Arbetarklassen internationellt drabbas idag på alla nivåer utav den allt mer förvärrade krisen i det kapitalistiska systemet. Arbetare får acceptera lönesänkningar, varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen arbetslöshet när stora industrier läggs ned. Borgarklassens retorik har förändrats sedan ett halvår tillbaka: från att tidigare ha försökt att förklara bort den finansiella krisen som en tillfällig nedgång, ser vi nu hur olika bedömare och representanter för den politiska apparaten talar öppet om allvaret i den nuvarande situationen. Den svenska regeringens nuvarande "klarspråk" när det gäller att hantera krisen för SAAB i Trollhättan är ett exempel. Näringsministern Maud Olofssons arroganta uttalanden kan om att man inte kommer att gå in med "skattepengar" för att rädda SAAB visar både på ett förändrat tonläge, och att de kampanjer, framför allt från vänsterhåll, om att staten måste ingripa för att rädda situationen, liksom man gjort i finanssektorn, inte har någon verklighetsbakgrund.

Det senaste utspelet från IF Metall om lokala avtal om minskad arbetstid och lönesänkningar hyllas i borgarklassens media som ”modigt” och ”historiskt”. Strax därefter kommer besked om att postanställda vid de stora terminalerna tvingas acceptera minskad arbetstid och lägre lön. Media konstaterar att ”detta är bara början” – och detta har man rätt i. Borgarklassen kommer allt mer och mer att bli tvungna att attackera arbetarklassen direkt – med direkta nominella lönesänkningar, förutom den ökad arbetslösheten och en försämrad a-kassa. Detta är något nytt, och borgarklassen tycket säkert det är ”modigt” av facket att tala klarspråk. Vi har aldrig tidigare sett att facket går i bräschen för direkta lönesänkningar. Man kan deras roll illustreras tydligare? Tidigare har man ”accepterat” lönesänkningar och försämringar – nu lägger man själv fram förslagen!

Trots olika vänsterfackliga företrädares missnöje har fackföreningsideologin fått sig en törn. Vi kommer sannolikt att få höra fler röster höjas om en radikalisering av facket – precis som vi hör röster om ”statligt ingripande” från vänsterhåll. Men detta är också en illusion som man försöker sälja in för arbetarklassen.

Ju mer krisen har utvecklats, desto mer har vi hört röster om att ett ökat statligt ingripande, en "neo-keynesiansk" politik, är det enda som kan rädda ekonomin. Man börjar åter lyfta fram J M Keynes och exempel på hans idéer, som Bretton Woods-avtalet. Men har man någonsin övergivit Keynes? Ända sedan 30-talet har borgarklassen använt sig av det som kallas "keynesiansk" politik för att stimulera ekonomin. Krispaket, subventioner och stimulans av efterfrågan har varit den normala metoden för att möta den oundvikliga nedgång som kännetecknat den kapitalistiska krisen sedan den återkom med full kraft i slutet av 60-talet. 70-talets statliga ingripanden för att rädda den svenska varvsindustrin ses i dag i något slags nostalgiskt skimmer, nästan som socialism!

Den ”nyliberala” politik som kännetecknade 80- och 90-talen, som markerade slutet på en epok av ständigt ökande statsutgifter, har nu förpassats till garderoben, och får till viss del bära skulden för de ”marknadsliberala excesser” som man försöker förklara bort finanskrisen med. När det i själva verket är det statliga ingripandet, med en allt mer spektakulär kreditgivning, som underblåst de ”bubblor” som vi nu har sett explodera över hela världen!

Samtidigt som regeringsalliansen allt mer betonar allvaret i situationen, har man från vänsterhåll talat om att den brutala, råa kapitalismen är till ända, och en ny era av balanserad kapitalistisk ekonomi har tagit sin början i och med de ökande subventionerna till finanssektorn och vissa industrigrenar. Tala om luftslott! Detta ökade propagandautrymme för kapitalets vänsterapparat har ett tydligt syfte – att försöka få de arbetare, som börjar förstå vidden av den kapitalistiska krisen, att tro att detta samhällssystem kan förändras och få ett mänskligt ansikte, med en statsapparat som på alla nivåer kompenserar för det kapitalistiska systemets utslagning. Vad är detta värt för de arbetare på SAAB som både förlorat arbetet och står med en bostad som man måste sälja med förlust? Ska man vara tacksam för att Arbetsförmedlingen har lovat öppna filial på SAAB? Ska man tro på löften som några pigga entreprenörer har givit om arbeten inom den växande miljöindustrin – för att bygga vindkraftverk? Eller ska man tro på de löften om ”rekonstruktion” av SAAB, som ett nytt och ”helsvenskt” företag, som är det senaste budet?

Borgarklassens nya och ”tuffa” retorik kan till viss del förklara att reaktionerna i arbetarklassen mot nedläggningarna har varit få. Vi såg demonstrationer i höstas, i Göteborg, mot varslen på Volvo som samlade många arbetare, men reaktionerna hos GM-arbetarna i Trollhättan har i stort sett uteblivit, frånsett enstaka protestaktioner. Medias bevakning har tagit upp hur samhället drabbas, och trots att kommunalrådet uttalar att han fortfarande var optimist in i det sista, vet vi att ytterligare arbetare kommer att varslas i underleverantörsleden, vilket kommer att ledan till en massiv ökning av arbetslösheten i Väst- och Sydsverige. Den ”tuffa” retoriken kan leda till en paralysering och en passivitet i arbetarklassen, vilket är precis vad borgarklassen eftersträvar, eftersom det ger fritt spelrum för facket och dess manövrer. Facket kan orera om mer statligt ingripande, men accepterar i slutändan varsel och föreslår själva ”krispaket” och lönesänkningar, precis som man kan förvänta sig – för att ”företaget ska överleva”. Kort sagt; fackets främsta intresse är inte arbetarklassen, utan det nationella kapitalet!

Arbetarna i Sverige är inte ensamma!

Även om det vore orealistiskt att tro, att arbetarna vid GM i Trollhättan idag skulle gå ut i kamp mot nedläggningen av SAAB-fabriken, så måste vi komma ihåg att de tyska GM-arbetarna vid Opelfabriken i Bochum var ute i strejk när det för några år sedan var aktuellt med nedskärningar inom GM. Man lyckades då splittra upp arbetarna inom GM, och protesterna i Trollhättan inskränkte sig till en kortvarig arbetsnedläggelse på fackets initiativ, istället för gemensamma aktioner. .Arbetarna vid Opelverken visade även upp prov på en spontan solidaritet med de arbetare vid Nokias fabriker i Bochum som var ute i strejk mot hot om nedläggningar för drygt ett år sedan. Detta är exempel på vad arbetarklassen är förmögen till själv, om den kan gå utöver de begränsningar som fack och företag tvingar på den. Det är dessa exempel på självständig kamp som kan ge hopp för de arbetare, som idag sitter isolerade i Trollhättan – inte fackets retorik om statliga hjälpinsatser!

Ett aktuellt exempel på självständig arbetarkamp är den vilda strejk som ägde rum i början av februari i Stockholm bland de renhållningsarbetare som skulle tvingas acceptera försämringar av lönen i samband med att en ny entreprenör skulle ta över verksamheten i södra Stockholm från den tidigare kommunala arbetsgivaren. Detta är ju en vanlig taktik när det gäller att genomföra försämringar för arbetarna i den offentliga sektorn – när den ”goda staten” attackerar arbetarklassen: lägg ut verksamheten på entreprenad, vare sig det gäller sopåkning, vård eller kollektivtrafik; detta är en taktik som vi har sett många exempel på de senaste åren. Arbetarna lyckades genom en vild strejk behålla det lönesystem man tidigare haft, när den nya entreprenören ville ersätta detta med månadslön (vilket skulle innebära en lönesänkning med flera tusen kronor i månaden). Som vanligt utsattes man för kampanjer om att man egentligen hade alldeles för bra betalt och arbetade alldeles för lite, samtidigt som företrädare för lärarfacket uttalade sig om att det närmast var skandal att ”sopåkare tjänade bättre än lärare”. Frågan som inställer sig blir naturligtvis: varför strejkar inte lärarna också?

I hela Europa har vi under hösten sett hur arbetarklassen börjar svara på de attacker som följer på den ekonomiska krisen. Arbetare i både den offentliga och privata sektorn har börjat protestera mot attackerna på sin levnadsstandard. I Tyskland och Italien har gymnasieelever och lärare gemensamt protesterat mot försämringar i utbildningssystemet. I Grekland har vi sett hur unga, arbetare och studenter har gått ut i landsomfattande aktioner och demonstrationer mot försämringarna; protester som har mötts med våld från statens och den repressiva apparatens sida.

Ju mer arbetarklassen börjar ta initiativet och gå ut i kamp, desto mer kommer den ”goda staten” att visa sin rätta natur: den repressiva statsapparaten har mer och mer börjat göra sig gällande. Idag ser vi hur ungdomar i hela Europa provoceras till våldsaktioner (som kan skyllas på ”islamisk extremism” som i Rosengård i Malmö nyligen) när man protesterar mot ett samhälle som allt mer vänder dem ryggen. Det är lätt att avfärda och isolera dessa protester, eftersom de ofta är ett uttryck för en desperation som ter sig perspektivlös (och som ofta utnyttjas för reaktionära, religiösa syften) men effekten, som borgarklassen eftersträvar, är att arbetarklassen tvingas se på hur piketstyrkorna allt mer tar över dess bostadsområden.

Samtidigt visar dessa protester av en generation som inte ens har fått någon möjlighet att komma in i det kapitalistiska lönearbetet, som marginaliseras och går under i drogmissbruk eller blir offer för fanatiska religiösa extremister, på hur lite kapitalismen kan erbjuda mänskligheten. Utbildningssystemet monteras ned, det finns inga arbeten att söka: detta är den verklighet som dagens unga i arbetarklassen konfronteras med. Därför skyller borgarklassens media på ”islamiska extremister” eller ”proffsdemonstranter” (från ”medelklassen”, dessutom!) när man ska förklara varför det uppstår kravaller i förorterna. Så länge dessa protester isoleras och slås ned i en allt mer steril våldsspiral är de ofarliga för borgarklassen.

Det är endast arbetarklassen som kan ge ett perspektiv åt de protester vi har sett över hela Europa och som är ytterst är ett uttryck för en kampvilja, en vägran att acceptera sakernas tillstånd hos allt fler ungdomar i arbetarklassen, vare sig man är arbetslös, har korta och osäkra anställningar, eller studerar. Det är bara när arbetarklassen kan göra gemensam sak i sin kamp, och upphäver generationsgränser, yrkesgränser eller nationsgränser, som kampen kommer att utgöra ett verkligt alternativ till det system av kris, kaos och barbari som kapitalismen utgör.

Raimo