Återigen står Kaukasus i lågor. Samtidigt som Bush och Putin fredligt småpratade vid invigningen av Peking-OS, denna påstådda symbol för fred och samförstånd mellan folken, passade den georgiske presidenten Saakashvilli (en trogen bundsförvant till USA) på att tillsammans med sin motståndare, den ryska staten, på den andra sidan att skicka ut sina soldater i krig mot varandra med fruktansvärda massakrer i Georgien/Sydossetien som följd. Detta krig har inneburit ytterligare ”etnisk rensning” i en hårt drabbad region. Det är svårt att beräkna antalet offer, men de verkar uppgå till tusentals; till största delen civila offer.

Båda sidor anklagar den andre för att vara en krigshetsare eller att de tvingades att agera eftersom de hade ryggen mot väggen. Den lokala befolkningen vare sig den är av ryskt, ossetiskt, abkhaziskt eller georgiskt ursprung, som har sett sina städer bombats, plundrats och bränts ned har alla blivit gisslan hos de borgerliga nationalistiska fraktionerna, som alla är lika skyldiga till dessa fruktansvärda grymheter och massakrer. Arbetarna kan inte välja vilken av sina exploatörer de skall stödja, utan de måste fortsätta att kämpa för sina egen intressen som klass och förkasta alla nationalistiska och krigiska paroller. Vare sig det gäller ”att försvara våra ryska bröder i Kaukasus” eller att ”försvara Georgiens territoriella integritet” .. tjänar alla dessa paroller endast en kapitalistisk gangster mot en annan, som alla behöver soldater som kanonmat.

En ny illustration av det kapitalistiska krigets barbariska natur

Som ett svar på provokationer från den ryska borgarklassen och dess fraktion i Ossetien trodde den georgiske presidenten Saakashvilli att han skulle kunna komma undan genom en brutal ockupation av den lilla provinsen Syd-Ossetien natten mellan den 7-8 augusti, då georgiska trupper med flygunderstöd ockuperade och förstörde huvudstaden Tskhinvali i denna proryska separatistiska provins.

Samtidigt som Ryssland skickade in de milliser som de kontrollerar i den andra konfliktzonen i Georgien, Abhazien, för att ta kontroll över Kodoridalen, svarade de ryska styrkorna även direkt på detta angrepp genom att skoningslöst bomba flera georgiska städer, som hamnstaden Poti med dess flottbas vid Svartahavskusten vilken helt förstördes, men framförallt drabbades staden Gori vars befolkning till stora delar tvingats fly staden efter intensiva flygangrepp. Ryska stridsvagnar ockuperade snabbt en tredjedel av Georgien. De hotade till och med huvudstaden Tiblisi när ryska stridsvagnsförband stoppade framryckningen bara några kilometer från Tiblisi. Flera dagar efter att vapenstilleståndet undertecknats syntes fortfarande inte några tecken på ett ryskt tillbakadragande. Det utspelades fruktansvärda scener av mord och övergrepp på bägge sidor. Praktiskt taget hela befolkningen i Tskhinvali och dess omgivning tvingades att lämna krigsområdet med upp till 30 000 flyktingar som följd.. I hela området uppgår antalet flyktingar till 115 000 enligt FN:s flyktingkommissariat.

Denna konflikt har utvecklats under lång tid. Syd-Ossetien och Abkhazien är regioner som domineras av smugglare och är självutropade proryska republiker under full rysk kontroll. Under nästan 20 år ända sedan Georgien utropade sin självständighet har dessa varit centrum för olika konflikter. Användandet av ryska minoriteter i Georgien för att motivera en aggressiv imperialistisk politik, påminner om den tyska politiken inte bara under nazitiden (episoden med Sudettyskarna i Tjeckoslovakien) utan under hela 1900 talet. Som en specialist uttrycker det i den franska tidningen Le Monde den 10 augusti

”Syd-Ossetien är vare sig ett land eller en regim. Det är en blandad skara av ryska generaler och ossetiska banditer som ute efter att göra pengar på på konflikten med Georgien”.

Att utnyttja extrem nationalism och militära äventyr har alltid varit en favorit metod hos borgarklassen att hantera interna problem. Även om den georgiske presidenten blev överväldigande omvald med stöd från 95 % av befolkningen under den så kallade ”rosornas revolution” under hösten 2003 mot den gamle ”sovjet”-ledaren Sjevardnatze, hade han problem med att bli omvald under våren 2008 trots aktivt stöd från USA. Framförallt på grund av korruption och en diktatorisk ledarstil. Denne helhjärtade allierade till Washington tog över en stat som ända sedan dess bildande varit ett brohuvud för USA:s ”nya världsordning” under Bush den äldre. Det ledde förmodligen den georgiske presidenten till att överskatta det stöd han skulle från väst och och då synnerhet från USA för sitt senaste militära äventyr. Putins Ryssland hade gillrat en fälla som den georgiske presidenten Saakasshvilli klev rätt in i, genom han försåg Ryssland med en anledning att slå till militärt och återställa sin auktoritet i Kaukasus. Situationen i Kaukasus har länge varit ett horn i sidan på den ryska ledningen, men detta var i huvudsak en reaktion på den inringning av Ryssland från Natos sida som skett sedan 1991. Denna inringning nådde en för Ryssland oacceptabel nivå i och med Nato-medlemsansökningarna till från Georgien och Ukraina. Men framförallt är det de anti-missil batterier som USA skall installera i Polen och Tjeckien som Ryssland inte kan acceptera. Inte utan anledning ser Moskva dessa som riktade mot dem och inte mot Iran eller Nordkorea. Ryssland har utnyttjat det faktum USA har svårt att agera för tillfället på grund av att en stor del av dess militära styrkor har kört fast i Irak och Afghanistan, för en motoffensiv i Kaukasus inte långt efter det att man till ett hög pris åter etablerat sin kontroll över Tjetjenien genom ett oerhört blodigt och brutalt krig.

Men ansvaret för detta krig ligger inte bara hos de omedelbara antagonisterna. Alla de imperialistiska makterna som idag visar sitt hycklande medlidande med Georgien har blod på sina händer, vare sig det gäller USA med dess två krig i Irak eller Frankrike med den roll som man spelade i folkmordet i Rwanda 1994 eller Tyskland, som var en aktiv faktor i att utlösa de fruktansvärda krigen på Balkan 1992.

Maskerna faller av!

Det är uppenbart att slutet på det kalla kriget och de gamla öst-väst blocken inte har lett till att vi sett några tecken på en ”era av fred och stabilitet” i världen. Vare sig i Afrika, Mellanöstern, Balkan eller Kaukasus. Nedmonteringen av det gamla stalinistiska imperiet har bara lett till att väcka nya imperialistiska ambitioner och ett ökande militärt kaos. Georgien har ett stort strategiskt värde vilket lett till närmanden från flera stormakter under de senaste åren. Under den stalinistiska epoken var det bara en transit korridor för rysk olja från Volga och Ural, men efter 1989 blev Svarta havet kungsvägen för nå rikedomarna i det Kaspiska havet. Georgien har blivit en viktig knutpunkt för olja från Kaspiska havet och gas från Azerbadjan, Turkmenistan och Kazakhstan. Sedan 2005 har det fått den 1800 kilometer långa BTC-oljeledningen som byggts under direkt amerikansk ledning och binder samman det azeriska Baku med den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan och går igenom den georgiska huvudstaden Tiblisi på vägen. Denna oljeledning är ett sätt att gå förbi Ryssland när det gäller transportera olja från det Kaspiska havet till Europa. För Ryssland innebär detta ett direkt hot, att Centralasien med 5% av världen olje- och gasreserver skapar ett alternativ till Ryssland när det gäller att förse Europa med gas. Än mera så eftersom EU drömmer om att bygga en 330 kilometer lång gasledning kalla Nabucco som ska koppla samman Europa med gasfälten i Iran och Azerbadjan via Turkiet. Under tiden planerar Ryssland, vars president är en före detta chef för Gazprom, att svara genom att dra igång gigantiskt rivaliserande projekt som skulle nå Europa via Svarta havet, till en kostnad av 20 miljarder dollar.

Går vi mot ett nytt kallt krig?

De två före detta blockledarna Ryssland och USA står igen mot varandra, men nu i ett läge där förutsättningarna för de imperialistiska konflikterna helt annorlunda än under det kalla kriget, när det fanns en disciplin och sammanhållning inom blocken. Vid den tiden fick vi hela tiden höra att konflikten mellan dessa två block framförallt var ett uttryck för en ideologisk konflikt, för en kamp mellan de som kämpade för demokrati och frihet mot de totalitära krafter som identifierades med kommunism. Idag kan vi se mycket klarare hur de som lovade en ”era av fred och stabilitet” försökte föra oss bakom ljuset, eftersom det framstår klarare än någonsin att denna konflikt mellan stormakter inte är något annat än en barbarisk kamp för solkiga imperialistiska intressen.

Idag domineras relationerna mellan olika stater av en tendens mot ”var och en för sig själv”. Vapenstilleståndet i Georgien har helt enkelt bekräftat i avtal denna ryska segern och militära överlägsenheten i regionen. Den innebär en förödmjukande reträtt för Georgien, vars territoriella integritet inte längre är säker utan dikteras av villkor från Moskva. Parodin på ”fredsbevarande styrkor” i Syd-Ossetien och Abkhazien som uteslutande består av ryska trupper, är inget annat än ett officiellt erkännande för en permanent rysk ockupation av georgiskt territorium. Ryssland har utnyttjat sitt militära övertag till återvända till Georgien till det ”internationella samfundets” stora förtret.

Detta är en ny förkrossande motgång för Georgiens överordnade, den amerikanska borgarklassen. Även om Georgien betalat ett högt pris för sin närhet till USA (en tvåtusen man stark militärstyrka som man skickat till Irak och Afghanistan), har Uncle Sam i sin tur inte gett dem mer än sitt moraliska stöd och fördömanden av Ryssland, utan att lyfta ett finger för att försvara Georgien. Den mest signifikanta aspekten av den amerikanska försvagningen är att Vita huset inte har några planer på att erbjuda ett alternativ till denna ”vapenvila”, utan man har inte något annat val än att svälja den europeiska ”fredsplanen”. Vad som är ännu värre att villkoren för denna ”fredsplan” dikterats av Moskva. Ännu mer förödmjukande var att Condoleeza Rice var tvungen att åka till Georgien för att få den georgiske presidenten att skriva på. Detta visar tydligt på USA:s impotens och försvagningen av världens ledande stormakt. Dessa nya uttryck för dess tillbakagång kan endast ytterligare försvaga dess ställning i världen och är ett verkligt skäl till oro för stater som räknar med dess stöd, som Ukraina och Polen.

Samtidigt som USA visar sin maktlöshet visar Europa hur långt tendensen ”var och en för sig själv” gått. Inför den amerikanska handlingsförlamningen skred ”europeisk diplomati” till verket. Det är signifikant att det var den franske presidenten som var språkröret för detta som nuvarande ordförande för EU, som trots att han för detta mesta bara talar för sig själv och utan sammanhang, är en mästare på kortsiktiga lösningar på den internationella scenen. Återigen har Sarkozy störtat sig ut för att ha ett ord med i laget och spegla sig i glansen. Men den berömda ”franska fredsplanen” (han lyckades inte upprätthålla illusionen att detta var en stor internationell eller europeisk diplomatisk framgång) är bara en löjlig formalitet som knappt förmår att dölja att dess villkor helt dikterats från Moskva.

Europa kan inte dra någon större nytta av denna situation, eftersom dess uppfattningar går så vitt isär. Hur skulle det kunna finnas någon enighet inom EU med Polen och de baltiska staterna som är uttalat anti-ryska och helhjärtade försvarare av Georgien? Samtidigt som Tyskland hela tiden motsatt sig den ökande amerikanska kontrollen över regionen, och är en av de starkaste motståndarna till att Ukraina och Georgien skulle få gå med i Nato. även om Angela Merkel gjort en spektakulär kovändning genom att lova Georgiens president sitt stöd. Detta tvingades hon till på grund av Rysslands ökande impopularitet, när de ockuperat Georgien. Faktum kvarstår att Europa framstår helt splittrat, där Frankrike försöker vara den ensamme riddaren, och göra det omöjliga genom att samtidigt försöka vara Putin till lags, har Storbritannien ryckt ut till Georgiens försvar för att motsätta sig sin huvudsakliga rival Tyskland.

De fördelar som Ryssland lyckats dra från situationen är väldigt begränsade. Förvisso har man stärkt sin imperialistiska position på kort sikt inte bara i Kaukasus utan på världsnivå. Den ryska flottan behärskar regionens hav och hotar alla andras sjöfart. Men även om man kortsiktigt förbättrar sitt grepp över Kaukasus, kommer inte denna militära seger göra att USA avstår från att sätta upp sina anti-missil batterier på europeisk mark. Tvärtom har detta bara drivit på Vita huset att accelerera detta projekt, som det avtal som tecknats med Polen om att installera missil-skölden på polsk jord. Som en hämnd för detta har den ryska militärledningen hotat Polen genom säga att de skulle vara det första målet vid en kärnvapenattack.

Rysk imperialism är mindre intresserad av oberoende eller övertagande av Syd Ossetien och Abkhazien än av att skaffa sig en styrkeposition inför förhandlingarna om Georgiens framtid. Men i grund och botten visar den krigiska aggressivitet och de stora militära styrkeuppvisningar som man gjort i Georgien, den gamla rädslan för dess imperialistiska rivaler, och att man diplomatiskt sett är mer isolerad än någonsin. Ingen makt kan hoppas på att vara kapabel att kontrollera situationen, och de skiftande och varierande allianser vi ser nu är ett uttryck för en farlig destabilisering av de imperialistiska relationerna.

Det kan inte bli fred under kapitalismen

Vad som står utom all tvekan är att alla de imperialistiska makterna, stora som små, försöker spela en roll i det diplomatiska spelet, i en del av världen som har stort geo-strategisk betydelse. Alla de imperialistiska makterna är ansvariga för denna situation. Med oljan och gasen i Kaspiska havet och existensen av ett antal turkisktalande länder i Centralasien, har även Turkiet och Iran vitala intressen att försvara i denna region, men faktum är att hela världen är involverad. Det är lättare att mobilisera människor som kanonmat i Kaukasus på grund av den etniska smältdegel som området är; till exempel har ossetierna ett iranskt ursprung. Det är lätt för den ena eller andra makten att underblåsa nationalism när regionen är så fragmenterad. Rysslands förflutna som en förtryckande makt har också stor betydelse. Allt detta utgör förutsättningen för allt mer omfattande imperialistiska spänningar i framtiden. Vi har sett oron i de baltiska staterna och i synnerhet Ukraina som med sin kärnvapenarsenal är en militärmakt av en helt dignitet än Georgien.

Detta krig ökar risken för en destabilisering av regionen men har också oundvikliga konsekvenser för den globala imperialistiska styrkebalansen. ”Fredsplanen” är bara blå dunster i ögonen och innehåller alla beståndsdelar för en ny militär upptrappning som hotar tända en hel rad med krutdurkar från Kaukasus till Mellanöstern.

Vi ser ett ökande antal explosiva situationer på ett antal olika platser runt jorden Kaukasus, Kurdistan, Pakistan, Mellanöstern och så vidare. Inte bara har det imperialistiska makterna visat att de är oförmögna att lösa problemen som lett till dessa situationer, utan deras agerande har endast till att dessa konflikter blivit än mer explosiva. Detta visar återigen att kapitalismen inte har något att erbjuda förutom militärt barbari och massakrer som plågar en allt större del av världens befolkning.

Det är inte genom att kräva mer demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter eller ens att få de imperialistiska banditerna att hålla sig till sina internationella överenskommelser, som detta kan få ett slut. Det enda att få stopp på krigen är att få stopp på kapitalismen. Detta kan endast ske genom arbetarklassens kamp. Arbetarnas enda allierade i denna kamp är andra arbetare utöver alla nations och etniska gränser. Det enda sättet för världens arbetare att visa sin solidaritet med sina klassbröder och systrar vare sig de är ryssar, georgier, ossetier, abkhazier eller offer för alla de andra krig som plågar planeten. Är att förena sina krafter och tillsammans utveckla sin för att störta detta system. Mot borgarklassens mordiska nationalism, kan den enda förenande parollen vara ”Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er” från det Kommunistiska Manifestet.

IKS 17/8