer.  Myten om ”den fredliga atomen” fungerar i bästa fall nu i länder som Iran, när man försöker rättfärdiga varför man vill utveckla sin kärnkraft.

Men det är just detta som är kärnkraftens mening och syfte; att utveckla en kärnvapenteknologi som kan använda kärnkraften för att upparbeta uran och andra radioaktiva isotoper för att utveckla kärnvapen.

Varför har Sverige kärnkraft när man inte har kärnvapen?

Från början – på 50-talet – hade Sverige ambitionen att skaffa sig egna kärnvapen, men hindrades av USA att utveckla dessa. USA fruktade att ifall den svenska borgarklassen tilläts utveckla sina egna kärnvapen, kunde detta leda till ett alltför självständigt agerande från svensk sida i förhållande till USA (den svenska militären hade seriösa planer på att kärnvapen bomba flera mål i Baltikum ifall Sovjetunionen skulle anfalla, även utan ”godkännande” från Washington), en svensk stat som satsade och fortfarande satsar (se JAS-Gripen!) oerhörda belopp på att utveckla militära vapensystem, från stridsflygplan, radioelektronik och luftvärn till stridsvagnar, örlogsfartyg och inte minst kärnvapen teknologi. Men, möjligheten att använda uran upparbetat i Sverige fick inte förspillas. Vi såg vi ett tätt samarbete mellan den amerikanska energiindustrin (General Electric) och ASEA Atom, nuvarande ABB. Dagens snart havererade svenska kärnkraftverk står som symboler för denna tid, när kärnkraftverken betraktades som det högsta uttrycket för kapitalismens teknologiska möjligheter.

Arbetarklassen och befolkningen som helhet lever därför i kärnkraftens skugga på två sätt: vi är ”tvungna att acceptera faktum” att kärnkraften är den ”billigaste” och mest effektiva energiformen, för annars blir industrin utan elektricitet och arbetare blir utan jobb. Vi är tvungna att acceptera att problemen med lagring av kärnkraftsavfallet inte är lösta och innebär en miljöpåverkan för oräkneliga generationer framåt. Kärnkraften uttrycker både kapitalismen rovdrift på naturen för profiternas skull, och dess obönhörliga marsch mot krig.

Kärnkraften är inte en ”ren” teknologi. Inte heller är teknologin neutral. Kärnkraften, som utvecklades under det ”kalla krigets” kärnvapenkapplöpning är en teknologi som uttrycker kapitalismens klassiska dilemma: ”att produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling”, som Marx skrev i ”Förordet till kritiken av den politiska ekonomin”. Solcellsteknologi, vindkraft och andra mer ”miljövänliga” alternativ kan inte utvecklas fullt ut, eftersom dessa inte anses som militärstrategiskt ”intressanta” och många gånger inte tillräckligt lönsamma, även om vissa förhoppningsfulla kapitalister ser en framtida marknad för detta. Men även om vissa ”rika” västländer kan ha råd att tänka på miljöfarorna, så måste länder som Kina och Indien, fortsätta med sin närmast ofattbara miljöförstöring, på grund av den kapitalistiska konkurrensen.

Eftersom kapitalismen inte producerar för mänskliga behov utan för att maximera profiterna, kan man inte lösa vare sig kärnkraftsfrågan eller miljöfrågan i stort. Kärnkraften är en föråldrad kapitalistisk teknologi som redan efter 30-40 år börjar haverera. Därför tillhör miljöfrågan de mest akuta frågorna som ställs i den nuvarande situationen. Den ställer frågan om vilka teknologier som är möjliga att utveckla i ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför kan inte arbetarklassen längre låta sig invaggas i tron att detta kapitalistiska samhälle kan utveckla teknologier för att minska miljöförstöringen. Detta är lika stor illusion som att det skulle vara möjligt med fred under kapitalismen.

Kärnkraften är ett av de mest tydliga exemplen på att ett kapitalistiskt samhälle aldrig kan lösa miljöfrågan. Det är det kapitalistiska produktionssättet som är upphov till den miljöförstöring som vi har bevittnat de senaste 150 åren. Därför är arbetarklassens kamp för att störta kapitalismen det enda som kan ge ett svar på miljöfrågan.

Raimo 2007-03-08