Även på högsta nivå i den amerikanska staten har det blivit uppenbart att kriget i Irak har blivit en total katastrof. Rapporten från ”the Iraq Study Group” (ISG) har tydligt påvisat att ju längre USA:s och ”koalitionens” trupper stannar i Irak, desto värre kommer det att bli.

Ändå är Bush’s svar på dessa upptäckter, från denna panel av visa och lojala tjänare till de amerikanska intressena, inte att börja dra tillbaka trupperna, vilket ISG föreslog, utan att inkalla ytterligare 21,500 ( plus ytterligare 7500 efter att artikeln skrevs, ö.a.) soldater för att ”få jobbet gjort”. Det var inte att påbörja en ”konstruktiv dialog” med Iran eller Syrien, som ISG föreslog, utan att anamma en ännu hårdare politik gentemot Teheran, vilket visades av att USA öppet kommer att rättfärdiga dödandet av iranska agenter som skapar problem i Irak.

Varför svarar man på detta sätt?

Är det, vilket alla krafter som organiserar den officiella ”antikrigs”-kampanjen påstår, på grund av att Bush är en särdeles korkad, korrumperad och egoistisk krigshetsare?

Visst är Bush allt detta. Men hans svar på ISG:s förslag är inte bara ett desperat sista utspel från en ”förlamad” president. Det uttrycker den återvändsgränd som den amerikanska imperialismen står inför som helhet, och bakom detta, den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet står inför.

Trots det faktum, att demokraterna kontrollerar de båda kamrarna i Kongressen, har de inte lyckats presentera ett verkligt alternativ till Bush:s politik. Inte heller gjorde Kerry det under det senaste presidentvalet. Bush:s ”republikanska” krigshets är helt igenom en fortsättning på Clintons ”demokratiska” krigshets åren innan 2000. Bush:s militära äventyr i Afghanistan, Irak och Somalia följer på Clintons upprepade bombning av Afghanistan, Irak och Somalia (liksom Serbien), vilket i sin tur var helt i linje med det första Gulfkriget som startades 1991 av Bush Sr. Det viktiga är inte vilken man eller vilket parti som sitter i Vita Huset. Det viktiga är existensen av den oförsonliga och opersonliga driften mot krig, som varken USA eller någon annan kapitalistisk stat kan motstå, vad än den kostar i mänskligt lidande eller ekonomiska förluster.

Efter kollapsen av USA:s främste imperialistiska rival, Sovjetunionen, 1989-91, så lovades vi en ”ny världsordning” av fred och välstånd. Faktum är att vi fick en ny oordning, av krig och ekonomisk kris. När USA:s tidigare allierade stormakter inte längre var rädda för den ryska björnen, och började föra fram sina egna, separata nationella intressen, var USA tvunget att använda sin massiva militära styrka för att försöka återta sin svunna auktoritet. Fokus blev Afghanistan och Irak, inte bara därför att en attack mot den ”internationella terrorismen” och ”Slaktaren i Bagdad” gav dem ett perfekt alibi för att leverera en spektakulär varning till sina forna allierade, utan också för att kontrollen av Mellanöstern är nyckeln till USA:s globala strategiska dominans.

Naturligtvis lyckades inte något av detta att skapa något tillstånd av ”ordning” för den amerikanska imperialismen. Ju mer USA visar sin militära styrka, desto mer kaos uppstår, liksom det hat och fiendskap de driver fram, från de små krigsherrarna som representerar ”det radikala Islam”, till stora regionala makter som Iran, eller stormakter som Ryssland, Kina, Frankrike och Tyskland. Samtidigt har USA inget val: att vika undan, att abdikera från sin position som den internationella supermakten, skulle vara otänkbart för Bush, Hilary Clinton, Obama eller någon annan representant för den amerikanska borgarklassen. Därför är man tvingad att fortsätta sprida kaos och förstörelse. Därför måste dess rivaler fortsätta att försöka sabotera dess planer, bygga upp egna maktbaser, stödja lokala stater och grupper som motsätter sig USA – i korthet, att försvara sina smutsiga imperialistiska intressen överallt i världen. Precis som Rosa Luxemburg visade under det första världskriget, är:

”imperialismen inte en skapelse av den ena eller andra gruppen stater, utan är produkten av en särskild mognadsnivå i kapitalets världsutveckling, en helt internationell förutsättning, ett odelbart helt, som endast visar sig i alla dess relationer, och som ingen nation frivilligt kan hålla sig ifrån” (”Juniuspamfletten”/”Socialdemokratins Kris” i sv. övers).

Det kapitalistiska systemet har uppnått en nivå av permanent krigstillstånd. Därför är det inte, som Luxemburg sammanfattade i samma pamflett ”…genom utopiska råd eller scheman för att tämja, förbättra eller reformera imperialismen inom ramen för den borgerliga staten som proletariatets politik kan återerövra sin ledande roll”. Svaret på imperialismen kan aldrig vara att försöka få den att bli fredlig och ge upp sina massförstörelsevapen. Detta är lika logiskt som att försöka få en haj att bli vegetarian.

Inte heller är det att stödja de mindre imperialistiska hajarna mot stormakterna. USA må vara den mest destruktiva supermakten eftersom man har mest vapen, men alla andra följer samma logik. Frankrike, till exempel, spelade ut fredskortet när det gällde Irak men är fullt upptagen av sina imperialistiska äventyr i Afrika; Ryssland gör det samma i Tjetjenien eller Georgien.

Inte heller är det att stödja det så kallade ”anti-imperialistiska motståndet” i Irak, Libanon eller någon annan stans. Motståndsstyrkorna är blivande imperialister på jakt efter en ny kapitalistisk stat, och de kan inte operera utan att vara agenter för existerande imperialistiska makter. Hizbollah bekämpar den israeliska imperialismen med hjälp av den iranska imperialismen; det irakiska motståndet bekämpar USA och Storbritannien med stöd av Syrien och Iran.

Det enda verkliga svaret på imperialismen är kampen mot det kapitalistiska utsugningssystemet som har skapat den och som upprätthåller den. Det är de utsugnas kamp mot sina utsugare och mot den stat som förvärrar deras utsugning. Detta är en kamp som överskrider alla nationsgränser och som utgör den enda oppositionella kraften mot nationalism, mot etniska barriärer och rasbarriärer, mot driften mot krig.

Fred under kapitalismen är verkligen en utopi. ”Världsfreden” kan bara etableras om klasskriget når sitt slutliga mål: störtandet av det kapitalistiska systemet, dess stater och gränser, och skapandet av kommunismen, ett samhälle där all produktion inriktas mot att tillfredsställa mänskliga behov.

I.R 1-03-07