Vi välkomnar och uttrycker vår solidaritet med metallarbetarnas kamp i Vigo (Galizien) som de har utkämpat sedan den 3e maj. Officiella medier, fackföreningarnas webbsidor och så kallat ”radikala” grupper har varit närmast fullständigt tysta angående denna strejk. Det är viktigt att vi diskuterar denna händelse, drar slutsatser i en kritisk anda och använder oss av dem, eftersom alla arbetare konfronterar samma problem: allt mer fruktansvärda arbetsvillkor, skyhöga priser, arbetslöshet, allt mer försämrade pensioner..

En kamp mot ”Arbetsreformen”

Samtidigt som regeringen, arbetsköparna och fackföreningarna gjorde upp om en ny ”Arbetsreform”, med ”kampen mot osäkra anställningar” som ursäkt, - en ”reform” som gör det ännu billigare att avskeda folk och förlängde tiden för tillfälliga anställningar till två år - bröt en massiv strejkrörelse ut i Vigo. Dess centrala fokus var särskilt kampen mot osäkra arbetsvillkor, och detta i en sektor där 70 % av arbetarna berörs av dem.

Den verkliga kampen mot den nya Arbetsreformen kan inte föras genom ett otal protestaktioner från de ”radikala” fackföreningarna. Det enda effektiva sättet att kämpa mot osäkra arbetsvillkor är arbetarnas direkta kamp: strejker som kommer från kollektiva beslut, strejker som sprids från en sektor till en annan och som sålunda kan förena de nödvändiga styrkorna för att stå upp emot de ständiga attackerna från kapitalet.

Styrkan hos stormötena

Metallarbetarstrejken i Vigo var massiv och hade offentliga stormöten på gatorna som sin organisationsform. Stormöten som arbetarna beslöt att skulle vara öppen för dem som ville uttrycka sin åsikt, för att uttrycka sitt stöd eller ta upp sina problem eller klagomål. Mer än 10 000 arbetare deltog i dessa möten varje dag för att organisera kampen, för att besluta vilka aktioner de skulle göra, för att se till vilka företag de kunde vända sig för att begära solidaritet från arbetarna, för att lyssna på vad som sades i radion, kommentarerna från folk, och så vidare. Det är belysande att arbetarna i Vigo utvecklade samma kampmetoder som den nyligen avslutade studentrörelsen i Frankrike (se artiklar i I.R 107 och Internationalistisk Journal nr 10). Där var stormötena också öppna för arbetarna, pensionärer, studenternas föräldrar. Där var stormötena rörelsens lunga. Det är också signifikativt att nu år 2006 har arbetarna i Vigo återtagit kampmetoderna från den stora strejken 1972 då stormöten hölls dagligen i staden. Arbetarklassen är en internationell och historisk klass och detta är dess styrka.

Solidaritetens styrka

Från början insåg arbetarna nödvändigheten av att söka solidaritet från andra arbetare, särskilt de som arbetar i stora industrier som har speciella kontrakt och som genom detta ”inte berörs” av konflikten. De sände massiva delegationer till skeppsvarven, till Citroën och andra stora företag. På skeppsvarven har alla arbetare varit i strejk sedan den 4e maj. Från borgerliga ideologins kalla och egoistiska kalkyler, enligt vilken vi alla måste se till våra egna intressen, var denna aktion ”vansinnig”. Men från arbetarklassens synvinkel är detta det bästa svaret på de nuvarande attackerna och mot de som förbereds i framtiden. Konfronterat med den nuvarande situationen, kan varje enskild sektor av arbetarklassen bara vara stark ifall den kan räkna med den gemensamma kampen från arbetarklassen som helhet.

Den 5e maj, omringade ungefär 15000 metallarbetare Citroënfabriken för att uppmana dess kamrater där att ansluta sig till strejken. Men det fanns en splittring hos dessa, några ville ansluta sig till strejken, medan andra ville fortsätta arbeta. Till slut beslöt de att gå tillbaka till arbetet tillsammans. Men det verkar som att de frön som såddes av den massiva delegationen den 5e maj började att gro, för att tisdagen den 9e maj blev det produktionstörningar vid Citroën och andra större företag.

Solidaritet och spridningen av kampen var också kraftfulla ingredienser hos studentrörelsen i Frankrike. Faktum är att den franska regeringen drog tillbaka CPE (lagförslaget som kraftigt skulle försämra anställningsvillkoren för alla under 26 år, ö.a) när spontana strejker bröt ut på Snecma och Citroën i solidaritet med studenterna. Dessutom var det solidariteten och spridningen av kampen dominerade generalstrejken som ägde rum i Vigo 1971 och detta gjorde det möjligt för dem att hålla tillbaka Franco diktaturens mordiska händer. Också här ser vi den internationella och historiska styrkan hos arbetarklassen.

Väpnad repression: borgarklassens politik

Den 8e maj, efter det att ett stormöte hade hållits på gatan, gick närmare 10 000 arbetare till järnvägsstationen för att diskutera med resenärerna. Polisen attackerade dem våldsamt från alla håll och lyckades med att splittra upp arbetarna i små grupper som de attackerade skoningslöst. Många sårades och 13 arresterades. Denna repression säger mycket om den så kallade ”demokratin” och de fina orden om ”förhandlingar”, ”yttrande frihet”, ”representation för alla”, etc. När arbetarna kämpar på sin egen klassterräng, tvekar inte borgarklassen det minsta att släppa lös repressionen. Här kan vi se den sanna naturen hos den cyniska mästaren av ”dialogen”, Herr Zapatero, Spaniens socialistiska premiärminister. Och han har minsann fina läromästare! Hans socialdemokratiska föregångare FilipGonzalez, premiärminister på 1980 och 90-talen, var ansvarig för att en arbetare dog under strejkerna på skeppsvarven i Gijón (1984) och på en annan arbetare vid strejkerna i Reinosa 1987. En annan motsvarighet är republikanen Azaña (president för den andra spanska republiken på 30-talet), som citerades ofta av ex-presidenten Aznar (som avgick 2005, ö.a) han gav direkta instruktioner till armén att den skulle ”skjuta i magen” på de strejkande arbetarna i Casas Viejas 1933.

Den brutala repressionen på järnvägsstationen gav en försmak av den politik som skulle komma, vilket gick ut på att locka in arbetarna i utnötande konfrontationer med de repressiva styrkorna, att tvinga arbetarna att ersätta massaktionerna (demonstrationer, stormöten) och tunna ut massiviteten genom konfrontationer med statens styrkor.

Borgarklassen ville trötta ut dem i meningslösa strider som leder till att de förlorar sympatin hos andra arbetare.

Detta är samma politik som den franska regeringen använde mot studentrörelsen:

”Styrkan hos studentrörelsen uttrycks också genom dess förmåga att undvika att falla i våldets fälla som borgarklassen försökte gillra vid flera tillfällen, inklusive utnyttjandet och manipulerandet av ”ligister”. Som vid ockupationen av Sorbonne, vid slutet av demonstrationen den 16e mars, vid polisingripandet i slutet av demonstrationen den 18e mars, våldet som ”ligister” använde mot demonstranter den 23e mars. Även om en liten minoritet av studenterna, särskilt de som är influerade av anarkistiska ideologier, tillät sig att bli indragna i konfrontationer med polisen, var den stora majoriteten av dem mycket medvetna om nödvändigheten att inte tillåta att rörelsen drogs ned i upprepade konfrontationer med repressionens styrkor”.

(”Thesis on the students movement in France”, tes nr 14, (International Review nr 125)

Arbetarna har massivt mobiliserat sig för att för att frisläppa de som arresterades. Mer än 10000 demonstrerade den 9e maj för deras frisläppande, vilket blev fallet till slut.

Det är väldigt talande att de nationella ”kommunikations” medlen/medierna (El País, El Mundo, TVE, etc.) har varit dödstysta angående denna kamp, och framförallt att de har inte sagt något som helst om stormötena, de massiva demonstrationerna eller solidariteten. Men sedan har de skrivit spaltkilometer angående de våldsamma incidenterna den 8e maj. Budskapet de vill ge är mycket tydligt: ”om du vill synas och göra något, skapa våldsamma konfrontationer”. Det är av yttersta vikt för kapitalet att arbetarna fångas in och tröttas ut i en rad sterila konfrontationer.

Fackföreningarna fördröjer och manövrerar

Det är länge sedan som fackföreningarna upphörde att vara ett vapen för proletariatet och istället blev en sköld som skyddar kapitalet, som vi kan bevittna i deras deltagande in ”Arbetsreformerna” 1988, 1994, 1997 och 2006. Tre fackföreningar (UGT, CCOO och CIG) har följt med strejken i Vigo för att inte förlora kontrollen och för att kunna underminera rörelsen inifrån. Sålunda motsatte de sig att massiva delegationer skickades till andra företag. Istället uppmanade de till en general strejk för metallarbetare den 11e maj. Men arbetarna väntade inte och framförallt accepterade de inte fackföreningarnas metoder med en dags strejker. De har utvecklat genuina arbetar metoder: att skicka delegationer som tar direkt kontakt med andra arbetare – kollektiva massaktioner.

Men den 10e maj, efter 20 timmars förhandlande, nådde facken en uppgörelse vilken innebar ett förtäckt slag mot arbetarna och som gjorde att några av deras viktigaste krav försvann. En stor del av arbetarna visade sin ilska och röstningen sköts upp till den 11e maj.

Arbetare måste dra lärdomar från denna manöver. Vi kan inte lämna över beslutsfattandet till fackföreningarna. Förhandlingarna måste vara fullständigt kontrollerade av stormötena. Stormötena måste nominera en förhandlingsdelegation och varje dag måste denna delegation redogöra för sitt agerande inför stormötet. Detta är vad som hände på 70-talet och vi måste återta denna praktik för att förhindra att fackföreningarna kan agera bakom ryggen på oss.

Perspektiven

Vi vet inte i skrivande stund vad som kommer att ske med denna kamp. Men oavsett har denna kamp varit en vital erfarenhet. Kapitalismen i kris kommer inte att ge någon respit. I mer än 20 år har varje land sett en brutal försämring av arbetarnas levnadsvillkor och allt värre attacker. Just därför måste vi kämpa, vi måste hävda arbetarklassens styrka, och strider som den i Vigo ger fundamentala lärdomar – att fackföreningarnas sätt att ”kämpa” ger oss ingenting och att de kommer att mala ner vår styrka genom demoralisering och maktlöshet. Den proletära kampmetoden som vi har sett i Vigo och som vi tidigare såg i än större skala i Frankrike ger oss den styrka som vi behöver. Vi måste upphöra att vara en hop i händerna på fackföreningarna och förvandla oss till en styrka som tänker, beslutar och kämpar på en grundval av enighet och solidaritet.

Internationella Kommunistiska Strömningen 10/5 06