Under kapitalismens uppgångsperiod

1800-talet var den period då kapitalismen verkligen utvecklades, då kapitalismen använde kampen för allmän rösträtt och parlamentariskt agerande i kampen mot både aristokratin och borgarklassens egna bakåtsträvande fraktioner. Rosa Luxemburg visade på detta i en artikel ”Socialdemokratin och Parlamentarismen” som skrevs 1904:

”Parlamentarismen är långt ifrån att vara en absolut produkt av den demokratiska utvecklingen, av framstegen hos den mänsklige varelsen, och av liknande fina saker. Den är snarare, en historiskt bestämd form av borgarklassens klassherravälde, och – vad som endast är motsatt till detta styre – av dess kamp mot feodalismen. Borgerlig parlamentarism kommer bara finnas så länge som konflikten mellan borgarklassen och feodalismen består”.

När det kapitalistiska produktionssättet utvecklades, när borgarklassen avskaffade träldom och utvidgade lönearbetet för att tillfredställa utvecklingen av dess egen ekonomi, var parlamentet arenan för kampen mellan olika partier, klickar, och representanter för borgarklassen, vilka beslöt om samansättningen och inriktningen hos regeringen.

Arbetarna hade varken fri yttranderätt eller rätt att organisera sig. Tack vare impulserna som den 1:a Internationalen och sedan den 2:a Internationalen innebar, utkämpade arbetarna mycket långa och hårda strider för att skapa förbättringar i sina levnadsvillkor (arbetsdagen förkortades från 14 eller 12 timmar till 10 timmar om dagen, barnarbete förbjöds eller farligt arbete för kvinnor). Så länge som kapitalismen fortfarande var ett expanderande system, stod dess revolutionära störtande ännu inte på dagordningen. Det var därför kampen för ekonomiska krav, genom fackföreningarna, eller kampen av de politiska partierna i parlamentet, gjorde det möjligt för arbetarna att vinna reformer som var till dess fördel, inom systemet:

”Deltagande i parlamentet möjliggjorde för klassen att använda sig av sin press för reformer, att använda valkampanjerna som ett medel för propaganda och agitation för det proletära programmet, och använda parlamentet som en tribun för att fördöma skamligheten hos den borgerliga politiken. Detta är varför att kampen för allmän rösträtt under 1800-talet i många länder var bland de viktigaste runt vilken proletariatet organiserades”.(1)

Detta var de ståndpunkter som Marx och Engels försvarade under hela kapitalismens uppgångsperiod, för att förklara deras stöd för proletariatets deltagande i valen.

Den anarkistiska strömningen motsatte sig denna politik, som grundades på en historisk vision och en materialistisk historieuppfattning. Anarkismen utvecklades under andra halvan av 1800-talet som en produkt av småborgerliga skikt (hantverkare, affärsidkare, småbönder) mot processen av proletarisering, vilken hade berövat dem från deras tidigare ”oberoende”. Anarkisternas uppfattning om en ”revolt” mot kapitalismen förblev fullständigt idealistisk och abstrakt. Det är således ingen tillfällighet att många anarkister, inklusive denna strömnings legendariska figur – Bakunin – inte ansåg proletariatet som revolutionärt, utan tenderade att ersätta det med den borgerliga termen ”folket”, som omfattade alla de som led under kapitalismen, oavsett om deras roll i produktionsförhållandena. Inte heller spelade deras förmåga att organisera sig eller förstå sig själva som en social kraft någon roll.

Enligt en sådan logik, är enligt anarkisterna revolutionen alltid möjlig, och i konsekvens med detta, kan all kamp för reformer inte vara något annat än ett hinder för det revolutionära perspektivet. För marxismen, håller inte denna ytliga radikalism, eftersom den uttrycker:

” Anarkisternas oförmåga att förstå den proletära revolutionen, den direkta kampen för kommunismen var ännu inte på dagordningen eftersom det kapitalistiska systemet ännu inte hade uttömt sin historiska mission, och att proletariatet konfronterades med nödvändigheten att konsolidera sig självt som klass, att tvinga fram alla reformer som de kunde från borgarklassen i syfte, framförallt, att stärka sig självt för den kommande revolutionära kampen. I en period under vilken parlamentet var en verklig arena för kamp mellan olika fraktioner av borgarklassen, kunde proletariatet tillåta sig att träda in på denna arena utan att för den skull underordna sig den härskande klassen. Denna strategi kom att bli omöjlig när kapitalismen trädde in i sin förfallande, totalitära fas” (2)

Frågan om valen under kapitalismens förfallsperiod efter 1914

I början av 1900-talet hade kapitalismen erövrat världsmarknaden och utmanande gränserna för sin geografiska expansion. Genom att den gjorde detta, ställdes den också mot de objektiva begränsningarna för marknadens utökande, och med begränsningar för avsättningen av deras egna produkter. Kapitalistiska produktionsförhållanden blev förvandlade till ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Kapitalismen som helhet gick in i en period av världsomfattande kriser och världskrig.(3)

Detta aldrig tidigare skådade kaos i det kapitalistiska samhället ledde till en omfattande förändring av borgarklassens politiska liv, av hur dess statsapparat fungerar och villkoren och medlen för den proletära kampen. Staten får en dominerande roll eftersom det enbart är den som kan vidmakthålla ”ordningen” och sammanhållningen i ett kapitalistiskt samhälle som håller på att falla sönder av inneboende motsättningar. Det blir allt mer uppenbart att de borgerliga partierna är instrument för den kapitalistiska staten, och att dessa partiers roll är att göra statens politik mer acceptabel. Det första världskrigets absoluta krav och de nationella intressena gjorde en demokratisk debatt i parlamentet omöjlig, och den påtvingade en rigid disciplin hos alla fraktioner av den nationella borgarklassen. Detta sakernas tillstånd kom att bli permanent och än mer framträdande efter att kriget tog slut. Den politiska makten tenderade alltså att skifta från en legislativ (lagstiftande) till ett exekutiv (verkställande) funktion, och det borgerliga parlamentet blev ett tomt skal som var berövat alla verkliga beslut. Denna verklighet illustrerades klart av den Kommunistiska Internationalen 1920 på dess andra kongress:

”Attityden hos den Kommunistiska Internationalen gentemot parlamentarismen är bestämd, inte genom en ny doktrin, men genom förändringen av parlamentets egen roll. Under den tidigare epoken spelade parlamentet till en viss del en historiskt progressiv uppgift som ett verktyg för att utveckla kapitalismen. Under de nuvarande villkoren av otyglad imperialism, har parlamentet förvandlats till ett verktyg för lögner, lurendrejeri, våld och ett evinnerligt tjatter (…) Under nuvarande villkor, kan parlamentet, för kommunisterna, inte på något vis bli en arena för kampen för reformer, för förbättrandet av arbetarklassens positioner, så som var fallet under vissa tider i den tidigare perioden. Centrumet och tyngdpunkten för det politiska livet har nu förflyttats slutgilltigen och fullständigt utanför parlamentets ramar.” (4)

Sedan dess, är det omöjligt för borgarklassen att skapa några verkliga och varaktiga reformer för arbetarklassen på något som helst område, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Tvärtom, proletariatet är utsatt för allt större umbäranden, fattigdom, utsugning och barbari. Revolutionärerna insåg vid den tiden att kapitalismen hade nått sin historiska begränsning och att den hade trätt in i dess period av nedgång och förfall, vilket uttrycktes genom första världskrigets utbrott. Sedan dess finns det bara ett alternativ: Socialism eller Barbari. Epoken av reformer var definitivt stängd, och arbetarna hade inte längre något som helst att tjäna på den parlamentariska terrängen.

Men ändock, utvecklades en avgörande debatt inom den Kommunistiska Internationalen under 1920-talet, angående möjligheten att använda den ”revolutionära parlamentarismen” som ”taktik”, detta var den linje som försvarades av Lenin och Bolsjevikpartiet. Erfarenheterna från det förflutna fortsatte att väga tungt på arbetarklassen och dess organisationer när de konfronterade en hel rad av frågeställningar som ställdes genom kapitalismens inträde i sin förfallsperiod.

Det imperialistiska kriget, den proletära revolutionen i Ryssland, och sedan tillbakagången för den proletära kampen i hela världen under 1920-talet, allt detta ledde Lenin och hans kamrater till idén om att de skulle kunna vara möjligt att förstöra parlamentet inifrån, eller använda parlamentet som en tribun, på samma sätt som Karl Liebknecht hade använt den tyska riksdagen –Die Reichstag – för att fördöma det imperialistiska första världskriget. Faktum är att denna ”taktik” kom att leda den Kommunistiska Internationalen till fler och fler kompromisser med den härskande klassens ideologi. Dessutom, i och med isoleringen av den ryska revolutionen, blev det omöjligt att sprida revolutionen till det övriga Europa efter det att de tyska arbetarna hade blivit krossade. Detta ledde till att Bolsjevikpartiet och Internationalen, och därefter de andra kommunistpartierna, gick mot en allt mer otyglad opportunism. Detta ledde i sin tur till att kommunistpartierna avsade sig de revolutionära ståndpunkterna vid den Kommunistiska Internationalens två första kongresser, de utvecklade en allt större degenerering på de kommande kongresserna, vilket till slut ledde till förräderiet och stalinismens framträdande, spjutspetsen för den segrande kontrarevolutionen.(5)

De flesta vänsterfraktioner inom kommunistpartierna reagerade mot denna degenereringsprocess. Den första bland dem var den Italienska Vänstern ledd av Bordiga, som redan var emot valdeltagande 1918. Till att börja med känd som den ”abstentionistiska kommunistiska fraktionen”, blev den formellt konstituerad efter Kongressen i Bologna i oktober 1919, och genom ett brev som sändes till Moskva från Neapel deklarerades att ett sant parti som sökte medlemskap i den Kommunistiska Internationalen bara kunde grundas på en antiparlamentarisk grundval (6). Den tyska och holländska kommunistiska vänstern kom i sin tur att utveckla sin egen kritik av parlamentarismen och förkasta den på ett mer systematiskt sätt. Anton Pannekoek förkastade tydligt varje möjlighet av att använda sig av parlamentet på ett revolutionärt sätt, eftersom om man skulle göra detta skulle detta enbart leda revolutionärerna till kompromisser och eftergifter till den dominerande ideologin. Det skulle bara ge ett imaginärt intryck av liv i en institution som redan var döende, och uppmuntra arbetarnas passivitet, när revolutionen i motsatts till detta kräver ett aktivt och medvetet deltagande av hela proletariatet när den skall störta kapitalismen och skapa ett kommunistiskt samhälle.

Under 1930-talet, skrev den italienska vänstern i sin tidskrift Bilan på ett konkret sätt hur franska och spanska arbetare hade avletts från sin egen klassterräng genom det parlamentariska skådespelet. Bilan deklarerade alldeles korrekt att ”taktiken” hos Folkfronten 1936 möjliggjorde för borgarklassen att mobilisera proletariatet som kanonmat i det andra världskriget. Vid slutet av denna fruktansvärda människoslakt, var det den franska kommunistiska vänstern (Gauche Communiste de France) som gav ut tidskriften Internationalisme (från vilket IKS härstammar) vilka fördömde mest tydligt ”taktiken” med ”revolutionär parlamentarism”:

”Politiken med revolutionär parlamentarism spelade en betydande roll för korrumperandet av partierna i den 3:e Internationalen (Kommunistiska Internationalen, ö.a), och de parlamentariska fraktionerna tjänade som bastioner för opportunismen lika mycket i den 3:e Internationalen så som i den 2:a Internationalen. Sanningen är den att proletariatet i sin kamp för frihet, inte kan använda ett ”medel för politisk kamp” som är specifikt skapat av den härskande klassen och som är till för förslavandet av proletariatet (…) Som en verklig aktivitet, har den revolutionära parlamentarismen aldrig existerat, av den enkla anledningen att när proletariatet genomför sitt revolutionära agerande, förutsätter detta dess mobilisering som en klass utanför kapitalismen och inte att den gör ställningstaganden inom det kapitalistiska samhället”. (7)

Sedan dess, är anti-parlamentarism, icke deltagandet i valen, en klasslinje som skiljer proletära organisationer från borgerliga organisationer.  Under dessa villkor har under mer än 80 år, valen använts runt om i världen och av regeringar av alla politiska färger för att avleda arbetarnas missnöje i en fullständigt steril terräng och ge trovärdighet till myten om ”demokratin”. Det är ingen tillfällighet, i motsatts till 1800-talet, att de ”demokratiska” staterna gör stora kampanjer mot att folk inte röstar och mot motviljan med de politiska partierna, eftersom arbetarnas deltagande i valen är avgörande ifall de demokratiska illusionerna skall upprätthållas. Valen som nu sker i Sverige, Schweiz eller Belgien är konkreta exempel på detta.

D och Lurch (bearbetning av artikel i International Review 122) september 06

Noter

1. IKS Plattform.http:://sv.internationalism.org/plattform.
2. Se artikeln ”Anarchism or Communism” i International Review 79.
3.   Se vår pamflett ”Kapitalismens förfall”
4. The Second Congress of the Communist International, “Theses on the Communist Parties and Parliamentarism”. New Park Publications Ltd, 1977
5. Se vår pamflett på franska: ”La terreur stalinienne: un crime du capitalisme, pas du communisme”.
6. Det var det underförstådda stödet från Internationalens 2:a Kongress som tillät den abstentionistiska fraktionen att komma ur sin ställning som en isolerad minoritet. Se vår bok The Italian Communist Left.
7. Läs artikeln från juli 1948 i Internationalisme, den finns återutgiven i International Review nr 36