För 130 år sedan, när spänningarna mellan de kapitalistiska makterna i Europa ökade, ställde Friedrich Engels mänsklighetens inför ett grundläggande framtidsperspektiv: socialism eller barbari.

Detta perspektiv förverkligades under första världskriget, som bröt ut 1914 och resulterade i 20 miljoner döda, 20 miljoner invalider och, i krigets kaos, den « spanska sjukan » , influensapandemin som dödade över 50 miljoner människor.

Revolutionen i Ryssland 1917 och de revolutionära försöken i olika länder gjorde slut på blodsutgjutelsen och visade den andra sidan av det historiska dilemma som Engels ställde upp: den revolutionära klassens, proletariatets, störtande av kapitalismen i världsskala, vilket öppnade upp möjligheten till ett kommunistiskt samhälle.

Det som därpå följde, var:

- krossandet av det världsrevolutionära försöket, den brutala kontrarevolutionen i Ryssland som stalinismen genomförde under "kommunismens" fana;

- massakern på proletariatet i Tyskland[1] - inledd av socialdemokratin och fullbordad av nazismen;

- proletariatets inlemmande i "Sovjetunionen", massakern på proletariatet i det landet;

- Proletärernas engagemang under antifascismens och det "socialistiska" fosterlandets flaggor, som 1939-45 ledde till ett nytt utbrott av barbari, andra världskriget med 60 miljoner döda och en oändlig rad av lidanden: nazisternas och stalinisternas koncentrationsläger, de allierades bombningar av Dresden, Hamburg och Tokyo (särskilt mellan januari och mars 1945), USA:s atombomber på Hiroshima och Nagasaki.

Sedan dess har kriget fortsatt att skörda offer på alla kontinenter.

Först var det konfrontationen mellan det amerikanska och det ryska blocket, det "kalla kriget" (1945-89), med en ändlös kedja av lokala krig och hotet om massiva attacker av atombomber som hängde över hela planeten.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1989-91 har kaotiska krig drabbat planeten: Irak, Jugoslavien, Rwanda, Afghanistan, Jemen, Syrien, Etiopien, Sudan... Kriget i Ukraina är den allvarligaste krigskrisen sedan 1945.

Krigets barbari åtföljs av en mångfald och ett samspel av destruktiva krafter som förstärker varandra: COVID-pandemin, som fortfarande är långt ifrån besegrad och som förebådar hotet om nya pandemier; den ekologiska och miljömässiga katastrofen som accelererar och förstärks i kombination med klimatstörningar, vilket leder till alltmer okontrollerbara och dödliga katastrofer: torka, översvämningar, orkaner, tsunamis...., en aldrig tidigare skådad grad av förorening av mark, vatten, luft och rymd, den allvarliga livsmedelskrisen som orsakar svältkatastrofer av enorma proportioner. För 40 år sedan riskerade mänskligheten att gå under i ett tredje världskrig, i dag kan den förintas genom denna enkla sammanslagning och dödliga kombination av de förintelsekrafter som för närvarande är i arbete: "Att brutalt förintas av ett regn av termonukleära bomber i ett allmänt krig eller av föroreningar, radioaktivitet från kärnkraftverk, svält, epidemier och massakrer i flera krigiska konflikter (i vilka atomvapen också kan användas), allt detta är i slutändan samma sak. Den enda skillnaden mellan dessa två former av förintelse är att den första är snabbare, medan den senare är långsammare och skulle orsaka desto mer lidande"[2] . Det dilemma som Engels ställer oss inför tar en mycket mer angelägen form: KOMMUNISMEN eller MÄNSKLIGHETENS UNDERGÅNG. Det är ett allvarligt ögonblick, och det är nödvändigt att internationalistiska revolutionärer säger detta tydligttill vår klass, eftersom det är bara den som genom en ständig och obeveklig kamp kan öppna det kommunistiska perspektivet.

Imperialistiska krig är
kapitalismens livsstil

"Massmedia" förfalskar och underskattar krigets verklighet. I början talade de dygnet runt bara om kriget i Ukraina. Men med tiden har kriget trivialiserats, det är inte ens längre en av rubrikerna, dess eko sträcker sig inte längre än till några hotfulla uttalanden, uppmaningar till uppoffringar för att "skicka vapen till Ukraina", propagandakampanjer mot rivaler, falska nyheter, allt kryddat med fåfänga illusioner om "förhandlingar" ....

Att trivialisera kriget, att vänja sig vid dess motbjudande lukt av lik och rykande ruiner, är den värsta formen av svek, att dölja den allvarliga fara som det utgör för mänskligheten, att vara blind för alla de hot som ständigt hänger över våra huvuden.

Miljontals människor i Afrika, Asien och Centralamerika känner inte till någon annan verklighet än kriget; från födelse till död lever de i ständigt barbari där grymheter av alla slag sprids: barnsoldater, straffoperationer, gisslantagningar, terroristattacker, massiva förflyttningar av hela befolkningar, urskillningslösa bombningar...

Medan krig i det förflutna var begränsade till frontlinjerna och de stridande, är krigen under de tjugonde och tjugoförsta århundradena TOTALA KRIG som omfattar alla områden av samhällslivet och vars effekter sprider sig över hela världen och påverkar alla länder, även de som inte är direkta krigsdeltagare. Ingen invånare eller plats på planeten kan nu undgå deras dödliga effekter.

På frontlinjerna, som kan sträcka sig tusentals kilometer, på land, till sjöss, i luften och i rymden, förkortas liv av bomber, skottlossning, minor och i många fall även av "vänskaplig eld"... Alla deltagare, som grips av en mordisk galenskap, tvingas av den terror som deras överordnade utövar eller är fångade i extrema situationer, tvingas till de mest självmordsbenägna, kriminella och destruktiva handlingar.

På en del av den militära fronten är det "krig på distans", med en oavbruten användning av ultramoderna förstörelsemaskiner: flygplan som släpper tusentals bomber utan avbrott, fjärrstyrda drönare som siktar på alla fiendens "mål", mobilt eller fast artilleri som obevekligt slår mot fienden, missiler som täcker hundratals eller tusentals kilometer...

Den så kallade bakre delen av denna front blir också en permanent krigsskådeplats där befolkningen tas som gisslan. Vem som helst kan dö i de periodiska bombningarna av hela städer... I de olika produktionscentra arbetar människor med vapen bakom ryggen, under stark övervakning av polisen, de politiska partierna, fackföreningarna och alla andra institutioner som står till tjänst för "fosterlandets försvar", samtidigt som de löper risken att bli uppslitna av fiendens bomber. Arbetet blir ett ännu större helvete än den kapitalistiska exploateringens dagliga helvete.

Den dramatiskt ransonerade maten är en smutsig, stinkande soppa ... Det finns inget vatten, ingen elektricitet, ingen värme... Miljoner människor ser sin existens reducerad till att överleva som djur. Granater faller från himlen och dödar tusentals människor eller orsakar dem fruktansvärda plågor; på marken pågår oavbrutna polisiära eller militära kontroller, risken att bli arresterad av beväpnade hantlangare, statens legosoldater som kallas "fosterlandets försvarare"... Man måste ständigt springa för att ta skydd i smutsiga, råttangripna källare... Respekten, den mest elementära solidariteten, förtroendet, det rationella tänkandet ... sveps bort av den terrorstämning som inte bara regeringen utan också den nationella unionen, som partierna och fackföreningarna deltar i med hänsynslös iver, har infört. De mest absurda rykten, de mest osannolika nyheter cirkulerar oavbrutet och framkallar en hysterisk atmosfär av fördömande, blind misstänksamhet, brutal spänning och pogromer.

Kriget, detta barbari som önskas och planeras av regeringarna, som förvärrar det genom att medvetet sprida hat och skräck mot "den andre", splittring och uppdelning mellan människor, död för dödens skull, institutionalisering av tortyr, underkastelse och maktförhållanden, framställs som den enda möjliga logiken i den sociala utvecklingen. De våldsamma striderna kring kärnkraftverket i Zaporizhia i Ukraina visar att båda sidor inte tvekar att riskera en radioaktiv katastrof som är mycket värre än Tjernobyl och som får dramatiska konsekvenser för den europeiska befolkningen. Hotet om användning av kärnvapen ärständigt närvarande.

Krigets ideologi

Kapitalismen är historiens mest hycklande och cyniska system. Hela dess ideologiska "konst" består i att framställa sina intressen som "folkets intressen", prydda av de "ädlaste idealen": rättvisa, fred, framsteg, mänskliga rättigheter ... !

Alla stater skapar en krigsideologi för att rättfärdiga den och för att göra sina "medborgare" till hyenor, redo att döda. "Krig är ett gigantiskt, metodiskt och organiserat mord. Hos människor är detta systematiska dödande endast möjligt om man har uppnått en viss grad av berusning i förväg. Den bestialiska handlingen måste åtföljas av samma bestialiska tanke- och meningsfullhet; den förbereder och ackompanjerar den" (Rosa Luxemburg).

De stora demokratierna gör fred till en grundpelare i sin krigsideologi. Demonstrationer "för fred" har alltid förberett imperialistiska krig. Sommaren 1914 och 1938-39 demonstrerade miljontals människor "för fred" med sterila protestrop från "godhjärtade medborgare", exploatörer och exploaterade som höll varandra i handen, vilket det "demokratiska" lägret gång på gång har använt för att rättfärdiga påskyndandet av krigsförberedelserna.

Under första världskriget hade Tyskland mobiliserat sina trupper för att "försvara freden", som "brutits av attacken i Sarajevo mot dess österrikiska allierade". Men på andra sidan ägnade sig Frankrike och Storbritannien åt massmord i fredens namn, som "bröts av Tyskland". Innan det andra världskriget låtsades Frankrike och Storbritannien att man genomförde en "fredsinsats" i München, trots Hitlers krav, samtidigt som de desperat förberedde sig för krig, och invasionen av Polen genom Hitlers och Stalins kombinerade åtgärder gav dem den perfekta ursäkten för att gå i krig... I Ukraina förklarade Putin fram till timmarna före invasionen den 24 februari 2022 att han ville ha "fred", medan USA obevekligt fördömde Putins krigshetsande....

Nationen, det nationella försvaret och alla ideologiska vapen som kretsar kring det (rasism, religion etc.) är en krok för att mobilisera proletariatet och hela befolkningen i den imperialistiska massakern. I "fredliga" tider proklamerar bourgeoisin "folkens samexistens", men allt försvinner i och med det imperialistiska kriget. Då faller maskerna och alla sprider hatet mot utlänningen och det häftiga försvaret av nationen!

Alla presenterar sina krig som "defensiva". För hundra år sedan kallades de ministerier som ansvarade för barbariska krig för "krigsministerier", i dag kallas de, med det värsta hyckleriet, för "försvarsministerier". Försvaret är krigets fikonlöv. Det finns inga angripna nationer och angripande nationer, utan alla är aktiva deltagare i krigets dödliga spiral. I kriget mot Ukraina framstår Ryssland som "angriparen" eftersom Ryssland tog initiativet till att invadera Ukraina, men innan dess utvidgade USA på ett machiavelliskt sätt Nato genom att införliva flera tidigare Warszawapaktsländer i Nato. Det är inte möjligt att betrakta varje länk för sig, utan det är nödvändigt att undersöka den blodiga kedja av imperialistiska konfrontationer som har drabbat hela mänskligheten i över ett sekel.

De talar alla om ett "rent krig", som skulle (eller borde) följa "humanitära regler", "i enlighet med internationell rätt". Detta är ett avskyvärt bedrägeri, kombinerat med gränslös cynism och hyckleri! Den dekadenta kapitalismens krig kan inte lyda någon annan regel än den absoluta förstörelsen av fienden, vilket innebär att befolkningen i det motsatta lägret terroriseras genom skoningslösa bombningar... I krig upprättas en maktbalans där ALLT är tillåtet, från våldtäkt till den mest brutala bestraffningen av rivalens befolkning, till den mest urskillningslösa terror som utövas mot landets "medborgare" själva. Rysslands bombning av Ukraina följer i fotspåren av USA:s bombning av Irak, av både USA:s och Rysslands regeringar i Afghanistan och Syrien och, innan dess, av Vietnam, av Frankrikes bombning av sina tidigare kolonier, såsom Madagaskar och Algeriet, av de "demokratiska allierades" bombning av Dresden och Hamburg och av kärnvapenbarbarbariet i Hiroshima och Nagasaki. Under 1900-talet och 2000-talet har alla sidor använt sig av massutrotningsmetoder, även om det demokratiska lägret ofta har anförtrott dem åt personligheter som har gjort dem impopulära.

De har fräckheten att tala om "rättvisa krig"! Den del av Nato som stöder Ukraina säger att det är en kamp för demokrati mot despotism och Putins diktatoriska regim. Den ryska staten säger att den kommer att "avnazifiera" Ukraina. Båda är uppenbara lögner. "Demokratiernas" läger har lika mycket blod på sina händer: blodet från de otaliga krig som de har provocerat fram direkt (Vietnam, Jugoslavien, Irak, Afghanistan) eller indirekt (Libyen, Syrien, Jemen...), blodet från de tusentals migranter som dödats till havs eller vid USA:s eller Europas "heta gränser", i Medelhavets vatten... Den ukrainska staten använder terror för att införa det ukrainska språket och den ukrainska kulturen; den mördar arbetare för det enda brottet att de talar ryska; den tvångsrekryterar alla ungdomar som fastnar på gatorna eller på vägarna; den använder befolkningen, även på sjukhus, som mänskliga sköldar; den sätter in nyfascistiska gäng för att terrorisera befolkningen... Den ryska staten å sin sida, förutom bombningar, våldtäkter och summariska avrättningar, förflyttar tusentals familjer till koncentrationsläger i avlägsna områden; den inför terror i de "befriade" områdena och rekryterar ukrainare till armén genom att skicka dem till frontlinjen för att slaktas.

De verkliga orsakerna till krig

För tiotusen år sedan var ett av sätten att lösa upp den primitiva kommunismen stamkriget. Sedan dess har kriget varit ett av de värsta plågorna under de exploaterande produktionssätten. Men vissa krig kan ha spelat en progressiv roll i historien, till exempel i kapitalismens utveckling, genom att skapa nya nationer, utvidga världsmarknaden och stimulera utvecklingen av produktivkrafterna.

Sedan första världskriget har världen varit helt uppdelad mellan de kapitalistiska makterna, så att varje nationellt kapital har som enda utväg att erövra marknader, inflytelsesfärer och strategiska zoner från sina rivaler. Detta gör kriget och allt som hör till det (militarism, gigantisk ackumulering av vapen, diplomatiska allianser...) till kapitalismens PERMANENTA LIVSSÄTT. En ständig imperialistisk spänning drabbar världen och drar med sig alla nationer, stora som små, oavsett deras ideologiska mask och alibi, de styrande partiernas inriktning, deras rassammansättning eller deras kulturella och religiösa arv. ALLA NATIONER ÄR IMPERIALISTISKA. Myten om "fredliga och neutrala" nationer är en ren mystifikation. Om vissa nationer antar en "neutral" politik är det för att försöka dra nytta av motsättningen mellan de mest bestämda motståndarlägren och för att skapa sig ett område med imperialistiskt inflytande. År 2022 ansökte Sverige, ett land som officiellt varit "neutralt" i över 200 år, om att få ansluta sig till Nato, men Sverige "förrådde inga ideal" genom att göra det, utan förde bara sin egen imperialistiska politik "med andra medel".

Krig kan vara en god affär för de företag som tillverkar vapen, eller till och med gynna ett visst land under en tid, men för kapitalismen som helhet är det en ekonomisk katastrof, ett irrationellt slöseri, ett MINUS som oundvikligen väger negativt på världsproduktionen och orsakar skuldsättning, inflation och miljöförstöring, aldrig ett PLUS som skulle möjliggöra en ökad kapitalistisk ackumulation.

Krig är en oundviklig nödvändighet för varje nations överlevnad och en dödlig ekonomisk börda. Sovjetunionen kollapsade eftersom det inte kunde stå emot den vansinniga kapprustning som konfrontationen med Förenta staterna innebar och som de senare drev till sin spets med den berömda "Star Wars"-utrustningen på 1980-talet. USA, som var den stora vinnaren av andra världskriget och som hade en spektakulär ekonomisk uppgång fram till slutet av 1960-talet, har stött på många hinder för att bevara sin imperialistiska hegemoni, särskilt sedan upplösningen av blockpolitiken, som har gynnat uppkomsten av en dynamik som väcker nya imperialistiska begär - särskilt bland dess tidigare "allierade", Men också på grund av den gigantiska krigsansträngning som den amerikanska makten var tvungen att göra under mer än 80 år och de kostsamma militära operationer som den var tvungen att genomföra för att upprätthålla sin status som världens ledande supermakt.

Kapitalismen bär i sina gener, i sitt DNA, på den mest skärpta konkurrensen, ALLT MOT ALLA och VAR och EN FÖR SIG SJÄLV, för varje kapitalist såväl som för varje nation. Denna "organiska" tendens hos kapitalismen framträdde inte så tydligt under dess uppåtgående period, eftersom varje nationellt kapital fortfarande hade tillräckliga områden för sin expansion utan att behöva gå i konflikt med rivaler. Mellan 1914 och 1989 mildrades den genom att stora imperialistiska block bildades. I och med det abrupta slutet på denna disciplin skapar centrifugala tendenser en värld av dödlig oordning, där både imperialismer med ambitioner om global hegemoni och imperialismer med regionala anspråk eller mer lokala imperialismer alla strävar efter att tillfredsställa sina egna begär och intressen. I det här scenariot försöker USA förhindra att någon annan kan överskugga det genom att obevekligt använda sin överväldigande militära makt, genom att alltid sträva efter att stärka den och genom att ständigt inleda mycket destabiliserande militära operationer. Löftet 1990, efter Sovjetunionens slut, om en "ny världsordning med fred och välstånd" motbevisades omedelbart av Gulfkriget och sedan av krigen i f.d. Jugoslavien, Mellanöstern, Irak och Afghanistan, som har underblåst de krigiska tendenserna på ett sådant sätt att den "mest demokratiska imperialismen i världen", Förenta staterna, nu är den viktigaste aktören för att sprida krigiskt kaos och destabilisera världsläget.

Kina har utvecklats till en viktig konkurrent till USA:s ledarskap. Dess armé är trots sin modernisering fortfarande långt ifrån lika stark och erfaren som den amerikanska rivalens; dess "krigsteknik", som utgör grunden för en effektiv upprustning och krigsutövning, är fortfarande begränsad och bräcklig, långt ifrån den amerikanska makten; Kina är omgivet i Stilla havet av en kedja av fientliga makter (Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien etc.), vilket blockerar dess imperialistiska expansion till sjöss. Med tanke på denna ogynnsamma situation har landet inlett ett gigantiskt ekonomiskt-imperialistiskt projekt, kallat Sidenvägarna, som syftar till att etablera en global närvaro och en landbaserad expansion genom Centralasien, i en av de mest destabiliserade regionerna i världen. Det är en ansträngning vars resultat är mycket osäkert och som kräver totala och omätliga ekonomiska och militära investeringar och politisk/social mobilisering som ligger utanför landets kontrollmöjligheter, vilka i första hand bygger på den politiska stelheten i statsapparaten, ett tungt arv från den maoistiska stalinismen: ett systematiskt och brutalt användande av sina repressiva krafter, tvång och underkastelse under en gigantisk ultrabyråkratiserad statsapparat, vilket man kan se i samband med de många protesterna mot regeringens "nollvisionspolitik". Denna avvikande inriktning och den ackumulering av motsättningar som djupt undergräver dess utveckling skulle kunna leda till att Kina, som är en koloss med lerfötter, skakas om. På samma sätt som USA:s brutala och hotfulla svar illustrerar graden av mordisk galenskap, av blind flykt in i barbari och militarism (inklusive den ökande militariseringen av det sociala livet), som kapitalismen har nått som symptom på en allmän cancer som äter upp världen och nu direkt hotar jordens framtid och mänsklighetens liv.

Den stormvind av förstörelse som hotar världen

eKriget i Ukraina är inte en blixt från en klar himmel, utan följer på den värsta pandemin hittills under 2000-talet, COVID, med över 16 miljoner döda och vars härjningar fortsätter med de drakoniska inskränkningarna i Kina. Båda är dock en del av, och driver samtidigt på, en kedja av katastrofer som påverkar mänskligheten: Miljöförstöring, klimatförändringar och deras många konsekvenser, hungersnöd som återkommer med våld i Afrika, Asien och Latinamerika, den svindlande flyktingvågen som år 2021 kommer att nå en aldrig tidigare skådad siffra på 100 miljoner fördrivna eller migrerande människor, den politiska oreda som håller på att gripa tag i de centrala länderna, som vi ser med regeringarna i Storbritannien eller populismens tyngd i USA, liksom framväxten av de mest obskyra ideologierna...

Pandemin har avslöjat de motsättningar som undergräver kapitalismen. Ett samhällssystem som är stolt över sina imponerande vetenskapliga framsteg har ingen annan utväg än den medeltida metoden med karantän, samtidigt som hälsovårdssystemen kollapsar och ekonomin har varit lamslagen i nästan två år, vilket förvärrar en ekonomisk kris iallt snabbare takt. En samhällsordning som påstår sig ha framsteg som sitt främsta mål producerar de mest efterblivna och irrationella ideologier som har exploderat runt pandemin med löjliga konspirationsteorier, varav många kommer från "stora världsledare".

En direkt orsak till pandemin ligger i den värsta ekologiska katastrof som hotat mänskligheten på flera år. Kapitalismen, som drivs av vinst och inte av att tillfredsställa mänskliga behov, är ett rovdjur på naturresurser, precis som på mänskligt arbete, men samtidigt tenderar den att förstöra naturliga jämvikter och processer, genom att förändra dem på ett kaotiskt sätt, likt en trollkarlens lärling som framkallar alla slags katastrofer med allt mer destruktiva konsekvenser: Den globala uppvärmningen orsakar torka, översvämningar, bränder, smältande glaciärer och isberg, ett massivt försvinnande av växt- och djurarter med oförutsägbara konsekvenser, vilket innebär att den mänskliga art som kapitalismen leder till kommer att försvinna. Den ekologiska katastrofen förvärras av krigets nödvändigheter, av själva krigsoperationerna (den eventuella användningen av kärnvapen är ett tydligt uttryck för detta) och av förvärringen av en global ekonomisk kris som tvingar varje nationellt kapital att ytterligare ödelägga ett stort antal regioner i ett desperat sökande efter råvaror. Sommaren 2022 är en illustration av de allvarliga hot som mänskligheten står inför på det ekologiska området: en ökning av medel- och maximitemperaturen - den varmaste sommaren sedan de registrerades internationellt - utbredd torka som påverkar floder som Rhen, Po och Themsen, förödande skogsbränder, översvämningar som den i Pakistan som påverkade en tredjedel av landets yta, jordskred, ....... och mitt i detta katastrofala och ödelagda panorama drar regeringarna tillbaka sina löjliga åtaganden om "miljöskydd" i krigets namn!

"Slutresultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen är kaos", förklarade Kommunistiska Internationalens första kongress 1919. Det är självmordsbenäget och irrationellt, i strid med alla vetenskapliga kriterier, att tro att alla dessa härjningar bara är en summa av tillfälliga fenomen som alla har särskilda orsaker. Det finns en kontinuitet, en ackumulering av motsägelser som utgör en blodig röd tråd som förbinder dem och sammanstrålar i en dödlig tornado som hotar mänskligheten.

Vi bevittnar en acceleration av kapitalismens alla motsättningar, som kombineras med varandra och orsakar en multiplikatoreffekt av faktorer som leder till förstörelse och kaos.

Ekonomin befinner sig inte bara i en kris utan också i en ökande oordning (ständiga flaskhalsar i utbudet, kombinerade situationer av överproduktion och brist på varor och arbetskraft).

De mest industrialiserade länderna, som skulle vara oaser av välstånd och fred, håller på att destabiliseras och blir själva viktiga faktorer i den ökande internationella instabiliteten.

Som vi sade i manifestet från vår 9:e kongress (1991): "Aldrig tidigare har det mänskliga samhället upplevt ett slaktande av samma omfattning som under de två världskrigen. Aldrig tidigare har vetenskapliga framsteg använts i sådan omfattning för att åstadkomma förstörelse, massakrer och mänskligt elände. Aldrig tidigare har en sådan ackumulering av rikedomar varit i konflikt med, och orsakat, sådan svält och sådant lidande som har utlösts i länder i tredje världen under årtionden. Men det verkar som om mänskligheten ännu inte hade nått botten. Kapitalismens förfall innebär att detta system är en plåga. Men detta lidande har en historia: i dag har vi nått den sista fasen, den som innebär en allmän nedbrytning av samhället, att det ruttnar på marken.[3]

Proletariatets svar

Av alla samhällsklasser är det proletariatet som påverkas mest och drabbas hårdast av kriget. Det "moderna" kriget bygger på en gigantisk industriell maskin som kräver en tiofaldig exploatering av proletariatet. Proletariatet är en internationell klass som inte har något hemland, men krig är mordet på arbetarna för det hemland som exploaterar och förtrycker dem. Proletariatet är medvetandets klass; kriget är den irrationella konfrontationen, avsaknaden av alla medvetna tankar och reflektioner. Proletariatet har ett intresse av att söka den tydligaste sanningen; i krig är sanningen det första offret, fastkedjad, munkavle, kvävd av den imperialistiska propagandans lögner. Proletariatet är den klass som är enhetlig bortom språkets, religionens, rasens eller nationalitetens barriärer; den dödliga konfrontationen i kriget innebär i regel att nationer och befolkningar slits isär, delas och konfronteras. Proletariatet är internationalismens, den ömsesidiga tillitens och solidaritetens klass; kriget kräver misstänksamhet, rädsla för "utlänningar", det mest avskyvärda hatet mot "fienden" som drivkraft.

Eftersom kriget når och lemlästar proletariatets djupaste fibrer, kräver ett generaliserat krig att proletariatet först besegras. Första världskriget var möjligt eftersom den tidens arbetarklasspartier, de socialistiska partierna och fackföreningarna förrådde vår klass och förenade sig med sina borgarklasser i den NATIONELLA UNIONEN mot fienden. Men detta förräderi var inte tillräckligt, 1915 samlades socialdemokratins vänster i Zimmerwald och hissade fanan för kampen för världsrevolutionen. Detta bidrog till uppkomsten av masskamp som banade väg för revolutionen i Ryssland 1917 och den globala vågen av proletära resningar 1917-23, inte bara mot kriget för att försvara den proletära internationalismens principer, utan även mot kapitalismen genom att hävda sin förmåga som en enad klass att störta ett barbariskt och omänskligt utsugningssystem. En oförglömlig lärdom från 1917-18! Det var inte diplomatiska förhandlingar eller den ena eller andra imperialismens erövringar som avslutade första världskriget. DET VAR PROLETARIATETS INTERNATIONELLA REVOLUTIONÄRA UPPROR. ENDAST PROLETARIATET KAN SÄTTA STOPP FÖR DET KRIGISKA BARBARIET GENOM ATT INRIKTA SIN KLASSKAMP PÅ ATT FÖRSTÖRA KAPITALISMEN.

För att bana väg för andra världskriget var bourgeoisin tvungen att se till att proletariatet inte bara besegrades fysiskt utan också ideologiskt. Proletariatet utsattes för skoningslös terror överallt där dess revolutionära försök gick längst: i Tyskland under nazismen, i Ryssland under stalinismen. Men samtidigt var den ideologiskt engagerad och viftade med antifascismens fanor och försvaret av det "socialistiska fosterlandet", Sovjetunionen. "Från "seger till seger" fördes den [arbetarklassen] helt och hållet med i det andra imperialistiska kriget som, till skillnad från det första, inte skulle låta den uppstå på ett revolutionärt sätt, utan där den skulle inlemmas i de stora "segrarna" av "motstånd", "antifascism" eller koloniala och nationella "befrielser"" ("Manifestet från ICC:s första internationella kongress", 1975).

Sedan det historiska återupptagandet av klasskampen 1968, och under hela den period då världen var uppdelad i två imperialistiska block, vägrade arbetarklassen i de centrala länderna att göra de uppoffringar som kriget krävde, än mindre att gå till fronten för att dö för fosterlandet, vilket stängde dörren till ett tredje världskrig. Denna situation har inte förändrats sedan 1989.

Kampen mot inflationen
och kampen mot kriget

Men "icke-mobiliseringen" av proletariatet i de centrala länderna för krig är inte tillräcklig. En annan lärdom som vi kan dra av den historiska utvecklingen sedan 1989 är att det varken räcker med en enkel vägran att delta i krigsoperationer eller med ett enkelt motstånd mot det kapitalistiska barbariet. ATT STANNA KVAR I DETTA SKEDE KOMMER INTE ATT STOPPA KURSEN MOT MÄNSKLIGHETENS UNDERGÅNG.

Proletariatet måste ta sig in på den politiska terrängen i den allmänna internationella offensiven mot kapitalismen. Endast "medvetenheten om den nuvarande historiska situationens stora betydelse, i synnerhet om de dödliga faror som nedbrytningen innebär för mänskligheten, - dess beslutsamhet att fortsätta, utveckla och förena sin klasskamp ; - dess förmåga att omintetgöra de många fällor som en bourgeoisi, som till och med är drabbad av sin egen nedbrytning, inte kan undgå att lägga i sin väg, kommer att göra det möjligt för arbetarklassen att svara slag för slag på de attacker av alla slag som kapitalismen släpper lös, att slutligen gå till offensiv och slå ner detta barbariska system" ("Teser om sönderfallet, den sista fasen i kapitalismens förfall", tes 17).

Bakgrunden till den ackumulering av förstörelse, barbari och katastrofer som vi fördömer är kapitalismens oåterkalleliga ekonomiska kris, som är roten till hela dess funktionssätt. Sedan 1967 har kapitalismen gått in i en ekonomisk kris som den femtio år senare inte har lyckats ta sig ur. Tvärtom, som framgår av de ekonomiska omvälvningar som har ägt rum sedan 2018 och den ökande inflationen, blir den mycket värre, med dess efterverkningar i form av misär, arbetslöshet, osäkerhet och svält.

Den kapitalistiska krisen påverkar själva grunden för detta samhälle. Inflation, otrygghet, arbetslöshet, en fruktansvärd stress och arbetsförhållanden som förstör arbetstagarnas hälsa, bostäder som är oöverkomliga ...är bevis på en obeveklig försämring av arbetarklassens liv, och även om borgarklassen försöker skapa alla tänkbara uppdelningar genom att ge "mer privilegierade" villkor till vissa kategorier av arbetare, är det vi ser på det hela taget, å ena sidan, vad som sannolikt kommer att bli den värsta krisen i kapitalismens historia, och å andra sidan bekräftar den konkreta verkligheten med arbetarklassens ABSOLUTA UTARMNING i de centrala länderna helt och hållet riktigheten i den förutsägelse som Marx gjorde om kapitalismens historiska perspektiv och som ekonomer och andra av borgarklassens ideologer har hånat så mycket.

Den obevekliga försämringen av kapitalismens kris är en viktig stimulans för kampen och klassmedvetandet. Kampen mot krisens effekter är grunden för utvecklingen av arbetarklassens styrka och enighet. Den ekonomiska krisen påverkar direkt samhällets infrastruktur och avslöjar därför grundorsakerna till allt barbari som tynger samhället, vilket gör det möjligt för proletariatet att bli medvetet om behovet av att radikalt förstöra systemet och att sluta lura sig själv om möjligheterna att förbättra vissa aspekter av det.

I kampen mot kapitalismens brutala attacker, och framför allt mot inflationen som drabbar alla arbetare på ett allmänt och urskillningslöst sätt, kommer arbetarna att utveckla sin kampvilja, de kommer att kunna börja erkänna sig själva som en klass med styrka, självständighet och en historisk roll att spela i samhället. Denna politiska utveckling av klasskampen kommer att ge den förmågan att avsluta kriget genom att göra slut på kapitalismen.

Detta perspektiv börjar växa fram: "Inför borgarklassens attacker visar arbetarklassen i Storbritannien att den återigen är beredd att kämpa för sin värdighet, att vägra de uppoffringar som kapitalet ständigt kräver. Och än en gång är det den viktigaste återspeglingen av den internationella dynamiken: i vintras började strejkerna bryta ut i Spanien och USA, i sommar har även Tyskland och Belgien drabbats av strejker, och för de kommande månaderna förutspår alla kommentatorer "en explosiv social situation" i Frankrike och Italien. Det är omöjligt att förutsäga var och när arbetarnas kampvilja kommer att återvända i stor skala inom den närmaste framtiden, men en sak är säker: omfattningen av den nuvarande arbetarmobiliseringen i Storbritannien är ett viktigt historiskt faktum: passivitets- och underkastelsens dagar är över. De nya generationerna av arbetare höjer sina huvuden" ("Bourgeoisin kräver nya uppoffringar, arbetarklassen svarar med kamp" -ICC International Tract, augusti 2022).

Vi ser en brytning med de tidigare årens passivitet och desorientering. Arbetarnas återgång till stridbarhet som svar på krisen kan bli ett fokus för medvetandet genom de kommunistiska organisationernas ingripande. Det är uppenbart att varje manifestation av samhällets nedbrytning lyckas bromsa upp arbetarnas kampvilja, eller till och med lamslå den till en början, vilket var fallet med rörelsen i Frankrike 2019, som drabbades av pandemins utbrott. Detta innebär ytterligare svårigheter för utvecklingen av kampen. Men det finns ingen annan väg än kampen, och kampen i sig är redan en första seger. Världsproletariatet behåller - även genom en nödvändigtvis ojämn process, full av fallgropar och fällor som satts upp av klassfiendens politiska och fackliga apparater, av bittra nederlag - sin förmåga att återvinna sin klassidentitet och slutligen inleda en internationell offensiv mot detta döende system.

Hinder som
klasskampen måste övervinna

Tjugotalet på 2000-talet kommer därför att få stor betydelse för klasskampens och arbetarrörelsens historiska utveckling. De kommer att visa - som vi redan har sett sedan 2020 - tydligare än tidigare det perspektiv av mänsklighetens förstörelse som den kapitalistiska nedbrytningen medför. På den andra sidan kommer proletariatet att börja ta de första stegen, ofta tveksamma och med många svagheter, mot sin historiska förmåga att ställa upp det kommunistiska perspektivet. Perspektivets två poler, mänsklighetens undergång eller den kommunistiska världsrevolutionen, kommer att ställas på sin spets, även om den sistnämnda fortfarande ligger mycket långt borta och möter enorma hinder för att hävda sig själv.

Det skulle vara självmordsbenäget för proletariatet att dölja eller underskatta de gigantiska hinder som härrör både från kapitalets och dess staters agerande och från den förruttnelse av själva situationen som förgiftar den sociala atmosfären i hela världen:

1) Bourgeoisin har dragit lärdomar av den STORA RÄDSLA som revolutionens första triumf i Ryssland och den världsomfattande revolutionära vågen av proletära angrepp mellan 1917 och 1923 medförde, och som "i praktiken" bevisade det som Kommunistiska manifestet tillkännagav 1848: "Ett spöke vandrar genom Europa: kommunismens spöke. Bourgeoisin skapar sin egen dödgrävare: proletariatet".

a. DET SAMARBETE INTERNATIONELLT mot proletariatet, vilket vi såg i samband med revolutionen i Ryssland 1917[4] och i Tyskland 1918 samt massstrejken i Polen 1980.

b. Den har utvecklat en gigantisk apparat för att kontrollera, avleda och sabotera arbetarnas kamp, som förs fram av fackföreningarna och av partier av alla politiska färger, från extremhögern till extremvänstern.

c. Den använder och kommer att använda alla statens och dess "mediers" instrument för att lansera ständiga ideologiska kampanjer och artikulerade politiska manövrer som syftar till att motarbeta och obstruera proletär medvetenhet och proletär kamp.

2) Det kapitalistiska samhällets sönderfall förvärrar bristen på framtidstro. Den undergräver också proletariatets tilltro till sig självt och till sin styrka som den enda klass som kan störta kapitalismen, genom att underblåsa en situation av "var och en för sig", generaliserad konkurrens, social splittring i motsatta kategorier, korporativism, vilka alla utgör ett betydande hinder för utvecklingen av arbetarnas kamp och särskilt för deras revolutionära politisering.

3) I detta sammanhang riskerar proletariatet att dras in i interklassistiska strider, i mobiliseringar som polariseras kring splittrade strider (feminism, antirasism, klimat- eller miljöfrågor, ...), och alla dessa strider öppnar dörren för att avleda dess kamp på en grund av konfrontation mellan rent borgerliga fraktioner i antirasism eller antipopulism (en variant av antifascism), etc.

4) "Tiden står inte längre på arbetarklassens sida. Så länge hotet om samhällets förstörelse endast representerades av det imperialistiska kriget var det enkla faktum att proletariatets kamp kunde upprätthålla sig självt som ett avgörande hinder för ett sådant resultat tillräckligt för att blockera vägen till denna förstörelse. Å andra sidan, till skillnad från det imperialistiska kriget, som kräver att proletariatet ansluter sig till borgarklassens ideal för att kunna utlösas, behöver inte sönderfallet få med sig arbetarklassen för att förstöra mänskligheten. På samma sätt som de inte kan motsätta sig den ekonomiska kollapsen kan proletariatets kamp i detta system inte heller bromsa sönderfallet. Även om det hot som sönderfallet utgör för samhällslivet på längre sikt verkar vara detsamma som det hot som ett världskrig skulle kunna innebära (om förutsättningarna för det fanns, vilket inte är fallet idag), är det under dessa förhållanden å andra sidan mycket mer försåtligt." ("Teser om sönderfallet, den sista fasen i kapitalismens förfallperiod", tes 16).

De enorma farorna får inte leda till att vi blir fatalistiska. Proletariatets styrka är medvetenheten om sina svagheter, sina svårigheter, de hinder som fienden eller situationen själv uppställer mot dess kamp: "De proletära revolutionerna, å andra sidan, liksom 1800-talets revolutioner, kritiserar ständigt sig själva, avbryter sin egen kurs i varje ögonblick, återvänder till det som redan tycks ha fullbordats för att börja om på nytt, hånar skoningslöst tveksamheterna, svagheterna och eländet i sina första försök, De verkar slå ner sin motståndare bara för att låta honom hämta nya krafter ur jorden och återigen resa sig formidabelt framför dem, de backar ständigt tillbaka inför de egna målens oändliga ofantlighet, tills till sist en situation skapas som gör det omöjligt att vända om och omständigheterna själva utbrister: Hic Rhodus, hic salta!" (Marx: Louis Bonapartes 18 brumaire).

Den kommunistiska vänsterns svar

I allvarliga historiska situationer, såsom storskaliga krig som det i Ukraina, kan proletariatet se vilka som är dess vänner och vilka som är dess fiender. Fienderna är inte bara de stora ledarna, som Putin, Zelenskij eller Biden, utan också partierna inom extremhögern, högern, vänstern och extremvänstern som med de mest skiftande argument, inklusive pacifism, stöder och rättfärdigar kriget och försvaret av det ena imperialistiska lägret mot det andra.

Under mer än ett sekel har endast den kommunistiska vänstern varit och förblivit kapabel att systematiskt och konsekvent fördöma det imperialistiska kriget, försvara alternativet till proletariatets klasskamp, dess inriktning på att förstöra kapitalismen genom den proletära världsrevolutionen.

Proletariatets kamp är inte bara begränsad till försvarskamp eller masstrejker. En oumbärlig, permanent och oskiljaktig del av den är de kommunistiska organisationernas kamp och konkret, sedan ett sekel tillbaka, den kommunistiska vänsterns kamp. Enheten mellan alla grupper inom den kommunistiska vänstern är oumbärlig inför den kapitalistiska dynamiken för att förstöra mänskligheten. Som vi redan konstaterade i det manifest som publicerades vid vår första kongress 1975: "Genom att vända ryggen åt sekternas testuggande, uppmanar det [detta manifest] kommunister i alla länder att bli medvetna om det enorma ansvar som de har, att överge de falska motsättniniga som finns mellan dem, att övervinna de falska uppdelningar som den gamla världen lägger på dem. Det uppmanar dem att ansluta sig till denna ansträngning för att före de avgörande striderna bilda en internationell och enhetlig organisation för sitt avantgarde. Som den mest medvetna fraktionen av klassen måste kommunisterna visa på den vägen och förverkliga parollen "Revolutionärer i alla länder, förenen eder! ".

IKS, (december 2022)