Trump är tillbaka i Vita huset efter en jordskredsseger i presidentvalet. I hans anhängares ögon är han en oövervinnelig amerikansk hjälte som har överlevt alla hinder: det ”riggade valet”, den ”rättsliga inkvisitionen”, ”etablissemangets” fientlighet och till och med mordförsök! Bilden av en mirakulöst räddad Trump, med blödande öra och höjd näve efter att ha blivit träffad av ett skott, kommer att gå till historien. Men bakom den beundran som hans reaktion väckte var denna attack framför allt det mest spektakulära uttrycket för en valkampanj som nådde nya höjder av våld, hat och irrationalitet. Denna extraordinära kampanj, som spydde ut pengar och var fylld med obsceniteter, precis som dess slutresultat, segern för en megaloman och korkad miljardär, återspeglar den avgrund som det borgerliga samhället håller på att sjunka ner i.

Rösta mot populismen? Nej! Vi måste störta kapitalismen!

Trump har alla förutsättningar att framstå som en riktigt ”bad guy”: han är en vulgär lögnare och cyniker, lika rasistisk och kvinnofientlig som han är homofob. Under hela valkampanjen slätade den internationella pressen över de faror som hans återkomst till makten skulle innebära för ”demokratiska” institutioner, minoriteter, klimatet och de internationella relationerna: ”Världen håller andan” (Die Zeit), ’En amerikansk mardröm’ (L'Humanité), ’Hur ska världen överleva Trump?’ (Público), ’Ett moraliskt debacle’ (El País)...

Så borde vi ha föredragit Harris och valt sida för det så kallade ”mindre onda” för att blockera vägen till populism? Det är vad borgarklassen vill få oss att tro. Under flera månader befann sig USA:s nya president i hjärtat av en världsomspännande propagandakampanj mot populism[1]. Kamala Harris uppmanade ständigt till försvar av ”den amerikanska demokratin” och beskrev sin motståndare som en ”fascist ”. Till och med Trumps tidigare stabschef var snabb med att beskriva honom som en ”blivande diktator”. Miljardärens seger gav bara ytterligare bränsle åt denna mystiska kampanj till förmån för den borgerliga ”demokratin”.

Många väljare gick till vallokalen och tänkte: ”Vi har haft det svårt med Demokraterna i fyra år, men det kommer ändå inte att bli så illa som Trump i Vita huset”. Det är den tanken som borgarklassen alltid har försökt pådyvla arbetarna för att få dem att gå till valurnorna. Men i den dekadenta kapitalismen är de allmänna valen en maskerad, ett falskt val som inte har någon annan funktion än att förhindra arbetarklassens reflektion över sina historiska mål och medlen för att uppnå dem.

Valet i USA är inget undantag från denna verklighet. Om Trump vann så stort var det först och främst för att demokraterna är hatade. I motsats till bilden av en ”republikansk våg” fick Trump inte något massivt stöd. Antalet väljare för Trump har varit relativt stabilt jämfört med föregående val 2020. Det var framför allt vicepresident Harris som genom demokraternas misskreditering, drabbades av den största förlusten och förlorade inte mindre än 10 miljoner väljare på fyra år. Och det av goda skäl! Bidenadministrationen genomförde våldsamma attacker på arbetarklassens levnads- och arbetsvillkor, något som började med inflationen, som fick priset på mat, bensin och bostäder att skjuta i höjden. Sedan följde en enorm våg av uppsägningar och osäkra anställningar, vilket till slut fick arbetarna att gå ut i kamp i stor skala[2]. När det gäller invandring har Biden och Harris, som valdes på löftet om en ”humanare” politik, ständigt skärpt villkoren för att komma in i USA, och gått så långt som att stänga gränsen mot Mexiko och helt sonika förbjuda migranter att ens söka asyl. På den internationella arenan kom Bidens ohämmade militarism, frikostiga finansiering av massakrerna i Ukraina och ”kritiska stöd” till den israeliska arméns övergrepp också att reta upp väljarna.

Harris kandidatur kan inte ge upphov till några illusioner, vilket vi tidigare har sett med Obama och, i mindre utsträckning, med Biden. Proletariatet har inget att förvänta sig av valet eller av de borgerliga makthavarna: det är inte den ena eller andra klicken vid makten som ”missköter affärerna”, det är det kapitalistiska systemet som sjunker ned i kris och historisk konkurs. Oavsett om de är Demokrater eller Republikaner kommer de alla att fortsätta att hänsynslöst exploatera arbetarklassen och sprida elände i takt med att krisen fördjupas; alla kommer de att fortsätta att införa den borgerliga statens grymma diktatur och bomba oskyldiga människor runt om i världen!

Trumpismen, ett uttryck för kapitalismens sönderfall

De mest ansvarsfulla delarna av den amerikanska statsapparaten (de flesta medierna och de högsta tjänstemännen, militärledningen, den mest moderata falangen inom det republikanska partiet etc.) har ändå gjort sitt yttersta för att förhindra att Trump och hans klan återvänder till Vita huset. Kaskaden av stämningar, varningarna från i stort sett alla experter inom olika områden och till och med mediernas obevekliga ansträngningar att förlöjliga kandidaten räckte inte för att stoppa hans kapplöpning mot makten. Valet av Trump är ett riktigt slag i ansiktet, ett tecken på att borgarklassen i allt högre grad förlorar kontrollen över sitt valskådespel och inte längre kan förhindra att en oansvarig bråkmakare får tillträde till de högsta statliga ämbetena.

Att populismen är på frammarsch är inget nytt: Brexit-omröstningen 2016, följt av Trumps överraskande seger samma år, var de första och mest spektakulära tecknen på detta. Men kapitalismens allt djupare kris och staternas växande oförmåga att kontrollera situationen, vare sig det gäller geostrategiskt, ekonomiskt, miljömässigt eller socialt, har bara bidragit till att förstärka den politiska instabiliteten över hela världen: beslutsoförmögna parlament, populism, spänningar mellan borgerliga klickar, instabila regeringar... Dessa fenomen vittnar om en upplösningsprocess som nu pågår i hjärtat av världens mäktigaste stater. Denna trend har gjort det möjligt för en galning som Milei att bli statschef i Argentina och för populister att komma till makten i flera europeiska länder, där borgarklassen är den mest erfarna i världen.

Trumps seger är en del av denna process, men markerar också ett viktigt ytterligare steg. Om Trump förkastas av en stor del av statsapparaten beror det framför allt på att hans program och metoder riskerar att inte bara skada USA-imperialismens intressen i världen, utan också ytterligare öka statens svårigheter att säkerställa den skenbara sociala sammanhållning som krävs för att det nationella kapitalet ska fungera. Under valkampanjen höll Trump en rad provocerande tal, som väckte hans anhängares hämndlystnad till liv som aldrig förr och till och med hotade de ”demokratiska” institutioner som borgarklassen så väl behöver för att ideologiskt hålla arbetarklassen i schack. Han har ständigt underblåst den mest bakåtsträvande och hatiska retoriken, med hot om upplopp om han inte blir vald. Och han har aldrig ägnat en tanke åt de konsekvenser som hans ord skulle kunna få för samhällsstrukturen. Det extrema våldet i denna kampanj, som demokraterna också är ansvariga för i många avseenden, kommer utan tvekan att fördjupa klyftorna i den amerikanska befolkningen och kan bara ytterligare öka våldet i ett redan mycket fragmenterat samhälle. Men Trump, i den brända jordens logik som alltmer präglar det kapitalistiska systemet, var beredd att göra vad som helst för att vinna.

Under 2016, då Trumps seger var relativt oväntad, även av honom själv, kunde den amerikanska borgarklassen förbereda marken genom att i regeringen och administrationen placera personligheter som kunde bromsa miljardärens mest vansinniga beslut. De som Trump senare beskrev som ”förrädare” hade t.ex. kunnat förhindra att det sociala trygghetssystemet (Obamacare) avskaffades eller att Iran bombades. När covid-pandemin bröt ut kunde hans vicepresident Mike Pence också hantera krisen trots att Trump trodde att det räckte med att spruta in desinfektionsmedel i lungorna för att bota sjukdomen... Det var samme Pence som till slut offentligt desavouerade Trump genom att säkerställa maktöverföringen till Biden medan upploppsmakare marscherade mot Capitolium. Från och med nu, även om arméns generalstab fortfarande är mycket fientligt inställd till Trump och fortfarande kommer att göra sitt yttersta för att försena hans värsta beslut, har den nye presidentens klan förberett sig genom att avlägsna ”förrädarna ” och förbereder sig för att regera ensam mot alla, vilket gör att vi kan förvänta oss en mandatperiod som är ännu mer kaotisk än den föregående.

Mot en alltmer kaotisk värld

Under valkampanjen presenterade sig Trump som en ”fredens man” och hävdade att han skulle sätta stopp för konflikten i Ukraina ”inom 24 timmar”. Hans smak för fred stannar uppenbarligen vid Ukrainas gränser, eftersom han samtidigt har gett sitt ovillkorliga stöd till den israeliska statens massakrer och har varit mycket hätsk mot Iran. I själva verket vet ingen riktigt vad Trump kommer att göra (eller kunna göra) i Ukraina, Mellanöstern, Asien, Europa eller med Nato, så mångsidig och nyckfull har han alltid varit.

Å andra sidan kommer hans återkomst att innebära en aldrig tidigare skådad acceleration av instabilitet och kaos i världen. I Mellanöstern föreställer sig Netanyahu redan att han i och med Trumps seger har friare händer än någonsin sedan konflikten i Gaza inleddes. Israel skulle kunna försöka uppnå sina strategiska mål (förstörelse av Hizbollah, Hamas, krig mot Iran etc.) på ett mycket mer frontalt sätt och sprida mer barbari i hela regionen.

I Ukraina riskerar konflikten att ta en ännu mer dramatisk vändning efter Bidens mer eller mindre måttfulla stödpolitik. Till skillnad från i Mellanöstern är USA:s politik i Ukraina en del av en noga uttänkt strategi för att försvaga Ryssland och dess allians med Kina samt stärka de europeiska staternas band till Nato. Trump skulle kunna ifrågasätta denna strategi och ytterligare försvaga det amerikanska ledarskapet. Oavsett om Trump beslutar sig för att överge Kiev eller ”straffa” Putin kommer massakrerna oundvikligen att eskalera och kanske sprida sig utanför Ukraina.

Men det är Kina som står i centrum för den amerikanska imperialismens uppmärksamhet. Konflikten mellan USA och Kina står i centrum för världssituationen, och den nye presidenten skulle kunna mångdubbla sina provokationer, vilket skulle tvinga Kina att reagera kraftfullt, till exempel genom att sätta press på USA:s allierade Japan och Korea, som redan har uttryckt sin oro. Och allt detta mot bakgrund av eskalerande handelskrig och protektionism vars katastrofala konsekvenser för den globala ekonomin redan fördöms av världens ledande finansinstitut.

Trumps oförutsägbarhet kan därför bara ytterligare förstärka tendensen mot var och en för sig själv och driva alla makter, stora som små, att dra nytta av den amerikanska polismannens ”reträtt” för att spela ut sina egna kort i ett klimat av enorm förvirring och ökat kaos. Även USA:s ”allierade” försöker redan mer öppet distansera sig från Washington genom att förespråka nationella lösningar, både ekonomiska och militära. Så snart Trumps seger hade bekräftats uppmanade Frankrikes president EU:s medlemsstater att försvara sina intressen gentemot USA och Kina...

Ett ytterligare hinder för arbetarklassen

I ett läge av ekonomisk kris, i en tid då proletariatet återfår sin kampanda på internationell nivå och gradvis återupptäcker sin klassidentitet, är Trumps klick i den amerikanska borgarklassens ögon uppenbarligen inte den bäst lämpade för att hantera klasskampen och driva igenom de attacker som kapitalet behöver. Hans öppna hot om repression mot strejkande och hans mardrömslika partnerskap med en så öppet arbetarfientlig figur som Elon Musk, tillsammans med miljardärens svepande uttalanden under de senaste strejkerna i USA (Boeing, hamnarbetare, hotell, bilar etc.) kan bara utgöra en källa till oro för borgarklassen. Trumps löfte om att hämnas på statsanställda, som han betraktar som sina fiender, genom att avskeda 400 000 av dem, förebådar också problem efter valet.

Men det vore ett misstag att tro att Trumps återkomst till Vita huset kommer att stimulera klasskampen. Tvärtom kommer det att komma som en verklig chock. Uppdelningspolitiken mellan etniska grupper, mellan stadsbor och landsbygdsbor, mellan akademiker och icke akademiker, allt våld och hat som valkampanjen genererade och som Trump kommer att fortsätta att utnyttja, mot svarta, mot invandrare, mot homosexuella eller transpersoner, alla irrationella utspel från den kristna högern och andra konspirationsteoretiker, kort sagt hela röran av uttryck för sönderfallet, kommer att väga ännu tyngre på arbetande människor och skapa djupa klyftor och till och med våldsamma politiska konfrontationer till förmån för populistiska eller antipopulistiska klickar.

Trump-administrationen kommer utan tvekan att kunna räkna med att borgarklassens vänsterfraktioner, med början i ”socialisterna”, kommer att utnyttja denna splittring och se till att arbetarnas kamp spårar ur. Efter att ha kampanjat för båda Clintons, Obama, Biden och Harris, anklagar Bernie Sanders utan att blinka demokraterna för att ha ”övergett arbetarklassen”, som om detta militaristiska, arbetarmördande parti, som ofta har suttit vid makten sedan 1800-talet, hade något med arbetarklassen att göra! Så snart hon blivit omvald till representanthuset lovade vänsterdemokraten Ocasio-Cortez att göra sitt yttersta för att dela upp arbetarklassen i ”samhällen”: ”Vår kampanj handlar inte bara om att vinna röster, den handlar om att ge oss medel att bygga starkare samhällen”.

Men arbetarklassen har styrkan att slå tillbaka trots dessa nya hinder. Medan kampanjen var i full gång, och trots de ökända anklagelserna om att spela populisterna i händerna, fortsatte arbetarna att kämpa mot åtstramningar och uppsägningar. Trots fackföreningarnas isolering, trots den enorma mängden demokratisk propaganda och trots splittringens tyngd visade de att klasskamp är det enda svaret på kapitalismens kris.

Framför allt är arbetarna i Förenta staterna inte ensamma! Dessa strejker ingår i ett sammanhang av internationell kampvilja och ökad reflektion som har pågått sedan sommaren 2022, då arbetare i Storbritannien, efter årtionden av uppgivenhet, höjde ett rop av ilska, ”Enough is enough!”, som kommer att fortsätta att spridas i hela arbetarklassen!

EG, den 9 november 2024

1. The future of humanity lies not in the ballot box, but in the class struggle!, World Revolution 401

2. Strikes in the United States, Canada, Italy... For three years, the working class has been fighting against austerity, publicerad på IKS engelska website (2024).