Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.
Det gör heller någon större skillnad om man lever i ett land som öppet medger ekonomiska svårigheter som i stora delar av Västeuropa, eller om man lever i ett land där de hävdar att ekonomin går bra som Sverige eller Storbritannien, eller blomstrar som de säger om Kina eller Indien. Vad än massmedia och politikerna säger är dessa attacker det oundvikliga svaret från den härskande klassen på krisen hos dess eget system. De är ett bevis på bankrutten hos den kapitalistiska sociala ordningen, dess växande oförmåga att förse sina slavar med ens de mest basala förnödenheter.
Denna återvändsgränd som det nuvarande ekonomiska systemet hamnat i, är huvudorsaken till all den misär som plågar mänskligheten idag. Nödvändigheten att konkurrera på en övermättad världsmarknad, tvingar borgarklassen att skära ned på säkerhetskraven, vilket har lett att olyckorna ökar på vägarna, i luften, inom sjöfarten och järnvägarna. Denna hänsynslösa jakt på profiter ökar miljöförstöringen. Det tydligaste exemplet på detta är ”växthus effekten” som hotar att rubba klimatet på jorden, vilket redan lett till flera naturkatastrofer. Samtidigt som kapitalismen alltmer förvandlar jorden till ett militärt slagfält. Militarisering har blivit kapitalismens svar på de ökande motsättningarna hos dess eget ekonomiska system.
Men de hela tiden ökande ekonomiska attackerna kan också ha en annan effekt. De kan även leda till att avslöja de lögner som vi hela tiden serveras om kapitalismens lysande framtid, bara den blir mer rationell, demokratisk och miljömedveten. De kan även göra att arbetarklassen svarar på dessa attacker med en klasskamp som är lika massiv som attackerna. Förvisso, efter att vi under flera år fått höra att klasskampen är överspelad och att arbetarklassen inte längre existerar, ser vi nu flera tecken på att klasskampen håller på att utvecklas. Förra sommaren såg vi en enorm strejkvåg i Argentina, strax före jul var det en stor strejk på tunnelbanan i New York och en spontan strejk på Seatfabriken i Barcelona (för mer om denna klasskamp se artiklar på annan plats i tidningen).
Samtidigt som vi skriver detta är de stora demonstrationer i Frankrike med närmare en halv miljon studenter mot en lag (CPE) som innebär försämrad anställningstrygghet för unga arbetare. Detta tystades till en början ned av massmedia, när detta inte gick längre så sa man att det bara var ungdomskravaller. Tvärtemot vad massmedia försöker lura i oss så skiljer sig denna rörelse från de upplopp som ägde rum i november 2005 i Frankrike, genom att den tar avstånd från meningslös förstörelse och istället för fram proletära politiska krav.
”Idag kan vi konstatera att denna rörelse av unga studenter inte har något med interklassistisk agitation att göra. Detta är sant även om det vid universiteten finns studenter som kommer från borgerliga familjer som till stora delar är motståndare till strejken och har alla möjliga illusioner om de framtida möjligheter som kapitalismen erbjuder dem. Studenternas kamp mot CPE (Det lagförslag som gör det lättare att avskeda arbetare under 26 år. Övers anm.) är ingen tillfällig aktion eller revolt utan framtid. IKS hälsar denna rörelse som är en integrerad del av arbetarklassens kamp.
Varför
För det första eftersom studenternas revolt är ett berättigat svar på en massiv och frontal attack på hela arbetarklassen. I och med CPE står de unga generationerna inför ännu sämre anställningsförhållanden och fattigdom när de avslutar sina studier.
För det andra eftersom den omedelbart mobiliserades på en proletär terräng som de så skickligt visade med demonstrationen den 7 mars. De har kunnat ställa de krav som bara gäller studenter åt sidan. För att istället föra fram krav som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom.
Slutligen för första gången sedan maj 68 har vi sett studenter som för fram paroller som uppmanar till enhet och solidaritet med hela arbetarklassen: ’Arbetare, arbetslösa, gymnasieelever och studenter vid universiteten samma kamp’
Vi har sett dem gå längre än studenterna under maj 68. Till skillnad från 68 generationen som var starkt märkt av en anda av revolt mot den äldre generation, något som då kallades generationsklyftan, har studenterna fört fram behovet av ett förenande av inte bara alla delar av arbetarklassen, utan även mellan generationerna. Mellan de som attackeras genom CPE och pensionärer och framtida pensionärer som är utsatta för attacker på sina pensioner.
Om den nya generationen på vissa sätt är mycket mer mogen än den i slutet på 60 talet, beror detta på att den objektiva situationen är mycket mer mogen, och den ekonomiska krisen fördjupats. Att den idag öppet visar den oundvikliga bankrutten för det kapitalistiska systemet.
Ett mer betydelsefullt utryck för att studenterna idag gått längre än sina föregångare under maj 68 är det sätt som de tagit kampen i sina egna händer. Genom att på ett häpnadsväckande sätt ta till sig arbetarrörelsens kampmetoder och skapa en levande solidaritet i sin kamp.”
(Citerat från presentationen till IKS offentliga möte i Paris den 11 mars. Denna presentation kan läsas i sin helhet på vår website [1])
Vad denna rörelse framförallt har gemensamt med de andra utryck för arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren är just att frågan solidaritet ställs så tydligt. Denna fråga om en solidaritet mellan generationerna var också den centrala frågan vid tunnelbanestrejken i New York i julas, eftersom strejken riktades mot försämringar av de framtida pensionerna för nyanställda. Vid Strejken på Seat och vid en strejk på flygplatsen Heathrow i somras så var det framförallt en fråga om solidaritet med avskedade arbetare. I de flesta av dessa strejker har facket lyckats ta kontroll över situationen genom att radikalisera sitt språkbruk och framställa sig som de verkliga försvararna av arbetarklassens intressen.
De ovannämnda uttrycken för klasskamp tillsammans med den nuvarande rörelsen i Frankrike innehåller trots alla sina begränsningar fröet till arbetarklassens framtida självständiga kamp.
Denna återkomst av klasskampen i flera olika länder visar att arbetarklassen är en internationell klass som överallt står inför samma problem, och överallt har samman intressen att försvara mot den utsugande härskande klassen.
I en värld som alltmer präglas av skärpta imperialistiska konflikter, av allt blodigare nationella och religiösa konflikter, erbjuder utvecklingen av klasskampen ett alternativ, ett förenande av de exploaterade över religions och nationsgränser och perspektivet av annat mänskligare samhälle, det kommunistiska samhället.
Internationell Revolution 25-03-2006
Iran:
I fokus för det imperialistiska spelet
Det fem första veckorna av det nya året innebar en skärpning av konflikterna runt Iran, detta resulterade i att frågan sändes till FN:s säkerhetsråd.
Den 5 januari framförde Teheran planer på att återuppta den forskning om kärnbränsle som legat nere tretio månader. De avbröt fortsatta förhandlingar med de europeiska stormakterna och vägrade att träffa Internationella atomenergikommisionen (IAEA). När hotet om att hänskjuta frågan till FN först gjordes, hotade Iran med att blockera IAEA inspektioner av anläggningarna i Iran. Iran förde även fram möjligheten att begränsa sin oljeproduktion, och svarade sina kritiker med ”Ni behöver oss, mer än vi behöver er” (den iranske presidenten citerad från The Observer 17/1 2006). Detta ledde till spekulationer om att oljepriset skulle kunna stiga till hundra dollar per fat. Samtidigt publicerades en sammanställning av underrättelsematerial, baserade på material från flera underrättelsetjänster i Europa, som bevis på Irans planer att framställa kärnvapen. Under denna period gjorde även den iranske presidenten flera provokativa uttalanden, där han bland annat förnekade förintelsen och sa att den var en myt och föreslog att staten Israel skulle flyttas till Europa eller Kanada..
Detta lede till en storm av kritik runt världen, även från Ryssland och Kina som traditionellt har stött Iran. Slutligen ledde detta till en enighet om att föra upp frågan till FN: säkerhetsråd.. Trots det så den skenbara enigheten mellan stormakterna, är den inte mer substantiell nu än den varit de senaste åren.
Bakom den falska enigheten
Svaret på händelserna i Iran från stormakterna är ett resultat av de ökande imperialistiska spänningarna på en global nivå, snarare än en konsekvens av en moralisk panik. På detta sätt liknar den attityden gentemot Irak före kriget där. Tiden före kriget dominerades situationen av den amerikanska imperialismens offensiv. Idag domineras den av de amerikanska svårigheterna, framförallt i Irak där förlusterna hela tiden ökar, och försöken att iscensätta en demokrati faller sönder så snart de presenteras och livet fortsätter att vara outhärdligt för befolkningen. Det unilaterala attityden från USA som var ett resultat av attacken 9/11 och resulterade i invasionen av Irak står i bjärt kontrast till de nuvarande ansträngningarna att skapa ett multilateralt förhållningssätt till Iran.
Allt detta ger USA:s rivaler, stora som små, en möjlighet. Dess stora rivaler behöver inte göra mycket mer än att se på när USA plågas. Förvisso är det till och med möjligt att gotta sig i ett vagt hycklande stöd för USA.
Detta betyder inte att det finns någon verklig enhet mellan de olika makter som är inblandade. Tvärtom så kämpar alla för att vinna fördelar på de andras bekostnad. På ena sidan står Storbritannien som verkar vara den som mest stödjer USA, som resolut driver sina egna intressen.(1) Även om Storbritannien gått i spetsen för attackerna på Irans kärnvapenaspirationer och varit pådrivande för att ta upp frågan i FN, har de öppet motsatt sig möjligheten av att använda militärt våld och har vid upprepade tillfällen sagt att ett agerande inom FN:s regi inte kan ta sig formen av militära sanktioner.
I den andra ändan befinner sig Ryssland och Kina som varit de som mest öppet stött Iran, och som tills nyligen emotsatte sig att FN blandades in, utan uppmanade till förnyade förhandlingar. Kinas ställningstagande har ansetts vara ett resultat av dess beroende av iransk olja, vilket delvis är sant, men de har också sina egna imperialistiska ambitioner och har utvecklat relationer med stater som Venezuela, Zimbabwe, Sudan likväl som Iran. Alla dessa stater står i konfrontation till USA. Ryssland för sin del föreslår en lösning som innebär att man skulle producera anrikat uran till Iran på rysk mark. Ryssland och Kina mötte Iran den 2 februari för att fortsätta sina ansträngningar att hitta en kompromiss.
Priset för att få ett enigt beslut om att rapportera Iran till FN, var överenskommelsen att detta skulle skjutas upp en månad, och att frågan om Iran skulle rapporteras istället för att hänskjutas till FN, eftersom det sistnämnda innebär att FN faktiskt måste göra något.
Mittemellan står Tyskland och Frankrike, där Frankrike har en betydande handel med Iran Bägge har fördömt Irans agerande och samarbetade med Storbritannien under förhandlingarna i London den 18 januari för att dra upp en resolution till IAEA mötet den 1 februari med en uppmaning att hänskjuta Iran till FN. Det har skapat en plattform för mängder av retorik, den franske utrikesministern sade nyligen:
”Iran har utmanat hela det internationella samfundet. Det internationella samfundet måste svara på dessa utmaningar med fasthet och effektivitet”
(Guardian 31/1 2006)
I praktiken innebär det att frågan hamnat i den diplomatiska labyrinten.
Inget av detta innebär att USA bara kommer att stå vid sidan och titta på. Allt det som hänt sedan slutet på det kalla kriget och efter attacken på World trade center i New York, visar i synnerhet att USA både är bestämt och kapabelt att svara på den förändrade situationen och att det är likgiltigt inför den blodspillan och det lidande som detta för med sig. Alltså är hotet om ett militärt ingripande mot Iran verkligt, även om det för tillfället uttrycks endast av enstaka kongressledamöter. Det faktum att USA verkade vänta på ett beslut från de tre EU länderna skall inte tolkas alltför bokstavligt. De har tidigare uppmanat till ett beslut att hänskjuta frågan om Iran till FN och har gått vidare med detta genom att dra upp riktlinjer för de politiska konsekvenserna av ett sådant beslut. Den 7 januari, två dagar efter Irans deklaration att de skulle återuppta forskningen om kärnbränsle, deklarerade den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice att:
”När det står klart att förhandlingarna inte kommer längre, har vi en omröstning. Det finns en resolution om att hänskjuta fallet. Vi kommer att rösta om det. Det är inte vapenskrammel, det är diplomati.. och diplomati innefattar vad du gör i Säkerhetsrådet”
(Guardian 8/1 2006)
Två veckor senare återupprepade den amerikanske presidenten George Bush det amerikanska åtagandet att försvara Israel. Samtidigt som Israel i sin tur framförde möjligheten att attackera de iranska kärnanläggningarna utan att detta mötte några invändningar från USA. I ett tal till nationen nyligen så deklarerade Bush att:
”världen inte kan tillåta att regimen i Iran får tillgång till kärnvapen”
Irans ambitioner
I den tidigare artikeln (I World Revolution nr 289) noterade vi att:
”detta kaos (i situationen i Irak)… uppmuntrar inte bara Iran att vara mer hårdföra; den kräver det av dem för att de skall ha någon chans att kunna försvara sina intressen… Mahmoud Ahmadinejads seger är ett symptom och inte en orsak till den nuvarande situationen i regionen”
Denna strategi har följts upp och har med de senaste hoten mot oljepriset blivit djärvare. Det finns en logik bakom alla dessa händelser; attacken på Israel och judarna, deklarationen om att förintelsen var en myt, eftersom detta gör det möjligt för Iran att placera sig i den radikala spjutspetsen av islam och presentera sig som den står för de orättvist behandlade shiamuslimerna i Irak och förtryckta shiamuslimska minoriteter i andra delar av Mellanöstern. Även om den tendens mot irrationalitet som uppstod med ”revolutionen” 1979 fortsätter, och uttrycker tyngden hos det sociala sönderfallet, är även Irans strategi helt inom ramen för den imperialistiska logiken hos den förfallande kapitalismen. Det radikala språk som de använder gentemot massorna inom ramen för islam, drivs på av samma typ av kaos som tvingar Iran att bli allt radikalare och djärvare när det gäller dess imperialistiska strategi. Återvändandet till det ”radikala” språket från revolutionen 1979 i Iran uttrycker detta på samma sätt som den senaste valsegern för Hamas i den palestinska mini staten. Det finns i allt detta en förening av de faktorer som har sin gemensamma rot i det generaliserade kaos som kapitalismen idag befinner sig i, inte minst i Mellanöstern.
Hursomhelst, att Irans agerande inte är ett utbrott av en irrationell ilska, kan iakttas i den kontroll form som den iranska staten utövar över radikalismen, exemplifierat av de förslag till förhandlingar som kom efter att Västvärlden fördömt Iran som ett land som fortfarande befinner sig i medeltiden, eller i deklarationen att en kompromiss kan nås efter de iranska hoten om att dess fiender skall förintas. Detta är också uppenbart när det gäller att upprätthålla diplomatiska relationer med de arabiska grannländerna, likväl som det påstått kommunistiska Kina eller det korrupta maffiastyrda Ryssland. Detta illustreras även av den stora enigheten inom den iranska härskande klassen angående kärnenergi frågan, när även moderata krafter som den förre presidenten ger sitt stöd till regeringens strategi.
Naturligtvis är det så att Iran strävar efter att utveckla kärnvapen, att de köpt material och ritningar på den svarta marknaden, och att de använder kärnenergin som en täckmantel för sina verkliga syften. Detta är målet för alla makter som strävar efter ett internationellt inflytande.
Storbritanniens position
I den förra artikeln (se World Revolution nr 290) upprepade vi ståndpunkten att Storbritannien följer sin egen imperialistiska strategi så att:
”även om den stundtals kan gå i samma riktning som den amerikanska, har den aldrig haft samma mål”
Detta är fortfarande fallet. Storbritannien har gått i spetsen för att fördöma Iran och när Blair stödde att frågan överlämnades till FN:s säkerhetsråd förde han fram möjligheten av åtgärder som inte närmare preciserades;
”Det är uppenbart att vi är öppna för olika slags åtgärder. Det är viktigt att Iran inser hur alvarligt det internationella samfundet ser på denna fråga”
(Guardian unlimited 13/1 2006)
En dag senare uttryckte sig hursomhelst utrikesministern Jack Straw mer försiktigt:
”Det är många frågor som kommer upp på säkerhetsrådet dagordning och som aktivt diskuteras och där vi sedan agerar utan sanktioner. Alla vet omfattningen på de olika åtgärder som finns tillgängliga för säkerhetsrådet. Det första beslutet som vi måste fatta är om detta skall upp på dagordningen eller inte.”
(Guardian unlimited 14/1 2006)
Några dagar senare såg vi hur Storbritannien anslöt sig till Tyskland och Frankrike för att ta fram en resolution till IAEA och det rapporterades sedan i media att de engagerade sig tillsammans med Tyskland och Frankrike i:
”en intensiv lobbykampanj runt världen.. för att åstadkomma en så omfattande omröstning om Iran som möjligt.”
(Guardian 20/1)
Mer nyligen som svar på den amerikanska uppfattningen om att hålla den militära möjligheten öppen för att skapa ett manöverutrymme, deklarerade utrikesminister Straw frankt att:
”Jag förstår den amerikanska ståndpunkten. Vår ståndpunkt är en annan… Det finns ingen militär lösning och det är ingen som talar om en sådan.”
Mot mer död och förstörelse
Den utdragna krisen angående Iran är i kontinuitet med den amerikanska strategin sedan 9/11-2001, men den visar också i vilken utsträckning denna amerikanska offensiv bromsats upp av olika händelser och hur den försvårats och försenats genom oppositionen från dess rivaler.
Ser vi en upplösning av den amerikanska strategin? Svaret verkar vara nej. USA har fortfarande stora outnyttjade resurser till sitt förfogande. Samtidigt som det inte har något alternativ till att fortsätta offensiven. Detta innebär inte att det inte kan bli förändringar av taktiken eller uppstå spänningar inom den amerikanska härskande klassen runt detta. Inte heller ser vi någon direkt utmaning av amerikanska överhögheten. Alla dess rivaler tvingas att tala deras språk när det gäller ”the war on terror”, trots det faktum att dessa hela tiden försöker utnyttja USA:s uttalanden mot detta. Alla vet att de inte har tillräcklig militär styrka att direkt sätta sig upp mot USA. Detta trots allt tal om Kina som en växande stormakt och om att dess militära satsningar kommer att överträffa de amerikanska under det kommande decenniet. Icke desto mindre existerar den rationella avvägningen mellan intressen och resurser jämsides med mer irrationella krafter som är ett resultat av kapitalismens sönderfall.
Kommer det att bli ett militärt angrepp på Iran? Denna fråga kan inte besvaras vid denna tidpunkt. Det skulle i och för sig stämma in i mönstret på den nuvarande utvecklingen, men ett militärt angrepp på Iran skulle leda en dramatisk upptrappning av situationen med omfattande konsekvenser, inte bara i Mellanöstern. Iran är inte Irak. Dess krigsmakt är större och bättre beväpnad och har en starkare regional förankring. Det är en av de faktorer som gör att Iran kan agera som det gör.
Vad vi kan konstatera är att, vare sig det blir krig i Iran nu eller inte, är att tendensen mot krig och ett enormt lidande för människorna i regionen förstärks.
North 4 –02- 2006
Not
Se World Revolution nr 289 för mer om Storbritanniens imperialistiska politik.
Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.
Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.
Liksom kamraterna vid SEAT, och alla andra arbetare, så måste vi slå tillbaka. Men för att slå tillbaka med kraft, så måste vi snabbt dra lärdomar av den strategi av manipulationer och demobilisering som genomförs av arbetsgivare, regering och fackföreningar.
Från det ögonblick i mitten av augusti, när företaget tillkännagav de ”nödvändiga” åtgärderna för att reducera personalen, liksom en 10%-ig lönesänkning, så har företagets representanter, liksom de som påstås representera arbetarna, d v s fackföreningarna och den ”vänsterstyrda” regionala regeringen, delat upp sina roller för att hindra att en verklig arbetarkamp skulle hindra deras planer.
Under mer än två månader, från augusti till början av december, ägnade sig fackföreningsrepresentanterna åt att försöka dämpa arbetarnas oro om nedläggningarna, och sade att de inte var troliga eftersom företaget gjorde stora profiter: att krisen på SEAT bara var tillfällig eller orsakades av dåliga försäljningsstrategier.. Med sådana lögner – som vi kritiserade i vårt flygblad ”SEAT: att rädda företaget innebär nedläggningar ock försämrade kontrakt; det enda svaret är klasskampen” – fick man arbetarna att sänka garden, och fick dem att tro att detta var uppvisningar av de giriga cheferna, som snart skulle ersättas av de ekonomiska beräkningar som fackföreningarna hade gjort, eller genom påtryckningar från den ”progressiva” regionala regeringen. Företagsledningen spelade också med i denna illusion, och lekte kurragömma fram till den 7 november när man tillkännagav sin nedskärningsplan, ERE, för 1346 anställda arbetare.
Facket hade föreslagit en begränsad strejk denna dag, men arbetarnas demonstrationer gick utöver detta: i två industriområden i Barcelonas förorter, reste man vägspärrar. Ställda inför denna situation så kom den Förenade Plattformen (där de stora fackföreningarna UGT, CCOO och CGT deltog (1)) att utlysa en endagsstrejk den 10 november, och en demonstration där man ”krävde” att den regionala regeringen ”griper in i konflikten på arbetarnas sida”(!) Med denna aktion så försökte de tre fackföreningarna, som vi sade, att ”lämna vårt öde i händerna på våra avrättare, till de fina ordens mästare, som sätter kniven i ryggen på oss. Staten är inte folkets representant utan den förutsättningslösa försvararen av det nationella kapitalet.. Alla auktoriteter – från presidenten till minsta borgmästare – finns till för att försvara dessa intressen”.
Efter denna maskerad, tvådde de tre fackföreningarna sina händer från problemet och uppmanade inte längre till minsta aktion förrän den 1 december. Under tre veckor hölls arbetarna passiva och väntande, medan fackföreningarna höll på med ändlösa ”förhandlingar”, som följdes av ”medling” av den regionale arbetsmarknadsministern, senor Rane. Som vi sade i flygbladet, så var denna ”taktik av ’påtryckningar’ och ’petitioner’ ägnad att dupera arbetarna och göra dem passiva”.
Den Förenade Plattformen försökte åter ta initiativet efter semesterveckan den 5-10 december. Men detta var åter igen en lögn! Genom att använda de arbetsrättsliga lagarna, och påtryckningarna från den regionala regeringen, som hotade med tvångsåtgärder, lyckades man ”glömma bort” mobiliseringen, och den 15 december, hade CCOO och UGT (CGT hade dragit sig ur den 13 december) skrivit på avtalet som innebar avskedande av 660 arbetare.
Men det värsta skulle komma senare: man höll tyst under en hel vecka om vilka som skulle offras. Det var inte förrän dagen före julledigheten som man avslöjade huvuddelen av avskedandena; man nådde nya höjder i cynism och förnedring när man behandlade de arbetare det gällde som kriminella. Denna manöver avslöjade dem (hade man inte sagt att man skrivit på ”bästa möjliga avtal”?) och visade att man var rädda för arbetarna, eftersom man, om man känt sig säkra på sin sak, hade tillkännagett avskedandena på en gång, och hade inte skaffat fram säkerhetsvakter för att skydda kontoren för UGT och CCOO.
CGT spelade rollen av den ”goda fackföreningen”, som stod på arbetarnas sida. Det är sant, att 145 av dess medlemmar stod på listan av avskedade. Men dessa kamraters lidande och behovet av solidaritet med dem kan inte dölja det faktum att CGT inte är något alternativ till UGT-CCOO utan är deras jämlike på alla sätt. Varför deltog man i den fars som kallades förhandlingar eller i den Förenade Plattformens ”kamp”, som man lämnade väldigt sent, den 13 december? Varför kallade man, när UGT och CCOO hade skrivit på avtalet, till ”mobilisering” genom ett litet möte utanför fabriken, som mycket få arbetare blev informerade om, och som bara samlade omkring 200 arbetare? Varför valde man, på morgonen den 23 december, innan den spontana strejken, att gå ut med att ”CGT beslutar att begränsa protesten till några timmar enbart” (jmf Internetsidan Kaosenlared den 24 december) vid en tidpunkt när det fanns en verklig kraft bakom arbetarnas krav, vilket visade sig när kvällsskiftet höll ett stormöte och beslutade sig för att gå ut i strejk hela dagen. Varför var det enda alternativ som CGT förde fram att ”se på varje avskedande i varje enskilt fall, och om nödvändigt ta upp fallen i domstol”?
Fram till den 23, så var arbetarna offer för en demobilisering, en strategi för att förhindra varje svar. Fackföreningarna lurar oss inte bara när de skriver på nedläggningsplanerna, man lurar oss också när man organiserar sina ”stridsåtgärder”. Deras aktioner mot arbetarna har tre aspekter, som alla hänger ihop:
- deras pakter och överenskommelser med företagsledning och regering;
- deras planer för ”stridsåtgärder” som i själva verket är strategier mot kampen;
- deras förutsättningslösa försvar för företagets och det nationella kapitalets intressen, vilka de påstår vara detsamma som arbetarnas intressen, när de i själva verket är diametralt motsatta.
Det är därför som den viktiga lärdomen av kampen på SEAT, något som arbetarna själva börjar förstå i praktiken genom den spontana strejken och stormötena den 23, är att vi inte kan lämna kampen i händerna på fackföreningarna.
Den 23 vände sig de arbetare som drabbades av avsked till sina kamrater, istället för att gå hem och sitta i sin ensamhet och oroas över arbetslösheten; de senare vägrade lugna sig med tankar om att ”detta händer inte mig” eller den individualistiska reflexen ”var och en får göra vad den kan”, utan visade sin solidaritet genom kampen. Denna slags solidaritet, ett gemensamt svar från både de som blivit avskedade och de som fortfarande har arbete, mellan anställda och arbetslösa, mellan de som har korttidsvikariat och de som har fast anställning, utgör grunden för ett effektivt svar på kapitalisternas omänskliga planer.
År 2006 har börjat med dramatiska avskedanden av 660 billarbetare på SEAT, men vem tror att detta kommer att vara de sista? Vi vet att så är inte fallet. Vi vet, att nya avskedanden, nya kriminella arbetsplatsolyckor, ständig oro över ökade bostadskostnader, hot om försämrade pensioner, ändlösa ”reformer” som drivs igenom av den heliga allians av regering, företagsledning och fackföreningar, kommer att medföra ytterligare lidande. Vi vet att inom bilindustrin, liksom i alla andra sektorer, i alla länder, så kommer attackerna på levnadsstandarden för alla arbetare att fortsätta, liksom att krigen, fattigdomen och svälten, som följer med kapitalismen, kommer att fortsätta.
Det är därför som vi måste kämpa. Men för att kampen ska bli effektiv och kraftfull, så är utvecklingen av en klassolidaritet nödvändig, och denna måste organiseras och kontrolleras av arbetarna själva.
Problemet på SEAT kan inte reduceras till de 660 avskedade, problemet berör hela arbetsstyrkan. Det är inte bara ett problem för SEAT-arbetarna utan för alla arbetare, både statsanställda som har ett ”garanterat arbete” (hur länge till?) och arbetare i privata företag, arbetare med eller utan uppehållstillstånd i landet. Vi befinner oss alla i samma situation som arbetarna vid SEAT!
Vår styrka är klassolidariteten och enheten i kampen. En kamp begränsad till SEAT, som stängs in på SEAT, kommer att vara en förlorad kamp.
Men vad menar vi med solidaritet? Innebär det att bojkotta det ena eller andra varumärket? Betyder det ”stöduttalanden” från den ”kritiska delen” av CCOO eller EUA(2)? Betyder det ”medborgaraktioner” i bostadsområdena?
Denna slags solidaritet klingar lika falskt som ”stridsåtgärderna” från den Förenade Plattformen. Den enda verkliga solidariteten är att förena sig i kampen. Detta innebär att arbetare i olika sektorer, i olika områden går samma i en gemensam kamp, och bryter upp de hinder som försvagar oss: företag, sektor, nationalitet eller ras, och sammanstrålar i stormöten, delegationer och demonstrationer.
Erfarenheten från SEAT är tydlig: vi vet redan vad som
händer om vi lämnar vårt öde i händerna på fackföreningarna.
Kampens ledning måste ligga i arbetarnas händer från början
till slut. Det är arbetarna själva som måste bedöma vilka krafter man kan räkna
med, vilka krav man ska lägga fram, vilka möjligheter man har att sprida
kampen. Deras svar kan inte påverkas av företagsledningens provokationer, eller
de ”stridsåtgärder” som medlöparna i facket lägger fram, utan genom ett
kollektivt beslut av arbetare som organiserar sig i stormöten och i valda och
återkallbara strejkkommittéer. Förhandlingar med företagen eller regeringen
måste äga rum med full insyn, liksom man gjorde i Vitoria 1976 eller i Polen
1980. Det var stormöten själva som sökte solidaritet genom att organisera
delegationer och demonstrationer.
Denna tid av resignation, passivitet och desorientering måste få ett slut. Det manöverutrymme som kapitalet har haft under de gångna åren har blivit mindre. Det är dags att slå tillbaka. Arbetarklassens röst måste höras allt högre.
Flygblad distribuerat av Accion Proletaria, IKS sektion i Spanien, december 2005.
Fotnoter
1. UGT: socialistisk fackföreningsfederation: CCOO: ”Arbetarkommissioner” som kontrolleras av kommunistpartiet: CGT: en ”revolutionär syndikalistisk” strömning som uppstod ur en ”moderat” splittring i det anarko-syndikalistiska CNT.
2. EUA: Esquerra Unida i Alternativa – en förklädnad för den spanska kommunistpartiet i Katalonien.
En vanlig taktik i kapitalets slakt av pensioner och sjukförsäkringar är försöken att skapa ”diversifierade” system, där nyanställda får finna sig i lägre bidrag eller pensioner, vare sig detta tar sig formen av ett lägre värde på pensionen för nyanställda eller att man tvingar dem att betala högre premier för sjukförsäkringar och pensionsfonder. Äldre arbetare mutas med löften om att nedskärningarna inte kommer att drabba dem, utan bara de som anställs nu eller i framtiden. Facket hjälper ofta till att för att få igenom dessa avtal, och hyllar sina insatser att rädda pensionerna för de som idag har anställning som ”segrar”. Denna taktik splittrar upp arbetarna och ställer dem mot varandra, och ställer de längre anställda arbetarnas intressen mot de yngres, den äldre generationen mot den yngre – ett recept för en total katastrof för klassenheten, något som hjälper ledningen att söndra och härska.
Det var precis detta försök att splittra arbetarna som ledde till den nyligen aktuella strejken i New Yorks kollektivtrafik. Metropolitan Transit Authority, som kontrolleras av regeringen, och i viss utsträckning av New Yorks borgmästare, försökte höja pensionsåldern för de nyanställda från 55 år till 62 år, och kräva att de nyanställda skulle betala 6% av sin lön till pensionsfonderna. Avgångsåldern vid 55 år (efter 25 års tjänst) har länge varit accepterad utifrån de extremt svåra arbetsförhållandena som tunnelbanearbetarna arbetar under, i de 100-åriga tunnlarna, med dålig luft och rök, råttor i tunnlarna och allmän brist på sanitära utrymmen. Regeringsförslaget skulle inte ha påverkat pensionsåldern för de nu anställda arbetarna.
Men arbetarna i kollektivtrafiken var definitivt inte med på detta söndra och härska-snack. Som företrädare för en klass som har fått stå ut med en fullskalig attack på sina pensioner, så satte bussförare och tunnelbanearbetare ned foten och vägrade accepterna någon som helst förändring i sina pensioner. De strejkade för att skydda ålderspensionen för arbetare som ännu inte var i arbete, de man kallade ”våra ofödda” – deras framtida, okända kolleger. Som sådan, blev denna kamp den tydligaste manifestationen av en rörelse att återta arbetarklassens självkänsla och solidaritet fram tills nu. Den hade inte bara en stor betydelse för de arbetare som deltog i kampen, utan även för arbetare i andra sektorer. Arbetarna i kollektivtrafiken kämpade med en känsla av klassolidaritet med framtida generationer, som ännu inte var anställda. Den vann genklang hos flera arbetare i andra industrier, som kunde se att något till slut stod upp och sade: ”Rör inte våra pensioner!”
Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika, men samverkande skäl:
1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;
2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande själva;
3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.
Betydelsen av denna strejk kan inte överdrivas; den kan inte jämföras med de strejker under 1980-talet vilka utmanade den kapitalistiska fackföreningsapparatens auktoritet (vilken fungerar genom att kontrollera och avleda kampen) och ställde frågan om en spridning av kampen till andra arbetare. Men om man ser till dagens sammanhang av svårigheter för klasskampen, som arbetarklassen befinner sig i idag, så ser vi att strejken har en klar betydelse.
Även om den tydligt hölls kvar under kontroll av en lokal fackföreningsledning, som dominerades av basfackliga vänstertyper, så speglade kollektivtrafiksstrejken inte bara en ökande kampvilja i arbetarklassen, utan också och än mer viktigt, betydelsefulla steg i utvecklingen av en förnyad känsla av självförtroende och identitet hos arbetarklassen, och en fördjupad förståelse av den klassolidaritet som förenar arbetare över generations- och arbetsplatsgränserna. Arbetarna tog upp sin strejk även fast man visste att man bröt mot staten New Yorks Taylor-lag, som förbjuder strejker i den offentliga sektorn och automatiskt bestraffar arbetarna med två dagars löneavdrag för varje strejkdag, vilket betydde att de skulle förlora tre dagars lön för varje strejkdag (en dagslön för den dag man strejkade och två dagars löneavdrag som straff). Staden försökte även stämma de strejkande till böter på 25 000 dollar för varje strejkande arbetare, och dubblera detta varje dag – 25 000 dag ett, 50 000 dag 2, 100 000 dag 3. Med sådana hårda straffhot från borgarklassens sida, var beslutet inte lätt att ta för arbetarna, utan var ett uttryck för stort mod och militant vilja.
Vad som gör strejken i kollektivtrafiken i New York så betydelsefull i denna process, är inte bara att den är den största, mest inflytelserika strejken i så måtto att den paralyserade den största staden i USA under tre dagar, utan även när det gäller de framsteg i utvecklingen av klassmedvetandet som den uttryckte.
Som vi har nämnt, så var den stora frågan under strejken försvaret av arbetarnas pensioner, vilka befinner sig under hård attack av borgarklassen överallt i världen, men särskilt i USA. Den amerikanska regeringens sjukförsäkring och pensionssystem är minimalt och arbetarna får lita till företagsbundna eller arbetsbundna pensionsfonder för att kunna upprätthålla sin standard efter pensioneringen. Båda dessa slags pensioner är i fara i den nuvarande situationen, de förra genom Bushadministrationens försök att ”reformera” socialförsäkringssystemet, de senare genom olika rena finansiella omstruktureringar och försök att minska pensionsutbetalningarna. Efter Enron-skandalen, där tusentals anställda förlorade sina pensionsbesparingar, så har oräkneliga amerikanska företag dragit tillbaka sina pensionsvillkor, Alldeles nyligen, inför hotet om företagskonkurs, så har de stora flygbolagen gjort om sina pensionsfonder. Det federala regeringsorgan som fick ta på sig ansvaret för dess uteblivna bolagspensioner kan bara garantera arbetarna 50% av vad de normalt skulle ha fått. Så många pensionsfonder har kollapsat, att detta organ räknar med en förlust på 24 miljarder dollar.
Bilindustrin, där konkurser hotar General Motors och Ford, har också satt pensionsfonderna på spel.
Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ”kunde vara våra ungar”. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ”när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.” Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem.
Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som ”Vi stöder er. Ni kämpar för respekt”.
Kollektivtrafikstrejken blev en referenspunkt för arbetare i andra industrier. Tillsammans med de uttryck för stöd och solidaritet som nämnts ovan, så fanns det oräkneliga andra exempel. Arbetare som inte arbetade inom kollektivtrafiken välkomnades vid strejkvakterna. Vid ett tillfälle kom en grupp anställda vid New York University att besöka en strejkvakt i Brooklyn, man introducerade sig och diskuterade strejkfrågor och strategier med arbetarna. Vid oräkneliga arbetsplatser runt staden så talade andra arbetare, i andra industrier, om betydelsen av att visa solidaritet, vilket exemplifierades av försvaret av pensionerna.
Sympatin för de strejkande förblev stark trots den öronbedövande kampanj som drogs igång dag två för att demonisera de strejkande. Tabloiderna, som NY Post och Daily News, kallade de strejkande ”råttor” och ”fegisar”. Även den liberala New York Times förkastade strejken som ”oansvarig” och ”illegal”.
Strejkens illegala karaktär drog igång en avsevärd diskussion inom arbetarklassen i hela staden, och i hela landet. Hur kunde det vara olagligt för arbetare att protestera genom att lägga ned arbetet, frågade sig många arbetare. Som en arbetare sade i en diskussion i en skola på Manhattan: ”Det verkar nästan som att den enda gång du är tillåten att strejka,är när den inte har någon effekt”.
Även om den basfackligt ledda Transit Workers Union Local 100 tydligt kontrollerade strejken, och förde fram en militant retorik och anpassade sitt tal om solidaritet för att upprätthålla en fast kontroll av strejken, så var fackets roll att underminera kampen och förminska inflytandet av denna viktiga strejk. Tidigt under strejken övergav facket kravet på 8% årliga löneökningar under 3 år, och fokuserade helt på pensionerna.
Samarbetet mellan facket och ledningen avslöjades i en rapport efter strejken i New York Times. Alla hårda ord mellan facket och ledningen var rena skämtet. Medan borgmästaren och hans guvernör hårdnackat hävdade att en återgång till arbetet var en förutsättning för att man skulle återuppta förhandlingar, så pågick hemliga förhandlingar på Helmsley Hotel, och borgmästaren accepterade i hemlighet ett förslag från fackföreningsbossen Toussaint att ledningen skulle dra tillbaka pensionskraven mot att arbetarna fick högre premier i sin sjukförsökring, för att kompensera regeringen för kostnaden att upprätthålla pensionerna för framtida arbetare.
Det slut på strejken, som orkestrerades av facket och ledningen, är självfallet inte överraskande, utan är bara en bekräftelse på fackföreningsapparatens arbetarfientliga klassnatur. Men detta minskar inte betydelsen av de viktiga steg som togs i utvecklingen av klassmedvetandet. Det påminner oss om de viktiga uppgifter som ligger framför arbetarklassen, för att befria sig från fackets tvångströja och ta kontrollen av kampen i sina egna händer.
Internationalism, december 2005
En utförlig version av denna artikel finns på vår hemsida, www.internationalism.org [5]
Tre år efter den USA ledda invasionen av Irak befinner sig landet i kaos. Efter det att den Gyllene Moskén i Sammara sprängdes, en av de heligaste shiitiska platserna, har vi sett oräkneliga blodiga aktioner i Irak, där tusentals människor har dött. Dessutom ser vi nu i dagarna ytterligare en stor USA ledd militär operation i Sammara området, som säger sig syfta mot sunnitiska terrorister, och där vi för ögonblicket inte har några uppgifter om antalet döda. Mediernas spekulationer om ett ”möjligt” inbördeskrig har det kapitalistiska barbariet redan gjort till en icke nyhet. Inbördeskriget har för länge sedan börjat, vilket gör att upplösningen av den irakiska statsbildningen blir allt mer trolig. Då landet håller på att falla samman, är det allt färre som kan tro på ett upprättande av en stabil regering in Bagdad. Exemplet från Afghanistan är tydligt, regeringens auktoritet sträcker sig inte lång utanför huvudstaden Kabul och NATO trupperna kommer inte att kunna lämna landet på åratal.
Den amerikanska regeringen skyller på utländska terrorister för förvärrandet av situationen i Irak. Varje attack av självmordsbombare fördöms såsom en attack på den spirande demokratin. Men USA ställs mot mycket mer än en handfull terrorister. USA konfronteras med effekterna av en världsomfattande tendens mot militärt kaos som uppstod i och med att de militära blocken (Öst och Västblocken) upplöstes i slutet på 80-talet. I denna nya världsordning, finns det väldigt få anledningar för olika imperialistiska makter, stora eller små, att underordna sig USA:s disciplin. Tvärtom, finns det varje skäl för dem att kämpa för sina egna specifika intressen i det allas krig mot alla som kännetecknar relationerna mellan alla stater under kapitalismens sönderfall.
Den amerikanska imperialismens spektakulära ingripanden allt sedan det första kriget i Persiska viken 1991 har syftat till att återställa USA:s globala auktoritet. Kontrollen över Mellan österns oljetillgångar är en av delarna i denna strategi. Men ett ännu mer fundamentalt syfte är att hindra uppkomsten av nya supermakter som kan utmana USA. Detta mål har återupprepats av Pentagon i dess nyligen publicerade 4 åriga strategiska tidskrift. Denna innehöll inget förvånande men är en påminnelse om USA:s militära kapacitet. Till att börja med är frasen ”krig mot terrorismen” ersatt med termen ”Det Långa Kriget”. Det är på detta sätt som den amerikanska imperialismen ser hur den framtida situationen kommer att utspela sig. USA:s krigs strategi efter 11 september 2001 ”kan mycket väl utkämpas i ett dussintal länder samtidigt och under många kommande år”. De understryker att framtidens militära operationer kommer att gå från storskaliga konventionella till mycket rörliga, snabba operationer.
Men medan rapporten talar om behovet för ”USA att anpassa sig till okonventionella och indirekta tillämpningar”, förblir de övergripande målen detsamma. De vill förhindra uppkomsten av varje form av en seriös utmanare på den imperialistiska scenen,
”Det kommer att försöka avråda varje militär konkurrent från att utveckla en splittrande kapacitet som skulle kunna leda till en regional hegemoni mot USA och vänligt inställda länder till USA… och försäkra sig om att ingen regional makt kan diktera villkoren för den regionala eller globala säkerheten”.
Den nuvarande situationen i Irak visar på hur avlägsen denna målsättning är. Varje gång som USA använder sig av sin enorma militära överlägsenhet för att försöka att tvinga fram sin ”ordning”, ökar våldet, stridigheterna och hatet mot USA. Och detta gäller inte bara terroristiska anhängare till en radikal islam, utan även en ständigt växande lista av imperialistiska makter från Kina och Ryssland till de centrala länderna i Västeuropa.
Denna situation är historisk och det gör ingen skillnad om USA styrs av Bush och hans neo-konservativa stallbröder eller en ”progressiv” demokrat som Clinton eller Kerry. Vi lever i en epok där alla stater är imperialistiska, inte minst länder som Tyskland eller Frankrike vilka var emot den amerikanska invasionen av Irak. Dessa länder framställde sig då som fredsmäklare eftersom detta passade deras smutsiga nationella intressen. Idag skramlar de med vapnen mot Iran på grund av samma intressen.
Det är inte så märkligt att i en nyligen publicerad brittisk undersökning, ansåg bara 1 % av den irakiska befolkningen att den amerikansk ledda invasion hade förbättrat deras situation, medan 82 % av dem var starkt emot närvaron av koalitionstrupperna. Med utvecklingen mot ett regelrätt inbördeskrig, blir löftena från Bush och Blair om att invasionen skulle förvandla Irak till en stabil och välmående demokrati än mer overkliga. Och så länge dödstalen stiger hos invasions trupperna, är det heller ingen överraskning att populariteten för kriget ”hemma” i de länder som invaderar också minskar drastiskt. Det är idag rutinmässigt accepterat att kriget startades på grundval av en stor lögn (Saddams påstådda innehav av massförstörelse vapen) och ett ökande antal soldatfamiljer protesterar mot att deras söner har blivit offrade för detta.
Den 18:e mars hålls en ”internationell protestdag” som är ”mot ockupationen av Irak och nya krig”. Typiska paroller, i Sverige eller länder som deltar militärt, kommer att vara ”Trupperna hem från Irak”, ”Attackera inte Iran” eller ”Nej till islamofobi”. De som demonstrerar kommer uppge en rad olika skäl.
Till att börja med, kommer det att finnas de som är genuint upprörda över det som pågår i Mellan Östern och över perspektivet av nya krig och konflikter. Men frågan är ju om den här typen av demonstrationer verkligen kan utmana den kapitalistiska krigsmaskinen. Faktumet att en rad av protester och demonstrationer i många länder har skett efter invasionerna av Afghanistan och senare Irak, visar att den här sortens parader är en fullständigt accepterad och tillåten del av det kapitalistiska samhället.
Vad det gäller parollen ”Trupperna ut ur Irak”, ställer den inte heller den verkliga frågan. Om trupperna inte är i Irak, Afghanistan eller Iran, då kommer de att befinna sig någon annan stans, i Europa (som i Nordirland vad det gäller de brittiska soldaterna) eller andra kontinenter (Afrika, Asien). Vad det gäller USA:s trupper, så kan de sändas i massivt antal till länder som gränsar till USA:s främsta ekonomiska och politiska rivaler, som Tyskland och Japan, med syfte att stärka USA:s imperialistiska intressen. Nyligen insisterade den amerikanske brigad generalen M. Kinnit medan han medgav att närvaron av 100-tusentals utländska soldater i Mellan Östern är en ”bidragande faktor” till instabiliteten i regionen, att ”USA inte kommer att upprätthålla långvariga baser i Irak”. Han sade också att USA kommer att ha ”tillräckliga styrkor för att slå tillbaka, och att skydda sina partners och dess viktigaste nationella intressen”. Så t.ex. kommer USA att behålla ”tillräcklig militär kapacitet” att attackera Iran. USA:s nätverk av militära baser är utformade så att de kan användas i vilket oroligt hörn av världen som helst. På samma sätt uppgraderar Frankrike sin kärnvapen arsenal, Storbritannien gör likaledes och kan vi verkligen tro på de iranska mullorna när de hävdar att de vill utveckla sin kärnkraft för fredliga ändamål?
För att sammanfatta, beväpnar sig varje kapitalistisk stat till tänderna. Iden om att kapitalistiska staters imperialistiska politik kan förändras till att bli mindre ”militär” är helt verklighetsfrämmande. Vare sig det rör sig om stora eller små stater, kommer dessa att använda sig av alla medel till sitt förfogande för att föra fram sina intressen. I ett allas krig mot alla, kan borgarklassen bara hävda sig med rå styrka och terror.
Varken spridandet av pacifistiska illusioner, eller att man öppet stöder ett imperialistiskt läger mot ett annat, kommer att hindra nya krig och invasioner. Barbariet i Irak visar på den framtid som kapitalismen kommer att ge oss, därför att, på en global nivå, befinner sig detta system i ett mycket långt framskridet förfall. Ett system som de senaste hundra åren har släpat mänskligheten i en vansinnig spiral av krig och förstörelse. Även om någon slags ”fred” skulle kunna upprättas i Irak, kommer de imperialistiska krigens virus att bryta ut någon annan stans så länge de underliggande orsakerna inte har oskadliggjorts.
W.Red, L-Zeit 17-03-06
Tidningarna i väst som har publicerat elaka teckningar på Muhammed, vars enda syfte var att provocera och förödmjuka muslimska minoritetsgrupper med ”yttrandefriheten” som förevändning?
Eller muslimska demonstranter som paraderar på gatorna och förespråkar en upprepning av massakrerna den 11/9-01 eller den 7/7-05 (bomberna på tunnelbanan i London) gentemot ”Storbritannien”, ”Danmark” eller ”Europa”?
Vilka sorters värderingar eller traditioner kan vi identifiera oss med? Modern västlig demokrati eller Islam? Vilken ”civilisation” har den bästa moralen, de bästa svaren på mänsklighetens problem?
För oss – kommunister, internationalister, förkämpar av klasskampen – är svaret ingen av dem. Den s.k. ”civilisationernas kamp” är bara en strid inom en civilisation, den kapitalistiska civilisationen. Och denna civilisation befinner sig överallt i ett förfallande, dekadent, stadium.
Försvararna av ”yttrandefriheten” porträtterar sig som de som försvarar framsteg och upplysning gentemot medeltida vidskeplighet eller religiös censur. Men kapitalismen har sedan mycket lång tid upphört att representera ett framsteg för mänskligheten.
De nuvarande predikningarna från borgarklassen till förmån för sekulärismen och frihet har inget som helst gemensamt med den forna borgarklassens heroiska och revolutionära kamp mot feodal dunklet. Den har tvärtom blivit en förevändning för smutsiga rasistiska kampanjer gentemot etniska minoriteter eller för imperialistiska äventyr runt om i världen.
Å andra sidan, finns det heller ingen världsomfattande ”Muslimsk gemenskap” som kan erbjuda ett alternativ till det ”dekadenta Väst”. Också ”Öst” är dekadent. Religionens dominans i så många ”underutvecklade” länder är det ideologiska uttrycket för ett system som har lagt hela världen under sina lagar men som inte egentligen kan förena och utveckla det. Att miljoner människor idag i desperation vänder sig till religionen för en lösning, beror det på att den nuvarande världen inte kan erbjuda dem någon annan framtid än fattigdom och krig.
De ”muslimska länderna” är kapitalistiska stater de också, även om de för det mesta är svaga och utan konkurrenskraft. Och detta skulle inte förändras det minsta även om de nuvarande muslimska regimerna skulle förvandlas till ett enda fundamentalistiskt Kalifat. Långt ifrån att överskrida klassmotsättningarna, används Islam, i likhet med alla religioner, som ett sätt att underkuva de utsugna i deras utsugares intressen.
Arbetarklassen har den historiska uppgiften att frigöra mänskligheten från alla illusioner och mystifikationer. Islam och kristendom utgör fortfarande kraftfulla myter som används för att upprätthålla det existerande systemet. Men demokratin är kanske den kraftfullaste myten av dem alla, eftersom den försöker framstå som den inte är någon myt. Att välja den ena mot den andra kan bara tjäna våra härskares intressen och hindra oss från att utveckla vår egen vision av världen, vilken är mänsklighetens verkliga vision: Kommunismen.
Amos 4/2-06
IKS organiserar möten som
är öppna för alla som på allvar vill förändra världen. Våra offentliga och
öppna möten syftar till att vara en plats för en kamratlig debatt där
deltagarna kan ställa frågor och pröva argument och analyser.
Under oktober och november och organiserade IKS sektion i Frankrike möten på temat ”Den proletära revolutionen är det enda perspektivet för mänsklighetens framtid”.
Dessa möten hölls i Tours, Marseille, Nantes, Toulouse, Paris och Lyon. Det var uppenbart att de brännande frågorna om upploppen som var den centrala frågan: hur skulle vi uppfatta det desperata våldet från ungdomarna i förorterna?
Diskussionen i Toulouse var speciellt betydelsefull då den visade på de frågor som ställdes i arbetarklassen i förhållande till upploppen. Det fanns både en känsla av solidaritet med sina egna barns nöd, likväl som en ilska då de såg aggressioner mellan grannar; då bilar och grannskapets skolor blev förstörda.
Vid det offentliga mötet i Toulouse öppnade vi debatten, som vi alltid gör, med en kort presentation. I denna presentation visade vi hur arbetarklassen är den enda kraften i samhället som kan förändra världen genom att störta kapitalismen i internationell skala. Vi integrerade frågan om upploppen i presentationen där vi underströk den bakomliggande förtvivlan som uttrycktes i explosionen av våld.
Brinnande bilar, skolor, bussar, gym … allt detta är fullständigt självdestruktivt. Inget perspektiv, inget hopp kan komma ut ur dessa aktioner. Utan att veta hur de skall kämpa, attackerade dessa ungdomar sina föräldrar och grannar. Arbetarnas barn, tog oavsiktligt ut sin ilska på sin egen klass.
Det blev omedelbart en livlig diskussion. Flera deltagare kritiserade vår presentation på Internet [1] vilket inspirerade vår presentation.
I det första inlägget uttryckte en kamrat en djup oenighet:
”IKS flygblad [2] ställer ett problem för mig. Upploppen presenteras som en isolerad revolt. Flygbladet kämpar för att föra fram vad som står på spel i klasskampen. IKS ståndpunkt är inte tillräckligt militant. Det finns något som saknas, en solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor. Det är nödvändigt att visa på kapitalismens absurditet och inte tala om ungdomar i utslagna områden. De är en del av arbetarklassen … Flygbladet har utelämnat frågan om klassidentitet. Som PCI/Le Proletaire [3] säger i sitt flygblad, medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen. På samma sätt, var är proletariatet i denna tidpunkt i förhållande till de ungdomars revolt?”
En ung kontakt, en medlem i en diskussionscirkel i staden, följde upp detta inlägg i följande ordalag:
”… Jag bodde i en förort och för mig hade de unga i förorten verkligen inget klassmedvetande, inte ens uppfattningen om en klass, men dessa våldsamma aktioner är emot kapitalismen. Det är en revolt mot systemet …”
Till sist avrundade en tredje deltagare den första delen av diskussionen i samma anda:
”i Mirail är nästan 50% av proletärerna arbetslösa. De unga kan inte hitta ett arbete eller bara under mycket kort tid … Det är nödvändigt att föra fram, inte svagheterna, utan det proletära perspektivet …”
Denna reaktion var inte alls förvånande, tvärtom. Det lidande som barnen till vår klass upplever och borgarklassens cyniska användning av detta förklarar till viss del denna starka tendens på mötet som uttrycker en solidaritetskänsla gentemot de ”utslagna” i samhället.
Den spektakulära explosionen av våld i förorterna lyfte upp i ljuset de fullständigt outhärdliga livsvillkoren för en stor del av arbetarklassens ungdomar. Dessutom utryckte vi, tvärtemot kritiken av vår ståndpunkt som påstår att den saknar ”solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor”, klart och tydligt att:
”Om de unga revolterar i förorterna idag … beror det på att de är i en situation av djup hopplöshet … Det är denna känsla av ’ingen framtid’ som hundratusentals ungdomar upplever idag i Frankrike, liksom i många andra länder. De känner det i maggropen. Varje dag, på grund av arbetslöshet, på grund av den diskriminering och det förakt som de möter.”
Mot denna bakgrund kan vi sträcka oss till att säga, som dessa kamrater gjorde att ”dessa våldsamma aktioner är riktade mot kapitalismen” och att det ”är en revolt mot systemet”? Vad skall vi säja till arbetarna? Skall vi förbli tysta inför den fullständiga absurditeten i förstörelsen för dess egen skull? Skall vi strunta i dem som är de främsta offren för dessa aktioner?
Uppenbarligen inte. Arbetarna känner också effekten av upploppen i maggropen. Som en av deltagarna på mötet uttryckte det väldigt tydligt:
”... när det gäller förstörelsen av bilar, har en del kamrater tonat ned detta i sina inlägg. För min del säger jag till dem att jag hoppas att min bil inte kommer att brännas upp, för jag behöver den, som många andra arbetare, för att resa.”
Stöden för upploppsmakarna, eller åtminstone underskattningen av den nihilistiska aspekten i dessa händelser skapade en reaktion. De kamrater som var närvarande svarade i en dynamisk debatt.
”Jag är inte överens med vad kamraterna sa om upploppen. Det är visserligen en revolt mot den borgerliga staten, men den har ingen framtid. Vi kan solidarisera oss med de som förstör sina grannars bilar, arbetares bilar. Vi kan förstå det, eftersom de är samhällets utstötta; det kapitalistiska samhället har inget att erbjuda dem. Det finns ilska. Men vi kan inte stämma in i detta våld. De har genomlevt arbetslöshet och misär under många år. Det är en del av arbetarklassen som är under kraftig attack. Det är sant. Men dessa aktioner gör inte att vi känner oss nära dem. Detta har inget att göra med klasskampen.”
Detta slags explosion av våld är i själva verket mot arbetarklassens intressen. Det renodlar rädsla, tillbakadragande och splittring inom dess led. Borgarklassen förstår allt detta mycket väl. Den har iscensatt sin skrämselpropaganda för att rättfärdiga sin förstryckarapparat. Upploppen har inte ökat det proletära medvetandet. Tvärtom är de en gynnsam miljö för borgerlig ideologi. Den härskande klassen har använt de desperata marginaliserade ungdomarna för att rättfärdiga tvångsåtgärder och på så sätt öka polisövervakningen av arbetarförorterna. Framförallt har det tillfälligt lyckats med att maskera sitt systems bankrutt, genom at attackera och kalla upploppsmakarna för ”slödder” och genom att anklaga invandrarna som orsaken till allt ont.
I linje med detta så stödjer vi fullständigt den första kamraten som sa i sitt inlägg att: ”medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen”, men vi är inte överens med honom när han säger att ”det är nödvändigt att knyta denna kamp av ungdomarna med proletariatet”. I själva verket tenderar den del av ungdomarna som är involverade i upploppen att distansera sig från den proletära kampen. Det är just därför att de är barn till arbetare som deras destruktiva beteende väger så tungt på arbetarklassen. Här har vi en del av klassen som har misstagit sig på riktningen och kampen. I detta avseende, om proletariatet känner solidaritet med kapitalismens offer, och därmed med dessa desperata ungdomar, betyder detta inte samtidigt att säja att vi måste välkomna denna typ revolt, därför att den står i motsatsställning till proletariatets behov. Dessa upplopp tillhör inte arbetarklassen kamp på något sätt.
Vi vill inte uppmuntra till sådana våldaktioner, som PCI/Le Proletaire har gjort på ett otydligt och felaktigt sätt! I själva verket har deras flygblad en inflammerad titel: ”Revolten i förorterna pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen!” Och stödet för sådana revolter är än tydligare i slutet av texten:
”länge leve revolten mot fattigdom, rasism och förstryk, av de unga proletärerna i förorterna”!!!
Hur skall vi kunna tro på att dessa våldsaktioner riktade mot arbetare ”pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen”? Denna grupp har helt enkelt låtit sig förledas av den spektakulära naturen hos dessa revolter och förlorat perspektivet på vad som är klasskamp, både till dess form och innehåll. Proletariatet strävar mot enhet i sin kamp och utvecklar därmed sin solidaritet. Dessa upplopp är tvärtom en produkt av individuell förbittring och har inget annat perspektiv än förstörelse och självdestruktivitet.
PCI/Le Proletaire har ställt allt på huvudet. De hävdar att unga upploppsmakare injicerar en dynamik i hela arbetarklassen, som den presenterar som håglös. Detta är rakt motsatt till verkligheten. Proletariatet har redan påbörjat att ta upp kampen igen. Sedan strejkerna i Frankrike under våren 2003 har arbetarklassen gjort avtryck överallt, på ett embryonalt sätt visserligen, men både med kampvilja och med utvecklingen av en naturlig tendens till solidaritet. Upploppen är inte en accelerator utan tvärtom en broms på denna utveckling av klasskampen.
Naturligtvis är de unga revoltörerna offer för ett kapitalistiskt system. Naturligtvis är de en del av arbetarklassen som lider speciellt hårt. Men hur utrycker vi vår solidaritet med dessa barn till arbetare? Definitivt inte genom att sprida illusioner eller genom att stämma in i deras nödrop. Arbetarklassen måste inte följa de unga mot självdestruktion. Tvärtom måste den dra dem bakom sig. Den har förmågan och ansvaret att visa på perspektivet för framtiden. Som vi säger i vår ståndpunkt på Internet:
”På grund av att arbetarklassen fram till nu inte har haft styrkan att hävda sitt perspektiv genom utvecklingen och utvidgningen av dess kamp, har så många av dess barn dykt ned i hopplöshet, uttryckt sin revolt på absurda sätt eller tagit sin tillflykt till religiösa hägringar, vilka lovar dem ett paradis efter döden. Den enda verkliga lösningen på ’krisen i de lottlösa stadsdelarna’ är utvecklingen av den proletära kampen mot revolutionen. Det är endast kampen som kan ge en mening och ett perspektiv för hela revolten av den unga generationen.”
Då vi avslutar våra möten brukar vi ge utrymme för var och en som så önskar att ge sina intryck om genomförandet av mötet och dess kvalitet, att upprepa enighet eller uttala om det finns kvar oenighet i vissa frågor eller ställa frågor som inte tagits upp men som behöver debatteras.
I allmänhet upplevde deltagarna en viss tillfredställelse och visade ett verkligt intresse i detta offentliga möte.
De kamrater som har uttalat avvikande ståndpunkter välkomnade också debatten. Men två kamrater beklagade att IKS inte hade ingripit i dessa stadsdelar och i resten av arbetarklassen med ett flygblad. Dessa visade att skillnaderna, om än begränsade, fortfarande kvarstod vid slutet av mötet.
I vilket fall som helst, IKS möten syftar inte till att ge en uttömmande förklaring och därmed stänga debatten. Tvärtom, diskussionens rikedom och dynamik reste många fler frågor än svar. T.ex. så berörde vi endast ytligt den fundamentala skillnaden mellan det destruktiva våldet i dessa upplopp med det kreativa våldet som används av arbetarklassen, ett våld som är nödvändigt för att störta den kapitalistiska ordningen. Ämnet är långt ifrån uttömt.
Vi avslutar med ett utdrag från ett brev från en ung kontakt, som hade kommit till ett IKS-möte för första gången och visar på den kamratliga anda som inspirerade debatten:
”Vad som jag speciellt uppskattade i genomförandet av debatten (och som jag nästan aldrig upplevt i någon annan situation varken på det personliga eller professionella planet), var det faktum att det var möjligt att faktiskt lyssna till vad alla sa, att följa det noggrant och svara på de frågeställningar som restes av de som var närvarande, utan att förlora blicken från de frågor som ställdes och nödvändigheten att bidra och svara … Dessa händelser (upploppen i förorterna) kändes absurda därför att de saknade mål och genom de medel som användes, vilka inte tycks vara en del av klasskampens logik, men de reste en mängd frågor för dem på mötet och det kändes nödvändigt att ge dem ett stort utrymme och IKS har gjort det. Dessa händelser är inte en del av revolutionär logik (och även sett som en revolt som sådan är den svår att förstå om man tar hänsyn till våldets måltavla). Men det var nödvändigt att analysera dem för att definiera och karakterisera händelserna och upprorsmakarna för att kunna se de växande tecknen på en proletär aktivitet och för att undersöka frågan om proletär organisation i ett revolutionärt perspektiv …”
Pawel 15-12-2005
Noter
[1] Upplopp i franska förorter: Mot hopplösheten kan endast klasskampen erbjuda en framtid! (Se Internationell Revolution 106)
[2] IKS ståndpunkt uppfattades olyckligtvis som ett flygblad vilket klargjordes på mötet.
[3] En bordigistisk revolutionär organisation som finns i Frankrike och Italien.
IKS har nyligen hållit en rad offentliga ingripanden i Brasilien, vilka vi kommer att ta upp i denna artikel. Det var tre offentliga möten i tre olika städer (Salvador da Bahía, Vitoria da Conquista (Bahía) och Sao Paolo) samt en presentation som följde efter en debatt på universitetet i Vitoria da Conquista, ordnat av ”möten för historiestuderanden i staten Bahía” (temat för detta möte var ”den sociala kampen och dess uttryck i historien”).
Rubriken för de offentliga mötena var: ”Konfronterat med kapitalismens dödskris, framtiden tillhör klasskampen” samt rubriken för presentationen på universitetet ”Ursprunget för den internationella Kommunistiska Vänstern och dess grundläggande kännetecken”.
Det var första gången som IKS har gjort ett sådant ingripande i Brasilien. Detta hade inte kunnat göras om vi inte hade fått god hjälp av sympatisörer på plats och i samarbete med den proletära brasilianska gruppen Opposisao Operario (Arbetar Oppositionen) (1), som organiserade de offentliga mötena.
För detta första offentliga ingripande i Brasilien, valde IKS teman som möjliggjorde för oss att så utförligt som möjligt uttrycka vår uppfattning om historien och nödvändigheten av den proletära revolutionen. Sålunda hade vi en gemensam presentation på tre offentliga möten, vilka finns på portugisiska på vår hemsida, vilka koncentrerade sig på följande frågor:
- precis som tidigare utsugande system som föregick kapitalismen, har kapitalismen aldrig varit något evigt produktionssätt;
- tidpunkten för kapitalismens störtande, något som bara kan genomföras av proletariatet – den enda revolutionära klassen i samhället, har passerats för länge sedan. Om arbetarklassen inte är förmögen att genomföra sin historiska uppgift, kommer den nuvarande situationen att leda till mänsklighetens undergång;
- de perspektiv som finns i den nuvarande situationen pekar mot en utveckling av klasskampen.
På ett offentligt möte i Salvador, hölls efter IKS presentation en presentation av gruppen ”Arbetar Oppositionen”. Denna presentation pekade i synnerhet på arbetarrådens centrala roll för arbetarklassen när det gäller att störta kapitalismen.
Vad det gäller temat i presentationen på universitetet , grundades den i allt väsentligt på en artikel som finns publicerad på vår hemsida, ”The Communist Left and the Marxist tradition”. Denna presentation var fokusera följande teman:
- vad som skiljer vänsterfraktionerna från andra organisationer som säger sig hävda marxismen;
- att den Kommunistiska vänstern aldrig har varit en enda organisation, utan utgjordes av flera grupper som alla uttryckte en historisk ansträngning av arbetarklassen för ett teoretiskt och politiskt klargörande;
- att bidragen från den Kommunistiska vänstern till proletariatets politiska och teoretiska arvegods är avsevärda och oersättliga.
För att bättre kunna presentera dessa möten tar vi inte upp dem var för sig, utan tar i stället upp de viktigaste frågeställningarna som kom upp i debatterna. Men innan vi gör det, vill vi framhålla betydelsen av en sådan händelse, dels för det stora antal deltagare på mötena men också för det livaktiga deltagandet i debatterna som vid varje tillfälle fortsatte långt utöver den tid som var planerad (de fortsatte så länge som vi tilläts att vara i lokalerna).
Det händer att också revolutionärerna själva blir överraskade av det stora intresse som deras ståndpunkter får vid ett givet tillfälle, även om de utgör den del av proletariatet som har det största förtroendet för den revolutionära kapaciteten hos sin klass, samt det faktum att större delen av proletariatet för ögonblicket inte omfattas av öppet revolutionära stämningar. Vi måste tillstå att vi blev mycket angenämt överraskade av storleken på deltagandet i så motto att den överskred den normala närvaron/stödet på de offentliga möten som IKS håller i städer där vi regelbundet håller möten. Nära ett hundratal personer deltog på tre offentliga möten. När vi hade en presentation om den Kommunistiska vänstern på universitet kom runt 260 personer, till en lokal som ser ut som en amfiteater, för att närvara vid den första delen av mötet. Mötet förlängdes och 80 personer stannade kvar tills vi måste lämna lokalen, och vi kunde inte besvara alla frågor som ställdes på grund av tidsbrist.
Det finns en rad fördelaktiga omständigheter för att ingripandet blev så framgångsrikt. Det första framträdandet av en internationell revolutionär organisation som inte existerar i Brasilien är uppenbarligen av en sådan natur att det på lokal nivå kan locka ett särskilt intresse. Dessutom fick de offentliga mötena en mycket god publicitet tack vare gruppen ”Arbetar Oppositionen” (OpOP), arbete antingen bara dem eller med våra sympatisörer, beroende på staden. Men även om tar hänsyn till sådana faktorer som att det fanns deltagare som hade ett mer akademiskt intresse, och alltså inte enbart politiskt, vilket gjorde att en del studenter och universitetslärare deltog i debatten om den kommunistiska vänstern, måste vi ändå säga att mötet på universitetet, vilket hade annonserats på grund av reglerna som gäller där, som en presentation av en historiker (2), fick denna debatt mer och mer formen av ett öppet politiskt möte som leddes av en av organisatörerna av debatten, Arbetar Oppositionen. IKS hade ett bokbord med IKS press vid ingången till amfiteatern.
I verkligheten är det så att framgången för våra möten till stor del beror på att i Brasilien finns det ett stort eko för en radikal kritik av samhället och dess demokratiska institutioner. Detta beror på att i detta land är den regering som styr dessa institutioner ledd av president Lula, den stora ”arbetarledaren” från vänstern som är ledare av PT (”Arbetarpartiet” som grundades 1980) och kopplad till fackföreningen CUT (Central Unico dos Trabalhadores, på svenska, ungefär, Arbetarnas enda Centralorganisation), som var den första ”oberoende” fackföreningen efter militärdiktaturens slut och grundades 1983.
Idag måste regeringsalliansen, Lula, PT och CUT, öppet ta på sig en roll där de går i spetsen för attackerna mot arbetarklassen, något som krävs i försvaret av det brasilianska nationella kapitalet för att försvara sin konkurrenskraft på den internationella arenan, och vilket varje regering eller högerparti skulle göra.
Detta gör att det är möjligt att visa dess sanna natur som arbetarklassens fiender, något som de alltid varit. I Brasilien som i andra länder, är svaret från arbetarklassen fortfarande långt ifrån att motsvara de enorma attackerna från borgarklassen som de hela tiden utsätts för. Men inte desto mindre (och det är just detta som förklarar det speciella intresset för dessa möten), finns det i Brasilien en växande oro för framtiden när man konfronteras med kapitalismens allt tydligare bankrutt. Detta visar sig i ett ökande intresse för ett alternativt perspektiv för det nuvarande samhället.
Våra analysen av vår klass historia och perspektiven för den politiska kampen, sett utifrån perspektivet av det framtida kommunistiska samhället, vilket togs upp i våra presentationer och ingripanden, uppfattas inte som dogmer utan bidrog till at ställa frågor och till att framkalla entusiasm, också ibland en skepsis, men då detta var fallet var de ändå mycket sympatiska reaktioner vilket flera deltagare meddelande oss i slutet på mötena. Dessutom fanns det en rad andra frågor som de inte hade haft tid att ställa under själva mötet.
Om kraften i deltagandet på dessa möten till viss del förvånade oss, bekräftar de dock en ökande tendens hos ungdomar att ställa sig i främsta ledet i det politiska ifrågasättandet av kapitalismens framtid. Detta manifesterade sig på ett av de politiska mötena, i Vitoria da Conquista, i att över hälften av deltagarna var unga eller mycket unga.
Vi kommer här att ta upp de viktigaste frågorna som ställdes till oss, vilka visar på betydelsen av diskussionerna. Vi kan dock på grund av utrymmesbrist inte skriva om de svar vi gav till dessa. Vi inbjuder våra läsare att läsa på vår hemsida (www.internationalism.org [5]) där de viktigaste utdragen från våra svar finns tillgängliga. Men vi vill förtydliga med att några av dessa inte besvarades utav oss utan av Arbetar Oppositionen (OpOp), men också att de besvarade dessa precis på ett sådant sätt som vi själva skulle ha gjort. Det betyder dock inte att alla svar som gjordes av IKS eller OpOp betyder att de har samma uppfattning om dessa frågor. De viktigaste diskussionerna som fördes var följande:
- fackföreningarnas roll och natur;
- arbetarklassens organisationer i arbetarråden och revolutionärernas roll;
- ryska revolutionen, dess degenerering och kontrarevolutionens tyngd;
- partiets roll och den internationella Kommunistiska vänstern;
- klassnaturen hos de socialdemokratiska partierna, ”kommunist”-partierna och de trotskistiska strömningarna;
- förfallet och kapitalismens sönderfallsfas;
- de förtrycktas kamp och icke utsugande skikt
- den borgerliga naturen hos ”Chavismen” (ö.a, ”Chavismen” är en term som benämns för den politik som förs av och de politiska strömningar som försvarar den venezuelanske presidenten Hugo Chaves) och antiglobaliseringsrörelsen;
- det revolutionära perspektivet
De viktigaste frågorna som togs upp med anledning av dessa teman var:
”Hur skall man kunna förstå/ha ett revolutionärt perspektiv inom ett konsumtionssamhälle?”
”Den anti-demokratiska karaktären av revolutionen, riskerar den inte att slå tillbaka på arbetarklassen?”
”Hur skall man kunna genomföra en världsrevolution när proletariatet i USA stöder sin egen borgarklass?”
”Hur skall de arbetslösa mobiliseras?”
”Är inte arbetarklassen idag annorlunda än den vid revolutionen 1917?”
”Är inte revolutionen en förlegad idé?”
Det är en mycket positiv balans som IKS gör av dessa 4 offentliga ingripanden.
Förutom att utgöra det första offentliga ingripandet av IKS i Brasilien, var också dessa möten bland de sällsynta där IKS har gjort ett gemensamt ingripande med en annan proletär organisation (3). För vår del, är det också i detta fall en mycket positiv balans som vi gör av denna erfarenhet vad det gäller kvaliteten på samarbetet med OpOp och det genomslag som ett sådant förenat ingripande hade på åhörarna. Det faktum att två skilda organisationer, med de politiska skillnader som finns mellan dem, gemensamt kan rikta sig till sin klass, detta förebådar kapaciteten hos de olika elementen i det revolutionära avantgardet att arbeta tillsammans i försvaret för en gemensam sak: revolutionens seger.
Vad det gäller detta, var det införstått mellan våra organisationer att i ingripandena på de offentliga mötena, gavs prioriteten till frågan om proletariatets revolutionära organisering i sina egna klassorgan, det vill säga arbetarråden. Också frågan om att fördöma de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna gavs prioritet och att avslöja fackföreningarnas kontrarevolutionära roll. Men det var också införstått mellan våra organisationer att vi inte skulle försöka dölja olika uppfattningar som finns vad det gäller att förklara den ena eller andra frågan. Vi kom också överens om att dessa skillnader skall bli föremål för en fördjupad debatt mellan oss så att vi bättre kan urskilja dess natur och implikationer.
För vår del är det viktigt att gå vidare med denna erfarenhet.. Ännu en gång, tackar vi våra sympatisörer för kvaliteten i deras engagemang vid vår sida och vi hälsar Arbetar Oppositionen –OpOp, för dess öppna och solidariska attityd, eller med ett annat ord, proletära attityd.
IKS 2 december 05
Noter:
1 Denna grupp som IKS har utvecklat en diskussion och ett politiskt samarbete med, tillhör helt klart det proletära lägret på grund av dess engagemang i den internationalistiska kampen för den kommunistiska segern. De har visat på en avsevärd klarhet när det gäller fackföreningarnas natur och de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna. Man kan kontakta dem på deras hemsida: opop.sites.uol.com.br.
2. Det militanta målet var sålunda en uttalad utgångspunkt för rubriken i vår presentation som hade titeln ”Framtiden tillhör klasskampen”.
3 Tidigare har vi haft gemensamma offentliga möten med CWO (Communist Workers Organisation) som representerar IBRP i Storbritannien. Vi hade ett gemensamt offentligt möte med dem när den ryska revolutionen firade 80 år. Olyckligtvis kunde denna erfarenhet inte upprepas, då CWO och mer allmänt IBRP ansåg det omöjligt att fortsätta dessa på grund av IKS påstådda idealism, särskilt vad det gäller vår analys om existensen av en historisk kurs som går mot klasskonfrontationer.
Hamas vann överraskande valet i Palestina. De vann 76 av 132 platser i parlamentet och överskuggade helt Fatah. Detta illustrerar hur stormakterna har allt större svårigheter att kontrollera en alltmer kaotisk internationell situation.
Trots att de ställde upp i valet som rörelsen för reformer och förändringar, trots att de fördömdes som en terroristorganisation som har dödat 400 israeler i närmare 60 attacker med självmordsbombare, och hotade av USA och EU likväl som av Israel, är Hamas nu den dominerande politiska kraften inom den palestinska myndigheten. Där finns också perspektivet att dess väpnade gren integreras i de palestinska styrkorna.
Det var inte meningen att det skulle gå så här. Den israeliske utrikesministern sade att:
”Valen syftade till att ge kraft och styrka för att avveckla terroristorganisationerna och inte att skapa en situation där dessa organisationer sitter i parlamentet och därmed blir en del av den utövande makten.”
(Guardian 26/2 2006)
Trots detta diskuteras det hur Hamas skall omvandlas till ett respektabelt parti som de andra palestinska och israeliska partier som också har sitt ursprung i terrorgrupper.
Även om segern för Hamas var en chock har de politiska kommentatorerna snabbt tillägnat sig förmågan att förklara händelserna efter det att de ägt rum.
Opionsundersökningar visade att det fanns ett stort missnöje med korruptionen inom Fatah, PLO och den palestinska myndigheten. Fatah var splittrat och impopulärt, de sågs som ansvariga för de senaste årens ekonomiska katastrof, i synnerhet den höga arbetslösheten, och PLO var mest känt för sin repression mot civilbefolkningen. I kontrast till detta har Hamas fokuserat på korruptionen inom Fatah och upprätthållit en ett år lång vapenvila, samtidigt som det fört fram en politik med reformer inom sjukvården och skolan. De har även kunnat peka på deras redan existerande lokala organisationer som är kända för sina förbättringar av vägar och andra lokala förhållanden som till exempel hjälp till fattiga och nödställda. De till och med anställde en dyr pr-konsult för att få råd om hur de skulle kunna framställa sig själva i bästa möjliga dager.
Hamas lyckades inte bara i vallokalerna. Utan de har även entusiastiska anhängare inom vänsteristiska och nationella grupper runt om i världen. I Storbritannien till exempel deklarerade Socialist workers party (Storbritanniens ledande trotskistiska parti, övers amn)
”Det palestinska folket gav Bush och Rice en kraftig örfil när de röstade för Hamas förra veckan”
(Socialist worker 4/2 2006)
De rapporterade att ”Hamas militanter ses som immuna mot korruption” och att rörelsen efter sina framgångar i de lokala valen:
”Blivit kända för sitt arbete inom skolan, sjukvården och socialhjälpen. Lokala förvaltningar kontrollerade av Hamas hålls fram som exempel på hur de kan drivas effektivt”
Vad det gäller självmordsbomberna så är de bara en detalj i ”ett hårt motstånd”
Det är sant att det tagit tid för den amerikanska imperialismen att utarbeta det bästa svaret på Hamas framgångar, men det var ingen alvarlig motgång för USA att befolkningen på Västbanken och Gazaremsan bytte sina illusioner om det gamla korrupta gardet i Fatah, mot illusionerna om ”det principfasta”, ”effektiva”, nya gardet inom Hamas. Eftersom detta sker inom en nationalistisk ram så är inte detta någon som helst framgång för de förtryckta och exploaterade. SWP påpekar att USA
”pumpade in pengar i den palestinska myndigheten i ett desperat och på förhand dömt försök att rädda Fatah”
Men i och med nederlaget för Fatah började USA:
”Uppmana arabstaterna fortsätta att finansiera de nu Hamas ledda palestinska myndigheten, även om Washington hotade att skära ned sitt eget bistånd.. Den amerikanska uppmaningen till arabvärlden kom eftersom de inte vill att Västbanken och Gaza skall sjunka ned i kaos”
(Guardian 31/1 2006)
Trots alla sina verbala attacker ser USA en viktig roll för terroristerna, som en kraft som kan påtvinga befolkningen en kapitalistisk ordning i detta område.
Detta sätter också i fokus Hamas deklarationer om att de är en kraft för frigörelse. På samma dag som det rapporterades att USA uppmanade arabvärlden att stödja den palestinska myndigheten, skrev den politiska byrån inom Hamas:
”ett meddelande till de muslimska och arabiska nationerna.. Vi förväntar att ni går in och kompenserar det palestinska folket alt förlorat bistånd.”
(Guardian 31/1 2006)
Ingen skillnad här alltså mellan en gammal stormakt och en makt som precis upprättats. Naturligtvis hävdar Hamas precis som alla andra borgerliga organ att de ”är immuna mot mutor, påtryckningar och utpressning” och att deras aktivitet är den samma som andra kapitalistiska projekt som är grundade på myten om nationell befrielse.
”Vi har sett hur andra nationer, även folken i Vietnam och Sydafrika, höll fast vid sin kamp till deras längtan efter frihet och rättvisa hade uppfyllts. Vi är likadana”
Exemplen är belysande. I Vietnam stöddes nordsidan av Sovjetunionen och södra Vietnam av USA och mer en 2 miljoner människor dog. Nordsidan vann eftersom USA drog tillbaka sitt stöd för Sydvietnam när Kina bytte sida från det ryska blocket till det amerikanska, och detta var ett mycket större byte än vad USA någonsin kunde finna i Vietnam. Vad vann folket i Vietnam? Ingenting! Och situationen försämrades ytterliggare efter det ryska blockets kollaps. När det gäller Sydafrika blev den otidsenliga fraktionen av den härskande klassen som höll fast vid apartheid avlägsnad från makten och den kapitalistiska sydafrikanska staten kunde fortfarande fungera efter det att det ledande skiktet inom den politiska apparaten bytts ut. Detta har inte lett till några fördelar för de fattiga och exploaterade. När nu Hamas ersätter Fatah kommer det inte att bli någon förbättring av situationen för de som röstade för en förändring i det palestinska parlamentet.
Ett växande kaos
SWP säger att ;
”Vad som kommer att hända efter Hamas valseger är en öppen fråga”
De anser att det är ett positivt steg men de vet inte vart det kommer att leda till. Andra röster ger en annan bild.
Till exempel i ett brev till The Guardian den 30/1 2006 ställer frågan:
”Tror ni att de israeliska ledarna nu ångrar att de hjälpte Hamas i början. Detta inledande stöd till Hamas på 1980 talet syftade till att försvaga PLO och Fatah. Det har kanske tagit 20 år, men det har sannerligen fungerat.”
Detta eftersom med en:
”Hamas ledd regering är den israeliska regeringen fri från alla påtryckningar och kan agera som den vill”
Brevets författare är från Council for Arab-Brittish Understanding (rådet för förståelse mellan britter och araber) Men detta gör inte det han säger mindre korrekt. Det är nyttigt att påminna om Israels roll i formerandet av Hamas och det är helt korrekt att visa dess roll att underminera PLO. Men även om den israeliska regeringen insisterar att man inte kan förhandla med terrorister som inte erkänner den israeliska statens rätt att existera, så kommer den Hamas styrda palestinska myndigheten ändå fylla en uppgift. För utan den skulle det vara en direkt konflikt mellan den palestinska befolkningen och den israeliska staten.
Spänningarna i Mellanöstern kommer inte att ”minska”. Faktum är att de istället intensifieras. Kriget i Irak visar alla tecken på fortsätta i åratal. Hoten mot Iran från USA ökar. Vem som skall komma efter Sharon är oklart. Syrien kommer att behålla sitt intresse för allt som händer i Israel och Palestina. En sak som står klar i och med Hamas framgångar är att de ytterliggare kommer att öka instabiliteten i regionen. Vare sig de förvandlas till ett vanligt parti eller om de använder sina nya starkare position som en plattform för nya militära konfrontationer, så kan de endast skärpa de underliggande konflikterna i regionen. Detta skall inte förklaras med att Israel och Palestina inte kan samarbeta eller med motviljan mellan judar och araber. Utan är ett resultat av stormakternas agerande i regionen. Aktörer må ändras men kapitalismens drift mot krig fortsätter att förstärkas.
Car 4/2 2006
(Översättning från World Revolution nr 291)
Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom ”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela arbetarklassens kamp. Från första början har denna rörelse befunnit sig på en proletär klassterräng, mot ekonomiska attacker, mot den ”no future”-ideologi som är det enda kapitalismen har att erbjuda den unga generationen. Studenterna som varit ute i kamp har kunnat lägga åt sidan sina egna specifika krav (som reformeringen av examinationssystemet LMD) och har i stället fört fram ett gemensamt krav för hela arbetarklassen: ”Nej till CPE! Nej till korttidsanställningar, till nedläggningar och arbetslöshet!”.
Rörelsens styrka ligger framför allt i den växande och aktiva SOLIDARITETEN i kampen.
Studenterna (och gymnasieeleverna) har förstått att enighet ger styrka, och har slutit leden och i praktiken tagit upp arbetarklassens gamla slagord: ”en för alla, alla för en!”. Det är på detta sätt som de har kunnat dra med sig i kampen lärare och administrativ personal, som har hållit sina egna stormöten. Studenterna på universiteten har öppnat sina stormöten för sina egna föräldrar och andra arbetare, även till pensionärer (vid Paris 3 Censier i synnerhet). Man har uppmanat dem att tala och hjälpa till med sina ”idéer”. En slags ”förslagslåda” har burits runt på gatorna, på stormötena, på stormarknaderna, arbetsplatserna, på Internet, etc. På detta sätt har den mest beslutsamma och medvetna delarna av rörelsen kunna få solidariteten att utvecklas och vidga kampen till att omfatta hela arbetarklassen!
Dagen efter demonstrationen den 7 mars spred sig studenternas masstormöten till universiteten i Paris och på landsorten: Villepin(2) ”mannen av järn”, slog på sin hårda linje; och CPE röstades igenom av Nationalförsamlingen eftersom det inte kom på fråga att ”gatan skulle få bestämma” (som den f d premiärministern Raffarin sade, när han tvingade igenom sin reform av pensionssystemet som tvingade in gamla lönearbetare i fattigdom efter att man uthärdat 40 års utsugning!).
Studenterna hade inte givit upp. De föreläsningssalar som användes för stormötena var fyllda till bristningsgränsen, de spontana demonstrationerna avlöste varandra, speciellt i huvudstaden. Studenterna har lyft på medias blackout och tvingat dem att bryta sin tystnad och sina lögner.
De tio dagar som gått från den 8 mars till den 18 har ”skakat om världen” för den franska härskande klassen. Studenterna har hela tiden organiserat sig med ett enda mål för ögonen: SOLIDARITET OCH ENIGHET med hela arbetarklassen.
I huvudstaden har denna dynamik spritts från Censier, som har utgjort förtruppen för rörelsen mot en spridning och centralisering av arbetarklassens motattack.
På stormötena har arbetare som haft ”vägarna förbi” välkomnats med öppna armar. De har inbjudits till att delta i diskussionerna, att bidra med sin egen erfarenhet. Alla som har tagit del i stormötena i Paris och i flera andra landsortsstäder (särskilt Toulouse) har blivit imponerade av den unga generationens förmåga att ställa sin kreativitet i klasskampens tjänst. Särskilt vid Censier, så har rikedomen i diskussionen, ansvarskänslan hos de studenter som har valts av strejkkommittén, deras förmåga att organisera rörelsen, att hålla i mötena, att låta alla som vill framföra sina ståndpunkter, att övertyga andra och avslöja sabotörerna genom en konfrontation av argument i en diskussion till fullo bekräftat vitaliteten och styrkan i arbetarklassens nya generation.
Studenterna har konstant försvarat stormötenas självständiga karaktär, med delegater som är valda och avsättbara (på grundval av mandat och återlämnande av mandat), genom öppen omröstning på stormötet. Varje dag har ett nytt ordförandeteam (bestående av både organiserade och icke-organiserade studenter) hållit i diskussionerna.
För att kunna dela ut uppgifterna, för att centralisera, koordinera och upprätthålla kontrollen över rörelsen, så har strejkkommittén vid Paris Censier 3 beslutat välja olika kommissioner: för press, för ”animering och reflektion” för att tänka över mer omfattande frågor, välkomst- och informationskommittéer, etc.
Det är tack vare denna verkliga ”demokrati” på stormötena och en centralisering av kampen som studenterna har varit förmögna att besluta vilka åtgärder man ska vidta, med det huvudsakliga målet att sprida rörelsen till arbetsplatserna.
Studenterna har tydligt förstått att segern för deras kamp ligger i händerna på lönearbetarna (som en av dem sade under ett möte för Ile de France- koordinationen den 8 mars ”om vi förblir isolerade, så kommer de att käka upp oss”). Ju mer Villepin-regeringen vägrar att förhandla, desto mer beslutsamma blir studenterna. Den tuffare Sarkozy(3) slår hårdare ju mer arga arbetarna blir och ju mer ”väljarna” klagar.
De lönearbetare som är mest vana vid klasskampen (och de minst korkade delarna av borgarklassen) vet, att denna konfrontation kan föra med sig ett hot om en masstrejk (och inte en generalstrejk, vilket förs fram av vissa fackföreningar, och anarkister) om det härskande ”slöddret” fastnar i sin nuvarande irrationella ”logik”.
Denna dynamik mot en spridning av rörelsen, mot en masstrejk, har funnits ända sedan studenterna började mobilisera sig och har uttryckts över hela landet, genom stora delegationer till arbetare i närheten av utbildningsplatserna(4).
De har ställts inför fackföreningarnas ”blockage”(5) och arbetarna har förblivit instängda på sina arbetsplatser utan möjlighet att diskutera med studentdelegationerna. De ”små indianerna”(6) på Paris universitet har varit väldigt påhittiga när det gällt att hitta sätt att överkomma denna blockad.
För att mobilisera arbetarna, har studenterna visat prov på en stor idérikedom. Censier har använt en låda av kartong som kallades ”idélådan”. Vid vissa universitet (som Paris-Jussieu) har man kommit på att gå ut på gatan och fråga förbipasserande om vad som gjort dem mest upprörda, och frågat efter deras förslag i ”lådan” eftersom ”alla idéer är värda att titta på”. Detta har särskilt varit fallet när det gällt arbetare som kommit förbi eller som har kommit för att visa sin solidaritet, där studenterna har frågat dem efter deras förslag, och lagt dem i ”lådan” så att man ska kunna genomföra dem i praktiken. Genom arbetarnas erfarenhet, så har man kunnat sortera fram de ”bra förslagen” (som leder till en förstärkning av rörelsen) från de ”dåliga förslagen” (som försvagar och saboterar kampen och gör studenterna till ett lätt byte för repressionen, vilket vi såg med förslaget ”ockupera Sorbonne”).
Vid många universitet, och särskilt de som befunnit sig i förgrunden av rörelsen, så har studenterna öppnat de föreläsningssalar som stormötena hållits i till lönearbetare, arbetslösa och till och med pensionärer. DE har frågat dem om deras erfarenheter från arbetsplatserna. Man är ivriga att lära sig från äldre generationer. Och ”gamlingarna” har varit ivriga att lära sig från ”ungdomen”. Där ”ungdomarna” ökad sin mognad, har ”gamlingarna” återupptäckt sin ungdom! Denna korsbefruktning mellan generationerna har givit en helt ny kraft till rörelsen. Kampens största styrka, och dess finaste seger, är kampen själv! Den innebär solidaritet och enhet i hela arbetarklassen, i varje generation och i varje sektor.
Segern har inte vunnits i parlamentet utan i universitetens föreläsningssalar. Tråkigt nog för regeringen, så har dess spioner på stormötena inte förstått någonting. Man har varit oförmögna att ge monsieur Villepin några ”idéer”. Villepin/Sarkozy/Chirac-triumviratet har helt fått slut på ”idéer”: därför måste man visa upp den borgerliga demokratins verkliga ansikte: repressionen.
Studentrörelsen innebär betydligt mer än en enkel protest mot CPE. Som en lärare vid Paris-Tolbiac-universitetet sade vid demonstrationerna den 7 mars: ”CPE är inte bara en verklig och specifik ekonomisk attack, den är också en symbol”: Den är verkligen en symbol för den kapitalistiska ekonomins bankrutt!
Detta är också ett implicit svar på de polisiära ”misstag” (som hösten 2005 kostade två oskyldiga döden som ”olycksfall” när de anklagades för ”tjuvar” av en ”medborgare” och jagades av polisen). Genom att placera en pyroman som Sarkozy som chef för inrikesdepartementet så har borgarklassen visat att man är oförmögen att dra lärdomar av sin egen historia: man har glömt bort de polisiära ”misstag” (bland annat Malik Oussekines död 1986(7)) som blev en faktor i radikaliseringen av arbetarkampen.
Idag innebär repressionen av studenterna på Sorbonne, som endast ville hålla ett stormöte (och inte bränna böcker, som den infame M. De Robien har försökt hävda) endast att studenternas beslutsamhet förstärks. Hela borgarklassen och dess köpta mediaröster har oförtrutet spritt lögner om att studenterna skulle vara ”huliganer” (eller ”slödder”, för att använda Sarkozys artiga uttryck om ungdomen i förorterna).
Men lögnerna har varit för groteska, och arbetarklassen har inte låtit sig luras. Det våld som borgarklassens huliganer ägnat sig åt har visat på våldet hos det kapitalistiska systemet och dess ”demokratiska” stat. Detta är ett system som har slängt ut miljoner arbetare på gatan, som har dragit ned pensionerna till fattigdomsstrecket efter att man utsugit arbetarna i 40 år, ett system som piskar fram ”lag och ordning” genom polispiketer. M. Villepin fortsätter att spela döv, och har visat på det sanna i det gamla skämtet ”diktatur betyder ’håll käften’, demokrati betyder ’säg vad du vill – ingen lyssnar ändå’”. Men trion Villepin/Sarkozy/Chirac har uppfunnit en bättre slogan ”säg vad du vill och håll käften”.
Så länge de håller sig vid makten har dessa herrar åtnjutit ”solidaritet” från sina media, framför allt dess främsta instrument för ideologisk förgiftning: TV-nyheterna. Medias ”smaskiga” bilder piskar fram en exhibitionistisk fascination inför ett meningslöst våld, för att manipulera massorna, och korrumpera arbetarnas medvetande. Men ju mer TV försöker kränka och paralysera arbetarklassen, desto mer illamående blir vi (till en punkt när man även gör sin egen valboskap spyfärdig).
Det är tack vare att arbetarklassens nya generation och dess mest medvetna förtrupper håller i nyckeln till framtiden, som de har vägrat att falla offer för polisstatens provokationer (och fackföreningarnas försök att stänga in kampen). Man har vägrat att använda borgarklassen meningslösa och desperata våld, samma meningslösa våld som ägde rum i upploppen i förorterna i höstas, eller som nu förespråkas av några överhettade ”anarkister” och ”vänsterister”.
De arbetarklassens barn som står i förgrunden för studentrörelsen är de enda som kan öppna ett perspektiv för hela samhället. Detta perspektiv kan arbetarklassen bara utveckla tack vare sin historiska vision, sitt förtroende för sin styrka, tack vare sitt tålamod och sin humor (för att använda Lenins ord). Det är just därför att borgarklassen är en klass utan någon historisk framtid som Villepin.klicken drabbas av panik och endast kan använda samma meningslösa ”no future”-våld som vi såg vid upploppen i förorterna.
M. Villepins beslutsamhet att inte ge upp inför studenternas krav (att man skulle dra tillbaka CPE) visar ännu en sak: världens borgarklass kommer aldrig att ge upp sin makt genom påtryckningar och omröstningar. Om vi ska kunna göra oss fria från kapitalismen och kunna bygga ett verkligt mänskligt världssamhälle, måste arbetarklassen i framtiden kraftfullt försvara sig mot statens och den repressiva apparatens våld. Men det proletära klassvåldet har ingenting som helst att göra med terrorismens metoder eller det meningslösa våldet vid förortsupploppen (som borgarklassens propaganda försöker få det till, för att rättfärdiga sina poliser, sin repression mot arbetare, studenter, och självfallet, verkliga kommunistiska militanter).
För att försöka trumfa igenom sina ekonomiska och polisiära attacker har borgarklassen lagt ut minor för att sabotera motståndet mot CPE. Först räknade man med att skolledigheterna skulle splittra upp studenternas ilska. Men studenterna var inte skenheliga korgossar (även om vissa fortfarande går i kyrkor eller moskéer). De upprätthöll sin mobilisering och har förstärkt den sedan ledigheterna. Självfallet har fackföreningarna varit närvarande i rörelsen ända från början och har gjort sitt bästa för att infiltrera den.
Men de förutsåg aldrig att de totalt skulle förlora greppet i nästan alla universitetsstäder.
I Paris, exempelvis, samlades mer än tusen studenter utanför Paris 3 Censier för att gemensamt gå till demonstrationen. När man upptäckte att CGT(8) redan hade rullat upp sina banderoller framför demonstrationen för att gå i ledningen för den, använde studenterna alla tillgängliga transportmedel, och sina egna ben, för att gå framför fackföreningarna. Väl framme vid täten för demonstrationen rullade man upp sina egna banderoller, där deras förenade krav fanns målade:
”Universitetsstudenter och skolelever, arbetslösa arbetare, arbetare i den privata och den offentliga sektorn, korttidsanställda, alla i gemensam kamp mot arbetslöshet och osäkra jobb!”
CGT gjorde ett löjligtintryck. Man kom att svansa efter studenterna bakom en skog av plakat: ”CGT ingenjörer”, ”CGT RATP” (9) etc., etc. Bakom varje enormt, rött CGT-plakat såg man en handfull medlemmar, helt desorienterade. För att få upp stämningen, försökte Maurice Thorez (som efter det andra världskriget uppmanade de strejkande gruvarbetarna och Renaultarbetarna att gå tillbaka till arbetet och ”rulla upp skjortärmarna” eftersom ”strejker är ett vapen för monopolkapitalet”) stalinistiska efterföljare att ta upp några radikala slagord. Man försökte dränka studenterna med sina högtalare. CGT:s och det FRANSKA ”kommunistpartiets” kadrer försökte liva upp sina trupper genom att få dem att sjunga Internationalen. De gamla stalinistiska dinosaurierna gjorde sig allt mer löjliga. Flera demonstranter och förbipasserande på trottoarerna vred sig av skratt. Man hörde kommentarer som ”det är ju rena ’Parlamentet’” (10).
Samma kväll sade CGT:s ledare Bernard Thibault på TV: ”det är sant att det fanns en oförutsedd aspekt med denna demonstration”.
Fackföreningarna har demaskerat sig genom sina egna manövrar. M. De Robien har fortfarande inte förstått, när han med sin ”indignation” förkastar den ”vandalism” som ”studenterna” på Sorbonne ägnade sig åt (när man viftade med några böcker som borgarklassens manipulationsexperter i media hade rivit sönder), och när han påstår att ”studentrevolten leds av en liten minoritet”. M. Robien har satt på sig sina glasögon bak och fram. Det är verkligen en liten minoritet som styr – inte denna rörelse – utan hela det mänskliga samhället. En minoritet som inte producerar något annat än utsugning och repression av den stora majoriteten, den produktiva klassen.
Fackföreningarna, CGT och FO(11) har inte kommit över sin obehagliga överraskning den 7 mars. Det är därför som några av de mer intelligenta TV-journalisterna har sagt att ”fackföreningarna har blivit förnedrade”. De har också blivit förnedrade av studenternas spontana demonstrationer den 14 mars. Oförmögna att hantera sin ilska över ”förnedringen”, mot de arbetare som har visat sin aktiva solidaritet med studenterna under demonstrationen den 16 mars, har fackföreningarna slutligen, offentligt, framför TV-kamerorna, visat upp sitt samarbete med M Sarkozys trupper.
I Paris kom de vakter som ordnades fram av CGT (kopplat till stalinistpartiet) och FO (som bildades efter det andra världskriget med stöd av CIA) att stå i täten av demonstrationen, hand i hand, rakt framför CRS.(12). Plötsligt försvann fackets järnring som av ett trollslag för att släppa fram några små ”kamikaze”-demonstranter som hade infiltrerat demonstrationen, för att dessa skulle kunna sticka till Sorbonne och leka katt och råtta med polisen. Alla som såg de nya våldshandlingarna på plats har sagt att det var tack vare fackets demonstrationsvakter som Sarkozy/Villepin kunde slänga fram sina trupper och fylla polispiketerna.
Framför allt tjänar de ständiga TV-bilderna på våldsamma konfrontationer som följt på demonstrationerna i Paris till att piska upp rädslan inför demonstrationen den 18 mars. Flera arbetare och ungdomar tvekade att delta på grund av rädsla för våld.
TV-nyheternas ankare har glatt annonserat den goda nyheten att rörelsen håller på att ”dö ut”. (enligt TV-nyheterna den 16 mars).
De som vill att rörelsen ska dö ut är Sarkozys medhjälpare, fackföreningarnas kontrollapparat. Arbetarklassen har börjat förstå detta. Bakom deras ”radikala” och hycklande snack, vill facket rädda regeringens skinn.
Stalinistpartiet och dess CGT förtjänar sin plats i dinosaurieparkernas Pantheon (tillsammans med brontsaurierna i UMP)(13). Om facket hittills har varit oförmögna att spela sin roll som brandsläckare så är det för att pyromanerna Sarkozy och Villepin tände eld på deras banderoller den 16 mars.
Om arbetarna har kommit för att stödja studenterna i deras kamp, så är det för att den har sett hur facket på deras arbetsplatser har bidragit till mediablackouten av studenternas masstormöten.
Sedan demonstrationen den 7 mars har facket dragit benen efter sig. Man har på alla tänkbara sätt försökt att paralysera arbetarna. Man har genomfört alla slags manövrer för att splittra och suga upp arbetarnas ilska. Man har försökt sabotera studentrörelsen. Man har radikaliserat sitt språk – i sista stund – genom att ”kräva” att man drar tillbaka CPE innan man påbörjar förhandlingar (detta hindrar dem inte från att förhandla bakom arbetarklassens rygg). Man har till och med hotat med en ”generalstrejk” för att få regeringen att ”ge upp”. Man har öppet deklarerat att man inte vill att arbetarna mobiliserar sig i solidaritet med studenterna. Man står nu med ryggen mot väggen, och nu försöker man slänga fram ett ess ur rockärmen genom att använda några hysteriska ungdomar som ska fortsätta med våldsaktionerna.
Den enda vägen ut ur denna politiska kris för den franska borgarklassen är att putsa upp fasaden på republikens statsapparat. Denna present levereras nu till M Villepin på ett silverfat av PS/PCF och de Gröna (14) som alla har förenats för att ”ta upp fallet” CPE i den Konstitutionella Domstolen (15). Denna ”hjälpande hand” från Socialistpartiet kan hjälpa regeringen ur knipan med CPE genom att vända sig till de ”12 vise männen” (16), och sedan kan man ta upp Raffarins slogan ”det är inte gatan som styr” med tillägget ”det är de 12 pensionärerna i den Konstituerade Domstolen som gör det”!
När man nu vill ”högtrycksspola” bort Sorbonnestudenterna (och deras kamrater som ger dem mat) så har Sarkozy öppnat en Pandoras ask. Ur denna låda av ”svarta idéer” har man dragit upp arbetarnas ”falska vänner”: fackföreningarna.
Världens arbetarklass kan därför tacka den franska regeringen. När man gjorde sig av med fågelskrämman Le Pen (17) vid det senaste presidentvalet, så har den röd-vit-blå härskande klassen lyckats placera världens mest imbecilla högerregering vid makten. En högerregering som har drivit en politik värdig en ”bananrepublik”!
Vad som än händer med denna rörelse, så är den redan en seger för hela arbetarklassen.
Tack vare den nya generationen, har arbetarklassen lyckats bryta fackets ”blockad” av klassolidariteten. Varje sektor av proletariatet, i synnerhet den nya generationen, har fått en rik erfarenhet som kommer att sätta djupa spår i deras medvetande.
Denna erfarenhet tillhör världsproletariatet. Trots de ”officiella” medias blackout, så kommer ”parallella” media, ”otämjda” kameror och ”fri” radio – liksom den revolutionära pressen – att göra det möjligt för världens arbetarklass att ta till sig denna erfarenhet. För detta är bara en episod i den världsomspännande klasskampen. Den är en del i en hel rad strider som har ägt rum sedan 2003 och som har bekräftat att arbetarklassen i de industrialiserade länderna har kommit över den tillbakagång som man drabbades av efter Östblockets och de så kallade ”socialistiska” ländernas kollaps 1989
Ett av mest utmärkande kännetecknen för dessa strider har varit den pånyttfödda solidariteten mellan arbetare. I två av de viktigaste länderna i den kapitalistiska världen - USA och England – har solidariteten utgjort grunden för att man tagit upp kampen. Alldeles innan julen 2005 gick arbetare i kollektivtrafiken i New York ut i strejk, inte för sig själva, utan för att arbetare som anställdes i framtiden skulle få samma pensionsvillkor som de själva. På samma sätt var den strejk som ägde rum på Heathrow-flygplatsen i London, under flera dagar hösten 2005, ett uttryck för solidaritet, när lastpersonalen gick ut i strejk till stöd för cateringarbetarna vid företaget Gate Gourmet.
Dessa strejker var särskilt signifikanta i en alltmer tydlig tendens mot en utveckling av kampen som har fortsatt sedan rörelsen 2003 till försvar för pensionerna i Frankrike och Österrike, där vi kunde bevittna de största gatudemonstrationerna sedan andra världskriget. Samma tendens uttryckte sig 2004 i Tyskland i bilarbetarnas strejk (vid Daimler-Chrysler och Opel i synnerhet) som klart ställde frågan om arbetarsolidaritet mot nedläggningarna. Samma tendens bekräftades än en gång i Spanien i december 2005, vid SEAT i Barcelona, där arbetarna kämpade utanför, och mot fackföreningarna som hade skrivit på ett ”skambud” bakom deras ryggar som innebar avsked av 600 arbetare.
Studenternas rörelse i Frankrike är därför en del av en kamp som utvecklas på en historisk nivå och vars slutliga mål kommer att göra det möjligt för den mänskliga arten att undkomma det kapitalistiska barbariets återändsgränd. Den unga generation som har engagerat sig i kampen på arbetarklassens terräng idag har öppnat dörren till denna framtid. Vi har fullt förtroende för dem: över hela jordklotet kommer de att fortsätta bana vägen för en värld fri från konkurrens, profit, utsugning, fattigdom och blodigt kaos.
Helt klart så är vägen som leder till att man störtar kapitalismen lång, och full av svårigheter och faror av olika slag, men den har redan börjat skönjas.
Internationella Kommunistiska Strömningen den 17 mars 2006.
Noter
1. Dess främsta mål är att göra det möjligt för arbetsgivarna att kunna avskeda arbetare utan förvarning eller motiv de första 2 åren av anställningen.
2. Den franske premiärministern.
3. Nicolas Sarkozy, inrikesminister med ansvar för polisen som gjorde sig känd särskilt för sitt uttalande om att vilja ”högtryckstvätta” bort ”slöddret” i förorterna.
4. I Tours, exempelvis använde studenterna universitetets utrustning för att trycka 10.000 flygblad som uppmanade till solidaritet, som de delade ut vid arbetsplatser i staden.
5. En ordlek med ordet ”bloquer”, med andra ord bilda strejkvaktskedjor på universiteten.
6. Oöversättligt uttryck som refererar till indianernas smidighet…
7. En student som dödades av polisen under protester mot en universitets-”reform”.
8. Confederation Generale du Travail: den fackförening som fortfarande domineras av det stalinistiska franska ”kommunist”-partiet.
9. RATP är lokaltrafiken i Paris.
10. I original en satir på fransk TV som heter ”Les Guignols de l’Info”, närmast att jämföra med det svenska satirprogrammet ”Parlamentet”.
11. Force Ouvrière.
12. Compagnies Republicaines de Sécurite (säkerhetspolisen känd för sin brutalitet…)
13. Union pour un Mouvement Populaire (sic!) Jacques Chiracs regeringsparti.
14. Dvs. av socialistpartiet, det franska ”kommunist”-partiet och de Gröna.
15. Idén är att Konstitutionsdomstolen ska hitta ett för regeringen att rädda ansiktet genom att uttala att CPE är ”oförenligt med konstitutionen”
16. Dvs Konstitutionsdomstolen.
17. Ledare för det fascistiska Front National, som kom tvåa efter Chirac i den första presidentvalsomgången.
Länkar
[1] https://en.internationalism.org/icconline/2006/france-students-debate
[2] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/161/iran
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[5] https://world.internationalism.org
[6] https://sv.internationalism.org/tag/12/258/klasskampen-i-usa
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[8] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[9] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[10] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[11] https://sv.internationalism.org/tag/11/253/offentliga-moeten
[12] https://sv.internationalism.org/tag/5/171/syd-and-centralamerika
[13] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[14] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina