Introduktion

Vi återpublicerar här en artikel från Internationell Revolution som skrevs för 20 år sedan med anledningen av 30 år sedan Ungernrevolten 1956. Artikeln avslutas med en anmärkning att krisen inte kommer att spara Östeuropa .”… tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.” Vi vet hur det sedan gick. Ett helt militärt block kollapsade inte långt efter, tydligast symboliserat med berlinmurens fall1989. Arbetarna i öst har sedan dess ”välsignats” med ett liv under kapitalismen á la väst. Lärdomarna från arbetarnas kamp i Ungern är viktiga även idag. Inte minst för att förstå vad som utmärker en proletär rörelse som uppstår mitt i en allmän och borgerlig eller småborgerlig protest, inte minst dess tendens att alltid försöka gå utöver den lokala och nationella ramen, dess oförsonliga konfrontation med alla borgerliga fraktioner, och därigenom bli en verklig utmaning mot hela det kapitalistiska systemet.

Klasskampen i Ungern idag fortsätter, naturligtvis med de svårigheter som arbetare möter i alla länder, som fackföreningar, illusioner om demokrati och inte minst illusioner om en bättre framtid i en västlig kapitalism.

IKS har mött nya revolutionära krafter i Ungern i flertal möten sedan några år tillbaka. Även om vi inte är överens på många punkter med dessa genuina kommunister, är det uppenbart att erfarenheterna från det ungerska proletariatets kamp, inte minst kampen från 1956, men också kampen efter 1989, lever vidare i dokument och diskussioner. Precis som gatustriderna från 1956 fortfarande sitter kvar som symboler i många väggar i Budapest lever det genuina kommunistiska perspektivet kvar i Ungern och världen över. Naturligtvis skall vi sörja över nederlaget och förbanna borgarklassen blodiga massakrer, men det bästa sätten att minnas proletariatets heroiska kamp i Ungern 1956, är gå vidare och dra maximalt med lärdomar för den framtida kampen, så att våra förkämpar inte har dött förgäves, men också för att våra barn skall ha en framtid.

Internationell Revolution, 2006-07-10

-------------------

Den 23 oktober 1956, efter det att en stillsam demonstration hade blivit mycket blodigt nedslagen av den ungerska säkerhetspolisen, AVO, utbröt ett väpnat uppror i fr.a. industristäderna i Ungern. På 24 timmar, omfattade generalstrejken hela landet. Arbetarklassen organiserade sig i arbetarråd och tog kontrollen över upproret.

Den 4 november gick ryska armén till motattack. Med 3000 tanks och 200 000 soldater tog det 6 dagar att krossa arbetarklassens motstånd, 6 dagar för att göra slut på det som Ny dag (*) dagarna efter kallade för en ”revolt organiserad av fascister och pilkorsare”. Repressionen var enorm, likaså de siffror som ger en uppskattning av terrorn, mellan 20 till 50 000 människor, avrättades kallblodigt.

De sista månaderna har massmedia firat detta ”evenemang” och 30 årsdagen av Ungernrevolten. Med en cynism som är lika beprövad som karaktäristisk för borgarklassen, utgjuter de sina krokodiltårar över de ungerska arbetare som massakrerades för 30 år sedan. Reagan i spetsen för Västblocket, ger ”hyllningstal” till upprorsmännen i Budapest och säger att ”folken i Östeuropa kommer inte att bli förnekade sina mänskliga rättigheter i all evighet ”. Massmedia i hela Västblocket pratar om bristen på mänskliga rättigheter i öst och om ”friheten”, dvs. att befinna sig under västblockets herravälde. Om klasskampen och arbetarråden sägs det förstås inte ett ord. I öst, i ifall det överhuvudtaget sägs något, fördöms Ungernrevolten som en ”komplott mot det ungerska folket, organiserad utomlands”.

Detta är två kompletterande lögner, som borgarklassen i öst och väst använder sig av för att dölja och deformera verkligheten; å ena sidan att arbetarrevolten var inget annat än ett verk av små fascistiska grupper, å den andra att det bara var en kamp för ”demokratin och friheten i Väst”.

Verkligheten är i bjärt kontrast mot borgarklassens media. Ungernrevolten var ett svar på den otroliga utsugning som arbetarklassen fick vidkännas i de länder som underordnades den ryska imperialismen efter andra världskriget.

Efter andra världskriget: stalinisterna tar makten.

När kriget gick mot sitt slut, anslöt sig stalinistpartierna till folkfrontsregeringar i Östeuropa, bl.a. för att inte skärpa motsättningarna med sina allierade alltför snabbt. Dessa regeringar omfattade socialdemokrater, högerelement och även fascistgrupper. I december 1944 bildades en ungersk regering på ryskockuperat område, som hade Beta Miklos som högste befälhavare. Samme Miklos hade tidigare personligen tilldelats Järnkorsets Storriddarkors av Hitler, och var länge kurir åt den vita terrorns främste organisatör i Ungern, amiral Horthy (1). I alla dessa länder angriper dessa ”kommunister” strejkande arbetare och kallar dem för ’”fascister” eller ”anarkister”.

Från 1948 och framåt inlemmades ”satellitstaterna” fullständigt under ryskt herravälde, och de imperialistiska motsättningarna mellan de ryska och amerikanska blocken skärptes. Berlinblockaden och Koreakriget uttryckte den permanenta spänningen mellan de två imperialistiska giganterna, USA och Ryssland. Ryssland som alltid varit på defensiven tack vare USA:s ekonomiska överlägsenhet, tvingades att göra de östeuropeiska länderna till ekonomiska och militära ”buffertar” gentemot Västblocket. För att garantera det ryska kapitalet fullständig dominans, måste den rigida stalinistiska apparaten påtvingas dem. Det fullständiga förstatligandet i dessa länder accelererade genom att dessa länder var mycket försvagade p.g.a. kriget. Men det stalinistiska systemet påtvingades också länder som Tjeckoslovakien, som hade ”åtnjutit” en demokratisk regim före kriget (Socialdemokraterna hade länge regeringsmakten i Tjeckoslovakien före kriget). Den stalinistiska karaktären hos dessa regimer är oskiljaktig med rysslands ekonomiska och militära herravälde, att utmana den ena betyder att utmana den andra. Händelserna i Berlin 53, Polen och Ungern 56, Tjeckoslovakien 68, Polen 1970 och 80-81 visar hur stort utrymme Kreml kan tolerera i sina ”satelliter’”.

Krisen i östblocket 1948-53.

”Ackordsarbete är, ett revolutionärt system som eliminerar slöheten och gör arbetaren flitig. Under, det kapitalistiska systemet befrämjas dagdriveriet och lättjan. Men nu har alla möjlighet att arbeta hårdare och tjäna mera”

(Scintea 13 januari (det rumänska kommunistpartiets organ och dagstidning.)

Mellan 1948 och 53, under trycket av de imperialistiska spänningarna, tvingades det ryska blocket till en ny vanvettig ackumulationsfas. Tung industri och militär produktion ökades kraftigt på bekostnad av konsumtionsvaror och arbetarklassens levnadsstandard. Till detta tillkom att Ryssland krävde enorma tillgångar från satellitstaterna genom ”handelsutbyte” som Ryssland dikterade. Detta brutala ”samarbete” fick sin ekonomiska och militära motsvarighet i COMECON och Warszawapakten.

Det ryska blockets ekonomiska svaghet jämfört med väst förklarar varför arbetarklassen i östblocket inte kunde få ut något av återuppbyggnadsperioden förrän den nästan var passerad. Under perioden 1948-53 sjönk arbetarklassens levnadsstandard i Östblocket under förkrigsnivån, men Ryssland fick fram sina vätebomber och sputnikar under den här perioden.

Samtidigt fördjupades spänningarna inom det ryska blocket och arbetarklassens oro ökade tack vare de oerhörda attackerna på deras levnadsvillkor.

Stalins död sammanföll med kapitalismens behov i östblocket att ”lätta på trycket” både politiskt och ekonomiskt. En ”liberal” borgerlig fraktion började framträda, som uppmanade till en avmattning av den ekonomiska och politiska despotismen och till en nyorientering av utrikespolitiken. De här åtgärderna försvarades med att det var det enda sättet att upprätthålla profiterna och hålla proletariatet i schack. Och det senare var absolut nödvändigt med tanke på arbetarrevolterna som skedde 1953 i Östtyskland, Tjeckoslovakien och även i Ryssland (i det jättelika arbetslägret Vortuka, där hundratusentals fångar gjorde uppror).

I Ryssland följdes Stalins död av fraktionsstrider inom borgarklassen, som ledde till Chrusjtjovs seger vid den 20:e partikongressen, då stalinepoken fördömdes hårt. Chrusjtjov lovade en återgång till ”proletär demokrati”, och detta ackompanjerades med tal om en ”fredlig samexistens” med den ”kapitalistiska västvärlden”. Liknande liberala tendenser uppstod inom de flesta ”kommunistpartier” i öst, samtidigt som de uttryckte en önskan om ett större ekonomiskt oberoende från Ryssland. I Ungern 1953 tvingades ärkestalinisten Rakosi att hålla sig i bakgrunden för ”liberalen” Nagy. Nagy krävde en minskning av utbyggnaden för den tunga industrin till förmån för konsumtionsvaror, avskaffandet av kollektiviseringsprogrammen på landsbygden och lättnader i kulturpolitiken.

Efter några år av inre spänningar i den ungerska borgarklassen, avlägsnades Nagy 1955, trots hans försiktiga ”reformpolitik”, och den impopuläre Rakosi blev återigen premiärminister.

I juni 1956 startade arbetarna i Posnana i Polen en masstrejk, som snabbt fick karaktären av ett lokalt uppror. Upploppen i Polen betydde mycket för utvecklingen i Ungern. Massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober som ursprungligen organiserades av studenter gick under parollen ”solidaritet med folket i Polen” och hade krav på demokratiska reformer.

Ungernrevoltens klasskaraktär.

Oppositionen mot det stalinistiska ”gamla gardet” uttryckte sig på två sätt. Det första inom borgarklassen själv, ledd av den ”liberala” byråkratin och med stöd av studenter och intellektuella. De stod för en mer ”demokratisk” statskapitalism. Den ”andra oppositionen” uttryckte sig genom arbetarklassens spontana motstånd och detta motstånd hotade inte den ena eller andra fraktionen av borgarklassen utan alla och kapitalismen som sådan.

I Ungern sammanföll dessa två rörelser. Men det var arbetarklassens inträde i rörelsen som förvandlade den från en proteströrelse till ett uppror, medan det var den demokratiska och nationalistiska ideologin som försvagade och förvirrade den proletära rörelsen.

Arbetarna ”förenade” sig med proteströrelsen tack vare hatet mot stalinistregimen och de fruktansvärda villkor de tvingades arbeta och leva under. När de väl drogs in i kampen, fick den en oförsonlig karaktär som ingen hade räknat med. Det var framförallt unga arbetare som förstörde den första vågen av ryska tanks, som hade sänts till Budapest för att ”upprätthålla ordningen”. Det var arbetarklassen som upplöste polisen och som beväpnade sig för att bekämpa säkerhetspolisen och den ryska armén. När den andra vågen av ryska tanks kom för att krossa motståndet, var det arbetarområdena de koncentrerade sig på, eftersom de var centrum för upproret. 

Det mest kraftfulla uttrycket för den proletära karaktären på upproret var framväxten av arbetarråden över hela landet. Valda på fabriksnivå samlade dessa råd miljoner arbetare i stora industriella områden och städer, och var centrum för upproret. De distribuerade vapen och mat, organiserade generalstrejken och den väpnade kampen. I vissa städer hade de den absoluta makten. Dessa satte verkligen skräck i den ryska borgarklassen men även i väst uttrycktes oro för den ”våldsamma” karaktären på upproret. Den ryska, tjeckiska och österrikiska borgarklassen spärrade av gränserna till Ungern med armén. De österrikiska myndigheterna gick t.o.m. så långt att de inviterade ryssarna att inspektera hur väl detta var utfört. (2)

Spridningen av arbetarklassens kamp internationellt är en förutsättning för att krossa statsapparaten i ett land. Endast en kamp på internationell nivå kan göra att proletariatet kan förverkliga sin revolutionära potential. När det ungerska proletariatet i november 56 konfronterade faktumet, att t.o.m. när råds rörelsen nådde sin höjdpunkt som omfattade miljoner strejkande arbetare som paralyserade ekonomin, så förblev den ungerska arbetarklassen hjälplös inom nationens ramar.

Det var denna isolering och inte ryskt pansar som besegrade dem. Det var den nationalistiska ideologin, ideologin om det ”ungerska folkets rättigheter” som prackades på arbetarna både från stalinisterna såväl som Radio Free Europe som räddade det stalinistiska partiet och den kapitalistiska staten. Det fanns visserligen reaktioner mot detta i slutet på rörelsen då flera arbetarråd vid gränserna appellerade till direkt stöd från arbetarna i Tjeckoslovakien och Ryssland. 

Dömda av den kontrarevolution som fortfarande hängde tungt över arbetarklassen på 50-talet, förblev arbetarklassen i Östeuropa isolerade från sina klassbröder i Västeuropa. De objektiva villkoren för en internationalisering av kampen existerade inte på en global nivå, i synnerhet inte i Västblocket som då upplevde sin ”boom”, och detta hindrade också arbetarna i Östeuropa att göra ett avgörande brott med nationalismen.

Och idag ...

Men vi är övertygade om att vare sig Ungern 56 eller Polen 81 betyder slutet för arbetarkampen i Östeuropa eller någon annanstans. Krisens utveckling i både Väst- och Östeuropa, samtidigt som arbetarklassen är obesegrad på internationell nivå, skapar villkoren för nya ännu mer omfattande klasskonfrontationer.

I år har gruvarbetare strejkat i Ungern mot nedläggningar av gruvor och även i Rumänien har bl.a. gruvarbetare strejkat, i Ryssland sipprar det ut att arbetare har strejkat mot att sanera det havererade kraftverket i Tchernobyl. Strejken i Ungern sker mot bakgrund av att staten har annonserat att 150 000 jobb skall bort.

Att krisen framträder på global nivå blir för var dag allt mer uppbenbart, och den kommer inte att spara Östeuropa, som en del vänsterrister påstår, tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.

Perspektiven för arbetarklassen är densamma i öst och väst, och lärdomarna från Ungernrevolten är i hög grad nödvändiga idag - att proletariatets kamp bara kan bli effektiv om den sprids till så många arbetare som möjligt och att den inte kan isoleras till ett land, och om så sker så blir det bara ett desto blodigare nederlag.

DWK

Noter:                 

1. Se ”Ungern- den beväpnade sanningen”, Andy Andersson, Arbetarpress 1976, arbetarmakt.nu

2 Från ”Die Ungarische Revolution der Arbeiterrate”

* Sveriges ”Kommunistiska” Partis tidning 1956.