Dagens medier överöser oss med bilder av fasorna i Bashar al Assads regim (t.ex. från fängelset Saydnaya), samtidigt som de gläds åt befolkningens firande av "slutet på mardrömmen". Men lättnaden över slutet på denna terrorregim är inget annat än en fåfäng illusion. Sanningen är att befolkningen (både i Syrien och i resten av världen) är offer för ett nytt och brottsligt bedrägeri, ett nytt exempel på den härskande klassens bedrägliga hyckleri: att få folk att tro att terrorn, kriget och eländet enbart var Assads ansvar, en "galning" som måste stoppas för att återställa fred och stabilitet.

I själva verket har alla imperialister, från de minsta makterna i regionen till de stora världsmakterna, varit skamlöst delaktiga i regimens grymheter: Låt oss inte glömma hur Obama, "vinnaren av Nobels fredspris", tittade åt andra hållet 2013 när Bashar al-Assad bombade eller använde giftgas mot sin befolkning, eller hur många av de "demokratiska" makterna, som nu gratulerar sig själva till "tyrannens fall", har anpassat sig till Assadfamiljen i årtionden, eller till och med varit deras medbrottslingar, för att försvara sina smutsiga intressen i regionen. Samma stora "demokratier" ljuger än en gång skamlöst när de försöker rentvå landets nya ledare, som beskrevs som "terrorister" för bara några år sedan: dessa "moderater", som kan hitta en "fredlig" utväg, är inget annat än en samling islamister och halshuggare från al-Qaidas eller Daeshs led!

Ett obevekligt kaos väntar oss

För ett år sedan, när konflikten bröt ut i Gaza, delade vi ut ett flygblad där vi fördömde utvidgningen av det barbari som dessa massakrer redan förberedde:

"Hamas-attacken och Israels svar har en sak gemensamt: den brända jordens politik. Gårdagens terroristmassaker och dagens bombmattor kan inte leda till någon verklig och varaktig seger. Detta krig kastar Mellanöstern in i en era av destabilisering och konfrontation. Om Israel fortsätter att jämna Gaza med marken och begrava dess invånare under spillrorna finns det en risk att Västbanken också tar eld, att Hizbollah drar in Libanon i kriget och att Iran till slut blir inblandat.... Medan den ekonomiska och krigiska konkurrensen mellan Kina och Förenta staterna blir alltmer brutal och förtryckande, böjer sig inte de andra nationerna för order från den ena eller andra av dessa två kolosser; de spelar sitt eget spel, i oordning, oförutsägbarhet och kakofoni. Ryssland attackerade Ukraina mot Kinas inrådan. Israel krossar Gaza mot amerikansk inrådan. Dessa två konflikter är sinnebilden för den fara som hotar hela mänskligheten med döden: mångfaldigandet av krig vars enda syfte är att destabilisera eller förgöra motståndaren; en ändlös kedja av irrationella och nihilistiska utpressningar; var och en för sig, synonymt med okontrollerbart kaos".[1]

Jihadisternas blixtoffensiv drog fördel av det växande kaoset i regionen: Assad och hans korrupta regim hängde på en skör tråd sedan den ryska armén, som var fast i Ukraina, inte längre kunde stödja honom och Hizbollah, som var indraget i kriget mot Israel, hade övergett sina positioner i Syrien. I krigiska barbarism kunde denna koalition av disparata miliser rusa in i Damaskus utan att stöta på något större motstånd. Vad vi bevittnar i dag i Syrien, liksom i går i Libanon och Ukraina, är spridningen och förstärkningen av dessa brända jordens krig där ingen av motståndarna får en solid position, varaktigt inflytande eller en stabil allians, utan i stället driver på en obönhörlig huvudstupa rusning in i kaos.

Vem kan göra anspråk på att ha vunnit en solklar seger? Den nya syriska regimen står redan inför en situation med fragmentering och splittring som påminner om Libyen efter Khaddafi. Assadregimens fall är också ett stort bakslag för Iran, som förlorar en värdefull allierad i en tid då Hamas och Hizbollah dräneras. Samtidigt kan Ryssland få se sina värdefulla militärbaser i Medelhavsområdet försvinna samtidigt som trovärdigheten i försvaret av sina allierade... Även de som, i likhet med Israel eller Förenta staterna, skulle kunna glädjas åt att se nya, mer försonliga herrar anlända till Damaskus, har inte mer än ett relativt förtroende för dem, vilket framgår av de israeliska bombningarna för att förstöra arsenalerna och förhindra att de hamnar i händerna på den nya regimen. Turkiet, som verkar vara den största vinnaren på Assads fall, vet också att man kommer att få räkna med ökat amerikanskt stöd till kurderna och en ännu mer kaotisk situation vid landets gränser. "Tyrannens fall" innebär inget annat än mer krig och kaos!

Kapitalismens sönderfall leder mänskligheten mot barbari och undergång.

Om kaoset, terrorn och massakrerna verkligen är ett verk av världens härskare, av borgarklassen, både den auktoritära och den demokratiska, så är de framför allt ett resultat av den dekadenta kapitalismens logik. Kapitalism är total konkurrens, plundring och krig. Det faktum att detta krig nu sprider sig till allt fler delar av världen och orsakar meningslös förödelse och masslakt är ett uttryck för den historiska återvändsgränd som det kapitalistiska systemet befinner sig i. I samband med kriget i Gaza skrev vi: "Oavsett vilka åtgärder som vidtas är dynamiken mot destabilisering ofrånkomlig. I grund och botten är detta alltså ett nytt viktigt skede i accelerationen av det globala kaoset. Denna konflikt visar i vilken utsträckning varje stat i allt högre grad tillämpar en "brända jorden"-politik för att försvara sina intressen, inte för att vinna inflytande eller erövra intressen, utan för att så kaos och förstörelse bland sina rivaler. Denna tendens till strategisk irrationalitet, kortsiktighet, instabila allianser och "var och en för sig" är inte en godtycklig politik av den ena eller andra staten, och inte heller en produkt av ren och skär dumhet hos den ena eller andra borgerliga fraktionen vid makten. Det är en följd av de historiska förhållandena, kapitalismens sönderfall, där alla stater konfronteras med varandra. I och med krigsutbrottet i Ukraina har denna historiska tendens och militarismens tyngd på samhället förvärrats på ett djupgående sätt. Kriget i Gaza bekräftar i vilken utsträckning det imperialistiska kriget nu är den viktigaste destabiliserande faktorn i det kapitalistiska samhället. Krigets andedräkt, som är en produkt av kapitalismens motsättningar, ger i sin tur näring åt samma motsättningar och ökar, genom militarismens tyngd, den ekonomiska krisen, miljökatastrofen och samhällets sönderfall."[2] Denna dynamik tenderar att fördärva varje del av samhället, att försvaga varje nation, med början i den främsta av dem: Förenta staterna.

Som en konsekvens av denna nedbrytning av det kapitalistiska samhället har vi sett uppkomsten av fenomen som massiva flyktingströmmar, som den som utlöstes av kriget i Syrien 2015, med nästan 15 miljoner fördrivna människor (7 miljoner i själva Syrien, 3 miljoner i Turkiet och cirka 1 miljon mellan Tyskland och Sverige). Då fördömde vi borgarklassens hycklande fraser om att "flyktingar är välkomna”[3] vilket inte innebar att exploatörerna nu var solidariska, utan snarare var ett försök att begränsa kaosets genom att dra nytta av billig arbetskraft. Samma välgörare uppmanar nu flyktingar att återvända till det helvete som är Syrien, eftersom "den förtryckande regimen inte längre existerar" och "landet rör sig mot ett återställande av demokratisk normalitet". Detta är den motbjudande cynismen hos dessa "demokratier", som i praktiken genomför den politik som förespråkas av de populistiska partier och den yttersta höger som de säger sig ta avstånd från. Alternativet till den förstörelse av mänskligheten som kapitalismens överlevnad innebär är internationell klassolidaritet, en solidaritet i kampen mot den globala kapitalismen.

Valerio, den 13 december, 2025