Europa har än en gång drabbats av krig. Det är inte första gången sedan slakten under det andra världskriget 1939-45. I början av 1990-talet härjade kriget i det forna Jugoslavien och orsakade 140 000 döda, med enorma massakrer på civila i namn av "etnisk rensning" som i Srebrenica i juli 1995, där 8 000 män och tonåringar kallblodigt mördades. Det krig som just har brutit ut i och med de ryska arméernas offensiv mot Ukraina är för tillfället inte lika dödligt, men ingen vet ännu hur många offer det kommer att skörda i slutändan. I dagsläget är det mycket mer omfattande än kriget i före detta Jugoslavien. I dag är det inte miliser eller små stater som strider mot varandra. Det nuvarande kriget står mellan de två största staterna i Europa, med befolkningar på 150 miljoner respektive 45 miljoner, och med enorma arméer som sätts in: 700 000 trupper i Ryssland och över 250 000 i Ukraina.

Om stormakterna redan har varit inblandade i konfrontationerna i det forna Jugoslavien var det dessutom på ett indirekt sätt, eller genom att delta i "interventionsstyrkor" under FN:s beskydd. I dag är det inte bara Ukraina som Ryssland konfronterar, utan alla västländer som ingår i Nato som, även om de inte är direkt inblandade i striderna, har vidtagit betydande ekonomiska sanktioner mot detta land samtidigt som de har börjat skicka vapen till Ukraina.

Det krig som just har börjat är alltså en dramatisk händelse av yttersta vikt, först och främst för Europa, men också för hela världen. Denna händelse har redan krävt tusentals liv bland soldater på båda sidor och bland civila. Den har kastat hundratusentals flyktingar ut på vägarna. Den kommer att leda till ytterligare prisökningar på energi och spannmål, vilket kommer att leda till ökad kyla och hunger, samtidigt som de exploaterade, de fattigaste, i de flesta länder i världen redan har fått se sina levnadsvillkor kollapsa på grund av inflationen. Som alltid är det den klass som producerar den största delen av den sociala rikedomen, arbetarklassen, som kommer att betala det högsta priset för de krigiska handlingar som världens herrar utför.

Detta krig, denna tragedi, kan inte separeras från den totala världssituationen under de senaste två åren: pandemin, den förvärrade ekonomiska krisen, de allt meruppenbara ekologiska katastroferna. Det är en tydlig manifestation av en värld som sjunker ner i barbari.

Krigspropagandans lögner

Varje krig åtföljs av massiva kampanjer av lögner. För att få befolkningen, och särskilt den utsugna klassen, att acceptera de fruktansvärda uppoffringar som krävs av dem, att offra sina liv för dem som skickas till fronten, att sörja sina mödrar, sina partners, sina barn, att skrämma civilbefolkningen, att utsätta dem för förluster och att förvärra exploateringen, är det nödvändigt att indoktrinera dem med den härskande klassens ideologi.

Putins lögner är grova och återspeglar dem från den sovjetiska regimen där han inledde sin karriär som officer i KGB, den politiska polis- och spionorganisationen. Han påstår att han genomför en "särskild militär operation" för att hjälpa folket i Donbass som är offer för "folkmord" och han förbjuder medierna att, på grund av sanktioner, använda ordet "krig". Enligt honom vill han befria Ukraina från den "nazistiska regim" som styr landet. Det är sant att de rysktalande befolkningarna i öster förföljs av ukrainska nationalistiska miliser, som ofta är nostalgiska i förhållande till nazismen, men där pågår inget folkmord.

Lögnerna från västliga regeringar och medier är vanligtvis mer subtila. Inte alltid: Förenta staterna och dess allierade, inklusive det mycket "demokratiska" Storbritannien, Spanien, Italien och... Ukraina (!)försvarade 2003 års intervention i Irak i namn av det - helt påhittade - hotet om "massförstörelsevapen" i Saddam Husseins händer. En intervention som resulterade i flera hundra tusen döda och två miljoner flyktingar bland den irakiska befolkningen och flera tiotusentals döda bland koalitionssoldaterna.

I dag matar de "demokratiska" ledarna och västerländska medierna oss med lögner om kampen mellan den "onde" Putin och den "gode" Zelenskij. Vi har länge vetat att Putin är en cynisk brottsling. Dessutom har han ett utseende som matchar honom. Zelenskij gynnas av att han inte har ett sådant brottsregister som Putin och av att han, innan han gav sig in i politiken, var en populär komiker (med en stor förmögenhet i skatteparadis som resultat). Men hans komiska talanger har nu gjort det möjligt för honom att med bravur gå in i sin nya roll som krigsherre, en roll som bland annat innebär att han förbjuder män mellan 18 och 60 år att följa med sina familjer som försöker ta sin tillflykt utomlands och uppmanar ukrainare att dödas för "fosterlandet", dvs. för den ukrainska borgarklassens och oligarkernas intressen. För oavsett vilken färg de styrande partierna har, oavsett tonen i deras tal, är alla nationalstater framför allt försvarare av den utsugande klassens, den nationella borgarklassens intressen, både mot de utsugna och mot konkurrensen från andra nationella borgarklasser.

I all krigspropaganda framställer varje stat sig själv som "angreppets offer" som måste försvara sig mot "angriparen". Men eftersom alla stater i verkligheten är delaktiga krigsherrar är det meningslöst att fråga vem som sköt först vid en uppgörelse. I dag är det Putin och Ryssland som har skjutit först, men tidigare har Nato, under USA:s överinseende, integrerat många länder i sina led som före östblockets och Sovjetunionens sammanbrott dominerades av Ryssland. Genom att inleda kriget vill krigsherren Putin återvinna en del av sitt lands tidigare makt, framför allt genom att hindra Ukraina från att gå med i Nato.

I själva verket har det permanenta kriget, med allt det fruktansvärda lidande det ger upphov till, sedan början av 1900-talet blivit oskiljaktigt från det kapitalistiska systemet, ett system som bygger på konkurrens mellan företag och mellan stater, där handelskrig leder till väpnade krig, där de förvärrade ekonomiska motsättningarna, krisen, väcker allt mer krigiska konflikter. Ett system som bygger på vinst och våldsam exploatering av producenterna, där arbetarna tvingas betala med blod och svett.

Sedan 2015 har de globala militärutgifterna ökat kraftigt. Detta krig har bara brutalt påskyndat denna process. Som en symbol för denna dödliga spiral: Tyskland har börjat leverera vapen till Ukraina, vilket är en historisk premiär sedan andra världskriget; för första gången finansierar Europeiska unionen också inköp och leveranser av vapen till Ukraina; och Rysslands president Vladimir Putin har öppet hotat med att använda kärnvapen för att bevisa sin beslutsamhet och destruktiva förmåga.

Hur kan vi få slut på kriget?

Ingen kan förutsäga exakt hur det nuvarande kriget kommer att utvecklas, även om Ryssland har en mycket starkare armé än Ukraina. I dag pågår många demonstrationer runt om i världen, och i Ryssland självt, mot Rysslands intervention. Men det är inte dessa demonstrationer som kommer att sätta stopp för fientligheterna. Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den utsugna klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när Rysslands arbetare störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när Tysklands arbetare och soldater revolterade i november 1918 och tvingade sin regering att underteckna vapenstilleståndet. Om Putin kunde skicka hundratusentals soldater för att dödas mot Ukraina, om många ukrainare i dag är beredda att ge sina liv för att "försvara fosterlandet", beror det till stor del på att arbetarklassen är särskilt svag i denna del av världen. Kollapsen 1989 för de regimer som påstod sig vara "socialistiska" eller "arbetarrepubliker" utgjorde ett mycket brutalt slag mot världens arbetarklass. Detta drabbade de arbetare som hade kämpat hårt från 1968 och framåt och under 1970-talet i länder som Frankrike, Italien och Storbritannien, men i ännu högre grad de som befann sig i de så kallade "socialistiska" länderna, som de arbetare i Polen som kämpade massivt och med stor beslutsamhet i augusti 1980 och tvingade regeringen att mildra förtrycket och tillmötesgå arbetarnas krav.

Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja ett land mot ett annat som vi kan uttrycka en verklig solidaritet till krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar till samling bakom den ena eller andra nationsfanan, ALLA som lockar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken. Och den enda solidaritet som kan få verklig effekt är utvecklingen av massiv och medveten arbetarkamp överallt i världen. I synnerhet måste dessa kämpande arbetare bli medvetna om att dessa klasstrider utgör en förberedelse för att störta det system som är ansvarigt för krigen och allt det barbari som alltmer hotar mänskligheten: det kapitalistiska systemet.

I dag är arbetarrörelsens gamla paroll, som den formulerades i det Kommunistiska manifestet från 1848, mer aktuella än någonsin: Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er!

För en utveckling av det internationella proletariatets klasskamp!

Internationella Kommunistiska Strömningen, 28.2.22

www.internationalism.org

e-post: [email protected]

Offentliga möten

Kom och diskutera idéerna i detta flygblad på ett av de offentliga möten på nätet som IKS kommer att hålla under de kommande två veckorna. På engelska: Den 5 mars kl. 11.00 och den 6 mars kl. 18.00 (brittisk tid). Skriv till vår e-post för att få mer information.