Från maj till juni 2006, gick 1,8 miljoner konfektionsarbetare i Bangladesh vid industriella koncentrationer i och runt om i staden Dhaka, ut i ett antal samtidiga massiva vilda strejker som antog dimensioner av en massiv proletär revolt. Under denna period, speciellt från den 20 - 24 maj, då konfektionsarbetarnas revolt nådde sin kulmen, var 4000 fabriker strejkdrabbade. Dessa arbetare och andra arbetare från industrierna i förorterna, höll ständiga demonstrationer och blockerade huvudvägarna som knöt ihop industriförorterna med staden Dhaka och från Dhaka till andra städer - Mymensingh, Ashulia och Chitgong, etc. Inför denna massiva revolt använde borgarklassen en massiv repression. Den första veckan sköts, enligt de officiella siffrorna, åtminstone tre arbetare till döds, 3000 skadades och flera tusen sattes i fängelse. Strejkande arbetare konfronterade och jagande ständig iväg paramilitära- och polis-styrkor som sattes in för att krossa deras rörelse:

”Huvudstaden befanns sig mitt i en belägring, då konfektionsarbetarna intog gatorna omkring 8.30”, rapporterade New Age den 24 maj som är Dhakas dagliga engelskspråkiga tidning.

Denna mening upprepades under flera dagar av den borgerliga pressen i Bangladesh då arbetarna fortsatte sin kamp. Trots att borgarklassen mellan 25-26 maj lyckades med att bryta udden av arbetarnas revolt genom en massiv användning av paramilitära styrkor och med hjälp av fackföreningarna, fortsatte revolten till 6-7 juni 2006. Arbetare i vissa exportzoner (EPZ - Export Processing Zone) och industriella områden fortsatte med vilda strejker och demonstrationer – de flesta konfektionsfabriker förblev stängda. Staten proklamerade att fabrikerna skulle öppnas från den 8:e juni när väl ordningen var återställd.

Barbarisk exploatering av arbetare i Bangladesh – det verkliga ansiktet av ”outsourcing och uppgång”

Mitt i den stagnerande ekonomin i Bangladesh är konfektionsindustrin den enda sektor som borgarklassen kan skryta med. Denna sektor är helt och hållet exportorienterad och består av mer än 4400 enheter – de flesta av dem arbetade för internationella uppköpare. En del ägs av internationella företag. Det mesta av konfektionsindustrin koncentreras i industriella centra och s.k. Export zoner (EPZ) i och runt omkring Dhaka - Ghazipor, Savar, Ashulia, Mirpur, Tejgaon, Mohakhali, Uttara, Wari and Tongi etc. Textil- och konfektionsexporten utgör 70 % av totalt 9,3 miljarder dollar i exportvärde från Bangladesh.

Denna sektor anställer 1,8 miljoner arbetare, 90 % av dem är kvinnor och är därmed extra sårbara för trakasserier och repression. Konfektionsarbetarna utgör 40 % av industriarbetarna i Bangladesh. Brutal exploatering av konfektionsarbetare är den typiska situationen för arbetare i många sektorer som ”utlokaliserats” från kapitalismens centrum till tredje världens länder. Minimilönerna är 900 Takka (ca 105 kr) i månaden. Inte ens detta betalas i hälften av konfektionsfabrikerna och i andra fabriker. Dessa minimilöner fixerades 1994 och har varit oförändrade trots att konsumentpriserna har vuxit trefalt de senaste 12 åren. Efter den senaste arbetarrevolten, sägs det numera öppet att konfektionssektorn, som har blomstrat tack vara billig slavarbetskraft, ihärdigt har motsatt sig en revidering av minimilönen.

”Mäktiga lobbyorganisationer för konfektionsindustrin har lyckats med att övertyga regeringen att om lönerna i konfektionssektorn ökar, kommer det att öka produktionskostnaderna och avskräcka lokala och utländska investerade från att investera i den spirande sektorn”,

sa Jafrul Hasan, en representant för det regerande Bangladesh Nationalist Party (New Age, 29:e maj 2006). Även kapitalets centrala organ, BGMEA (Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association) säger nu mera:

”Ägare av fabrikerna för klädtillverkning, som lurar sina arbetare genom att betala avgrundslåga ’stycke-priser’ (…) bär skulden till tändningen av arbetaroroligheterna som fick nationell och t.o.m. internationell uppmärksamhet på den mycket stora underbetalningen av konfektionsarbetarna och den inhumana kränkningen av deras rättigheter” (New Age, 29:e maj 2006)

Men svältlöner är inte det enda uttrycket för den brutala exploateringen. För några år sedan utvidgades den legala arbetstiden per vecka till 72 timmar, den faktiska arbetsdagen är ofta upp till eller över 16 timmar. Det finns ingen ledig dag i veckan – obligatorisk ledighet per vecka var ett av kraven för revolten. Det finns inga offentliga helgdagar, inga årliga ledigheter. Arbetsköparna ”uppvisar en hänsynslöst åsidosättande av säkerhet på arbetsplatserna något som 4000 döda i industriella olyckor som brand och kollaps av byggnader visar.” (New Age, 24:E maj 2006). Men detta är inte allt. Det har varit fall av misshandel och dödande av arbetare.

”Underrättelsekällor säger att några arbetsledare på fabriken dödade två kvinnliga arbetare vid Dhaka Export Processing Zone (…) för omkring ett och ett halvt år sedan, men arbetarna kunde inte protestera vid den tidpunkten av rädsla.”,

(Daily Independent, 2/6 2006, Dhaka.)

Det var tydligt att dessa villkor av barbarisk exploatering med avsaknad av ens en myt om representation – ingen fackförening, som t.o.m. var kopplade till de härskande gängen, tilläts i någon av konfektionsfabrikerna. Enligt en akademiker i Labour Studies hade ”endast 100 av 5000 eller mer konfektionsfabriker några deltagarkommittéer” New Age, 3/6 2006.

Denna frånvaro av verktyg för borgarklassen för att kontroller arbetarna blev ett element i styrkan och våldsamheten i arbetarnas revolt.

En liten början på en massrevolt

Enligt rapporter hade det försiggått arbetarkamp i konfektionsfabrikerna under de senaste månaderna. Men denna var oftast i enskilda fabriker med krav som riktades mot enskilda fabriksägare. FS Sweater fabriken, där händelserna blev en detonator för den senaste revolten, hade varit i uppror sedan några månader med arbetare som upprepat agiterat för sina krav.

På lördag den 20 maj 2006, när morgonskiftet statade kl. 8 startade nästan 1000 arbetare vid FS Sweater vid Sripur, i förorten till Dhaka, en sittstrejk med krav på en ökning av deras löner och ett frigivande av deras arresterade kollegor – som arresterades den 18:e maj för att de deltagit i agitationen för deras krav. Chefen för företaget, som inte var villig att tolerera ett kollektivt motstånd från arbetarna, låste in dem. Mitt under den brännande hettan stängde de av det rinnande vattnet och strömmen till de områden där arbetare hade samlats och ringde polisen. Polisen gick in i fabriken omkring kl. 11 som tillsammans med fabrikens egen säkerhetsstyrka började misshandla arbetarna. Polisen öppnade också eld mot arbetarna inne i fabriken. Många arbetare sårades, åtminstone 12 arbetare fick utså skottskador inne i fabriken Sex av dessa sårade arbetare arresterades och togs av polisen. Attackerade av polisen och fabrikens egen säkerhetsstyrka, hoppade arbetarna över murarna för att komma ut ur fabriken.

Uppretade arbetare började samla sig omkring huvudvägen mellan Dhaka-Mymensingh utanför fabriken. Till arbetarna vid FS Sweater fabriken anslöt sig tusentals andra arbetare och deras familjer från den omkringliggande slummen där de flesta arbetarna bor. Vid tolvtiden hade arbetarna blockerat trafiken på huvudvägen och skapade en procession för deras krav och mot polisrepressionen. Denna procession av arbetare attackerades av en större förstärkt polisstyrka som än en gång misshandlade arbetarna och öppnade eld mot demonstranterna. Polisen gick också in i slummen och misshandlade arbetare och deras familjer. Arbetare och deras familjer jagade i sin tur polisen. Trafiken på huvudvägen förblev blockerad till kvällen.

När dagen var slut, hade en arbetare skjutits till döds av polisen utanför FS Sweater fabriken. Enligt en officiell rapport fick 80 arbetare skottskador. Medan de sårade och arga arbetarna återvände till slummen, spred sig nyheten om en dödad arbetare till de industriella förorterna runt Dhaka. Nästa dag, 21 maj, var en söndag. Även om ingen större incident hände den dagen, fortsatte nyheterna att sprida sig om polisens grymhet. Vid denna tidpunkt förväntade sig inte borgarklassen sig några större problem på måndagen och tog inga preventiva åtgärder genom fackföreningarna eller en mobilisering av polisen eller politikerna. Olika vänstergruppen nöjde sig med att utfärda några uttalanden som ”fördömde” polisattacken.

En massiv explosion av uppdämd ilska

Det är inte klart vilken typ av självorganisering och koordination som utvecklades bland arbetarna som var drivande i denna revolt. Men den tycks vara mycket elementär och enkel, väsentligen informell bland arbetarna inom samma område. Det som förenade arbetarna tvärs över många städer omkring Dhaka och i Dhaka var deras brinnande hat mot den brutala exploateringen, den dagliga repressionen och de senaste grymheterna från polisen. Djupet i denna ilska uttryckte sig i en allmän konfrontation mellan arbetare och statens repressiva apparat överallt under de kommande dagarna. Det uttryckte sig också genom att flera hundra fabriker brändes ned under denna revolt.

På måndagen den 22 maj 2006 bröt rörelsen ut vid en den fullt befästa Savar EPZ, en annan förort till Dhaka. På morgonen, samlades arbetarna vid Universal Garments Limited utanför fabriken. Istället för att upplösas gick de attackerade arbetarna vid Universal Garments till grannfabrikerna och bad om de andra arbetarnas stöd. Tillsammans med andra arbetare, gick de från fabrik till fabrik och uppmanade andra arbetare att ansluta sig till dem – vid en tidpunkt rapporterades att 20 000 arbetare hade anslutit sig till denna militanta procession. Hundratals fabriker vid Savar EPZ och New EPZ hade anslutit sig till strejkerna när det var kväll. Huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Strejkande arbetare slog tillbaka mot polisen och de paramilitära styrkorna som hade skickats ut för att attackera dem. Statens repressiva styrkor öppnade eld mot arbetare i olika delar av de industriella förorterna och i Dhaka. Flera hundra arbetare blev skottskadade, fler arbetare dödades i eldgivningen från statens styrkor. Upprörda över nyheterna om dödade arbetare, kom arbetare vid andra industriella förorter senare på kvällen ut från sina fabriker.

Den 23 maj var alla industriella förorter till Dhaka paralyserade av en allmän revolt – de flesta arbetare slutade arbeta och gick ut på gatorna och krävde ett slut på repressionen, frigivning av de arresterade arbetarna, högre minimilöner, veckoledighet, övertidsbetalning för extra arbete, offentliga helgdagar, etc. De flesta huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Tusentals agiterande arbetare från förorterna och från Dhaka paralyserade huvudstaten. Det försiggick överallt konfrontationer mellan statens styrkor och arbetare och med paramilitära styrkor som öppnade eld.

Vid denna tidpunkt hade borgarklassen blivit medveten om allvaret i situationen och planerade för en mobilisering av dess politiska och förtryckande apparat. Det fanns uppmaningar från fabriksägare att lämna över staden till militären. På kvällen den 23 maj, sattes Bangladesh Rifles (Gränsvaktstyrkor) i stort antal överallt i de industriella förorterna. De ”centrala fackföreningarna” som tillhörde olika borgerliga politiska gäng (BNP, AL, Vänsteristerna) - ingen av dem hade någon närvaro bland konfektionsarbetarna - sammanfördes och de sydde ihop en lista av krav. På kvällen den 23 maj gav denna ”fackföreningskoordination” ut en lista av krav. Som en borgerlig kommentator observerade, möjligtvis med en del överdrifter när det gäller upproret,

”När ett uppror redan var i gång, förde fackföreningarna fram en lista med krav som ’hotade’ med att ta ut en strejk den 12 juni (20 dagar senare) om dessa krav inte antogs” (pinr.com).

Trots insättandet av militär, förblev fabrikerna stängda, staden och förorterna förblev paralyserade av arbetarnas revolt den 24 maj. Men regeringen tvingade nu fabriksägarnas organisation, BGMEA och den nyliggen hopsydda ”fackföreningskoordinationen” att ha ett möte. På kvällen deklarera arbetsministeriet, med BGMEA och fackföreningsrepresentanter på varsin sida att fabriksägarna hade gått med på alla krav från arbetarna i revolt – en ökning av minimilöner till 3000 Taka, obligatorisk veckoledighet och andra ledigheter, 8 timmars arbetsdag och övertidsbetalning för extra arbete, etc. ”Det är dags att gå tillbaka till arbetet” proklamerade ”fackföreningskoordinationen”. Det är en annan sak att några dagar senare, när väl arbetarnas revolt hade ebbat ut, proklamerade BGMEA:s representanter att de inte skulle infria överenskommelsen från den 24 maj 2006.

Även om revoltens kraft trubbades av från 25 maj fortsatte ilskan och revolten att småkoka och explodera. Det skedde en ny runda av revolter i stor skala och konfrontationer mellan arbetare och statens styrkor mellan 29 maj och 4 juni. Denna förnyade våg av strejker bröt fram för att protestera mot att man inte genomförde proklamationen från den 24 maj 2006. Mellan dessa dagar blev en arbetare dödad, hundratal blev skottskadade. Savar och andra EPZ stängdes än en gång ned av strejkande arbetare. Dessa anläggningar öppnades till slut igen från 8 juni 2006 med insättandet av mycket större paramilitära styrkor.

Fackföreningarnas roll

En av de viktigaste politiska svagheterna hos borgarklassen i Bangladesh är bräckligheten i dess demokratiska apparat och som ett resultat även i de demokratiska mystifikationerna. Den nuvarande premiärministern, Khalida Zia, är fru till en mördad militärdiktator Zia Ur Rahman. Det har funnits andra militärdiktatorer i Bangladesh korta historia. Den politiska processen kännetecknas av gängkrig, mord, och storskaliga bombningar mellan de viktigaste borgerliga fraktionerna – Bangladesh National Party (BNP) av Khalida Zia och Awami League (AL) av Hasani Sheikh. Orsaken till denna bräcklighet är upprepade blodiga strider mellan Kina och Indien för att kontrollera Bangladesh – BNP är allierat med Kina och AL med Indien.

Tack vare denna svaghet i sin statsapparat, har inte borgarklassen lyckats med att sätta upp en fackföreningsapparat, speciellt i konfektionsindustrin. Denna svaghet hos borgarklassen gjorde det möjligt för arbetarna att utveckla sin revolt och ge den en sådan kraft under flera dagar. Men så fort borgarklassen insett faran i situationen var de snabba att återta kontrollen. Man satte snabbt upp ”fackföreningskoordinationer” – mestadels på en formell nivå, utan någon närvaro i fabrikerna. Överenskommelsen mellan dem och fabriksägarna spreds snabbt på radio, TV och i tidningarna. De presenterades som att de stod upp för arbetarna. Ett krav på ”fackliga rättigheter” fördes fram. Även om arbetarna inte trott på dessa lögner – vilket visades av fortsättningen av arbetarnas revolt fram till 6 juni och fackföreningarnas oförmåga att kontrollera den – har frånvaron av en utvecklad självorganisering av arbetarna lett till att fackföreningarnas lögner inte saknat inflytande.

Borgarklassen har själv sett faran med sitt nuvarande sätt att fungera – speciellt avsaknaden av fackföreningar. Detta har uttryckts i en mängd proklamationer av borgarklassen att om fackföreningarna hade varit närvarande, om arbetarnas ”demokratiska rättigheter” hade respekterats, hade inte arbetarnas rörelse exploderat på det sätt den gjorde.

”Fackföreningsledaren Mishu sa ’om det hade funnits fackföreningar i fabrikerna … hade situationen inte utvecklats i så våldsam riktning’”

(New Age 3 juni 2006)

En annan fackföreningsledare deklarerade:

”Frånvaron av fackföreningar är mycket farligare än närvaron av aktiva fackföreningar”

(Brev från International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation till premiärminister Khalida Zia).

Det har t.o.m. varit tal om att ta hjälp av ILO (International Labor Organization) för att organisera fackföreningar.

Lärdomar från konfektionsarbetarnas revolt

Det råder ingen tvekan om att konfektionsarbetarnas revolt har varit den största och mest militanta kamp så här långt i arbetarklassen historia i Bangladesh. Trots alla hinder lyckades arbetarna resa sig i en revolt mot den brutala exploateringen. De lyckades utveckla sin kamp på ett modigt sätt inför den våldsamma repressionen. Explosionen av denna revolt och dess upprätthållande under nästan 20 dagar, trots all repression, uttrycker en stor beslutsamhet och vilja till kamp i arbetarklassen. Det är ett viktigt steg framåt i utvecklingen av den proletär utmaningen av den kapitalistiska exploateringen. Detta är skälet till varför borgarklassen genomförde en blackout av alla nyheter från denna rörelse.

Erfarenheterna från Bangladesh visar att den fysiska frånvaron av fackföreningar inte är tillräckligt. En viktig sak är arbetarklassens förmåga att medvetet förkasta fackföreningarna. Ännu viktigare är dess förmåga att utveckla sin självorganisering. Utvecklingen på denna nivå har varit mycket grundläggande om än alls. Även om denna rörelse inte hade utvecklats, om inte arbetarna hade stått upp mot den repressiva apparaten, tog sig ibland revolten formen av upplopp i frånvaro av en självorganisering. Om en del av svagheterna är ett uttryck för en brist på erfarenhet i arbetarklassen i Bangladesh, pekar de också på behovet att ta till sig all erfarenhet från arbetarrörelsen i hela världen. Det är de revolutionära organisationerna i den kommunistiska vänsterns ansvar att bidra till utvecklingen av arbetarklassens medvetande om sin klassidentitet och sitt historiska mål: den kommunistiska revolutionen som ensamt kan göra ett slut på den brutala exploateringen av arbetarklassen inte bara i Bangladesh utan i hela världen.

Communist Internationalist, 13 juni 2006

(IKS sektion i Indien)