Allt sedan 1968, och i synnerhet efter östblockets kollaps, har många av de som vill arbeta för revolutionen vänt ryggen till erfarenheterna från den ryska revolutionen och den tredje internationalen, och i stället sökt lärdomar för arbetarklassens kamp ur en annan tradition: den "revolutionära syndikalismen" (stundtals kallad "anarko-syndikalism")(1)

Denna strömning uppstod i 1800- och 1900-talet, och i vissa länder spelade den en viktig roll fram till 1930-talet. Dess främsta kännetecken var att man tillbakavisade (eller åtminstone kraftigt underskattade) proletariatets behov av att skapa ett politiskt parti, vare sig för kampen inom kapitalismen, eller den revolutionära kampen för sekelskiftet mellan att störta kapitalismen: fackföreningen ansågs vara den enda möjliga organisationsformen. Faktum är att förhållningssättet hos de, som vänder sig till den syndikalistiska traditionen, kommer till stora delar från den diskreditering som själva idén om en politisk organisering har drabbats av som ett resultat av stalinismens erfarenhet: först den brutala repressionen i själva Sovjetunionen, sedan krossandet av arbetarrevolterna i Östtyskland och Ungern under 1950-talet; invasionen i Tjeckoslovakien 1968; det franska kommunistpartiets sabotage av arbetarkampen under maj 1968; sedan återigen repressionen av de polska arbetarnas kamp i början av 1970-talet, etc. Denna situation har förvärrats sedan Berlinmurens fall 1989, och den härskande klassens äcklande kampanjer som syftar till att likställa stalinismens kollaps med marxismens och kommunismens bankrutt, och på så sätt slå ned varje idé om en politisk organisering på grundval av marxistiska principer.

Att lära sig av historien

En av proletariatets främsta styrkor är dess förmåga att ständigt gå tillbaka till tidigare nederlag och misstag, för att kunna förstå dem och dra de lärdomar som behövs för den nuvarande och framtida kampen. Som Marx sade:

"Proletära revolutioner….kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök…"

(Louis Bonapartes 18e Brumaire).

Erfarenheten av den revolutionära syndikalismen i arbetarrörelsen utgör inte något undantag för denna nödvändiga, kritiska undersökning, för att kunna dra lärdomar av den. För att göra detta, måste vi placera de syndikalistiska idéerna och aktionerna i sitt historiska sammanhang, vilket är det enda som gör det möjligt för oss att sätta dess i ursprung i sammanhanget av arbetarrörelsen historia som helhet.

Det är därför vi har beslutat att påbörja en serie artiklar (där denna utgör en introduktion) om den revolutionära syndikalismens och anarkosyndikalismens historia. Vi ska försöka besvara följande frågor:

• Vilka principer och metoder särskiljer den syndikalistiska strömningen?
• Har syndikalismen lämnat några giltiga lärdomar för arbetarklassens historiska kamp?
• Vilka lärdomar kan vi dra från dess förräderi, i synnerhet 1914 (när franska CGT deltar i den nationella "Union Sacrée"-regeringen från det första världskrigets början), eller 1937 (när spanska CNT deltar i både den katalanska Generalitats och Madridrepublikens regeringar under inbördeskriget)?
• Har syndikalismen något perspektiv att erbjuda arbetarklassen idag?

Vi kommer att grunda vårt svar på arbetarklassens konkreta erfarenhet av syndikalismen, genom en analys av flera viktiga perioder i proletariatets liv:

• Det franska Confederation General du Travail , CGT:s, historia, som var starkt influerad av, om inte dominerad av anarko-syndikalister, från dess bildande till det första världskriget 1914-1918.
• IWW:s, Industrial Workers of the World, historia i USA fram till 1920-talet.
• Shop-steward-rörelsens historia i Storbritannien innan och under det första världskriget.
• CNT:s, det spanska Confederacíon Nacional del Trabajo, historia under den revolutionära våg som följde på den ryska revolutionen, fram till dess kollaps under inbördeskriget 1936-37.
• Slutligen, kommer vi att sammanfatta genom att undersöka den konkreta verkligheten hos syndikalismen idag, och de strömningar som hävdar att man tillhör denna tradition.

Syftet med denna serie är inte att presentera en detaljerad kronologi över de olika syndikalistiska organisationerna, utan att visa på hur syndikalismens principer inte bara inte bara har visat sig otillräckliga som en kompass för proletariatets kamp för sin frigörelse, utan även under vissa omständigheter har bidragit till att dra in proletariatet på borgarklassens terräng. Detta historiska, materialistiska tillvägagångssätt kommer att visa på den djupgående skillnaden mellan anarkism och marxism, vilket särskilt uttrycks i dess olika attityd gentemot det förräderi som har ägt rum både inom den socialistiska och anarkistiska rörelsen.

Anarkisterna brukar aldrig tveka om att peka finger åt det stora förräderi som den socialistiska och kommunistiska rörelsen gjorde sig skyldiga till: socialistpartiernas deltagande i kriget 1914-18, och den stalinistiska kontrarevolutionen under 1920- och 30-talet. De påstår att detta är det ofrånkomliga resultatet av ett "auktoritärt" arv som passerat från Marx till Stalin via Lenin: i korthet ett slags "arvsynd", där man helt och hållet stöder borgarklassens propaganda om "kommunismens död". Deras attityd är helt annorlunda när det gäller anarkisternas egna förräderi: varken den anti-tyska patriotismen hos Kropotkin eller James Guillaume 1914, eller det franska CGT:s helhjärtade stöd till den oheliga alliansen under det första världskriget, eller CNT:s deltagande i den spanska republikens borgerliga regeringar, kan i deras ögon ifrågasätta anarkismens eviga "principer".

I den marxistiska rörelsen har förräderierna i stället alltid bekämpats och förklarats av vänstern (2).

Vänsterfraktionernas kamp var aldrig begränsad till att enbart "påminna" om marxistiska principer. Den var alltid en praktisk och teoretisk kamp för att förstå och demonstrera vad orsaken till förräderiet var, hur det kunde förklaras av förändringar i kapitalismens historiska, materiella situation och särskilt hur förändringen i situationen hade gjort olika kampmetoder otidsenliga som dessförinnan varit giltiga för arbetarklassens kamp.

Här finns ingen motsvarighet hos anarkisterna och anarkosyndikalisterna, som fortsätter att tillskriva sina principer ett evigt, rent moraliskt värde, utan något historiskt innehåll. Inför ett "förräderi" finns därför inget annat att göra än att åter slå fast samma eviga värden, och det är därför som anarkismen, i motsats till marxismen, aldrig har utkristalliserat några vänsterfraktioner. Det är också därför som de verkliga revolutionärerna i den franska syndikalistiska rörelsen 1914 (runt Rosmer och Monatte) inte försökte formera en vänsterströmning i den syndikalistiska rörelsen, utan istället vände sig mot bolsjevismen.

Det historiska sammanhanget

Som vi har sett ovan, så ligger kärnmotsättningen mellan den revolutionära syndikalistiska strömningen och marxismen i frågan om den organisatoriska form som arbetarklassen behöver för sin kamp mot kapitalismen. Faktum är, att detta fråga inte kan förstås med en gång. Proletariatet är den revolutionära klass vars historiska uppgift är att störta kapitalismen: detta betyder inte att den uppstod fullt formerad i det kapitalistiska samhället, likt Athena från Zeus’ huvud. Tvärtom är arbetarklassen tvungen att erövra sitt medvetande till priset av enorma ansträngningar och bittra nederlag. Från första början på sin väg mot frigörelse, var proletariatet tvunget att konfrontera två grundläggande förutsättningar:

• behovet för alla arbetare att kämpa kollektivt för att försvara sina intressen (först inom kapitalismen, därefter för dess störtande);
• behovet att inrikta sina tankar mot kampens allmänna mål, och hur man ska kunna uppnå dessa.

Arbetarklassens hela historia under 1800-talet kännetecknades verkligen av en ständig kamp för att finna de mest användbara formerna för organisering, för att kunna svara upp till dessa två grundläggande behov, vilka konkret utgjordes av att utveckla både en allmän organisering för att kunna organisera alla arbetare i kampen, och en politisk organisation, som hade som en av sina uppgifter att ge ett klart perspektiv för dessa strider.

Perioden från den tidiga organiseringen av arbetarklassen fram till Pariskommunen kännetecknades av en hel rad försök till proletär organisering, oftast starkt influerade av den specifika historien hos arbetarrörelsen i varje land. Under denna period var en av de huvudsakliga uppgifterna för arbetarklassen och dess organisatoriska försök fortfarande att skilja ut sig själv som en specifik klass, skild från andra klasser i samhället (borgarklassen och småbourgeoisien), med vilka man stundtals kunde dela samma målsättningar (som att störta den feodala ordningen).

I detta historiska sammanhang, kännetecknat av omogenheten hos ett fortfarande oerfaret proletariat statt i utveckling, kom dessa två grundläggande behov för arbetarklassen att uttryckas i organisationer som antingen tenderade att vända sig bakåt i historien (som de franska "compagnons" som såg tillbaka mot det feodala gillesystemet), eller också misslyckades med att förstå behovet av en allmän organisering av klassen för att bekämpa den kapitalistiska ordningen, trots deras verkligt radikala kritik av det kapitalistiska systemet. Därför kom proletariatets första politiska organisationer att karaktäriseras av en "sekteristisk" vision, som såg revolutionen som en uppgift, inte av klassen som helhet utan som ett verk av en minoritet av konspiratörer som skulle ta makten genom en statskupp, för att efteråt lägga makten i folkets händer. Ur denna tradition kom så stora personligheter i arbetarrörelsen som Gracchus Babeuf och Auguste Blanqui. Under samma period så utarbetade de utopiska socialisterna (de mest kända var Fourier och Saint-Simon i Frankrike och Robert Owen i Storbritannien) sina planer för ett framtida samhälle som syftade till att ersätta det kapitalistiska samhället, som man skoningslöst förkastade, ofta med stor insikt.

Arbetarklassens första massorganisationer uttryckte både en tendens att söka en illusorisk tillbakagång till det förgångna, men också tillfälligtvis en intuitiv uppfattning om klassens framtid som gick långt utöver dess kapacitet vid denna tid: å ena sidan, exempelvis, den hemliga fackföreningsorganisationen i Storbritannien i slutet av 1700-talet (som gick under namnet "Army of Redressers" under kommando av den mytiske General Ludd) ("Ludditer" på svenska, ö a) uttryckte ofta en längtan hos arbetarna efter en återgång till en tillvaro som hantverkare; å andra sidan, hittar vi the Grand National Consolidated Union (3), som i början av 1800-talet syftade till att förena de olika korporativistiska rörelserna i en revolutionär generalstrejk, i en utopisk föregångare till arbetarråden, som kom att skapas ett århundrade senare.

Borgarklassen förstod mycket tidigt den fara som en massorganisering av arbetare representerade: år 1793, mitt under den Franska Revolutionen, stiftade man "Loi Chapelier", en lag som förbjöd varje form av arbetarföreningar, inbegripet enkla vänorganisationer för ömsesidigt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet eller sjukdom.

Som det utvecklades, kom proletariatet mer och mer att hävda sig som en självständig klass i relation till andra klasser i samhället. I den brittiska Chartismen, kan vi se både embryot till det politiska klasspartiet liksom den första separeringen av arbetarklassen från den radikala småbourgeoisien.. Den våg av strider som slutade med nederlaget för revolutionerna 1848 (och därmed även för Chartismen) har lämnat efter sig de priciper som införlivades i det Kommunistiska Manifestet. Icke desto mindre var idén om ett verkligt proletärt politiskt parti fortfarande något som skulle uppstå senare, eftersom den Första Internationalen som bildades under 1860-talet kombinerade kännetecknen både hos det politiska partiet och den enhetliga massorganisationen.

Pariskommunen 1871, som följdes av Första Internationalens Haag-kongress 1872, var en vattendelare i utvecklingen av arbetarklassens organisationer. Förmågan hos de arbetande massorna att gå utöver Blanquisternas konspiratoriska praktik visades tydligt av deras förmåga till organisering, både den lyckade ekonomiska kampen för de arbetare som var organiserade i Internationella Arbetar Associationen –IAA (1:a Internationalen), och i skapandet av Kommunen, det första exemplet på arbetarmakt i historien. Därefter, var det bara anarkisterna med sin ideologi om den "exemplariska aktionen", särskilt Bakunins efterföljare (4), som förblev anhängare av en ultra-minoritär konspiration som ett medel för kampen. På samma gång hade Kommunen visat på det absurda i idén att arbetarna helt enkelt kunde ignorera politisk aktivitet (med andra ord, omedelbara krav på staten och ett revolutionärt perspektiv av ett maktövertagande).

Nedgången, både i kampen och i klassmedvetandet, som följde på Kommunens förkrossande nederlag, betydde att dessa lärdomar inte kunde utvecklas omedelbart. Men de 30 år som följde på Kommunen innebar en dekantering av proletariatets förståelse av hur man organiserar sig: å ena sidan, fackföreningsorganiseringen för försvaret av de ekonomiska intressen hos arbetare i ett företag eller i en bransch, och å andra sidan organiseringen i ett politiskt parti både för försvaret av arbetarklassens omedelbara och allmänna intressen genom en parlamentarisk politisk aktion (kamp för att begränsa barnarbete eller kvinnors arbete, för att begränsa arbetsdagen, exempelvis) eller för att förbereda och propagera för ett "maximiprogram", med andra ord för att störta kapitalismen och genomföra en socialistisk omdaning av samhället.

Eftersom kapitalismen som helhet fortfarande befann sig i sin uppgångsperiod, vilket speciellt visade sig i en aldrig tidigare skådad utveckling av produktivkrafterna (de sista 30 åren av 1800-talet expanderade och utvecklades de kapitalistiska produktionsförhållandena över hela världen), var det fortfarande möjligt för arbetarklassen att vinna varaktiga reformer från borgarklassen.(6). Att utöva påtryckningar mot de borgerliga partierna inom en parlamentarisk ram gjorde det möjligt att anta lagar som gynnade arbetarklassen, liksom avskaffandet av de anti-socialistiska lagarna som förbjöd organiseringen av arbetare i fackföreningar och politiska partier.

Dess värre, kom framgångarna för arbetarpartierna att visa sig bli utomordentligt farliga. Den reformistiska strömningen ansåg att denna situation, vilka innebar att arbetarorganisationernas inflytande ökade på grundval av verkliga reformer som hade vunnits för arbetarklassen, vilka man trodde var slutgiltiga, när de i själva verket var högst tillfälliga. Reformisterna, för vilka "rörelsen är allt, målet intet", fick sitt största inflytande i slutet av 1800-talet, antingen i de politiska partierna eller i fackföreningsrörelsen, beroende på vilket land man befann sig i. Därför kom Bernsteins strömning i Tyskland att utveckla en opportunistisk politik som övergav det revolutionära målet som antagits av partiet, att kraftigt bekämpas inom det socialdemokratiska partiet av vänsterflygeln runt Rosa Luxemburg och Anton Pannekoek. I kontrast till detta kom den revisionistiska strömningen att ha ett starkt inflytande i den starka tyska fackföreningsrörelsen. I Frankrike var situationen helt motsatt, och socialistpartiet i Frankrike var mycket mer djupgående än i Tyskland präglat av en reformistisk och opportunistisk ideologi. Detta illustrerades när den socialistiska ministern Alexandre Millerand togs upp i Waldeck-Rosseau-regeringen mellan 1899 och 1901(7). Detta deltagande i regeringsmakten förkastades av hela socialdemokratin vid den Andra Internationalens kongressen, och övergavs endast med svårighet (och beklagande) av de franska socialisterna själva. Det var därför ingen tillfällighet att 1914, när man bröt med de organisationer som hade gått över till fiendelägret (socialistpartierna och fackföreningarna), uppstod den internationalistiska vänstern ur det tyska partiet (Spartacusgruppen runt Luxemburg och Liebknecht), och från de franska fackföreningarna (den internationalistiska tendens som representerades av Rosmer, Monatte och Merrheim, bland andra).

I allmänhet var opportunismen mer närvarande i de parlamentariska fraktionerna av socialistpartierna, och i en hel partiapparat som var involverad i parlamentariskt arbete. Denna apparat utövade också den största attraktionskraften hos alla karriärinriktade personer som gick med i partiet i hopp om att dra fördel av arbetarrörelsens växande inflytande, men som naturligtvis inte hade något intresse av ett revolutionärt störtande av den rådande ordningen. Som ett resultat av detta, så fanns det en tendens inom arbetarklassen att identifiera politiskt arbete med parlamentarisk aktivitet, parlamentarisk aktivitet med opportunism och karriärism, karriärism med den småborgerliga intelligentian utav advokater och journalister, och slutligen opportunism med själva begreppet politiskt parti.

Inför denna utveckling av opportunismen, kom många revolutionära arbetare att helt och hållet förkasta politisk aktivitet och så att säga dra sig tillbaka till fackföreningarna. Därför, så till vida att den revolutionära syndikalistiska rörelsen var en verklig arbetarklasströmning, var dess mål – vilket vi ska se – att bygga upp fackföreningar som skulle vara arbetarklassens enhetsorgan, kapabla att samla den för försvaret av dess ekonomiska intressen, och förbereda den för den dag man skulle ta makten genom generalstrejken, och att fungera som en organisatorisk struktur för det framtida kommunistiska samhället. Dessa fackföreningar skulle vara klassens fackföreningar, utan den karriärism som kännetecknade den intelligentia, som ville använda arbetarrörelsen för att ge sig själv plats på parlamentsbänkarna, och självständiga – som franska CGT:s Amiens-kongress deklarerade – från alla politiska partier.

I korthet kan vi citera vad Lenin sade:

"I Västeuropa utgjorde den revolutionära syndikalismen i många länder ett direkt och oundvikligt resultat av opportunism, reformism och parlamentarisk kretinism. I vårt land kom även "Duma-aktiviteten" att öka opportunismen i en avsevärd omfattning, vilket reducerade Mensjevikerna till undfallenhet inför Kadettpartiet (…) Därför kan inte syndikalismen annat än utvecklas på rysk jord som en reaktion på detta skamliga uppförande av de "distingerade" socialdemokraterna"(8).

Vad kännetecknar de syndikalistiska strömningarna?

Vad var då denna revolutionära syndikalism, vars utveckling Lenin förutsåg? Först av allt delade dess olika komponenter en gemensam vision av vad en fackförening skulle vara. För att summera denna uppfattning finns inget bättre sätt än att citera förordet till den andra konstitutionen av International Workers of the World (IWW) som antogs i Chicago 1908:

"Det är arbetarklassens historiska uppgift att göra sig av med kapitalismen.(9) Produktionens armé måste organiseras, inte bara för den dagliga kampen mot kapitalisterna, utan också för att fortsätta produktionen när kapitalismen har blivit störtad. Genom att organisera oss industriellt så formerar vi strukturen hos det nya samhället inom det gamlas skal".(10)

Fackföreningen skall därför vara enhetsorganisationen för arbetarklassen, ägnad åt att försvara de omedelbara intressena, för det revolutionära maktövertagandet, och för organiseringen av det framtida kommunistiska samhället. Enligt denna vision, är det politiska partiet i bästa fall irrelevant (Bill Haywood ansåg att IWW var "socialism i overaller", och i värsta fallet, en plantskola för byråkrater.

Det finns två stora frågor att kritisera denna syndikalistiska vision för, som vi ska återkomma till i detalj senare.

Det första gäller idén om att det är möjligt "(att formera) det nya samhällets struktur inom det gamlas skal". Denna idé om att det är möjligt att börja bygga det nya samhället inom det gamla bygger på en djupgående oförståelse av den grad av motsättningar som finns mellan kapitalismen, det sista utsugande systemet, och det klasslösa samhälle som måste ersätta det. Detta allvarliga fel leder till att man underskattar djupet i den samhälleliga förändring som krävs för att genomföra övergången mellan de två samhällsformerna, och man underskattar också den härskande klassens motstånd mot arbetarklassens maktövertagande.

Varje idé att det är möjligt att hitta en konstgjord genväg, och på så sätt undvika de ofrånkomliga begränsningar som övergången från kapitalismen till ett klasslöst samhälle innebär, spelar i själva verket i händerna på så reaktionära uppfattningar som självförvaltning (i själva verket självutsugning), eller byggandet av socialism i ett land, Stalins skötebarn. När dagens anarkister kritiserar bolsjevikerna för att inte ha genomfört radikala åtgärder för en förändring av samhället i oktober 1917, när kapitalismen ekonomiskt dominerade hela planeten, inbegripet Ryssland, avslöjar man enbart sin reformistiska vision både av revolutionen och det nya samhälle som revolutionen ska etablera. Det är knappast överraskande eftersom den syndikalistiska visionen faktiskt bara begränsas till att ändra ägandet av privategendomen: kapitalisternas privategendom blir en grupp arbetares privategendom, eftersom varje fabrik, varje företag, ska förbli självständiga gentemot de övriga. Denna vision av den framtida samhällsförändringen är så begränsad att det förutser att samma arbetare fortsätter att arbeta i samma industrier, och arbetar under samma villkor.

Vår andra kritik av den revolutionära syndikalismen är att den totalt ignorerade den verkligt revolutionära erfarenheten hos arbetarklassen. För marxisterna var den ryska revolutionen 1905 ett avgörande moment, särskilt då den spontant kom att skapa arbetarråden. För Lenin var sovjeterna "den slutgiltigt funna formen för proletariatets diktatur". Rosa Luxemburg, Trotskij, Pannekoek, hela vänsterflygeln av socialdemokratin som senare kom att bilda den Tredje Internationalen, lade stor vikt vid analysen av dessa händelser, men även andra, som de stora strejkerna i Holland 1903. Genom propagandan från den Andra Internationalens vänsterfraktioner, så kom den politiska erfarenheten från 1905 att bli ett vitalt element i arbetarklassens medvetande, som kom att bära frukt i oktober 1917 i Ryssland (där anarkisterna för övrigt spelade en minimal roll) och den revolutionära våg som kom att utveckla arbetarråd i Finland, Tyskland och Ungern. De "revolutionära" syndikalisterna , däremot, satt fast i abstrakta scheman som baserades på erfarenheten av en reformistisk fackföreningskamp under kapitalismens uppåtgående fas, och som därmed visade sig vara helt oanvändbara för en revolutionär kamp under kapitalismens förfallsperiod. Det är sant, att anarkisterna brukar påstå att den spanska "revolutionen" var mycket mer djupgående än den ryska när det gällde social förändring. Inget kunde vara längre ifrån sanningen!

Dagens revolutionära syndikalister fortsätter i samma tradition, och ignorerar helt och hållet den verkliga erfarenheten av arbetarkamp sedan 1968. I synnerhet tar man inte hänsyn till det faktum att, å ena sidan, är organisationsformen som kampen tar sig inte en fackförening, utan ett suveränt stormöte med valda och återkallbara delegater(11), samtidigt som den borgerliga staten själv direkt har införlivat fackföreningarna inom sig(12).

Vi har nu sett att de revolutionära syndikalisterna och anarkosyndikalisterna delar en gemensam vision av fackföreningen som en plats där arbetarklassen organiserar sig. Låt oss nu titta på tre nyckelelement som regelbundet förs fram av syndikalistiska organisationer, och som vi kommer att undersöka i detalj i senare artiklar.

Direkt aktion

Man kan idag tro, att frågan om direkt aktion har lösts av historien. När den revolutionära syndikalismen först uppstod, förde man fram den direkta aktionen i motsättning till "ledarskapets" agerande, med andra ord de parlamentariska ledarna i socialistpartierna eller fackföreningsbyråkraterna. Hursomhelst, när kapitalismen gått in i sin förfallsperiod har inte bara de "socialistiska" eller "kommunistiska" partierna definitivt förrått arbetarklassen, utan själva förutsättningarna för klasskampen har ändrats så att varje aktion på den parlamentariska terrängen, eller erövrandet av politiska "rättigheter" har blivit en omöjlighet. Därför är en debatt mellan "direkt aktion" och "politisk aktion" endast irrelevant. Vissa kan dra slutsatsen att historien redan har avgjort frågan, och att marxister och anarkister därför kunde komma överens om att försvara arbetarklassens direkta aktion i kampen.

Detta är inte fallet. Frågan om "direkt aktion" är en grundläggande skillnad mellan marxister och anarkistiska uppfattningar om den revolutionära minoritetens roll. För marxister är den revolutionära minoritetens agerande en aktion av det politiska avantgardet för arbetarklassen, och har absolut inget att göra med den slags minoritetsaktion som ärvts ifrån anarkisternas "exemplariska aktion", som i sig självt ersätter klassens agerande som helhet. Den politiska orientering som marxistiska organisationer lägger fram för klassen beror alltid på nivån av klasskampen som helhet, på en större eller mindre kapacitet vid varje given tidpunkt hos arbetarklassen att agera som en klass mot borgarklassen, och att anta kommunisternas principer och analyser i kampen ("att erövra teorins vapen" som Marx sade). Anarkosyndikalismen har tvärtemot förblivit infekterad av anarkisternas huvudsakligen moralistiska och minoritära vision. För denna strömning är det ingen skillnad mellan arbetarmassornas "direkta aktion" och den som utförs av en liten minoritet.

Generalstrejken

Idén om generalstrejken är inte specifik för anarkosyndikalismen, då den första gången kom till uttryck i den utopiska socialisten Robert Owens författarskap i början av 1800-talet. Trots detta har den kommit att bli kännetecknande för den syndikalistiska teoribildningen, och kan sammanfattas i tre aspekter(13):

• arbetarklassens förmåga att genomföra en segerrik generalstrejk beror på den numerära och styrkemässiga tillväxten av dess fackföreningsorganisation (revolutionär, förstås);
• revolutionen är inte en fråga om politik: enligt den anarkosyndikalistiska visionen kommer generalstrejken endast att paralysera den borgerliga staten, som kommer att låta arbetarna ostört få genomföra förändringen av samhället;
• teorin om generalstrejken är nära kopplad till idén om självförvaltning, som framför allt förs fram på nivån av en fabrik eller arbetsplats.

I verkligheten har ingen av dessa idéer bestått provet av arbetarklassens konkreta erfarenheter.

Till att börja med, har den teori som säger att den revolutionära perioden skulle föregås av en kontinuerlig utveckling av fackföreningarnas styrka visat sig vara helt falsk. Varken i de ryska eller tyska revolutionerna var fackföreningarna några kamporgan eller organ för att utöva den proletära makten. Tvärtom kom de – som bäst – att utgöra en konservativ broms för revolutionen (exempelvis järnvägsarbetarnas fackförening i Ryssland, som motsatte sig revolutionen 1917). I alla länder som drogs med i det första världskriget, kontrollerade fackföreningarna arbetarklassen åt borgarklassen, för att kunna garantera krigsproduktionen och förhindra någon utveckling av motståndet mot slaktandet. Denna roll antogs utan tvekan av ledarskapet i det anarkosyndikalistiska CGT så snart Frankrike gick med i kriget.

Resultatet av den revolutionära syndikalismens vägran att befatta sig med "politik", var att man avväpnade arbetarklassen totalt när det gällde att konfrontera dessa frågor, vilka verkligen ställs i kritiska ögonblick av krig eller revolutioner. Alla de frågor som ställdes mellan 1914 och 1936 var politiska frågor: vilket slags krig var det som bröt ut 1914, ett imperialistiskt krig eller ett krig till försvar av demokratiska rättigheter gentemot den tyska militarismen? Vilket förhållningssätt skulle man ha till "demokratiseringen" av de absolutistiska staterna i februari 1917 (Ryssland) och 1918 (Tyskland)? Vilket förhållningssätt skulle man ha till den demokratiska staten i Spanien 1936 – var den en borgerlig fiende eller en antifascistisk allierad?? I vart och ett av dessa exempel visade sig den revolutionära syndikalismen vara oförmögen att ge ett svar, och i slutändan kom man att de facto gå i allians med borgarklassen.

Erfarenheten av strejken i Ryssland 1905 ifrågasatte de teorier som förts fram både av anarkisterna och socialdemokraterna (dåtidens marxister). Men endast marxismens vänsterflygel visade sig förmögen att dra lärdomarna från denna avgörande erfarenhet:

"Den ryska revolutionen, som är det första historiska experimentet för en modell av klasstrejken, innebär inte på något sätt ett rättfärdigande av anarkismen, utan en historisk likvidering av anarkismen (…) Därför har den historiska dialektiken, den klippa på vilken den Marxistiska socialismens lära vilar, inneburit att anarkismen idag, och med den idén om masstrejken, som är oupplösligt förbunden med den, har kommit att stå i motsättning till masstrejken, som bekämpades som själva motsättningen till politisk aktivitet hos arbetarklassen. Denna framstår idag som det mest kraftfulla vapnet i kampen för politiska rättigheter. Om därför den ryska revolutionen gör det nödvändigt att genomföra en grundlig revision av marxismens gamla ståndpunkt om masstrejken, så är det än en gång marxismen, vars allmänna metod och ståndpunkter har därigenom, i en ny form, gått segrande ut striden. "The Moor’s beloved can die only by the hand of the Moor".

(Rosa Luxemburg, Masstrejken på www.marxists.org, citatet är från Shakespeares Othello).

Internationalism eller anti-militarism?

Vid första anblicken kan det tyckas rent akademiskt att särskilja mellan internationalism och anti-militarism. Är det inte så, att om man är emot armén, så måste man väl vara för broderskap mellan alla folk? Är inte detta, till syvende och sist, samma kamp? I själva verket utgår dessa två principer från två helt olika förhållningssätt. Internationalismen baseras på en förståelse av att även om kapitalismen är ett världsomspännande system, så förblir det oförmöget att gå utöver den nationella ramen och en allt mer hysterisk tävlan mellan nationer. Som sådan, genererar den en rörelse som syftar till att störta kapitalismen internationellt, en arbetarklass som också är förenad internationellt. Ända sedan 1848, har arbetarklassens grundläggande slagord varit internationalistiskt, och inte ant-militaristiskt: "Proletärer i alla länder, förena er!" (Kommunistiska Manifestet). Men för den revolutionära marxistiska vänstern i socialdemokratin innan 1914, var det omöjligt att uppfatta kampen mot militarismen som annat än en delaspekt av en mycket större kamp.

"Socialdemokratin, i enlighet med dess uppfattning om militarismens väsen, anser att enbart avskaffandet av militarismen är något omöjligt: militarismen kan endast falla sönder tillsammans med kapitalismen, det sista klassamhället i historien (…) Socialdemokratins mål med den anti-militaristiska propagandan är inte att bekämpa systemet som ett isolerat fenomen, inte heller är dess slutgiltiga mål att avskaffa militarismen enbart"

(Karl Liebknecht: Miltarismus und Antimilitarismus).

Antimilitarismen, i kontrast till detta, är inte nödvändigtvis internationalistisk, eftersom den tenderar inte se kapitalismen som sin huvudfiende, utan bara en aspekt av den. För anarkosyndikalisterna i det franska CGT innan 1914, så var den antimilitaristiska propagandan framför allt motiverad av den omedelbara erfarenheten av att armén användes mot strejkande. De ansåg att det var nödvändigt att både ge ett moraliskt stöd till unga proletärer under deras militärtjänst, och att övertyga trupperna att vägra använda sina vapen mot strejkande. I sig finns inget att kritisera i ett sådant förhållningssätt. Men anarkosyndikalisterna visade sig oförmögna att förstå att militarismen som ett fenomen som är integrerat i kapitalismen, ett fenomen som bara blev värre under perioden före 1914, när de stora imperialistiska makterna förberedde sig för det första världskriget. Typiskt för denna oförståelse är idén om att militarismen endast är en ursäkt för att upprätthålla en repressiv styrka mot arbetarklassen, en idé som uttrycktes av de anarkosyndikalistiska ledarna Pouget och Pataud:

"regeringen ville upprätthålla krigsförberedelserna, för rädslan för krig var för dem det bästa sättet man kunde upprätthålla makten på. Tack vare krigsrädslan, om den skickligt upprätthölls, så kunde man placera armén i hela landet, under förevändning av att de skulle skydda gränserna, när de istället bara hotade folket och skyddade den härskande klassen" "Comment nous ferons la révolution", Pouget och Pataud)

I själva verket var CGT:s antimilitarism väldigt lik pacifismen, i dess förmåga att göra en 180 graders helomvändning så snart "fosterlandet var i fara". I augusti 1914, så upptäckte antimilitaristerna över en natt att den franska borgarklassen var "mindre militaristisk" än den tyska bourgeoisien, och att det därför var nödvändigt att försvara den franska "revolutionära traditionen" från 1789 mot den barbariska stövelklacken hos de preussiska militaristerna, hellre än att "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", för att använda Lenins uttryck.

Helt klart kunde inte längre frågan om militarismen användas på samma sätt efter den avskyvärda slakten 1914-18, som i skräck långt överträffade något av det som antimilitaristerna 1914 kunde föreställa sig. Den antimilitaristiska ideologin kom sedan att efterträdas, om vi säger så, av antifascismens ideologi, som vi kommer att se när vi analyserar CNT:s roll under kriget i Spanien på 30-talet . I båda fallen valde syndikalisterna ett läger – den mer demokratiska borgarklassen – mot en annan, en mer auktoritär och diktatorisk borgarklass.

Skillnaden mellan anarkosyndikalism och revolutionär syndikalism

Det var inte helt tydligt för deras samtida, att det fanns någon skillnad mellan de två olika strömningarna, som dessutom var sammanbundna på många sätt. Man kan säga att före 1914 så utgjorde CGT i Frankrike en förebild för de andra syndikalistiska strömningarna, på samma sätt som tyska SPD var en förebild för övriga partier i den Andra Internationalen. Det är dock viktigt, i en historisk tillbakablick, att särskilja mellan ståndpunkterna hos anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna. Denna distinktion hänger till stor del ihop med skillnaden mellan industriellt mindre utvecklade länder (som Frankrike och Spanien) och de två viktigaste och mest utvecklade länderna under 1800-talet (Storbritannien) och 1900-talet (USA). Där anarkosyndikalismen är nära förbunden med ett inflytande i arbetarklassen i de mindre utvecklade länderna av en anarkism som präglas av småbourgeoisien och småhantverkare på väg att proletariseras, så var den revolutionära syndikalismen ett svar på de problem som mötte ett proletariat som var koncentrerad i en storskalig industri.

Vi ska kort undersöka tre viktiga element som gör det möjligt att särskilja de olika strömningarna.

För eller emot centralisering. Anarkosyndikalismen har alltid haft en federalistisk vision, enligt vilken federationen inte är mer än en samorganisation av oberoende fackföreningar: Konfederationen/"Centralorganisationen" har ingen auktoritet på nivån den lokala fackföreningen/samorganisationen. Särskilt inom CGT, passade denna situation anarkosyndikalisterna perfekt, eftersom de var dominerande framför allt i de små fackföreningarna och det system som gav varje fackförening en röst på nivån av "Centralorganisationen"-Konfederationen gjorde att man fick en betydelse i CGT som vida översteg deras numerära antal.

Den revolutionära syndikalismen inom IWW grundades, i motsats till detta, både implicit och explicit på den internationella centraliseringen av arbetarklassen. Det är ingen tillfällighet att ett av IWW:s slagord var "One big union!". Även fackföreningens namn ("Industrial Workers of the World") deklarerar tydligt – även om man i verkligheten inte alltid levde upp till denna ambition – sin intention att samla arbetarna i hela världen i en enda organisation. IWW:s stadgar som antogs i Chicago 1905 underströk det centrala organets auktoritet:

"Uppdelningen mellan Internationella och Nationella Industriella fackföreningar skall ha fullständig industriell självständighet i sina respektive interna affärer, förutsatt att det Allmänna Verkställande Utskottet har makten att kontrollera frågor som rör intressen för den allmänna välfärden"

(Se "Jim Crutchfield’s IWW Page" som citeras ovan för hela texten)(14).

Det fanns en avsevärd skillnad mellan anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna när det gällde deras inställning till politisk aktion. Även om det fanns medlemmar i socialistpartierna i vissa av CGT:s fackföreningar, så var anarkosyndikalisterna själva "anti-politiska" i det att man inte såg något i dessa partier förutom parlamentariskt manövrerande eller manipulation från "ledarskapet". Den berömda Amiens-deklarationen 1906 deklarerade CGT:s totala oberoende från något parti eller "sekt" (en referens till de anarkistiska grupperna). Detta förkastande av varje politisk vision (som betydde att man förkastade dåtidens parlamentariska aktivitet) var en av orsakerna till att CGT var fullständigt politiskt oförberett för kriget 1914, som inte gick att placera in i ett schema för en generalstrejk på en rent "ekonomisk" terräng. Detta anarkistiska förkastande av "politik" hade ingen motsvarighet vid tiden för bildandet av IWW, även om grundarna ansåg att man byggde en enhetlig organisation för arbetarklassen och hade för avsikt att upprätthålla denna frihet att agera i relation till de politiska partierna. Tvärtom var de mest kända grundarna och ledarna för IWW även medlemmar i ett politiskt parti: Big Bill Haywood var inte bara sekreterare i Western Federation of Miners utan även medlem i Socialist Party of America, liksom A. Simons. Daniel De Leon från Socialist Labor Party spelade också en ledande roll i bildandet av IWW. I de något speciella sammanhang som fanns i USA, så betraktades IWW ofta av borgarklassen och den reformistiska fackföreningen AFL (American Federation of Labour) som ett fackligt uttryck för politisk socialism. Även efter splittringen 1908, vid kongressen där IWW ändrade sin konstitution till att förbjuda varje deltagande i politisk (det vill säga parlamentarisk) aktion, fortsatte medlemmar i SPA att spela en viktig roll inom IWW. Haywood i synnerhet valdes till SPA:s exekutivkommitté 1911: valet av honom innebar en seger för revolutionärerna mot reformisterna inom själva socialistpartiet.

Likaledes skulle det vara omöjligt att förklara inflytandet från den revolutionära syndikalismen inom shop-steward-rörelsen i Storbritannien utan att nämna den roll som spelades av John MacLean och det skotska SLP. Det är inte heller någon tillfällighet att shop-steward-rörelsens främsta bastioner (kol- och stålindustri i södra Wales, industrin vid Clyde-floden i Skottland, industriregionerna runt Sheffield i England) också blev bastioner för kommunistpartiet under de år som följde på den ryska revolutionen.

Slutligen så var den ståndpunkt som var och en av de två strömningarna antog gentemot kriget, något som utgör en stor skillnad mellan dem. Om vi betraktar perioden då syndikalismen hade sitt största inflytande, mellan 1900 och 1940, kan vi se en stor skillnad mellan anarkosyndikalismen och den revolutionära syndikalismen i deras inställning till det imperialistiska kriget:

• anarkosyndikalismen kastade sig med själ och hjärta in i ett försvar för det imperialistiska kriget: 1914 enrollerade CGT den franska arbetarklassen för kriget, medan spanska CNT 1936-37, genom sin antifascistiska ideologi och deltagande i parlamentet, blev en av stöttepelarna för den borgerliga republiken.
• Den revolutionära syndikalismen, å sin sida, förblev trogen sina internationalistiska ståndpunkter: IWW i USA och shop stewards i Storbritannien befann sig i centrum för arbetarklassens motstånd mot kriget.

Självfallet måste denna skillnad nyanseras: den revolutionära syndikalismen hade helt klart svagheter (särskilt en stark tendens att se frågan om kriget från en begränsad utgångspunkt av att föra en ekonomisk kamp mot krigets effekter). Icke desto mindre är jämförelsen giltig vad det gäller de olika organisationerna.

I korthet: där den revolutionära syndikalismen, trots sina svagheter, kom att bidra med några av arbetarklassens mest beslutsamma förgrundsgestalter i kampen mot kriget, så kom anarkosyndikalismen att leverera ministrar till den Heliga Alliansens regeringar i de borgerliga republikerna Frankrike och Spanien.

Sammanfattning

"Kamrat Voinov har helt rätt när han uppmanar de ryska socialdemokraterna att lära från exemplet av opportunismen och exemplet från syndikalismen. Revolutionärt arbete i fackföreningarna, som förskjuter tyngdpunkten från parlamentariskt tricksande till en utbildning av proletariatet, att bygga upp rena klassorganisationer, för kampen utanför parlamentet, till en förmåga att använda (och förbereda massorna för att segerrikt använda) generalstrejken, liksom "kampformen från December"(15) i den ryska revolutionen – allt detta blir mycket tydligt en uppgift för den bolsjevikiska kampen. Den ryska revolutionens erfarenhet gör denna uppgift så mycket enklare för oss, ger oss en rikedom av praktisk anvisning och historiska data som gör det möjligt att på ett konkret sätt uppskatta denna nya kampmetod, masstrejken, och användandet av en direkt kraft. Dessa kampmetoder är inte på något sätt "nya" för de ryska bolsjevikerna eller för det ryska proletariatet. De är "nya" för opportunisterna, som gör sitt bästa för att utrensa minnet från Pariskommunen från de västeuropeiska arbetarnas minne, och från arbetarna i Ryssland, minnet av 1905. Att förstärka dessa minnen, att utföra en vetenskaplig studie av denna stora erfarenhet, att sprida dess lärdomar bland massorna och förverkliga dess ofrånkomliga återkomst på världsskala – denna uppgift för de revolutionära socialdemokraterna i Ryssland öppnar upp möjligheter som är oändligt mycket rikare än den ensidiga "antiopportunismen" eller "antiparlamentarismen" hos syndikalisterna"

(Lenin, op cit).

För Lenin var den revolutionära syndikalismen ett proletärt svar på socialdemokraternas opportunism och parlamentariska kretinism, men den var ett begränsat och schematiskt svar, som inte var förmöget att förstå perioden i början av 1900-talet i all sin komplexitet, en verklig vattendelare för arbetarklassen. Trots de historiska skillnader som skapade de olika syndikalistiska strömningarna, hade de samma svaghet gemensamt. Som vi kommer att se i de följande artiklarna, så kom denna svaghet att bli ödesdiger: som bäst var den syndikalistiska rörelsen oförmögen att bidra fullt ut till utvecklingen av den revolutionära vågen 1917-23, som värst kom den att öppet stödja den imperialistiska kapitalism som den en gång hade tänkt bekämpa.

Jens

Noter:

1. Vi kommer senare att göra en åtskillnad mellan revolutionär syndikalism och anarkosyndikalism. Kortfattat kan vi säga att anarkosyndikalismen är en gren av den revolutionära syndikalismen. Alla anarkosyndikalister anser sig vara revolutionära syndikalister, men inte tvärtom. När vi använder termen "syndikalister" menar vi båda strömningarna.
2. Socialistpartiernas förräderi 1914 hade redan bekämpats av vänsterflygeln i socialispartierna (Rosa Luxemburg, Pannekoek, Gorter, Lenin, Trotskij) från början av 1900-talet: kommunistpartiernas förräderi (som ledde till kontrarevolutionen under 1920- och 30-talet) bekämpades av vänsterkommunisterna (KAPD i Tyskland, GIK i Holland, vänstern i det italienska kommunistpartiet runt Bordiga, och sedan de internationella vänsterfraktionerna Bilan och Internationalisme.
3. The Grand National Consolidated Union bildades 1833, med ett aktivt deltagande av Robert Owen; enligt dåtidens press organiserade man 800.000 engelska arbetare (Se JT Murphy, Preparing for Power).
4. Anarkisterna brukar tycka om att göra en skillnad mellan den "frihetlige" och "demokratiske" Bakunin och den "auktoritära" Marx. I själva verket närde aristokraten Bakunin ett djupt förakt för "folket", som måste ledas av en osynlig hand genom hemliga konspirationer: "för den verkliga revolutionen, så behöver vi inte individer som sätts i ledningen för massan och kommenderar den, utan män som osynligt döljer sig inom den, sammanbinder en massa med en annan, och därigenom osynligt ger ett och samma ledarskap, en och samma anda och karaktär till rörelsen. Den hemliga, förberedande organisationen har ingen annan uppgift än denna, och det är bara därför den är nödvändig" (Bakunin, The Principles of Revolution). Se International Review nr 88, "Questions of Organisation". För en mer detaljerad beskrivning av Bakunins organisatoriska idéer, se E.H. Carrs utmärkta biografi.
5. Under denna period organiserades fackföreningarna efter yrken, dessutom var medlemskap i en fackförening endast förbehållet utlärda arbetare.
6. Som ett exempel på skillnaden mellan kapitalismens uppgångs- och förfallsperiod, kan vi se hur arbetsdagens längd har utvecklats. Från 16-17 timmars arbetsdag i början av 1800-talet, har den minskat till 10 eller t o m 8 timmar i början av 1900-talet. Därefter har arbetsdagen (om vi bortser från svindleriet med 35-timmarsveckan i Frankrike, som idag ifrågasätts) kommit att hållas kring 8 timmar, detta trots en fantastisk produktivitetsökning. I länder som Storbritannien håller arbetstiden på att öka, från 60-talets "9-till-5-jobb" så ser vi nu att arbetsdagen slutar klockan 6 eller senare.
7. Millerand var en advokat som var mycket uppskattad i den franska arbetarrörelsen för sin förmåga att försvara fackföreningsmän i rättegångar. Som skyddsling till Jaurès, kom han in i parlamentet 1889 som oberoende socialist. Men hans deltagande i Waldeck-Rosseau-ministären kom att fjärma honom från socialisterna, som han allt mer kom att bryta med från 1905 och framåt. Han blev minister för den allmänna arbeten 1909, och tjänade som krigsminister mellan 1912 och 1915.
8. Lenins förord till en pamflett av Voinov (Lunacharsky) om partiets inställning till fackföreningarna (1907). I själva verket utvecklades inte syndikalismen särskilt i Ryssland, av ett viktigt skäl: de ryska arbetarna vände sig mot ett verkligt marxistiskt revolutionärt parti: bolsjevikerna. Se www.marxists.org/archive/lenin/works/1907/nov/00.htm
9. Man kan notera att denna vision av arbetarklassens historiska uppgift är mycket mer relaterad till marxismen än till anarkismen.
10. "Jim Crutchfield’s IWW Page" innehåller användbar information of IWW:s historia. Se www.jdcrutch.home.mindspring.com/i/constitution/1908const.html
11. Se våra artiklar om klasskampen i Polen 1980-81, i International Review nr 24-29.
12. För de som tvivlar på hur mycket facket har blivit en del av staten, så behöver vi bara titta på i vilken omfattning som fackföreningarna i de "demokratiska" länderna finansieras av staten. Enligt den franska dagstidningen La Tribune den 23 februari 2004, så finns det 2.500 tjänstemän inom utbildningsministeriet som avlönas för att arbeta heltid inom facket. Samma artikel berättar detaljer om olika bidrag som ges till facket, inbegripet närmare 35 miljoner euro som betalas för "samarbete mellan fack och företag".
13. Den anarkosyndikalistiska visionen av generalstrejken beskrivs i romanform i boken Comment Nous Ferons la Révolution, skriven av två CGT-ledare, Pouget och Pataud, först publicerad 1909 (Editions Syllepse).
14. Det är värt att notera, att den grad av centralisering som uttrycks i IWW:s stadgar är mycket mer utvecklad än vad som existerade vid samma tid i den Andra Internationalen.
15. Med andra ord, arbetarråden.