Efter att under två år ha strypt ekonomin på Gazaremsan, vilket har blockerat införseln av bränsle och läkemedel, stoppat exporten, och hindrat arbetare från att lämna Gaza för att hitta arbete på den israeliska sidan av gränsen; efter att ha förvandlat hela Gaza till ett enda stort fångläger som desperata palestinier redan försöker fly ifrån genom att försöka ta sig över gränsen till Egypten,

angriper nu det israeliska krigsmaskineriet detta tätbefolkade, fattiga område med enorm brutalitet genom ständiga flyganfall. Redan under de inledande flygangreppen dödades hundratals människor och på de hopplöst överfulla sjukhusen dör människor på grund av brist på mediciner och resurser, samtidigt som den israeliska staten blockerar alla hjälpinsatser. Israels påstående att de försöker begränsa de civila offren är ett cyniskt skämt när alla ”militära mål” ligger nära bostadsområden, och moskéer och islamiska universitet utnämnts till militära mål. I denna situation har distinktionen mellan civila och militära mål helt förlorat sin mening. De uppenbara resultatet av detta är att mängder av civila, många av dem barn, skadas och dödas. När detta skrivs beskriver den israeliska premiärministern flyganfallen som endast den första fasen. Stridsvagnarna står beredda vid gränsen och en storskalig invasion utesluts inte. (Denna artikel skrevs strax innan markinvasionen, ö a)

Israels rättfärdigande av detta barbari, med stöd från Bushadministrationen i USA, är att Hamas inte upphörde att avfyra raketer mot israeliska civila trots den så kallade vapenvilan. Detta samma typ av argumentation som användes för att rättfärdiga invasionen av södra Libanon för två år sedan. Det är sant att både Hizbollah och Hamas döljer sig bakom den libanesiska respektive palestinska befolkningen och cyniskt exponerar dem för den israeliska hämnden. De försöker beskriva dödandet av en handfull israeliska civila som ett exempel på motstånd mot Israels militärockupation. Men samtidigt är Israels respons helt typisk för en ockupationsmakt, när man straffar en hel befolkning för handlingar som utförts av en minoritet av beväpnade kämpar. De gjorde detta när man införde den ekonomiska blockaden efter att Hamas kastat ut Fatah från Gaza. Det gjorde det i Libanon, och de gör det idag med bombningen av Gaza. Detta är den barbariska logiken hos alla imperialistiska krig, där civila används av båda sidor som skydd och måltavlor och som nästan oundvikligen slutar med att de dör i betydligt större antal än de uniformerade soldaterna.

Precis som i alla imperialistiska krig innebär det lidande som man utsätter befolkningen för, den rutinmässiga förstörelsen av bostäder, sjukhus och inget annat än en startpunkt för en ny omgång av förstörelse. Israel hävdar att syftet är att krossa Hamas och öppna dörren för ett mer moderat styre i Gaza, men även före detta israeliska underrättelseofficerare ( i alla fall en av de mer ...välunderrättade) kan se det futila i ett sådant förhållningssätt. När han diskuterade den ekominska belägringen av Gaza sade den förre Mossad-officeren Yossi Alpher att

”Den ekonomiska belägringen av Gaza inte lett till något av de önskade politiska resultaten. Den har inte lyckats manipulera den palestinska befolkningen till att hata Hamas, utan har förmodligen varit kontraproduktiv. Den är en meningslös kollektiv bestraffning”

Detta är ännu mera sant när det gäller flygangreppen. Som den israeliske historikern Tom Segev uttryckte saken: ”Israel har alltid trott att genom att utsätta den palestinska civilbefolkningen för lidande så skulle man kunna få dem att vända sig emot sina nationella ledare. Detta antagande har bevisats vara fel gång på gång” (båda dessa citat kommer från Guardian 30/12 2008) Hizbollah stärktes av den israeliska attacken i södra Libanon 2006, Gaza-offensiven kan mycket väl leda till ett liknande resultat för Hamas. Men vare sig stärkt eller försvagat kommer de att svara med nya attacker på israeliska civila, om inte med raketangrepp så med självmordsbombare.

Våldsspiralen uttrycker kapitalismens förruttnelse

”Oroade” världsledare som påven eller FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon talar ofta om hur sådana handlingar som Israels endast piskar upp nationellt hat och drar igång ”våldsspiralen i Mellanöstern”. Allt detta är sant, hela cykeln av terrorism och statligt våld i Israel/Palestina brutaliserar befolkningen och de stridande på bägge sidor skapar nya generationer av fanatiker och 'martyrer'. Men det som Vatikanstaten och FN inte talar om för oss är att hela denna drift ned i ett helvete av nationellt hat är ett resultat av ett socialt system som överallt befinner sig i ett stadium av långt gången förruttnelse. Situationen är inte så olik den i Irak, där sunni- och shiamuslimer ligger i blodig konflikt med varandra, eller på Balkan, där serber hetsats mot albaner och kroater, i Indien/Pakistan med konflikten mellan hinduer och muslimer, eller i Afrika med otaliga blodiga etniska konflikter. Den explosiva utvecklingen av dessa konflikter runt jorden är ett uttryck för ett samhällssystem som inte har någon framtid att erbjuda mänskligheten.

Vad vi inte får höra så mycket om är inblandningen av de bekymrade humanitära demokratiska världsmakterna när detta gäller att driva fram dessa konflikter, om vi inte få höra det från en rivaliserande imperialistisk makt. Pressen i Storbritannien var inte var inte sena att kritisera det stöd som Frankrike gav till hutuernas mördargäng i Rwanda 1994. Den är inte lika framträdande när det gäller den roll som amerikanska och brittiska styrkor spelat i manipulationen av konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i Irak. I Mellanöstern är USA:s stöd till Israel och Syriens stöd till Hizbollah och Hamas helt öppet, medan den mer ”balanserade” rollen, som spelats av Frankrike, Tyskland, Ryssland och andra makter, inte är mindre manipulativ.

Konflikten i Mellanöstern har sina egna specifika aspekter och orsaker, men den kan trots detta bara förstås inom ramen för ett globalt kapitalistiskt system som har förlorat sin kontroll. Ökningen av krig på hela planeten, den okontrollerbara ekonomiska krisen och den accelererande miljökatastrofen utgör alla bevis på denna verklighet. Samtidigt som kapitalismen inte erbjuder något hopp om fred och välstånd i världen, finns det en källa till hopp i världen: den exploaterade klassens revolt mot systemets brutalitet, en revolt som mest öppet uttryckt sig i Europa de senaste veckorna genom de unga proletariatets protester i Italien, Frankrike, Tyskland och framförallt i Grekland. Detta är rörelser som genom sin själva natur har fört fram behovet av klassolidaritet och behovet av att överkomma etnisk och nationell splittring. Även om de endast befinner sig i sin början så utgör de ett exempel som kan följas i de områden på jorden som plågas av splittring inom den utsugna klassen. Detta är inte endast en utopi; bara under de senaste åren har offentligt anställda arabiska arbetare gått ut i strejk mot obetalda löner nästan samtidigt med strejker bland offentliganställda i Israel mot nedskärningar, som var ett resultat av Israels krigsekonomi. Dessa rörelser var knappast medvetna om varandra, men de visar de objektivt gemensamma intressen för arbetare på bägge sidor om en imperialistisk stridslinje.

Solidaritet med den lidande befolkningen i kapitalismens krigszoner betyder inte att välja det ”mindre onda” eller att stödja svagare kapitalistiska gangsters som Hizbollah och Hamas mot mer öppet aggressiva gangsters som Israel och USA. Hamas har redan visat sig vara en borgerlig kraft som förtrycker de palestinska arbetarna, i synnerhet när de fördömde den ovannämnda strejken inom den offentliga sektorn som ett hot mot det ”nationella intresset” eller när med Fatah utsatte Gazas befolkning för en dödlig konflikt om kontrollen över området. Solidaritet med de, som utsatts för imperialistiska krig innebär att förkasta de stridande parterna och utveckla klasskampen mot världens alla styrande och utsugare.