Under det romerska rikets nedgångsfas kejsarnas var galenskap mer regel än undantag. Få historiker tvivlar på att detta var ett tecken på romarrikets skröplighet. Idag har en skrämmande clown krönts till kejsare i världens mäktigaste nation, men ändå ses det inte som ett tecken på att själva den kapitalistiska civilisationen har nått ett avancerat stadium av sitt eget förfall. Framväxten av populismen i hjärtat av systemet, som i rask takt lett till Brexit och Trumps valseger, uttrycker det faktum att den härskande klassen börjar förlora sitt grepp om det politiska maskineri som under flera decennier har använts för att hålla tillbaka kapitalismens inneboende tendens mot kollaps.

Vi upplever en enorm politisk kris som drivits fram av det accelererande sönderfallet av den sociala ordningen, vilket är en följd av den fullständiga oförmågan hos den härskande klassen att erbjuda mänskligheten ett perspektiv för framtiden. Men populismen är också ett resultat av oförmågan hos den exploaterade klassen att föra fram ett revolutionärt alternativ. Detta har lett till att proletariatet löper en stor risk att dras ned i en reaktion baserad på en impotent ilska, rädsla, att skylla sin egen olycka på minoriteter och att illusoriskt drömma tillbaka till en gyllene forntid som aldrig existerat. Denna analys om populismens rötter som ett globalt fenomen är mer utvecklad i artikeln ”Till frågan om populismen” [1]. Vi uppmuntrar våra läsare att ta del av den generella teoretiska ram som denna artikel erbjuder. Vi har även publicerat ett första svar på Brexit-resultatet och Trumps kandidatur på engelska: ”Brexit, Trump: setbacks for the ruling class, nothing good for the proletariat"[2].

Vi har även publicerat en artikel av vår sympatisör i USA; Henk: ”Trump v. Clinton: nothing but bad choices for the bourgeoisie and the proletariat”[3]. Denna artikel, som skrevs i början på oktober tittar närmare på den närmast frenetiska ansträngningen hos de mer ”ansvarsfulla” fraktionerna av den amerikanska borgarklassen, både från republikanskt och demokratiskt håll, för att förhindra att Trump väljs till president1 Dessa ansträngningar misslyckades uppenbarligen. En av de mer omedelbara orsakerna till detta misslyckande var det otroliga ingripandet av chefen för FBI James Comey precis vid den tidpunkt när det verkade som Clinton började dra ifrån i opinionsundersökningarna. FBI, som är själva hjärtat i den amerikanska säkerhetsapparaten försämrade allvarligt Hillary Clintons chanser att vinna presidentvalet genom att deklarera att hon kanske skulle ställas inför rätta, efter fortsatta utredningar om hennes användande av privata email-servrar vilket är helt emot grundläggande regler för statlig säkerhet. En vecka eller så senare försökte Comey backa genom att meddela att det inte fanns något otillbörligt i det material som FBI undersökt. Men skadan var redan ett faktum och innebar ett stort bidrag till Trumps kampanj, på vars möten det hela tiden skanderades: ”lås in henne”. FBI;s ingripande var ytterligare ett uttryck för en minskande politisk kontroll i hjärtat av den politiska apparaten.

Kommunister kämpar inte för det ”mindre onda”

Artikeln ”Trump v. Clinton” börjar med att klar slå fast den kommunistiska positionen om borgerlig demokrati och parlamentariska val under nuvarande historiska epoken, att de innebär ett stort bedrägeri som inte innebär något val för arbetarklassen. Denna brist på val var kanske tydligare än någonsin under denna valrörelse, som utkämpades mellan den arrogante showmannen Trump med hans öppet rasistiska och kvinnofientliga program och Clinton som representerar den ”nyliberala” ordning som har varit den dominerande formen av statskapitalism under de tre senaste decennierna. Inför detta val mellan två onda ting valde som vanligt en stor del av de amerikanska väljarna att inte rösta alls i presidentvalet. En första prognos visar att 57 % röstade i presidentvalet vilket är färre än i presidentvalet 2012[4], trots alla kampanjer för att få folk att rösta. Samtidigt så bestämde sig många som var kritiska mot bägge sidor men framförallt mot Trump att trots allt rösta på Clinton som det mindre onda alternativet. För vår del vet vi att avstå från att delta i parlamentariska val, på grund av avsky med vad som erbjuds, i bästa fall är en början på en insikt. För att utveckla denna insikt är det viktigt, men väldigt svårt – när arbetarklassen inte agerar som klass – att visa att det finns ett annat sätt att organisera samhället på som kommer att leda till att den kapitalistiska staten avskaffas. Under perioden efter presidentvalet så kan detta förkastande av den existerande politiska och sociala ordningen, detta insisterande på nödvändigheten för arbetarklassen att kämpa för sina egna intressen – mot den borgerliga statens fängelse – inte vara mindre relevant, eftersom många kommer att dras med i en enkel anti-Trumpism, en slags ny variant på antifascismen2 som kommer att alliera sig på nytt med mer ”demokratiska” fraktioner av borgarklassen – troligen med dem som talar ett språk som hyllar arbetarklassen och socialismen, som Bernie Sanders gjorde under Demokraternas primärval3.

Trumps sociala bas

Detta är inte platsen för att i detalj analysera motiven eller den sociala sammansättningen hos de som röstade på Trump. Det finns inget tvivel om att den misogyna, kvinnofientliga retoriken, så central i Trumps kampanj, spelade en roll och behöver studeras i sig, särskilt som den är en del av en mer global manlig ”backlash” mot de sociala och ideologiska förändringarna i relationerna mellan könen under de senaste årtiondena. På samma sätt har vi sett en obehaglig tillväxt av av rasism och främlingsfientlighet i alla centrala kapitalistiska länder, och detta spelade en nyckelroll i Trumps kampanj. Det finns också särskilda element av rasism i USA som behöver lyftas fram: i det korta perspektivet, en reaktion mot Obamas presidentskap och den amerikanska versionen av ”flyktingkrisen”, i det längre perspektivet, hela arvet av slaveri och segregation. Sett till de första resultaten så kan den långa historien av rasåtskillnad i USA återspeglas av det faktum att en överväldigande del av dem som röstade på Trump var vita (även om man lyckades mobilsera en stor del av ”hispanics”) medan 88 % av de svarta valde Clintonlägret. Vi kommer att återkomma till dessa frågor i senare artiklar.

Men, som vi framhåller i artikeln om populismen, så är det sannolikt viktigaste elementet i Trumps seger ilskan över den neo-liberala ”eliten” som har identifierat sig med globaliseringen och finanskapitalets styrning av ekonomin – makroekonomiska processer som har berikat en liten minoritet på den stora majoritetens bekostnad, framför allt på bekostnad av arbetarklassen i de gamla tillverknings- och utvinningsindustrierna. ”Globaliseringen” har inneburit en utförsäljning och nedmontering av tillverkningsindustrin och en förflyttning till länder som Kina där arbetskraften är mycket billigare och profiterna därmed högre. Den har också inneburit ”arbetskraftens fria rörelse”, vilket för kapitalismen är ännu ett sätt att sänka priset på arbetskraften genom migration från ”fattiga” till ”rika” länder. Finanskapitalets makt har betytt, för majoriteten, att det ekonomiska livet dominerats av de allt mer mysteriösa marknadslagarna. Mer konkret innebar det finanskraschen 2008, som ruinerade så många små investerare och blivande husägare.

Än en gång: vi behöver mer statistiska studier, men det förefaller som att en viktig styrka hos Trump-kampanjen var stödet man vann från vita utan collegeutbildning, särskilt från arbetare i ”rostbältet”, de nya industriöknar som röstade på Trump som en protest mot den etablerade politiska ordningen, som personifierades av den så kallade ”storstads-liberala eliten”. Många av dessa arbetare i samma regioner hade röstat på Obama i tidigare presidentval och vissa stödde Bernie Sanders i demokraternas primärval. Deras röst var framför allt en röst mot – mot den växande ojämlikheten i välståndet, mot ett system som de kände hade tagit framtidshoppet ifrån dem och deras barn. Men denna opposition växte fram utan någon koppling till en verklig rörelse i arbetarklassen och har därigenom eldat på den populistiska världsåskådningen som beskyller eliten för att ha sålt ut landet till utländska investerare, för att ge speciella privilegier till migranter, flyktingar och etniska minoriteter på bekostnad av den ”inhemska” arbetarklassen – och dessutom har gynnat kvinnliga arbetare på bekostnad av manliga. De rasistiska och misogyna beståndsdelarna i Trumps kampanj går hand i hand med de retoriska attackerna på ”eliten”.

Trump vid makten: ingen enkel uppgift

Vi ska inte spekulera över vad Trumps presidentskap kommer att innebära eller vilken politik han kommer att försöka implementera. Vad som framför allt kännetecknar Trump är hans oberäknelighet, så det är inte lätt att förutse vad hans presidentskap kommer att få för konsekvenser. Det faktum, att Trump kan leverera ett dussin motsägelsefulla uttalanden före frukost och att detta inte påverkade hans stöd under valkampanjen, innebär inte att det som fungerade under kampanjen kan fungera när han är på plats i Vita Huset. Exempelvis presenterar sig Trump som den arketypiska entreprenören som arbetat sig upp och talar om hur han vill befria den amerikanska affärsmannen från byråkratin. Samtidigt talar han om ett massivt program för att renovera infrastrukturen i innerstäderna, att bygga vägar, skolor och sjukhus och att åter bygga upp den fossila bränsleindustrin genom att upphäva miljöskyddslagar, vilket betyder en kraftfull statskapitalistisk intervention i ekonomin. Han talar om att kasta ut miljoner illegala invandrare, vilka har en stor betydelse för den amerikanska ekonomin som billig arbetskraft. När det gäller utrikespolitik så kombinerar han ett språk av isolationism och tillbakadragande (som hotet att dra ned på USA:s roll i NATO) med kraftiga interventionsuttalanden, som hans uttalanden om att ”bomba skiten ur IS” och löften om att öka militärens budget.

Vad som verkar klart är att Trumps presidentperiod kommer att vara kantad av konflikter, både inom den härskande klassen och mellan staten och samhället. Det är sant att Trumps segertal var en modell för försoning – han uttryckte att han ville vara en ”president för alla amerikaner”. Obama sade, innan han tog emot Trump i Vita Huset, att han ville försäkra sig om en så smidig övergång som möjligt. Dessutom kan det faktum att det nu finns en stor republikansk majoritet både i senaten och kongressen innebära – om det republikanska etablissemanget överkommer sina antipatier mot Trump – att han kommer att får stöd för flera av sina förslag, även om de mer demagogiska kraven kommer att läggas i malpåse. Men tecken på framtida spänningar och konfrontationer är inte svåra att se. Delar av den militära hierarkin, exempelvis, är sannolikt mycket fientliga till hans utrikespolitiska ambitioner, om han fortsätter att vara skeptisk till NATO, eller utvecklar sin beundran för Putin som en stark ledare till att han underminerar de amerikanska försöken att motsätta sig den ryska imperialismens farliga frammarsch i Östeuropa och Mellanöstern. Ett motstånd inom inrikespolitiken kan också uppkomma från säkerhetsapparaten, från den federala byråkratin och storindustrins intressen, vilka kommer att ta på sig rollen att försäkra sig om att Trump inte löper amok. Samtidigt kommer det politiska nederlaget för ”Clintondynastin” att ge upphov till ny opposition och kanske även splittringar inom det demokratiska partiet, men en trolig tillväxt av en vänsterflygel runt sådana som Bernie Sanders, som hoppas kunna dra fördel av den fientliga stämningen mot ekonomiska och politiska etablissemang.

På den sociala nivån kommer vi, om vi jämför med Storbritannien efter Brexit, sannolikt att se en obehaglig tillväxt av den ”folkliga” främlingsfientligheten när öppet rasistiska grupper känner att de har makten att förverkliga sina fantasier om om våld och dominans; på samma gång kan polisens repression mot etniska minoriteter komma att nå nya nivåer. Om Trump gör allvar av sina planer att fängsla och utvisa alla ”illegala” så kommer en sådan utveckling att provocera fram ett motstånd på gatorna, en fortsättning på de rörelser som vi har sett de senaste åren efter polisens dödsskjutningar av unga svarta. Faktum är att redan den dag som valresultatet annonserades, har det förekommit en rad mycket upprörda demonstrationer i flera städer in Nordamerika, som leds av unga människor som visar sin avsky mot en framtid med en Trump-ledd regering.

Den internationella betydelsen

På den internationella nivån kommer Trumps seger att innebära – som han själv formulerade det – ett ”Brexit plus plus plus”. Den har redan gett en kraftfull förstärkning till högerpopulistpartier i Västeuropa, inte minst till Front National i Frankrike där presidentval äger rum 2017. Detta är partier som vill dra sig ur multinationella handelsavtal och föredrar en ekonomisk protektionism. När Trumps mest aggressiva uttalanden riktas mot den kinesiska ekonomiska konkurrensen, så kan detta leda till en utveckling mot ett handelskrig som, liksom under 1930-talet, ytterligare kommer att begränsa en redan tilltäppt världsmarknad. Den neo-liberala modellen har tjänat världskapitalismen väl under de senaste två årtiondena, men har nu nått sina gränser och vad som ligger framför oss är en fara, att tendensen mot ”var och en för sig” som vi har sett på den imperialistiska nivån även fortplantar sig till den ekonomiska sfären, där den fram till nu mer eller mindre har hållits i schack. Trump har också deklarerat att den globala uppvärmningen är en bluff som kineserna har uppfunnit för att öka sin export och säger att han vill dra sig ur alla existerande internationella avtal om klimatfrågan. Vi vet redan hur begränsade dessa avtal är redan idag, men att skrota dessa skulle innebära att vi kastas ännu djupare in i en växande ekologisk katastrof.

Vi upprepar: Trump symboliserar en borgarklass som sannerligen har förlorat sitt perspektiv av att styra samhället. Trots all fåfänga och narcissism, så är han inte galen själv, utan förkroppsligar galenskapen hos ett system som börjar förlora sina möjligheter, inbegripet ett världskrig. Trots sitt förfall har den härskande klassen under mer än ett århundrade varit kapabel att använda sin politiska och militära apparat – med andra ord, sitt medvetna ingripande som klass – för att förhindra en komplett förlust av kontrollen, den slutliga konsekvensen av kapitalismens inneboende drift mot kaos. Vi börjar nu se begränsningarna av denna kontroll, även om vi inte får underskatta vår klassfiendes kapacitet att komma på nya, tidsbegränsade åtgärder. Problemet för vår klass är att den tydliga bankrutten för borgarklassen på alla nivåer – ekonomiskt, politiskt och moraliskt – inte genererar, med undantag för en mycket liten majoritet, en revolutionär kritik av systemet utan mer missriktad ilska och förgiftande uppsplittring i våra led. Detta utgör ett allvarligt hot mot den framtida möjligheten att ersätta kapitalismen med ett mänskligt samhälle.

Ändå är en av orsakerna till att ett världskrig inte står på dagordningen idag, trots den kapitalistiska krisens brutalitet, att arbetarklassen inte har besegrats i en öppen kamp och fortfarande har kvar en förmåga till motstånd, vilket vi har sett i olika massiva rörelser under det senaste årtiondet, som de franska studenternas kamp 2006 eller ”Indignados” revolt 2011 och Occupy-rörelsen i USA samma år. I USA kan dessa exempel på motstånd skönjas i protesterna mot polismord eller demonstrationer efter presidentvalet mot Trump, även om dessa rörelser inte har visat en tydlig klasskaraktär och är sårbara för att sugas upp av professionella vänsterpolitiker, genom varianter av nationalistisk eller demokratisk ideologi. För att arbetarklassen ska kunna överkomma både det populistiska hotet och de falska alternativ som presenteras av kapitalets vänsterflygel, så krävs något djupare, en rörelse för ett proletärt oberoende som är förmögen att förstå sig själv politiskt och kan bygga vidare på vår klass kommunistiska traditioner. Detta kommer inte att ske idag, men revolutionärer har en roll att spela idag när det gäller att förbereda en sådan utvecklingn, framför allt genom att kämpa för den politiska och teoretiska klarhet som kan lysa upp vägen genom dagens tunga smog av kapitalistisk ideologi, i alla förklädnader.

Amos 16-11-13

Källor URL

1. https://en.internationalism.org/international-review/201608/14086/question-populism

2. "Brexit, Trump: Setbacks for the ruling class, nothing good for the proletariat"

3. "Trump v Clinton: Nothing but bad choices for the bourgeoisie and for the proletariat"

4. https://www.vox.com/policy-and-politics/2016/11/9/13573904/voter-turnout-2016-donald-trump

5. https://en.internationalism.org/ir/101_bilan.htm