Överallt i världen finns det en växande känsla av att den nuvarande samhällsordningen inte kan fortsätta som förut. Efter revolterna under den “arabiska våren”, Indignadosrörelsen I Spanien och Occupyrörelsen I USA 2011, har under sommaren 2013 stora proteströrelser utvecklats i Turkiet och Brasilien.

Hundratusentals, till och med miljontals människor har tagit gatorna i besittning för att protestera mot olika samhällsproblem. I Turkiet protesterar man mot miljöförstöring till följd av en oreglerad ”utveckling”, en auktoritär, religiös inblandning i människors privatliv och korrupta politiker. I Brasilien har man protesterat mot prishöjningar inom kollektivtrafiken, samtidigt som allt större resurser satsats på stora prestigefyllda idrottsevenemang. När hälsovården, skolan och de allmänna kommunikationerna står utan resurser, har korruptionen bland politikerna varit en av de utlösande faktorerna till protesterna. Både i Turkiet och Brasilien möttes de inledande demonstrationerna av en brutal polisrepression vilket bara ledde till att protesterna växte och fördjupades. I spetsen för protesterna stod inte ”medelklassen” (enligt media tillhör alla som har ett jobb medelklassen), utan en ny generation av arbetarklassen, som kanske har en utbildning men inte några större utsikter att hitta ett fast jobb, som kanske lever i en tillväxtekonomi, vilket för dem innebär ökade sociala klyftor och ett motbjudande rikedom hos en liten exploaterande elit.

I juni och juli var det Egyptens tur att igen uppleva att miljontals människor gick ut på gatorna, på Tahrirtorget vilket var epicentrum för de protester som 2011 störtade Mubarakregimen. Dessa protester framtvingades av verkliga materiella orsaker i en ekonomi som visade mer av stagnation och tillbakagång än tillväxt. I en intervju i den engelska tidningen The Guardian i maj varnade den före detta finansministern, som även är en av landets ledande ekonomer för att ”Egypten lider av den djupaste ekonomiska krisen sen den stora depressionen. När det gäller den förödande effekten för Egyptens allra fattigaste, är landets ekonomiska situation nästan lika allvarlig som på trettiotalet.” Artikeln fortsätter med att konstatera att:

Sedan Hosni Mubaraks fall 2011 har Egypten upplevt ett kraftigt fall inom både utländska investeringar och inkomster från turistnäringen. Detta har följts av en 60 % minskning av valutareserven, 3% nedgång för tillväxten och snabb devalvering av det egyptiska pundet.(1)

Den moderata islamistiska regeringen under ledning av Morsi och det muslimska brödraskapet (med stöd av en majoritet av de ”radikala islamisterna”) har snabbt visat sig vara lika korrupt som den gamla regimen. Samtidigt har dess försök att införa en kvävande islamistisk moral precis som i Turkiet gjort dem djupt impopulära hos den unga generationen i storstäderna.

Men samtidigt som rörelserna i Turkiet och Brasilien, som i praktiken är riktade direkt mot den härskande makten och har skapat en verklig känsla av enighet och solidaritet hos alla de som deltagit i kampen, står Egypten inför mycket mörkare framtidsutsikter: en uppdelning av befolkningen bakom rivaliserande fraktioner av den härskande klassen och till och med en utveckling av ett blodigt inbördeskrig. Det fruktansvärda barbari som utvecklats i Syrien är en illustration av vad detta kan innebära.

Den demokratiska fällan

Händelseutvecklingen i Tunisien och Egypten under 2011 har i allmänhet beskrivits som en revolution. Men en revolution är mer än att massorna kommer ut på gatorna, även om detta är en nödvändig utgångspunkt. Vi lever i en tid när en verklig revolution måste vara världsomfattande, proletär och kommunistisk, en revolution inte för att byta regim, utan för att krossa hela den existerande statsapparaten; inte för en mer rättvis förvaltning av kapitalismen utan för att störta hela den globala kapitalistiska sociala relationen; inte till nationens ära utan för att avskaffa alla nationer och skapa ett verkligt globalt mänskligt samhälle.

De sociala rörelser vi ser utvecklas idag är fortfarande långtifrån att utveckla den förståelse och självorganisering som är nödvändig för en sådan revolution. Det tas förvisso steg i rätt riktning, som uttrycker proletariatets strävan att hitta tillbaka till sig själv, att återupptäcka sin historia och sin framtid. Det är fortfarande osäkra steg som kan avledas av den härskande klassen, vars idéer har stort inflytande och utgör ett stort hinder för en utveckling av medvetandet hos de exploaterade. Religionen är förvisso ett av dessa ideologiska hinder, ett opium som predikar underkastelse under den rådande ordningen: men ännu farligare är den demokratiska ideologin.

2011 i Egypten krävde massorna på Tahrirtorget att Mubarak skulle avgå och att regimen skulle bytas ut. Mubarak tvingades förvisso att avgå, i synnerhet efter det att en kraftfull våg av strejker spridit sig genom landet , vilket förde upp hotet om en social revolt på en högre nivå. Den kapitalistiska regimen är mer än den sittande regeringen. På den sociala nivån är den en relation baserad på lönearbete och en produktion för profit. På den politiska nivån är det den statliga byråkratin, polisen och armén. Det är också fasaden av parlamentarisk demokrati, där massorna ges chansen att med några års mellanrum att välja vilka gangsters som skall plundra dem under den kommande mandatperioden. Under 2011 grep armén - som många av de protesterande ser som ”ett” med folket – in för att avsätta Mubarak och organisera val. Det muslimska brödraskapet som hämtar sin styrka från den efterblivna landsbygden, men även var det bäst organiserade politiska partiet i städerna vann valet. De har sedan dess gjort sitt bästa för att visa att ett byte regering genom allmänna val inte förändrar någonting. Samtidigt har den verkliga makten stannat där den alltid legat i Egypten och i liknande länder, inom militären. Detta är den enda makten som verkligen är kapabel att upprätthålla den kapitalistiska ordningen på en nationell nivå.

När massorna strömmade ut på Tahrirtorget igen i juni 2013 var de fulla av indignation mot Morsi-regeringen och trötta på det dagliga livet under en ekonomisk kris som inte bara är egyptisk utan även global och historisk. Trots att många av dem hade möjligheten att uppleva arméns sanna repressiva natur under protesterna 2011, så var fortfarande tanken att ”folket och armen var ett” vanlig. Den fick ny styrka när armen varnade Morsi att han måste lyssna på protesterna från folket, annars... När Morsi avsattes i en kupp med relativt lite blodspillan firades detta stort på Tarhirtorget. Innebar detta att de demokratiska illusionerna inte längre hade massorna i sitt grepp? Nej, armén hävdade att den agerade i den verkliga demokratins namn, vilken de sade hade förråtts av Morsi och det muslimska brödraskapet och de lovade att omedelbart att organisera nya val.

Statens främsta garant, armén, hade återigen ingripit för att trygga ordningen och se till att massornas missnöje inte vände sig mot staten självt. Den hade gjort det till priset av en djup splittring inom befolkningen. Vare sig det är i namn av islam eller i namn av Morsiregeringens demokratiska legitimitet så har en ny proteströrelse fötts, vilken kräver att Morsi återfår makten och vägrar att samarbeta med dem som avsatte honom. Arméns svar kom snabbt, en hänsynslös slakt av demonstranter utanför det republikanska gardets högkvarter. Det har ägt rum sammandrabbningar, i en del fall med dödlig utgång mellan rivaliserande grupper av demonstranter.

Risken för inbördeskrig och den kraft som kan motverka det

Krigen i Libyen och Syrien började som folkliga protester mot regimen. I dessa två fall så ledde arbetarklassens svaga inflytande och den omfattande rivaliteten mellan klaner och folkgrupper till att den inledande revolten drunknade i en väpnad konflikt mellan olika fraktioner av den härskande klassen. Dessa båda lokala konflikter fick omedelbart en internationell imperialistisk dimension: i Libyen gick Frankrike och Storbritannien in, med diskret stöd av USA, för att stödja och beväpna rebellerna; i Syrien överlever Assadregimen tack vare stöd från Ryssland, Kina, Iran och Hizbollah och andra gamar, samtidigt som vapen till oppositionen kommer från Saudiarabien och Qatar bland annat, med USA och Storbritannien i bakgrunden. I bägge dessa fall har denna utvidgning av konflikten lett till en spiral av död och kaos.

Denna fara finns i Egypten idag. Armén har visat sig helt ovillig att släppa sitt totala grepp om makten. Det muslimska brödraskapet har för tillfället sagt att dess reaktioner på kuppen kommer att vara fredliga men vid sidan av Morsis ”affärsmässiga” variant av islamism finns mer extrema fraktioner som redan har en bakgrund i terrorism. Situationen i Egypten har en skrämmande likhet med situationen i Algeriet efter 1991 när armén avsatte en legitimt vald islamistisk regering och därigenom provocerade fram ett blodigt inbördeskrig mellan armén och beväpnade islamistiska grupper som FIS. Civilbefolkningen var som vanligt det huvudsakliga offret i detta inferno där man uppskattar att 50 000 till 200 000 människoliv spilldes.

Den imperialistiska dimensionen är också närvarande i Egypten idag. USA har gjort en del gester för att beklaga kuppen men samtidigt har de starka band med den egyptiska militären, och är inte alls attraherade av den typ av islamism som Morsi eller Erdogan i Turkiet står för. De konflikter som sprider sig från Syrien till Irak och Libanon kan också nå ett destabiliserat Egypten.

Men arbetarklassen i Egypten är en mycket starkare kraft än vad den är i Libyen eller Syrien. Den har en lång tradition av militant kamp mot staten och dess tentakler inom de officiella fackföreningarna. Denna tradition sträcker tillbaka till 70-talet. 2006 och 2007 spred sig massiva strejker från den starkt koncentrerade textilsektorn. Denna erfarenhet av öppet trots mot regimen influerade och påverkade rörelsen 2011 som kännetecknades av ett starkt arbetarklassinflytande både i tendenserna mot självorganisering som visade sig på Tahrirtorget, men även i den våg av strejker som övertygade den härskande klassen att det var dags att dumpa Mubarak. Den egyptiska arbetarklassen inte är på något sätt immun mot de illusioner om demokrati som genomsyrar hela den sociala rörelsen. Men det kommer inte heller att vara en enkel sak för den härskande klassens olika klickar att övertyga den om att överge sina egna intressen och dras ned i en avgrund av imperialistiska krig.

Potentialen hos arbetarklassen att agera som en spärr mot barbariet visar sig inte bara i dess historia av självständiga strejker och stormöten, utan också i de explicita uttrycken av klassmedvetande som den visade i demonstrationerna på gatorna på plakat som deklarerade ”vare sig Morsi eller militären” eller ”revolution, inte kupp” och i mer direkt politiska uttalanden som deklarationen av Cairo comrades som nyligen publicerades på det brittiska frihetliga diskussionsforumet libcom:

”Vi söker en framtid styrd vare sig av Brödraskapets småskurna auktoritära svågerpolitik eller en militärapparat som har ett strypgrepp på allt politiskt och ekonomiskt liv och inte heller att återvända till de gamla strukturerna under Mubarak. Även om leden av protesterande som kommer att gå ut på gatorna den 30 juni inte är enade bakom denna uppmaning så måste den vara vår – det måste vara vår hållning för att vi kommer inte acceptera en återgång till blodiga perioder från det förflutna.”(2)

På samma sätt som den ”arabiska våren” fick sina fulla betydelse med revolten av den proletära ungdomen i Spanien, som gav upphov till ett mycket mer djupgående ifrågasättande av det borgerliga samhället, kan potentialen hos den egyptiska arbetarklassen att stå i vägen för ett nytt blodbad endast förverkligas genom en aktiv solidaritet och en massiv mobilisering av arbetarna i världskapitalismens gamla centrum.

För hundra år sedan, konfronterad med första världskriget, påminde Rosa Luxemburg den internationella arbetarklassen att valet som den förfallande kapitalismen ställt den inför var socialism eller barbari. Ett sekel av verkligt kapitalistiskt barbari, blev konsekvensen av arbetarklassens misslyckande med att genomföra den revolution den inledde som ett svar på det imperialistiska kriget 1914-1918. Idag är insatserna ändå högre eftersom kapitalismen idag har möjlighet att utrota allt mänskligt liv på jorden. En kollaps av allt socialt liv och dominans av blodtörstiga beväpnade gäng – det är vägen mot barbariet som utvecklingen i Syrien så tragiskt visar. De exploaterade och de undertrycktas revolt, deras massiva kamp till försvar för en mänsklig värdighet, för en verklig framtid – det är möjligheten som finns hos revolterna i Turkiet och Brasilien. Situationen i Egypten står och väger mellan dessa diametralt motsatta möjligheter, vilket på sätt och vis symboliserar den det dilemma hela mänskligheten står inför.

Amos 10/7 13

Noter

1 www.theguardian.com/world/2013/may/16/egypt-worst-economic-crisis-1930s

2 https://www.libcom.org/forums/news/we-can-smell-tear-gas-rio-taksim-tahr...